Landsnumret till England var 044. Alex slog det otroligt långa telefonnumret och vankade fram och tillbaka medan han väntade på svar. Signalerna gick fram, men ingen lyfte luren. Han hoppades att uppgifterna han kommit över stämde.
Lite bar det honom emot att erkänna det, men hans mor hade faktiskt hjälpt till. De kontakter hon förmedlat skulle kunna göra verklig nytta. Varför hon gjort det förstod han egentligen inte, men det hon berättat skulle kunna innebära ett genombrott.
Alex teori var mycket enkel. Utifrån hans analys av sir Nigels personlighet, borde dennes karriär vara kantad av andras missnöje. Personer med den individualistiska drivkraften skaffade sig ibland fiender. Inte för att de själva egentligen brydde sig om det, men de trampade på mångas tår på sin väg mot makten. Och attackerna mot familjen Smythe kunde vara en dimridå; någon slags avledande manöver. Det kunde inte uteslutas att målet var något helt annat.
Han stannade till vid fönstret i sovrummet. Solen sken in och det såg ut att vara en strålande dag. Löv fladdrade i den lätta vinden, och när han böjde sig framåt och blickade ner mot innergården såg han en kvinna med två små barn dansa runt med varandra. Han betraktade dem en stund utan att reflektera över hur många signaler som gick fram.
”Yes?” sa plötsligt en röst i hans öra, just som den lille pojken nere på gården började gråta över någonting.
”Good afternoon. Jag heter Alex King, och är frilansande reporter, jag skriver en artikel om den engelske ambassadören här i Sverige. Jag skulle vilja prata med dig några minuter om det går bra.”
Det blev tyst under några sekunder. Sedan sa kvinnan som satt i London: ”I don’t think so.”
”Vänta! Jag har bara ett par frågor, det tar praktiskt taget ingen tid alls.”
”Jag tror inte att jag är intresserad.” Kvinnan gjorde sig beredd att lägga på. ”I’m sorry.”
”Jag har pratat med andra personer som kommit i sir Nigel Stockingtons väg, och jag vet att han har många antagonister. Jag är ute efter sanningen.”
Kvinnan drog efter andan. ”Jag har lagt det där bakom mig för många år sen.”
”Du får gärna vara anonym om du vill.”
Hon tvekade. ”Är det här ett skämt?”
Alex sa: ”Det är inget skämt. Jag är bara ute efter den sanna bilden. Jag har redan pratat med Peter Halloran, Jane McIntyre och Lewis Finley.”
Kvinnan drog efter andan. ”Vad har Finley berättat?”
Alex tänkte efter. Eftersom han inte alls hade pratat med dem han just nämnt var han tvungen att vara försiktig. Han hade fått namnen från anställningslistor på det brittiska regeringskansliet, och han visste att de alla från tid till annan arbetat för sir Nigel. Det var en samling personer som med stor sannolikhet drabbats av dennes ledarskap. Det Alex gjorde var moraliskt fel, men ändamålen fick helga medlen den här gången. Han hoppades att kvinnan inte krävde att få ringa upp till exempel Finley för att kontrollera saken.
”Finley sa en massa saker. Bland de intressantare delarna fanns exempel på mr Stockingtons benägenhet att göra andras idéer till sina egna och torgföra dem bland sina egna överordnade som bevis på sin egen skarpsinnighet.”
Alex lämnade sovrummet och gick långsamt mot köket medan han pratade. Han satte sig vid köksbordet och fattade pennan som låg intill blocket. Dags att spela kall och låtsas som att det egentligen inte var så viktigt att hon ställde upp.
”Miss Avery, jag behöver egentligen inte ytterligare information. Jag undrar bara om ni kan bekräfta vad de övriga berättat för mig.”
Han väntade. Tio sekunder passerade. Sedan sa kvinnan:
”Vad vill du veta?”
”Kan du beskriva hur det var att ha mr Stockington som sin närmaste chef?”
Kvinnan suckade tungt. ”Han har en yttre polityr som gör att man inte ser vad som finns under ytan. Han är extremt duktig på att dölja sitt verkliga jag. Det tog mig över ett år att inse vem han egentligen var.”
”Hur länge sen var det ni arbetade tillsammans?”
Kvinnan tänkte efter. ”Jag slutade för nästan nitton år sen. På grund av honom.”
”Vad hände?” sa Alex och försökte att inte verka alltför intresserad. Nitton år sedan och hon var fortfarande ovillig att prata.
”Droppen som fick bägaren att rinna över var i mitt fall en presentation som jag gjort i ordning. Han hade bett mig ställa samman en rapport. Jag fick en mycket detaljerad instruktion av honom och satte igång. Medan jag höll på med rapporten ställde han ingående frågor om allt jag gjorde. Han lade sig i praktiskt taget allting. Innan presentationen skulle hållas för regeringen ville han diskutera varje enskild formulering; han hade synpunkter på mer eller mindre varenda stavelse i ett dokument på säkert femhundra sidor. Till slut frågade jag varför han inte skrev rapporten själv.”
”Hur reagerade han på det?” sa Alex.
”Han snäste av mig och sa åt mig att jag inte var tillräckligt insatt för att ha rätt att ställa såna frågor. Hur som helst, jag fick allting klart till slut trots att jag inte kunde arbeta ostört mer än nån timme åt gången. När allting var klart gjorde jag en struktur för hur jag skulle presentera allting. Eftersom det var jag som skulle genomföra dragningen för regeringsrepresentanterna ville jag inte lämna nånting åt slumpen. Hade jag vetat varför han var så intresserad hade jag knappast varit så noggrann.”
”Låt mig gissa – han genomförde dragningen själv?” sa Alex.
”Tjugo minuter innan det var dags satte han mig på en helt annan uppgift som plötsligt var lika viktig. Och sa att han tog över ärendet. Så drog han alltihop för regeringen och tog all cred som kostat mig ett halvt års arbete.”
Alex kliade sig på hakan med pennan. Han tittade på sina anteckningar. ”Menar du att han hela tiden vetat att han skulle genomföra presentationen själv?”
”Givetvis”, sa miss Avery. ”Från första stund. Men det är så han jobbar. Ändå var det ingenting mot vad han utsatte Finley för. Som du säkert vet.”
Alex visste ju inte alls vad denne råkat ut för. Han bestämde sig för att chansa.
”Vad är din bild av den händelsen?”
”Från början förstod nog ingen på enheten vad som egentligen hade hänt. Jag menar, när det väl kom till vår kännedom var Finley redan borta.”
”Vad fick ni reda på?”
”Ja, Stockington hade avskedat honom inför femtio personer. Finley fick ju dra sitt material själv eftersom han hade varit med så länge. Stockington lade sig i lika mycket där, men han tog i alla fall inte åt sig äran för alltihop. Just den här gången gick det ju åt skogen, som du vet. När det visade sig att regeringen inte alls gillade det Finley rapporterade – på uppdrag och godkänt av Stockington – hävdade denne plötsligt att han inte hade läst rapporten. Han fråntog sig allt ansvar, skällde ut Finley och avskedade honom på stående fot med hänvisning till bristande kompetens.”
”Så när han är missnöjd med en person så avskedar han denne?” sa Alex.
”Ibland. Och ibland gör han det först efter att ha plågat vederbörande ett tag.”