När Hellmark och Alex kom med Andy, tog William honom i famnen och tryckte honom mot sig utan att säga ett enda ord. Det var knappt han vågade titta på pojken ordentligt. Under en lång stund sa ingen någonting, utan Alex och Hellmark bara tittade på. William var tacksam att slippa känna sig tvungen att sätta ord på hur han kände sig för tillfället. Han var normalt sett fokuserad på problemlösning. Och hjärnan hade gått på högvarv för att hitta alla lösa trådar den senaste veckan. Han sorterade varje litet intryck, kategoriserade de olika nyheterna oavbrutet, placerade dem i ordning, flyttade runt dem i ett mentalt Excelark. Hela processen hade gett honom en blixtrande huvudvärk.
Medan han försiktigt vaggade den sovande Andy lyssnade han så gott han kunde på Hellmarks beskrivning av hur man hittat Andy den här gången. Han ville ställa motfrågor eftersom det fanns luckor i redogörelsen. Men kommissarien hade bara tid med förmaningar. Håll er inne, lämna inte ifrån er pojken till någon utanför familjen. Eller förresten – släpp honom inte ur sikte överhuvudtaget. Som bedövad lade William ner Andy i hans säng. Han skulle låta pojken fortsätta vila en stund.
När han kom ut ur Andys rum och var tillbaka i korridoren såg han Kelly stå i dörröppningen till sitt rum. Hon mötte hans blick med tårar i ögonen.
”Mår han bra?” sa hon dämpat.
William nickade och strök henne över håret. ”Det kommer att bli bra.” Hon nickade också, och han fick en känsla av att hon inte vågade göra någonting annat. Han höll henne mot sig, och hon lutade sitt huvud mot hans axel. Ingen sa någonting på en lång stund. Han undrade var Helen gömde sig. Hennes plågade blick samma morgon hade gjort ont i honom.
William var en rationell man. Han kunde behålla utifrånperspektivet medan andra människor blandade in känslor på ett sätt som komplicerade tankeprocessen. William tyckte om sitt logiska, rationella drag. Det gav honom kontroll.
Det gav dock inte mycket utrymme för starka känslor.
Det fanns någonting som var hårt och svart och kallt i honom, han kunde känna det när han satt vid sitt skrivbord och försökte tänka på arbetet. Han kände det definitivt när han låg i sängen på natten. Den senaste veckan hade krampen i magen tilltagit.
Var stark. Behåll kontrollen.
Han kände sig som en kvinna som snört sig intill medvetslöshetens gräns för att inte visa världen att hon bar på ett oäkta barn. Den mentala korsett han dragit åt runt sig själv fick honom att flämta efter luft.
Medan William pratade med Hellmark bestämde Alex sig för att prata med Kelly. Hon stod i sitt rum och knappade på mobilen.
Alex knackade på dörrkarmen. ”Nåt spännande?”
Kelly ryckte till och gömde mobilen bakom ryggen.
Alex höjde på ena ögonbrynet och undrade vem hon messade till. ”Kan jag fråga dig ett par saker?”
”Sure.” Hon stoppade ner mobilen i bakfickan på jeansen.
”Kan du berätta om när du blev kidnappad från sjukhuset.”
Hon stönade och torkade sig i ena ögat med tröjärmen. ”Det har jag ju sagt flera gånger redan!”
”Inte för mig. Jag skulle uppskatta om du kunde göra det igen.”
Djupa suckar, himlande ögon. Men till slut sa hon: ”Jag skulle just somna när dörren öppnades och en man kom in i salen. Han hade svarta kläder. Skinnjacka. Han smög fram till min säng och lade en hand på min mun.”
”Bar han handskar?”
”Precis. Det gjorde han. Sen sa han åt mig att följa med honom, annars skulle han göra mig illa.” Hon såg ner i golvet och ställde ifrån sig koppen. Armarna korsades framför henne. ”Sen fick han upp mig ur sängen, och vi gick genom korridoren och ut genom dörren. Där stod en bil, en stor mörk bil. Han satte mig i bilen och vi åkte iväg direkt.”
”Vilken väg tog han?”
”Han körde från sjukhuset genom Solna Centrum, förbi alla vägarbeten, sen tog han vägen över Kungsholmen. Sen släppte han av mig utanför porten.” Hon ryckte på axlarna. ”Det är allt.”
Alex nickade. ”Tack. Kan du nu berätta alltihop baklänges?”
”Varför då?”
”Gör det bara, Kelly.”
Hon stirrade på honom som om han var tokig. ”Han släppte av mig utanför porten. Innan dess … körde han mig hit.”
”Vilken väg?”
”Ja, vi kom in på Kaptensgatan via Sveavägen. Innan dess körde han på Hamngatan. Sen, eller, jag menar innan … Fleminggatan? I alla fall så satt jag i baksätet.”
”På vilken sida av bilen?”
”Jag … ”
”När du kom ut från sjukhuset, var bilens motor igång?”
Kelly bara stirrade på honom.
Alex lutade sig framåt och klappade henne på axeln. ”Det är bra. Det räcker så.”
*
William satt i lilla salongen och tänkte på sin son. Pojken sov, han ville inte störa. Eller jo, han ville egentligen lyfta upp Andy och ta på honom, kontrollera att han verkligen var okej.
