Helen stirrade på sir Nigel Stockington. Han var så malplacerad i deras hall, på alla sätt så fel. Vanliga rum påverkades på något underligt sätt av hans närvaro, fick dem att kännas små på något vis. Han passade egentligen bara i stora salar med många människor som han kunde trollbinda med sitt egocentriska uppträdande. Och den här trånga hallen fick sir Nigel att kännas ännu större, ännu längre än vad han faktiskt var. Hon kunde inte säga att hon kände honom särskilt väl även om de givetvis träffats ett antal gånger på olika bjudningar. Hon hade alltid fått känslan av att han ansåg sig stå högt över sina medarbetare, även William som ändå var hans närmaste man, och trots att släkten Smythe faktiskt hade anor betydligt längre tillbaka i tiden än släkten Stockington. Hon gissade att det i hemlighet irriterade honom.
”Helen, kommer jag olämpligt?”
Hon placerade honom i stora salongen och ordnade med teet. Hon visste inte vad han ville, och förstod inte alls varför han inte frågade efter William.
”Jag ville bara se hur det är med dig med tanke på alla tråkigheter ni råkat ut för”, inledde han.
”Det var vänligt, jag uppskattar det, absolut”, sa Helen och försökte sortera tankarna i huvudet. Detta var inte alls den sir Nigel hon var van att se. Brydde han sig om henne? Kanske var det dags att ompröva honom?
”Jag har ju pratat lite med William, men han är väldigt … förtegen om vad som sker.”
”Är han det? Jag trodde han uppdaterade dig dagligen?”
Sir Nigel sa: ”Om händelsekedjan, ja. Om tänkbara motiv till terrorn, nej.”
Helen drack lite te för att få betänketid. Om de inte diskuterade vem som låg bakom alltihop – vad pratade de om då?
Sir Nigel verkade läsa hennes tankar. ”Jag har försökt på olika vis, och visst har vi pratat om möjligheten att det kan röra sig om terrorister, hur långsökt det än kan låta. Men det är som om William, ja …”
”Vad? Som om William vad?”
Ambassadören ställde ifrån sig tekoppen och hasade sig framåt i soffan. ”Kan jag vara helt öppen med dig, Helen?”
”Givetvis”, sa hon, samtidigt som en kall kåre löpte längs ryggen. Hon ångrade plötsligt att hon öppnat dörren överhuvudtaget.
”William har alltid varit väldigt öppen och rak mot mig, nånting jag uppskattat och respekterat honom för. Men i den här frågan är det som om han inte vill avslöja hela bilden. Har du nån aning om vad det kan bero på?”
”Men vi känner ju inte till hela bilden! Polisen arbetar för fullt. De söker spår och kollar upp tips och allt vad de nu gör. William får rapporter dagligen.”
Sir Nigel viftade otåligt med handen. ”Självklart. Men jag får känslan av att William inte berättar allting för mig. Det är som om han väljer att bara berätta vissa delar. Jag vet att ni haft det tufft sedan Arnie föddes, och att …”
”Andy.”
”Ursäkta, Andy menar jag förstås. Men det är nåt annat också. Vet du om William haft några andra … bekymmer?”
Även Helen ställde ifrån sig tekoppen. Hon korsade armarna framför kroppen. Samtalet som hon trodde skulle handla om att sir Nigel ville kolla hur det var med henne och visa henne sitt stöd hade plötsligt tagit en mycket olustig vändning.
Bekymmer? Vad skulle William ha för bekymmer?
Långsamt sa hon: ”Jag tror att du måste förklara dig.”
”Helen, vi släpper det. Jag inser att jag är helt ute i ogjort väder. Jag ber om ursäkt, jag borde inte ha lagt mig i. Naturligtvis har inte William några bekymmer som hänger ihop med den här saken. Kan du glömma att jag alls tog upp saken?”
Han reste sig hastigt och var ute ur lägenheten på mindre än en minut.
Kvar satt Helen med huvudet fullt av vansinniga tankar.
*
”Nästa steg”, sa Peter och delade ut nya kontantkortsmobiler samtidigt som han samlade in de gamla. De var inne på tredje omgången vid det här laget. Han vände sig mot Sandra. ”Har vi koll?”
