”Vad gör vi nu?” undrade Alex. Han vankade av och an i Hellmarks rum medan han funderade över det han just hade fått reda på. Ett samtal hade kommit in till polisen som gjort saker och ting än mer komplicerade än tidigare.
”Människan som hörde av sig sa att Marja visst hade ett barn”, sa Hellmark.
”Hur kände de varann?” sa Alex.
”De hade kanske samma hallick eller langare, inte fasen vet jag. Eller om de var släkt. Vad har det för betydelse?”
”Om hon tror att hon kan tjäna pengar på informationen …”
”Hon var upprörd, stortjöt över att Marja hängt sig. Vem skulle nu ta hand om Emma?”
Alex rätade på ryggen. ”Emma?”
”Det skulle alltså vara Marja Svarts nio månader gamla dotter som hon fått med nån torsk. Den här kvinnan …”
”Vad hette hon?” sa Alex.
Hellmark placerade en mapp framför honom. Han stirrade på den ett ögonblick, öppnade den och läste högt: ”Cherie Nilsson. Är det ens ett riktigt namn?”
”Nilsson är faktiskt inte så ovanligt”, flinade Hellmark.
”Men Cherie? Låter som en C-skådis på dekis.”
Alex ögnade igenom utskriften av samtalet. ”Marja Svart ska alltså ha varit gravid och fött det här barnet hemma i lägenheten, och eftersom hon mer eller mindre lever vid sidan av samhället sen länge finns barnet inte registrerat.”
Hellmark kliade sig på hakan. ”Marja Svart kan således ha hängt sig därför att hon faktiskt hade blivit av med sitt barn”, konstaterade han.
”Kan det vara så?”
”Men varför i helvete kommer den här Timo Svart hit med en unge i Andy Smythes kläder?”
”Har du tänkt på en sak?” sa Alex. ”Hela den här historien verkar gå ut på att skapa förvirring. Det är inte meningen att vi ska fatta hur det hänger ihop. Normalt sett går det ju att hitta en logik i ett specifikt skeende. Något slags mönster. För i verkligheten är det väldigt mycket som faktiskt hänger ihop. Men inte här. Här är de olika momenten så löst sammansatta att man inte kan räkna ut hur de har tänkt. Det finns ingen som helst logik.”
Hellmark sa: ”Men det är ju ett mönster i sig. Att se till att allting är ologiskt är ju också väldigt komplicerat. Som att ha alla fel på Stryktipset. Även det är nån slags prestation. Men det här funkar ju. Vi är förvirrade.”
”Och det är exakt det de vill”, sa Alex.
”Vilka de?”
”De. Banditerna. Skojarna. De som är ute efter att förvirra oss.”
Hellmark harklade sig och reste sig upp ur stolen. Han gick fram till fönstret. Med ryggen mot Alex sa han: ”Så här långt har de gjort ett bra jobb. Jag begriper då ingenting.”
Alex böjde sig över bordet, bläddrade i mappen. ”Timo Svart är antagligen en betydelselös hantlangare. Men kusin Marja? Hon kanske var mer inblandad. Tänk om hon haft hand om Andy Smythe åt nån eller några. Timo kanske. Nånting gick snett, de blev osams, Timo bestämmer sig för att jäklas med henne och stjäl hennes dotter.”
Hellmark vände sig om. Hans ansikte var uttryckslöst. ”Han visste kanske inte ens att hon hade nåt barn. Inte officiellt i alla fall.”
”Hon skulle kanske inte ha begärt ett DNA-test för att bevisa sitt moderskap”, sa Alex. ”Hon kanske tänkte att ingen skulle komma att lyssna på henne?”
”Så hon hänger sig?” sa Hellmark och satte sig. ”Han snor lilla Emma, och mamma Marja hänger sig eftersom hon vet att hon inte kan bevisa att dottern existerat. Hm.”
De betraktade varandra.
”Du sa tidigare att du visste vem som ligger bakom alltihop”, sa Hellmark.
”Jag är inte alls säker. Men vissa saker blir allt tydligare. Till exempel är jag övertygad om att det är William Smythe som är målet. Han har utmanat fel person.” Alex lutade sig framåt över bordet. ”Tänk efter. Inga krav på lösen. Inga pengar inblandade alls. Tvärtom har detta snarare kostat en massa pengar.”
”Hjärnan bakom planen har pengar”, sa Hellmark.
