William hade velat säga hej då till Kelly innan han lämnade lägenheten, men hon hade vägrat öppna sin dörr. Han ringde Hellmark på nytt, men kommissarien var fortfarande oanträffbar. Han bestämde sig till slut för att trots allt åka efter Helen till sjukhuset. Det lät inte klokt, men hans hustru tycktes behöva honom mer än hans fjortonåriga dotter. Polisen som kallats in satt och drack kaffe i köket, och skulle stanna tills William kom tillbaka. Ytterligare en polis satt i en polisbil utanför porten.
William tänkte först åka förbi ambassaden innan han åkte till Karolinska. Jaguaren stod parkerad långt ner på gatan. Han styrde stegen i riktning mot bilen, försjunken i tankar.
När han satte sig i bilen knarrade det ljusa lädret hemtamt och trevligt. Han vred om nyckeln, och kände samtidigt något kallt i nacken.
Han ryckte till och stirrade i backspegeln. Mörka ögon mötte hans. Blicken var stadig under tunga ögonlock.
”Hej på dig, du”, sa en dov röst bakom honom. Det kalla pressades hårdare mot huden.
Bakom dem stod en civil polisbil. En polisman satt bakom ratten och vände blad i sin tidning. William visste att han bevakade lägenheten, men han kunde inte med bästa vilja i världen påstå att mannen skötte sitt uppdrag. Polisen satte upp en hand till hälsning samtidigt som han visade ett frågande ansikte.
Rösten från baksätet sa: ”Polisen i bilen kan inte se mig, och det ska fortsätta vara på det viset. Om du gör det allra minsta som väcker hans misstankar kommer jag att skjuta honom.”
William noterade hur polismannen nickade och sedan plockade upp någonting från sätet intill. Förmodligen gjorde han en anteckning i sitt bevakningsprotokoll.
William Smythe lämnar bostaden. Check.
Dear Lord, what an idiot.
”Jag har pengar”, sa William mellan tänderna. Leendet kändes mest av allt som en grimas.
”Det var generöst, men jag har så jag klarar mig. Däremot har jag aldrig suttit i en Jaguar tidigare. Låt oss ta en tur.”
I en lång utandning sa William: ”Detta är en mycket dålig tidpunkt. Min son är försvunnen, och min fru ligger på sjukhus. Jag måste dit.”
Dåre, tror du den här rånaren bryr sig om det?
”Jag kan försäkra dig, mr Smythe, att du inte behöver vara orolig. Din fru kommer att bli omhändertagen på bästa sätt. Nu åker vi.”
William tog in orden lite i taget.
Mr Smythe.
”Du vet vem jag är?”
Som för att markera sitt allvar pressade mannen sitt vapen ännu hårdare mot Williams nacke. Nackhåren reste sig och en rysning gick längs ryggraden. William lade i växeln och svängde ut från trottoaren. Han försökte svälja, men det var omöjligt.
”Låt mig ställa en fråga”, sa mannen i baksätet. William kände hans andedräkt mot sin hals. ”Tror du mig om jag säger att jag är kapabel till våld, eller måste jag bevisa det?”
”Ursäkta?” sa William.
”Om du gör exakt som jag säger behöver ingen av oss bli besviken, men om du hittar på nånting som jag inte tycker om kommer jag att använda våld.”
De nådde slutet av gatan och för att vinna tid frågade William: ”Höger eller vänster?”
”Höger. Nu vill jag inte höra ett ord till från dig.”
William var svettig i handflatorna. Magen var i uppror.
”Vad vill du?”
Ett svagt metalliskt ljud, en lätt vibration i nacken.
”Märkligt”, sa rösten dovt. ”Enligt mina källor har du en hjärna som en smärre datamaskin. Ändå beter du dig ovanligt dumt.”
Och plötsligt brände någonting till på kinden. William ropade till. Han drog med handen efter kinden och tittade på den. Blod rann utefter halsen. Trycket mot nacken försvann inte.
”Gode Gud”, mumlade han, ”gode Gud.”
En pistol och en … kniv. William tvingade sig att andas lugnt. Oändligt långsamt sneglade han på sin axel. Den badade i blod, och det droppade på den beigea läderklädseln. Det gjorde inte direkt ont, inte ännu. Han hade fått all upptänklig utbildning för tillfällen som dessa, men han hade aldrig behövt använda kunskapen.
”Mr Smythe. Vi måste bli överens om vad som gäller. Antingen lyssnar du mycket uppmärksamt på mig, eller …”
Utan att vara medveten om det saktade William ner farten. Bilen nästan stannade när mannen röt i hans öra.
”Gasa! Stanna INTE!”
”Nej, nej”, utropade William. ”Det var inte meningen!”
”Hör här”, sa mannen, ”antingen gör vi det här på mitt sätt, eller så gör vi det på ditt sätt. Mitt sätt betyder att du lyssnar på mig och ger mig exakt vad jag vill ha. Ditt sätt innebär att du krånglar och försöker hitta på saker. Då måste jag misshandla dig och så blir det till slut mitt sätt i alla fall.”
Mannen tystnade och lät orden sjunka in. ”Så hur ska vi göra, mr Smythe?”
De passerade ett trafikljus som lyste rött. William märkte inget utan körde bara förbi det. En man med portfölj hytte med näven åt honom.
”Ditt sätt.”
”Då kör vi mot Söder.”
”Jag blöder”, sa William och stannade så att bilen gungade när en lastbil klämde sig in framför honom utan att ge tecken. Hans hand darrade när han kände på sin kind. Han fick mer blod på fingrarna. När han satte handen på ratten spred sig blodet dit, allt han rörde vid fläckades av blod.
”Du är fortfarande vid liv”, sa mannen i baksätet. ”Kör mot Söder.”
*
Kvinnan som väntade i receptionen på polishuset var för hårt sminkad men på något vis snygg ändå. Ansiktet täcktes av ett par enorma solglasögon. Dyra kläder. Förmodligen var hon prostituerad. Hon hade inte behövt ta alltför många torskar per dygn, hon skulle aldrig ha varit så snygg i den åldern annars.
Vakthavande befäl såg på henne och undrade vad hon ville. Hon frågade efter assistent Magnusson. Vakthavande kände inte igen namnet, men kollade för säkerhets skull.
Assistent Magnusson minsann. Är det din beskyddare, den av oss som ser till att du kan fortsätta med din lilla verksamhet?
Han hittade ingen Magnusson. När han meddelade kvinnan det ryckte hon bara på axlarna och vände sig om. Vakthavande hade en replik på tungan men bestämde sig för att avstå. Utan att tänka på det hade han rest sig upp för att kunna se mer av hennes bakdel. Just som hon försvann ut genom dörrarna registrerade ögonen någonting i utkanten av synfältet.
Han lät blicken glida ner till golvet och såg på den stora svarta bagen. Den var lite öppen i ena änden.
Vi har ingen Magnusson i hela huset.
Vakthavande lyfte luren och slog ett nummer. Han tog inte blicken från väskan.