”Jag fick ett samtal i morse. Från polischefen.”
Alex lutade sig bakåt i stolen och korsade armarna framför sig. ”Ulvgren?”
”Den där stroppen sir Nigel brukar ju frottera sig med rikspolischefen, gud bevars”, sa Hellmark. ”Och Ulvgren ville förstås veta vad som gjorts och hur stora chanserna är att klara upp det här, helst redan den här veckan. Grabbarna från SÄPO har förmodligen varit där och stökat med honom. De var bra griniga för att jag inte väntade in dem i Västberga. Hotade med allt möjligt. Fast det verkar ju inte som om de har nåt case.”
”Blir du inte alls påverkad av det där? De har väl ganska stort mandat att ställa till det för dig, antar jag?”
”Om jag ska oroa mig för sånt hela tiden skulle jag nog ha valt ett annat jobb.” Hellmark slog ut med händerna mot Alex. ”Nu har vi ju knappt nånting att gå efter. Det finns inga spår. Offren har blivit återlämnade innan kidnapparna hunnit begå så mycket som ett enda misstag. Inga brev. Inga samtal.”
”Glöm inte samtalet till Helen Smythes mobiltelefon. Släpp aldrig taget.”
”Kontantkort. Vi har kollat med Telenor. De kan säga på hundra meter när var telefonen fanns vid tillfället. Hötorget, verkar det som.”
”Hur var det med den stulna bussen?”
”Ingenting som gick att använda. Förarplatsen var noggrant avtorkad. Resten av bussen innehöll DNA från kanske hundra olika människor. Det enda riktiga spåret är den här Marja Svart. Vi får plocka in henne helt enkelt.”
”Ska du inte be de där SÄPO-killarna vara med den här gången?”
”De är på väg, var lugn för det.”
De försjönk i tystnad någon minut, var och en upptagen av sina egna tankar.
”Jag tror jag vet vem som ligger bakom alltihop”, sa Alex till slut.
”Det var ju strålande nyheter. Och vem är det då?”
”En person som är van att få sin vilja igenom, som gillar att ta alla beslut själv.”
”Det låter som en hel massa människor.”
”Vänta, jag har mer. Den vi söker är nån som håller på att förlora nånting. Nånting viktigt.”
Hellmark suckade. ”Jamen, vad?”
”Det vet jag inte. Men vi söker nån som inte är ute efter pengar, som inte tänker ge sig i första taget. Och som aldrig tar råd från andra. Jo, en sak till. Han är beredd att gå i princip hur långt som helst för att få som han vill.”
”Har du möjligtvis ett namn?”
Alex nickade. ”Jag har en teori, och den innehåller ett namn. Men jag skulle vilja kolla upp ett par saker först.”
”Under tiden plockar jag in Marja Svart. Jag har äntligen alla papper klara.”
”Kan jag vara med?” sa Alex.
Hellmark gjorde en grimas. ”Ställ inte till med nånting. De har redan ögonen på dig.”
*
Två uniformerade poliser väntade utanför Marja Svarts dörr. Tegner och Kruse stod också i trapphuset, och de mulnade betänkligt när de fick syn på Alex.
”Vad gör han här?” sa Tegner och nickade i Alex riktning.
”Jag har redan förklarat det där. Jag har tagit in honom som konsult. Han lyder numera under sekretessen.”
Alex lyssnade nyfiket.
Tegner dämpade rösten en aning. ”Som konsult? Han har inget här att göra. Vad var det du inte förstod tidigare?”
Hellmark brydde sig inte om att viska. ”Och jag sa att så länge utredningen är min bestämmer jag. Vill ni ta över, så varsågoda.” Han väntade på reaktionen. Den kom inte. Tegner och Kruse förvandlades åter till stenstoder.
”Just nu är det faktiskt ni som är i vägen.” Han vände sig mot poliserna. ”Har ni ringt på?”
”Nej, inte ännu”, sa den ena av poliserna.
Hellmark fick upp sin mobil, knappade in ett nummer. En telefonsignal hördes inne i lägenheten. Alla väntade. Ingenting hände.
”Knacka på dörren”, sa han.
Den ena av poliserna bankade på dörren med en knuten näve.
Ingenting hände. Han tittade sig omkring efter reaktioner.
”Kan ni inte slå in dörren bara?” sa Alex från sin trygga plats uppe i trappan.
”Först måste man ge sig till känna. Det finns lagar i det här landet om du inte visste det”, sa Hellmark.
Alex tog några kliv nerför trappan och gick fram till dörren. Han lade handen på handtaget, tryckte ner det och klev in i lägenheten. Han hörde Kruses förvånade utrop bakom sig. Tegner svor tyst.
”Men för helvete”, sa Hellmark.
Alex såg sig omkring. I hallen låg ett oräkneligt antal damskor av alla sorter, allt från vinterstövlar till flip-flop-tofflor. Ett antal jackor och tröjor låg på golvet. Den slitna korkmattan var täckt av gamla tidningar som av färgen att döma hade legat där ett bra tag. En blandning av cigarettrök och matos låg tung i luften.
Han tittade in i ett sovrum och mötte ett kaos av ett slag han aldrig tidigare sett. Smutsig disk, tidningar, kläder, skor, prylar av alla de slag låg precis överallt. Inte en kvadratcentimeter fri yta någonstans. Den obäddade sängen var så belamrad med skräp att det vore ett under om någon verkligen använde den att sova i. Han klev inte in i sovrummet, eftersom det inte fanns någonstans att sätta ner fötterna.
Han drog ut huvudet igen och gick fram mot köket. Från hallen kunde han se att samma oordning rådde i köket som i resten av lägenheten. Mängder av skräp överallt. Lyset var släckt, och när han klev in i köket förstod han varför. Det fanns ingen lampa i taket, den låg på golvet bland drivor av tomma ölflaskor.
I kroken som lampan hängt i dinglade Marja Svart med tungan utanför munnen. Kroppen gungade lätt, som om en vind blåste genom lägenheten.