”Ska lämna av paketet snart.”
”Har du inte gjort det?” sa Peter med en snabb blick mot dörren. ”Var är det nu?”
Sandra ryckte på axlarna. ”I bilen.”
”Du har visst inte fattat det här? Är du beredd att förklara dig för snuten om bilen blir stulen till exempel? För du-vet-vem …?” Han höjde på ögonbrynen och sänkte hakan en aning.
Sandra bleknade. Johnny antog att hon inte ens övervägt möjligheten.
”Var står bilen? Är den låst?” sa Peter mellan tänderna.
Hon pekade mot dörren på fiket. ”Nåt kvarter bort.” Vänd mot Marwan sa hon: ”Låste du?”
Peter slog näven i bordet så att kopparna hoppade. ”Ut till bilen nu! NU! Fattar du?”
Sandra reste sig och försvann ut genom dörren. Johnny gned sig om näsroten. Fan i helvete. Om hon sjabblade bort det här skulle Ratkos vedergällning bli fruktansvärd. Och han skulle inte nöja sig med Sandra; de kunde åka dit allihop. Det hade ju gått bra så här långt. Varför var hon tvungen att visa sig från sin sämsta sida just nu?
När Sandra försvunnit ut genom dörren lade sig en olustig tystnad över sällskapet. Johnny hade ont i magen. Han ville därifrån men vågade inte utmana Peter. Han ville visa att han tog uppgiften på allvar, men framförallt ville han inte riskera sina pengar.
”Okej”, sa Peter efter en stund. ”Du följer med henne och ser till att hon lämnar paketet.” Han pekade på Marwan. ”Hon går in, lämnar det hon ska, sen går hon ut igen. Direkt. Fattar du?”
Han tycktes ha lugnat ner sig något, och Johnny vågade andas ut lite.
”Vet du vad ni ska göra efter det?”
”Ja”, sa Johnny. ”Det är inga problem.”
”Jag skulle akta mig jävligt noga för såna uttalanden om jag var du.”
*
När Peter gått såg Johnny och Marwan på varandra. Johnny kände hur han bet ihop käkarna.
”Kan du hålla ordning på din korkade brud?”
Marwan slog ut med händerna. ”Vadå?”
”Hon kan för fan inte ha så taskig koll. Lämna skiten i en bil som inte ens är låst. Hennes ankor simmar inte riktigt på rad, eller vad säger du? Vill du att Ratko ska dyka upp hemma hos henne?”
Marwan svalde. Han gned sig i ansiktet med ena handen. ”Skulle han det?”
”Jag skulle inte chansa, den saken är klar. Visade han sig hos mig skulle jag ta mig fan skita på mig.”
Marwan sa ingenting.
*
Helen vinglade omkring i salongen med ett glas sherry i handen. Hon hade hunnit till sin femte drink inom loppet av tjugo minuter. Till hennes förvåning höll glaset när hon tappade det i golvet, vilket irriterade henne. Hon stampade på det och det sprack med ett dovt krasande. Hon märkte inte när glaset skar in i fotsulan.
”Vad handlar det om? Svara!”
Han vågade sig inte fram. Den fega kraken, klarade inte av att ta en konflikt. Han hade smugit in i lägenheten i tron att hon inte märkt när han kom, och nu vågade han inte visa sig.
”Svara, din ynkrygg! VAD HANDLAR DET OM?”
Flaskan låg någonstans på golvet, tom förstås. Det var hennes sista eftersom hennes kruka till man givetvis hade hällt ut allt annat. Han brukade låtsas att han inte visste hur mycket tabletter hon tog, men igår hade han visat att han hade full koll. Tack och lov hade han inte vågat spola ner dem, även om han hotat att göra det.
”WILLIAM!”
Hon snubblade till och dråsade ihop i soffan. Någonting knakade till i ena knäet, vit smärta sköt upp genom benet. Helen skrek för full hals.
Hon visste att man inte skulle väsnas i det här förnäma huset. Trapphuset var fullt av blåhåriga skitkärringar som med näsan i vädret dinglade med sina diamanter framför näsan på en. Som om deras skit luktade bättre än någon annans.
