Barnet som Timo Svart hade lämnat in på polishuset var i ungefär rätt ålder. Problemet blev dock snabbt uppenbart. Det barn som alla först trodde var Andy, var i själva verket en liten flicka i Andys kläder, i Andys barnvagn. Hon var drogad med någonting, antagligen för att hon skulle sova och efterlikna pojkens tystlåtna sätt.
Hellmark skulle strypa idioten i Västberga. Hur kunde en vuxen polis – med fyra egna ungar, för satan – vara så förbannat blind? Byta blöjor på grabben utan att se att det saknades en väsentlig detalj? Hade ingen sagt åt honom att det var en pojke som kidnappats?
Och nu hade familjen Smythe en liten flicka som de inte alls ville ha. Det enda han kunde göra nu var att ringa de sociala myndigheterna och be dem att snarast hämta henne och placera henne i något tillfälligt fosterhem.
Vilken soppa!
Hellmark stirrade ner i sin bordsskiva. Han behövde sortera tankarna. Pröva olika teorier.
Enligt Svart hade kusin Marja hela tiden pratat om sin son, om Lillen. Men det här var ju en flicka? Och tänk om flickan faktiskt var hennes egen unge? Vad sägs om det? Svart snor hennes dotter och i ren förtvivlan, eller i en allmän drognoja, hänger hon sig i köket.
Kan det ha varit hennes eget barn? Hon hade sagt att det var en pojke, inte ens en påtänd prostituerad kunde väl se fel på en pojke och en flicka – i nio månader? Vems var det här barnet? Läkaren hade sagt att hon var cirka åtta–nio månader och att hon mådde bra.
Och var fanns Andy Smythe?
*
När Peter ringt till William Smythe och utgett sig för att vara journalist hade Smythe varit lugnet själv. Peter hade inte haft tid att lyssna på inspelningen, men det spelade egentligen ingen roll. Det var inte orden han var ute efter, utan Smythes reaktioner. Och han pratade som om han ansträngde sig för att hitta ord som liksom inte sa så mycket. Som helt saknade värdeladdning.
Visst. Smythe var engelsman och använde inga kraftuttryck om han kunde undvika det. Det engelska språket är mycket nyanserat, och när han översatte orden i sitt eget huvud kom de kanske ut på intetsägande svenska?
Peter nickade långsamt för sig själv. Det kunde vara så.
Förutom att han lyckats ta pulsen på Smythe hade han även planterat lite ytterligare oro. För Smythe borde rimligen undra över hur Anders Andersson på Dagens Nyheter, som faktiskt fanns på riktigt, kunde känna till vad som pågick. Och Smythe skulle börja ägna sig åt att analysera var eventuella läckor fanns.
Nu var frågan hur mycket stress Smythe egentligen upplevde. Peter tryckte in några knappar på ett av de fyra tangentborden. Han körde inspelningen genom röstavkodaren. Kanske skulle den ge några svar. Snart hördes hans egen röst ur de dolda högtalarna.
Han såg ljudspåret på en av skärmarna. Grafiskt såg det ut som en EKG-kurva. Snart hördes William Smythes lugna, lite torra röst. Peter lyssnade noggrant medan Smythe elegant snoppade av honom.
En ny stapel hade dykt upp nere i ena hörnet av skärmen, eller rättare sagt, två staplar.
Programmet var det mest avancerade man kunde hitta för pengar, och staplarna indikerade stress i rösten. Den röda stapeln visade Peters röst och den blå Smythes. Under det korta samtalet, det rörde sig inte om mer än två minuter, åkte den röda stapeln upp och ner hela tiden i takt med att Peter pratade. Den blå stapeln låg på en konstant, låg nivå.
Peter placerade en hand över munnen och sjönk tillbaka på sin stol.
Han visade själv betydligt starkare indikationer på stress än William Smythe.
Smythe var nästan löjligt balanserad. Han var helt omänsklig.
Peter rätade på sig i stolen. Han skulle bli tvungen att ta i ännu kraftigare för att få fram någon slags känsloreaktion.
*
Liga förstod ingenting. Först hade Sandra pressat henne till att bada Andy ordentligt, och när hon väl gjort det skulle hans naglar klippas och håret kammas. Men när Liga skulle klä på honom saknades vissa av hans kläder. Kidnapparna hade köpt fler ombyten till honom, men just de kläder han haft på sig när Johnny kom med barnvagnen den där gången var borta.
”Var blåa sparkdräkten?” frågade hon Sandra.
”Skit i det du”, sa Sandra och tände ännu en cigarett. Rökdimman hängde tung i lägenheten.
Sandras telefon ringde hela tiden, och hon lät ofta arg. Liga hade försökt göra sig ärenden ut i köket när Sandra pratade i telefon, men när hon var arg pratade hon så fort att Liga inte kunde uppfatta vad hon sa.
Den här morgonen var mannen med den obehagliga blicken tillbaka. Tydligen hade han följt efter Johnny och mer eller mindre tvingat sig in i lägenheten. Liga var inne på sitt rum och Andy låg och sov middag. Hon lyssnade genom de tunna väggarna på bråket.
Mannen, vars namn hon inte kände till svor och skrek och dunkade nävarna i väggarna.
”Hur fan gick det till?” skrek han.
”Lugna ner dig”, skrek Johnny tillbaka, och Liga kunde höra rädslan i hans röst. ”Vi kunde inte veta …”
”Du sa att inget skulle hända. Du svor på det!”
”I helvete att jag gjorde!”
”Hur gick det till?”
En telefon ringde och någon svarade. Hon hörde inte vem som tog samtalet, men gissade på Johnny. Det var tyst långa stunder medan han lyssnade. Plötsligt skrek han till. Ett namn. Hon hörde det tydligt.
Ratko.
Det blev tyst. Obehagligt tyst.
Sedan öppnades dörren.