”Har du tittat efter?” sa Hellmark när han kom till receptionen. Han hade sett Williams nummer på sin mobildisplay, men hade just nu huvudet och händerna fulla med annat.
Vakthavande skakade på huvudet. ”Vi borde utrymma.”
Hellmark tvekade. Ibland var en polis tvungen att gå på känsla, detta var ett sådant tillfälle. Han ville inget hellre än att slita upp väskan, men han visste att det vore fel.
”Har du ringt bombpatrullen?”
”Jag tänkte höra med dig först.”
”Ring bombpatrullen och det fort som bara fan.”
Vakthavande sprang tillbaka in bakom disken. Han fick fram numret och ringde direkt.
Hellmark såg sig omkring i foajén. Köer till alla luckor. Nummerlapparna var slut och alla bevakade sina platser i respektive kö. Bakom luckorna sprang civila tjänstemän jäktat omkring. Han föste undan alla som dröjde sig kvar i receptionen och som motvilligt lät sig dirigeras åt sidan. Han funderade på att skrika bomb rakt ut för att få lite fart på dem. Men den panik som skulle utbryta vore kanske inte heller önskvärd.
”Ni där”, sa han och pekade på några tjänstemän. ”Lämna lokalen. Nu.”
De backade sakta bort från sina diskar medan de kastade nervösa blickar på varandra.
Medan Hellmark väntade på bombpatrullen gick han runt den mörka sportbagen och tittade på den från olika vinklar. Han gick ner på knä, satte örat mot den.
Ingenting.
Å andra sidan tickade inte bomber nu för tiden. Om de någonsin hade gjort det annat än på film.
”Tio minuter!” ropade vakthavande.
Hellmark nickade i dennes riktning. Det var någonting som inte stämde med det här. Väskan var öppen i ena änden. En decimeter ungefär.
Slarv?
Några minuter passerade. Han såg sig omkring i lokalen. Det var tomt nu så när som på en polisman som kontrollerade dörrarna. Polismannen vände sig oroligt om mot Hellmark och väskan en gång var femtonde sekund. Exakt hur rutinen såg ut om det nu verkligen var en bomb i väskan hade Hellmark ingen riktig koll på. Det skulle dock krävas en ganska allvarlig hotbild innan man utrymde polishuset. Om bomben var stor skulle den kunna blåsa ut hela huset.
Utanför dörrarna växte klungan av människor som blivit utfösta sakta men säkert till en folkmassa. Det verkade strömma till folk från alla möjliga håll. Mobilkameror höjdes mot fönstren. Blixtar lyste upp rummet varannan sekund.
Förbannat.
Han vände sig mot väskan igen. Studerade varje fiber i tyget, noterade att dragkedjan var av metall. Handtaget relativt slitet. Han till och med luktade på den, men kunde inte känna något särskilt. Han ställde sig upp och borstade bort smutsen från byxorna.
”Är de här snart?”
”Ja”, sa vakthavande och pekade mot dörrarna.
Folkmassan delade sig och strax därefter kom två polismän in med en svart hund i koppel.
”Kommissarie Hellmark?” sa den ena av poliserna med myndig stämma.
”Högst densamme.”
”Var vänlig och kliv bort från väskan.”
Hellmark tog två steg åt sidan.
”Det bästa vore om du gick ut till de andra.”
Hellmark skakade på huvudet, men tog ett par steg till åt sidan.
”Det är ingen bomb.”
”Låt oss avgöra det.”
Hellmark struntade i honom. Han tänkte inte gå någonstans.
”Jag släpper lös hunden nu. Stå stilla.”
”Vad kan den?”
”Den kan allt. Den hittar alla former av sprängdeg och de flesta kemiska substanser som kan användas till bomber.”
Hellmark ryckte på axlarna och väntade.
Polisen böjde sig ner mot hunden och gav den någon slags instruktion. Så släppte han den. Den rusade genast iväg mot ena väggen och började söka av rummet. Den sniffade på varenda stol där besökare brukade vänta.
”Om det finns en bomb så ligger den i den där väskan”, sa Hellmark vresigt. ”Varför ber du inte hunden söka där i stället?”
”Låt henne jobba nu.”
Hunden sprang omkring i det relativt stora utrymmet. Såvitt Hellmark kunde se arbetade den ganska systematiskt. Efter kanske två minuter, när han höll på att bli galen, passerade den väskan och sniffade på den i kanske ett par sekunder innan den fortsatte åt ett annat håll.
”Det var ingenting”, sa Hellmark. Han tog två långa kliv mot väskan och böjde sig ner.
”Vänta!” skrek hundföraren. ”Jag måste säkra väskan!”
Men Hellmark hade sett vad han behövde se.
Han böjde sig ner och drog upp dragkedjan med ett snabbt ryck och såg ner på den sovande Andy Smythe.
*
Sandra slängde peruken i en papperskorg och skakade ut sitt eget hår. En man ute på gatan stirrade på henne.
Hon gav honom fingret och hoppade in i bilen.
”Kör”, sa hon till Marwan.