När Hellmark kom med den där ungen begrep Helen hur det hängde ihop. Här kom han med Andys barnvagn, och i den låg en annan unge.
En flicka. I Andys kläder. I hans jävla barnvagn!
Helen tog några steg mot dörren till korridoren. Det kändes konstigt när hon gick och när hon vände sig om såg hon tydliga fotspår på golvet, som om någon spillt soja på golvet och sedan klivit i den.
William visste. För givetvis hade det här inte med hans jobb att göra. Sir Nigel hade ju varit klar på den punkten. Visst utreddes den där påstådda internationella kopplingen, men när han frågat henne om William hade andra bekymmer, då hade hon förstått att svaret kanske stod att finna betydligt närmare.
Vet du om William har andra … bekymmer?
En sådan jävla fråga ställer man ju knappast om det inte finns fog för den.
”WILLIAM! Kom hit och tala om vad allting handlar om!”
Inget svar.
Skit i honom.
William skulle inte säga någonting, men sir Nigel skulle kanske kunna berätta. Hon skulle ringa honom, nej, hon skulle åka dit. Hon var i sin fulla rätt att få veta sanningen. Hon borde ha ställt massor av frågor, men hon hade blivit helt överrumplad. Och sedan hade han bara gått, mer eller mindre mitt i en mening.
”WILLIAM!”
Helen haltade ut ur rummet och tog sikte på sovrummet. Två gånger fick hon ta stöd mot väggen för att inte falla omkull. Mattan i hallen, den ljusa persiska med motiv från en marknad i Bagdad missfärgades eftersom hon blev stående för att återvinna balansen. En turbanförsedd kund i färd med att köpa en kalebass fick en mörk blodfläck mitt i ansiktet.
Hon vinglade in i sovrummet och drog ut lådan i nattduksbordet. Tabletterna var borta. Hon spärrade upp ögonen, ville inte tro det hon såg.
Han hade tagit dem!
Redan när hon gett Liga en örfil hade han pratat om att ta dem ifrån henne. Hon rafsade och rev och tömde ut hela lådan på golvet. Så insåg hon att hon satt på fel sida av sängen. Det var Williams låda hon just tömt. Dessutom hade hon ju sina burkar i badrummet. Hur hade hon kunnat glömma det?
Hon vinglade in i badrummet. Det var väl fan! Sedan fick hon syn på den. Burken hade bara bytt plats. Ångesten lättade så snart hon såg den. Hon tog två tabletter och svalde dem utan vatten. Därefter gick hon direkt tillbaka till sovrummet och lade sig tungt på sängen.
Helen fick plötsligt syn på en förpackning med kondomer bland Williams grejer. När hon upptäckt att hon var gravid hade hon blivit ställd. Inte bara för att hon egentligen var för gammal att föda ett barn till, hon hade väninnor som varit äldre när de fått sitt första barn, utan för att hon åt p-piller.
Så varför hade William kondomer i lådan? De hade inte legat med varandra efter Andys födelse. Var det ett av dessa … bekymmer?
Hon rullade över sängen till hans sida igen, böjde sig över sängen och öppnade paketet. Hon konstaterade att två stycken saknades.
Två kondomer borta. Trots att hon använde p-piller och trots att det var flera månader sedan förra gången.
Nej.
Hon kunde inte tro det. Men om han nu hade en affär fanns det väl i och för sig en naturlig kandidat på nära håll. Kanske hade sir Nigel räknat ut ett eller annat som Helen fortfarande var blind för. Och var det inte så man sa – den sista som märkte något var den som blev bedragen?
Kunde heliga lilla Liga vara en olydig horunge trots allt?
Det stack till i foten. Helen drog upp den och kände efter. Strumpan var trasig, det kändes konstigt. Tabletterna började verka och hon var dåsig.
Hon släppte foten och blundade. Håret hade fallit ner i ansiktet, hon drog bort det med handen. Ett hårstrå dröjde sig kvar, hon drog med handen över ansiktet i ett försök att hitta det, kände fuktig svett i pannan.
Hon var redan tung i huvudet. Det var då fasen vad snabbt tabletterna verkade den här gången.