Försiktigt lirkade Hellmark ut babyn ur väskan. Han tyckte sig känna igen pojken den här gången, men han tänkte definitivt inte göra bort sig en gång till. Pojken var klädd i en billig, urtvättad sparkdräkt av rosa flanell. Han lade honom försiktigt på disken, öppnade dräkten och förundrades över att pojken inte vaknade. Drogad?
Hellmark tittade snabbt i blöjorna. Jodå. Nog var det en pojke alltid. Med lite tur var det rätt kille dessutom.
Människor droppade tillbaka in i lokalen. Hundföraren kopplade hunden, gav kopplet till sin kollega och kom fram till Hellmark.
”Jag måste rapportera dig för det där.”
Hellmark mötte hans blick. ”För att jag hade rätt?”
”För att du inte lydde order. I en misstänkt bombsituation har bombpatrullen befälet. Alltid. Det borde du veta.”
Hellmark vände sig mot vakthavande. ”Ring Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Använd direktnumret. Du hittar det på intranätet. Säg att jag kommer in med en pojke på tio månader. Säg att det är akut. Han är eventuellt drogad men vi vet inte av vad.”
”Ska vi inte ringa efter en ambulans?” sa vakthavande befäl och nickade mot babyn.
”Vem tror du får honom till sjukhus snabbast? Jag eller en ambulans som först ska ta sig hit? Skicka dessutom en uniform efter mig. Han ska posteras utanför den här pojkens sal, tjugofyra sju. Fattar du?”
Vakthavande nickade kort och ryckte åt sig telefonen. Hundföraren skakade på huvudet och gick sin väg.
Hellmark lyfte upp Andy Smythe och gick mot dörren. Över axeln ropade han: ”Sjukhuset först. Sen skickar du kollegan.”
Med barnet över ena armen körde han så fort han vågade till Solna och barnakuten. Det var vansinne, han visste det. Men han hade ingen aning om vad de förbannade kidnapparna kört i pojken. Han kanske måste magpumpas. Det kunde handla om minuter.
På Astrid Lindgrens Barnsjukhus väntade man på honom. De tog snabbt hand om pojken. Inom ett par minuter var en läkare och två sköterskor engagerade. Blodproven skulle analyseras omgående, och Hellmark körde mot Kaptensgatan hängandes på tutan. För vilken gång i ordningen, tänkte han. Detta liknade ju ingenting.
En polis som han inte mindes namnet på öppnade när han ringde på dörren till familjen Smythes lägenhet.
”Hej”, sa Hellmark. ”Jag tänkte göra ett nytt försök idag.”
”De är inte hemma”, sa polismannen som fått till uppgift att vakta lägenheten inifrån.
”Vad?”
”Har du inte hört?”
”Kom för helsike till saken.”
”Kvinnan …”, polismannen sänkte rösten, ”… kvinnan åkte iväg med ambulans för bara nån halvtimme sen. Mannen följde efter några minuter senare. Du borde nästan ha mött honom.”
Hellmark klev in i hallen. Han vände sig mot polismannen. ”Vad hände?”
”Hon skar sig på nåt vis. Det var blod överallt.” Han gjorde en gest in mot lägenheten.
”Så William Smythe åkte efter i egen bil?”
”Efter en liten stund.”
”Hur länge hade du tänkt vänta med att rapportera detta?”
”Jag har rapporterat det. Det står i min journal.” Polismannen slog ihop armarna över bröstet och höjde hakan. ”Mitt uppdrag är att bevaka lägenheten. Jag satt ute på gatan. Alla som gått in eller ut ur porten är fotograferade. Och dessutom är flickan kvar. Mina order är att inte lämna henne obevakad.”
Hellmark fick upp mobilen och ringde Williams nummer. Signalerna gick fram. Inget svar.
”Vad är det?” sa en tunn röst bakom dem. Kelly Smythe uppenbarade sig.
”Vi har din bror”, sa Hellmark och stoppade tillbaka mobilen i fickan.
”Andy?”
”Nån lämnade in honom på stationen alldeles nyss.”
”Så bra då”, sa hon och korsade armarna framför sig. ”Vilken tur.”
”Du verkar lite … trött. Vill du inte veta hur han mår?”
Kelly svarade inte.
”Han är okej, men jag har kört honom till sjukhus för en undersökning. Förmodligen inget problem, men som en ren säkerhetsåtgärd.”
Hon ryckte på axlarna.
