William låg på den obäddade sängen i Ligas rum. Han hade rullat ihop täcket och använde det som kudde. Han hade åkt hem tidigare från ambassaden trots att han var fullkomligt överlupen med arbete. Men han hade svårt att koncentrera sig och eftersom sir Nigel inte heller var där åkte han hem.
Som nyfödd hade Andy haft kolik, och för att Helen skulle få sova hade William stannat hemma några dagar. Sir Nigel hade ringt en gång i timmen för att fråga och kontrollera vad han gjorde. Kunde William verkligen inte åstadkomma lite arbete även om han var hemma med barn?
Egendomligt nog hade inte sir Nigel hört av sig just idag och undrat var han höll hus.
William hade med stigande oro lyssnat på hur Helen någonstans i lägenheten skrikit hans namn. Hon var väl ur gängorna igen, men han visste inte vad orsaken var den här gången. Självklart var det hans plikt att försöka lindra hennes oro, men just nu hade han ingen som helst energi. Han hade ingen aning om hur han borde ha reagerat på hennes utbrott, så han hade helt enkelt stannat kvar där han var och när hon till slut tystnade hade han andats ut.
Han förstod det inte.
När socialarbetarna som Hellmark skickat hade hämtat den okända lilla flickan, hade han fått en impuls att säga stopp, vi tar henne i stället. Men det här var inte en film av Ingmar Bergman, detta var plågsam verklighet.
”Vad kommer ni att göra med henne?” hade han frågat de båda kvinnorna som hämtat henne.
”Det är inte vår sak att avgöra”, svarade de.
”Men hur ser rutinen ut? Nån tar väl hand om henne?”
”De sociala myndigheterna tar hand om saken. Hon placeras i ett tillfälligt boende där hon blir väl omhändertagen”, sa den ena kvinnan barskt.
Han klev ur sängen, öppnade dörren och kikade ut. Han såg genast att dörren till sovrummet stod på glänt, vilket den inte hade gjort nyss. Då hade Helen alltså lagt sig.
Han klev ut i korridoren. Bruna fläckar över hela mattan. Förbryllad följde han fläckarna mot stora salongen. Han steg in och såg fläckarna på parketten. Sedan hukade han sig och satte handen mot fläcken. När han luktade på handen visste han vad det var.
När William öppnade dörren till sovrummet såg han Helen ligga raklång över hela sängen. Hon låg på sidan med håret i ansiktet. När han strök bort håret ryggade han bakåt och ropade till.
Vad hade hon gjort? Helens ansikte var alldeles blodigt, och när han tittade på överkastet var det blod överallt. Oförmögen att tänka började han ruska henne.
Ingen reaktion.
Han tog sig för pannan och märkte inte att han satte en blodfläck i sitt eget ansikte. Ett ljud hördes i rummet. Till en början trodde han att det kom från Helen, sedan förstod han att det var han själv som kved.
Han lutade sig över henne, lyssnade efter andetag.
Ingenting.
Utan att ta blicken från henne hittade han telefonen på sängbordet. Han talade mekaniskt, nästan som en robot. ”Jag tror min fru är död.”
*
Ambulanspersonalen var effektiv men tystlåten. De gjorde några snabba kontroller och konstaterade att Helen var djupt medvetslös, sannolikt på grund av några slags droger. Möjligen i kombination med alkohol. Hennes andning var svag. Utan att ödsla ett ord i onödan spände de fast Helen på en bår och tog henne med sig ut i ambulansen.
Det var över på mindre än fem minuter.
*
Någonstans framför honom, en klippkant höljd i dimma. William visste att den närmade sig och att han kanske inte skulle upptäcka den i tid. Han hade låtit Helen åka ensam till sjukhuset. Vad kunde han annat göra? Han ville inte lämna Kelly ensam, och Andy var fortfarande försvunnen. Samtidigt borde han åka efter Helen eftersom hon befann sig i ett akut tillstånd. Han kunde helt enkelt inte bestämma sig för vad han skulle göra. Han slog numret till både Alex och Hellmark. Ingen svarade och han lämnade inga meddelanden.
”Pappa?”
Han vände huvudet en aning mot dörren.
Kelly stod i dörröppningen med skolväskan i handen. ”Kommer mamma att bli bra?”
Han höll andan några ögonblick, sedan släppte han ut luft, och förstod att han väntat för länge för att trovärdigt kunna försäkra sin dotter att allting skulle bli bra. Nu var det bara sanningen kvar. Och klippkanten kom allt närmare.
”Jag vet faktiskt inte.”
Kelly lade armarna i kors över bröstet.
”Det är en jobbig tid för mamma och mig. Jag önskar att jag kunde säga när denna …”, han tvekade, ”… mardröm tar slut.”
”Vad händer om Andy inte kommer tillbaka den här gången?”
”Det är klart han kommer tillbaka. Det har han ju …” Han avslutade inte meningen.
”Dad? You can talk to me. I won’t tell.”
William noterade inte ens att Kelly övergått till att prata engelska.
”What do you mean?”
”Det har väl med ditt jobb att göra, och du måste ju ha tänkt på vad de vill. Du och sir Nigel.”
”Jo.”
”Jag vill veta vad ni kom fram till”, sa Kelly allvarligt.
”Vi kom inte fram till nånting”, sa William automatiskt, det var så djupt inrotat att inte prata om sitt arbete med familjen, autopiloten kopplades in utan att han ens behövde tänka på det.
”Du ljuger.”
William blundade och tog ett par djupa andetag. ”Ursäkta?”
”Du ljuger.”
”Du borde inte tala till mig på det viset”, sa han utan den skärpa han önskade i rösten.
”Jag är ingen barnunge.”
Hon vände sig om och gick. William gömde ansiktet i händerna.