William slöt ögonen. Fukten i ansiktet var tårar, men om han inte torkade bort dem kunde han alltid inbilla sig att de inte fanns där.
Han var tvungen att ta ett beslut. Resa bort? Resa hem? Hem till England?
Sir Nigel skulle ordna ett nytt uppdrag åt honom inom ett par timmar. Faktum var att sir Nigel kommit in till honom samma förmiddag och frågat om det fanns någonting han kunde göra för William, för hela familjen.
”Tack”, svarade William, ”det känns bra att ha ditt stöd.”
Skicka bara inte Janet hem till oss en gång till, tänkte han dock. Helen hade inte återhämtat sig ännu.
”Det måste ju vara en väldig press på dig nu?” sa sir Nigel.
William svalde och sa: ”Det är nog värre för Helen. Och för Kelly. Andy förstår tack och lov ingenting.”
Sir Nigels reaktion var en aning oväntad. I stället för att bekymra sig för familjen lutade han sig fram och sa:
”Men du då, William? Hur påverkas du?”
William svarade att det inte var några problem. Och vad annat kunde han säga? Att erkänna för sin chef att han kände hela sitt inre slitas i bitar varje gång telefonen ringde vore verkligen ett misstag. Sir Nigel tolererade i vanliga fall inte att man visade svaghet. Han förväntade sig professionalism i alla lägen.
Så här i efterhand var William inte säker på hur han skulle tänka kring saken. Tänk om trakasserierna inte upphörde? Skulle han kunna sköta sitt uppdrag med detta ständiga orosmoln hängande över sig? Och om han gav upp och flyttade hem till England? På godset utanför London skulle han vara säkrare, där skulle han till och med kunna ordna med skolundervisning i hemmet för Kelly. Men tänk om barnarövarna följde efter?
Hon är fjorton år, hon kommer inte att acceptera det.
Bara tills hotbilden försvunnit. En tillfällig lösning.
Hela hennes sociala liv finns här. Även Helens. Även om du själv inte bryr dig så gör de det.
Skulle han sitta som en måltavla och vänta på att någon till slut begick ett misstag och kanske skadade något av barnen? Nej, han måste koncentrera sig på överlevnad. Och på att hålla skenet uppe. Sir Nigel fick inte misstänka att han redan tvivlade.
*
”Kelly ljuger”, sa Alex när de var på väg ut till bilen.
”Och det vet du för att?” sa Hellmark.
”Man berättar normalt sett sånt som har hänt i rätt ordning. Men en verklig händelse är inte särskilt svår att redogöra för baklänges, eftersom den ju finns i minnet. Ska du vända på den kronologiska ordningen i en lögn blir det problem. Du får inte ihop det. Jag bad Kelly berätta sin historia baklänges, och hon kunde inte.”
”Alltså ljuger hon?”
”Jag kan inte säga säkert vad det är som inte stämmer, bara att hon inte talar sanning.”
”Om kidnappningen förstås”, sa Hellmark och körde ner händerna i rockfickorna.
”Det är det som är det svåra med att tolka osanningar. Man kan se när nån ljuger, men man kan inte alltid se vad de ljuger om. Ta William till exempel. Nånting stämmer inte med honom heller nu. Han bet ihop. Han rörde sig stelt och långsamt”, sa Alex.
”Han hade kontroll över sina rörelser helt enkelt.”
”För att om han slappnade av skulle stressen synas. Det går faktiskt att styra sitt kroppsspråk om man vet hur man gör. Det är som att prata långsamt. Då slipper det ut färre grodor. Du skulle prova nån gång.”
Hellmark betraktade roat Alex över biltaket. ”Jag ska lägga det på minnet.”
De såg på varandra en kort stund.
Alex sa till slut. ”Vi har missat nånting. Vad skulle det innebära om William brakade ihop?”
”Då skulle familjen behöva hjälp. Professionell hjälp.”
”Vem skulle hitta på hela den här soppan av rent privata skäl? Där har du nånting ologiskt.”
”Okej, hur skulle det påverka karlns jobb?”
”Han skulle bli tvungen att ta ledigt ett tag.”
”Och vad skulle det innebära?”
Alex behövde inte tänka efter. ”Sir Nigel skulle bli vansinnig. Han kräver redan idag allt av William.”
”Allt för drottningen?”
”Du, i de flesta länder är man nog ganska så patriotisk. Det är nog svenskarna som är avvikande i den frågan.”
De satte sig i bilen. Hellmark vred om nyckeln, tog på sig bältet men körde inte iväg.
”Men nån vinner alltså på att William Smythe brakar ihop och inte kan jobba. Kanske lämnar jobbet helt och hållet.”
Alex slog ut med händerna. ”Det kan vara ett motiv.”
Hellmark nickade och lade i en växel. ”Hittar vi motivet så hittar vi den som ligger bakom alltihop.”
”Hur länge dröjer det innan ni bryter er in hos Marja Svart?”
”Jag måste följa reglerna. Hon måste givetvis konfronteras så fort det bara går. Men ungen är ju inte där, så man kan inte säga att det är fara för hans liv eller så, och då måste jag gå till åklagaren och få alla papper på plats.”