Hellmark betraktade henne några sekunder. Han tänkte på det Alex sagt om hennes bluffande. ”Jag har ett par frågor till dig.”
”What ever.”
”Vi sätter oss i köket”, sa Hellmark.
Kelly satte sig med benen på sidan av stolen, som om hon skulle kunna resa sig snabbt om det blev nödvändigt.
”Vad hände egentligen den där natten på sjukhuset?”
Hellmark såg hur Kelly tvekade. Han avvaktade, lät henne bestämma sig. Så ryckte hon på axlarna och berättade hur hon smitit från sjuksalen när polisen varit ute på sin lilla raggningsrunda. Hur hon frusit och hur hon fått skjuts hem med en snäll man i en bil.
”Vad var det för slags bil?” frågade han.
”Stor, större än pappas.”
”Vad har din pappa för bil?”
”En Jaguar.”
”Vilken färg hade den här bilen?”
”Svart. Eller mörk. Jag fick hoppa upp i den, liksom.”
”Men du vet inte vilket märke?”
”Nej. Men han hade en dotter i min ålder.”
”Hur vet du det?”
”Han sa det”, sa Kelly med en min som antydde att han var ovanligt korkad.
”Och du trodde honom?”
Hon ryckte på axlarna igen.
Hellmark lämnade henne och gick för att ringa Karolinska. Han ville veta om Andy Smythes blodprov var klara. Han hoppades att han inte satt med ett mordförsök på en tio månaders baby framför sig.
*
Andy Smythe tycktes vara okej. Det handlade bara om vanligt sömnmedel, förmodligen blandat i hans välling. Han skulle inte lida någon skada alls. Men när Hellmark passade på att fråga om de fått in Andys mor tog det bara några minuter att konstatera vad som hade hänt.
Helen Smythe hade aldrig kommit fram till Karolinska. Där hade de ingen aning om vem hon var. Ändå måste det ha varit dit ambulansen åkt, det fanns inget sjukhus på närmare håll. Så Hellmark ringde SOS Alarm. Där hittade man snabbt underlaget för utryckningen. Och visst, de hade hämtat upp en kvinna på den adressen. Ambulansen hade loggat att de kommit fram och lastat patienten. Efter det hade man inga uppgifter. Nästa loggning skulle ha varit att ambulansen anlände till Karolinska.
Kunde de tänka sig att ringa upp den fördömda ambulansen och ta reda på vad i helsike de sysslade med, undrade Hellmark.
Han stirrade framför sig, blind för den förmodligen dyrbara konsten som prydde väggarna i Smythes lägenhet. Det enda han kunde tänka på var hur i helvete han skulle begripa vad det var som pågick.
Medan han väntade med mobilen mot örat vandrade han runt i lägenheten. I ett av rummen – hur stor var egentligen den här lägenheten? – fick han syn på ett par gamla pistoler som såg ut att härröra från en tid då det brittiska imperiet fortfarande var en maktfaktor att räkna med. Han gick närmare och tittade intresserad på dem. Tunga, långa pipor. Silverbeslag. Folk samlade på så underliga saker. Eller var det kanske gamla släktklenoder?
”De hängde hos min farfar också”, sa Kelly bakom honom.
Han vände sig om. Nu såg han att Kellys ögon var röda och hennes hår trassligt. Han tyckte faktiskt synd om flickan. Han övervägde i två sekunder om det borde finnas en kvinnlig polis här nu, när William åkt till sjukhuset. Eller om han faktiskt kunde låta polismannen som bevakade lägenheten stanna kvar. Han bestämde sig snabbt för att det inte borde vara ett problem. Han betraktade henne och drog slutsatsen att hon faktiskt verkade lugn, trots att båda hennes föräldrar försvunnit. Han visste av den rapport han fått om Smythes familj att de inte hade någon släkt i Sverige, men nog borde de ha några bekanta? Han visste inte så mycket om hur tonåringar egentligen tänker, och han kunde bara gå på det han såg. Och Kelly verkade faktiskt ganska lugn.
”Fungerar pistolerna?”
”Oh, ja. Det är bara nåt år sen pappa provsköt dem. Han tycker om att hålla dem i skick. Oljar in och så.”
”Varifrån kommer de?”
Hon ryckte på axlarna.
Hellmark kände att det var någonting han missat. Han tryckte luren närmare örat.
När William hade åkt till sjukhuset.
Om inte ambulansen kört till Karolinska – vart hade i så fall William åkt?
Det knastrade till i luren.
”Vi får inget svar”, sa kvinnan i hans öra.