Jaguaren stannade på en liten bakgata någonstans innanför Ringvägen. William hade för länge sedan tappat bort sig. Han rörde sig aldrig någonsin på Söder.
”Det finns inga parkeringar här”, sa William och såg sig omkring.
”Dubbelparkera.”
När bilen stannat klev mannen ur så snabbt att William inte hann reagera. Han skulle kanske ha hunnit trycka gasen i botten innan mannen hunnit fram till förardörren men för en gångs skull slog hans förmåga att analysera en situation tillbaka mot honom. Det tog för lång tid att bestämma sig för vad han skulle göra. Medan han funderade slet mannen upp dörren och riktade sin pistol mot hans huvud.
”Vad heter du?” frågade William och förvånade sig själv.
”Jag heter Ratko.”
”Inget efternamn?”
”Gå in i porten där.” Mannen viftade med pistolen. Kniven syntes inte till.
Ratko knuffade William mot porten. Han sköt upp dörren och på Ratkos uppmaning började han gå uppför trappan. Först på fjärde våningen blev han beordrad att stanna.
Ratko knackade på en lägenhetsdörr utan namnskylt. Efter några ögonblick öppnade en kvinna.
”Mr Smythe”, sa kvinnan, och gjorde någonting med knäna som avlägset påminde om en nigning. Hon var alla gånger i fyrtioårsåldern, och William blev illa till mods eftersom hon var alldeles för hårt sminkad och bar en alltför kort kjol. Den djupa urringningen gjorde inte saken bättre. Ytterst vulgärt.
De klev in i hallen. Kvinnan höjde handen mot hans kind, och han backade instinktivt.
”Ni blöder”, sa hon.
”Får jag besvära om bilnycklarna?” sa Ratko bakom honom. ”Och mobiltelefonen?”
”Nycklarna sitter kvar i bilen”, sa William och lämnade över sin telefon. Först nu såg han att mannen bar handskar.
”Som jag sa har jag aldrig suttit i en Jaguar tidigare, än mindre kört en. Kan jag utgå från att den är försäkrad?”
William hörde knappt vad mannen sa. Det enda han noterade var att en brytning smugit sig in i mannens uttal. Östeuropa. Någonstans söderut. Forna Jugoslavien kunde inte uteslutas.
Kvinnan gick före honom in i lägenheten.
”Mr Smythe?” sa mannen som kallade sig Ratko. William vände sig om. ”Du kommer att vinna på att samarbeta. Förstår vi varann?”
William nickade.
”Du är säkert törstig. Ge mr Smythe ett glas vatten”, sa Ratko till kvinnan.
”Nej tack”, sa William.
”Du kanske blir törstig senare.”
Kvinnan kom med vattnet. William övervägde att vägra ta emot det. Men varför? Ingen tvingade honom att dricka det. Han tog glaset, det var svalt och lite fuktigt. Han var faktiskt lite törstig.
”Gör som Linda säger åt er.” Ratko lämnade lägenheten.
”Kommer du att hindra mig från att lämna lägenheten?”
”Ja.” Hon pekade mot en dörr som stod öppen till hälften. William såg mot dörren, innanför den skymtade hörnet av en säng med ett grönt överkast. En trasmatta liknande den i hallen låg på golvet.
William betraktade henne på nytt, försökte irritera sig på hennes oanständiga uppsyn. Han ville känna ilska över att ha blivit indragen i den här ofräscha lägenheten i den här delen av Stockholm tillsammans med den här billiga kvinnan. Han ville skälla och skrika, men någonting i hennes röst fick honom att lägga band på sig.
”Vem är Ratko?” frågade han i stället för att gå mot den öppna dörren.
Kvinnan rynkade pannan. Hon gick fram till honom och strök honom över kinden. Handen var sval och varm på samma gång, fingrarna mjuka och behagliga. Hon lättade på slipsknuten och borstade bort ett osynligt dammkorn från hans ena axel. Med ett stelt leende sa hon: ”Var nu snäll och gå in i rummet.”
William svalde. ”Och om jag inte gör det?”
”Då får du förmodligen reda på vem Ratko är. Vad han är. Vem vill du helst ha i din närhet? Mig eller honom?”
Hon släppte ifrån sig ett ljud som skulle kunna vara en fnysning men också ett sarkastiskt skratt. Hon tittade med allvarliga ögon upp i Williams ansikte, och han kände någon slags sympati strömma emot honom.
”Inga fler frågor.”
William gick mot dörren, sköt upp den helt. Han såg sig omkring. Tapeten från tidigt sjuttiotal, sängen den enda möbeln. I ena hörnet en stor garderob med stängda dörrar. Den fransiga trasmattan behövde en tvätt. Fönstret var smutsigt.
”Vad ska jag göra här inne?”
I stället för att svara stängde kvinnan dörren. Han vände sig sakta om. Ett klick avslöjade att hon låst den. Han ryckte i handtaget, backade bort en bit från dörren. Han ställde glaset på golvet, tog av sig kavajen, skjortan var blöt av svett på ryggen, hade varit det sedan han känt pistolen i nacken. Och den här Ratko hade tagit mobiltelefonen.
Han stirrade på vattenglaset. Sedan böjde han sig ner och lyfte det från golvet. Efter en sekunds tvekan drack han upp vattnet. Han lade sig på sängen och tog av sig skorna och lättade ännu mer på slipsen.
Han slöt ögonen och somnade.
*
Johnny bröt mot varenda trafikregel som någonsin funnits. Han hade inte lång tid på sig, var tvungen att ta sig igenom stan fortast möjligt. Han lade mobilen som han tagit från Smythe på sätet bredvid sig. En helt ny, vit Samsung Galaxy S III. Bäst att röra den så lite som möjligt tills han hunnit lämna den vidare till Peter.
Varför hade han sagt att det var han som var Ratko? Han hade ingen som helst jävla aning. Det var ett ovanligt korkat infall, och han undrade vad som skulle hända om det kom fram till Ratko att han använt dennes namn.
Sandra hade kommit i precis rätt tid. Det hade varit en komplicerad sak, mycket skulle ske på samma gång. Avlämnandet av babyn på polishuset. Kidnappningen av William Smythe. Och stölden av ambulansen. Nu gällde det att få ihop helheten.
Han fortsatte i våldsam fart norrut. Han körde om bilar hela tiden, ibland på utsidan, ibland på insidan, ibland i vägrenen. Han låg efter, det visste han, men han måste – måste – vara framme först. Instruktionen hade varit extremt tydlig.
Visst. Det hade inträffat en helt oväntad sak som fått Peter att gå i taket. Tids nog skulle han bli tvungen att stå till svars för det också.
Men han måste komma fram först.