”Så om det inte är ekonomisk vinning måste det vara nånting annat. Och det finns egentligen bara två saker som skulle kunna motivera detta agerande. Hämnd är den ena.”
”För vad?”
”Jag vet inte. Men om du vill hämnas på en man, ge dig inte på honom. Ge dig på hans familj.”
”Sant”, sa Hellmark.
”Men det är inte hämnd som är svaret. Det är det andra alternativet. Makt.”
”Varför skulle det inte kunna vara hämnd? Du sa att han utmanat fel person? Nu vill den personen hämnas. Vad är det för fel på den teorin?”
”Jag kan inte veta säkert, men det här känns så slugt. Nån som vill hämnas skulle kunna göra det betydligt enklare för sig.”
”Hur kom du fram till det?”
”Den som ligger bakom det här har gjort stora ansträngningar för att hindra oss från att räkna ut saken. Men föreslå gärna ett annat motiv som skulle förmå nån att terrorisera en familj på det här sättet.”
”Nån är jävligt förbannad på Smythe för nåt han gjort på jobbet och vill därför ge igen.”
”Det är hämnd.”
Hellmark hummade några gånger. ”Smythe har kanske satt på nåns kärring.”
”Hämnd igen.”
”Lite trångsynt är du allt. Då är det väl politiskt då. Han håller ju ett öga på terroristerna i grannskapet.”
”Vad säger dina nya kompisar? Finns det nåt verkligt terroristhot?”
”Tegner och Kruse? Inte mycket. De öppnar bara munnen för att uttrycka sitt ogillande. Om de verkligen vet nåt säger de det knappast till mig. Och ge ett enda exempel på en terrorist nånstans i hela världen som gjort nåt liknande. Kidnappat folk och sen lämnat tillbaka dem utan motkrav.”
”Men det är väl just såna modus som SÄPO känner till? Borde du inte fråga dem?”
Hellmark viftade avvärjande med handen. ”De skulle kunna sätta mig in i frågan på en grisblink. Men nåt säger mig att de inte har för avsikt att göra det.”
”Vad gör ni för att hitta barnflickan?” sa Alex.
”Liga Pärr? Jag har flera man som jobbar på det. Men det ser dystert ut. Vi har inga spår efter henne.”
De föll i tystnad på nytt. Satt de verkligen fast i en återvändsgränd?
Hellmark sa till slut: ”Vanlig sinnessjukdom? Vad sägs om det? Vi har ju fler än en psykopat där ute.”
”Även psykopater behöver en anledning”, sa Alex. ”Och om vi pratar om en riktig galning skulle han ha gått över gränsen för länge sen. Börjat skada folk till höger och vänster. Dessutom pratar vi inte om den som utför det här, utan om den som ligger bakom. Jag är ett hundra procent övertygad om att det är helt skilda personer.”
”Lejda skurkar? Vad får dig att tro det?”
”Fel personligheter. Den som planerat detta är antingen en blå analytiker, vass på att dra upp strategier och förutse risker. Eller också är det en person som är van vid att tänka strategiskt. Såna här killar är bara i undantagsfall handlingsorienterade. De utför ingenting själva. När vi hittar dem som utför själva dåden kommer du att upptäcka att de är lite … enklare personer.”
Hellmark tänkte efter några sekunder. ”Du gör det lite väl enkelt för dig. Alla skurkar är inte dumma i huvudet.”
”Den största risken för hjärnan bakom aktionen – vilken är den?”
”Att åka fast naturligtvis.”
”Men hur åker han fast?”
”Vi kopplar ihop honom med själva utförarna. Dina lejda skurkar.”
Alex sa: ”Och jag skulle tro att han förutsett den eventualiteten. Genom att se till att det inte finns några kopplingar.”
”Det finns alltid kopplingar. Han kanske har en reservplan ifall nåt trots allt går åt helvete.”
”Har inte vanliga skurkar reservplaner?”
Hellmark satt tyst en stund.
”Varför skulle motivet vara makt?” sa han till slut.
”William hotar nåns position. Därför måste han sättas ur spel. Det kan handla om vad som helst, men jag är ganska säker på att det är nån som håller på att förlora kontrollen över nånting viktigt. Och jag är inte så säker på att William själv vet vad det handlar om.”
Hellmark gungade fram och tillbaka på stolen. Den knakade oroväckande under hans tyngd, men Alex såg att kommissarien gått ner i vikt. Magen spände inte ut skjortan som den gjort tidigare.