Liga hade inte fått någonting att äta sedan kvällen innan. Inte för att hon var särskilt hungrig, hon skulle inte kunna få ner en tugga. Munnen var som en öken, och hon hade ont i magen på det vanliga stället där värken brukade sätta sig när hon var oroad över någonting.
Ena minuten satt hon och matade Andy med päronpuré, i nästa låg han i vagnen klädd i rosa kläder, på väg ut ur lägenheten för första gången på nästan en vecka. Johnny tog med sig Sandra, som också verkade ha tröttnat på att sitta instängd.
Liga förstod ju att någonting var i görningen, men hon vågade inte fråga vad. Och när dörren stängts igen och låsts med båda låsen insåg hon att hon för första gången var ensam i lägenheten. Vad innebar det? Hon kunde känna förändringen i luften, men hon kunde inte ens gissa sig till vad det skulle leda till.
Andy var borta.
Var fanns han nu? Återlämnad till sin familj? Eller ivägsänd till ett öde värre än hon ens kunde föreställa sig? Det fanns så många avskyvärda människor, så många perversa motiv och vidriga behov. Det gick inte att tänka på vad som skulle kunna hända med Andy.
Hon gick omkring med stela rörelser, stannade till och tittade ut genom köksfönstret. Huset mitt emot såg lika grått och trist ut som tidigare. Fortfarande visste hon inte var hon befann sig, men det var inte det som oroade henne mest.
Tänk om de lämnade henne kvar i lägenheten. Helt enkelt glömde bort henne nu när hon inte behövdes längre. Hon ryckte i handtaget till ytterdörren bara för att vara på den säkra sidan. Helt förgäves, givetvis. När hon tittade ut genom fönstret i vardagsrummet påmindes hon om att hon förmodligen befann sig på åttonde våningen. Att ta sig ut fönstervägen var inte ett alternativ.
För säkerhets skull sökte hon igenom hela lägenheten efter en telefon.
Ingenting.
Med örat mot väggen i vardagsrummet försökte hon avgöra om det fanns någon i lägenheten intill. Hon bankade på väggen, men den var av tjock betong. Väggen mot sovrummet likaså.
Ingenting.
Liga satte sig på sängen och drog upp fötterna under sig. Hon plockade upp bibeln, och lade den i knäet.
*
Helen låg på en brits och kunde inte röra sig. Runt omkring henne gungade medicinsk utrustning fram och tillbaka i takt med att ambulansen ömsom accelererade eller bromsade.
Hon hade vaknat upp efter att ha varit totalt utslagen under två timmar. Vad hade det egentligen varit i tabletterna hon tagit? De brukade inte fungera på det här viset. Hon hade dessutom fått en smärtstillande spruta i ambulansen. Inte bara hade smärtan försvunnit, humöret hade avsevärt förbättrats den senaste timmen.
Nu hade hon legat på britsen ett tag och kände hur tankarna blev mer och mer rediga; lite i taget kunde hon koncentrera sig.
Helen var alltmer övertygad om att William hade fått krav redan, kanske på en lösensumma. Kanske var beloppet så stort att han inte kunde betala det själv. Det var nog därför han inte ville prata med henne. Han var tvungen att be släkten om pengar, vilket innebar två saker. Dels att det handlade om mycket pengar, riktigt mycket pengar, dels att det inte skulle bli några. Dynastin Smythe bestod av en uppsättning stela, perukbärande överklassnobbar vars förfader deltagit i slaget vid Hastings. Fint folk, upptagna av mer konkreta problem, som till exempel varför ingen i klanen adlats under de senaste hundra åren, vems häst som hade den förnämaste stamtavlan och så vidare i all oändlighet tills det stod en upp i halsen. Nej, klanen Smythe skulle inte befatta sig med futiliteter som försvunna släktingar. Om det inte kunde leda till skandal. Det man till varje pris ville undvika var att figurera i negativa sammanhang. Men helst av allt ville man inte synas alls, förstås.
*
Det var väl egentligen bara en tidsfråga innan det skulle hända. Alex favoritklient den här våren kunde inte låta bli.
”Hördu, det har verkligen fungerat bra på sistone”, sa han med ett brett leende. ”Samarbetet i gruppen går mycket bättre. Folk tar mer ansvar sen jag backade från detaljkontrollen. Det känns bra att ägna mer tid åt de strategiska frågorna.”
Alex hade sett sådant här tidigare, och visste att han stod inför ett problem. Han drog sig till minnes sir Nigels första försök att dominera situationen, och när det inte lyckades, hur han vände helt om och försökte charma Alex. Det var faktiskt intressanta likheter.
Avvakta eller konfrontera?
Han sa: ”Det låter väldigt … bra. Vilka konkreta effekter ser du?”
Mannen strök handen över nacken. Han kliade sig på kinden. Han tittade snett upp över Alex ena axel.
Alex tittade ut genom fönstret under ett par sekunder.
Kära nån.
”Konkreta effekter? Gruppen är mer motiverad. De ser gladare ut. Verkar vara på bättre humör. Mer avslappnade, faktiskt. Jag tror att alla känner att vi är på väg mot nånting nytt, nånting bättre.”
När Alex inte sa emot honom fick han upp farten ordentligt.
”Jag har lyckats frigöra energi i teamet på ett helt nytt sätt. Det var tur att du såg detta. Vad jag nu funderar över är hur vi kan ta det här vidare.”
Vi, tänkte Alex. Vi är ett team nu. Fantastiskt. ”Hur menar du då?”
”Som jag tror jag nämnde tidigare har jag inte full insyn i vad som händer i ledningen.”
”Du sa att vd:n mörkar saker och ting.”
Mannen skakade på huvudet. ”Ibland behöver jag mer information för att utföra mitt uppdrag. Och jag undrar hur jag ska göra för att vinna hans förtroende. Så att han upplyser mig lite mer.”
”Bra fråga. Hur ska du vinna hans förtroende så att han berättar mer om vad som pågår?”
Mannen låtsassköt Alex med båda händerna. ”Och det är där du kommer in!”
”Nej”, sa Alex och bytte ben.
Mannens leende slocknade. Han lutade sig bakåt och gjorde en svårtolkad min med munnen. Det såg ut som om han ville räcka ut tungan.
”Varför inte ringa honom och fråga?” sa Alex.
”Han är nog upptagen nu.”
”Jag tar risken.” Alex plockade fram mobilen. Vd:n svarade på första signalen. Artighetsfraserna var snabbt avklarade. ”Nu undrar vi hur nöjd du är med gruppens prestationer i nuläget.”
”Det ska jag tala om för dig”, sa vd:n i Alex öra. ”Det blir bara värre och värre. Han förlorar folk på löpande band.”
”Säger folk upp sig?” sa Alex med blicken på mannen i stolen framför honom. Mannen vände huvudet åt sidan och tittade tomt ut genom fönstret.
”Det går åt helvete där borta.”
Alex betraktade sin klient under tystnad. En man som han nyligen mött påminde om mannen framför honom. En man som dessutom sagt att det inte fanns något som kallades slump.
Och det var ju i sig … en märklig slump.