Timo Svart hade svårt att sova. Alltså, han somnade in ganska fort varje kväll, men redan efter några timmar slog han upp ögonen; klarvaken men trött och rädd.
Rädd? Ja, han kände sig rädd. Han hade mardrömmar som han inte mindes när han väl vaknade, en känsla att någonting var väldigt fel. Han var fullkomligt övertygad om att de betydde någonting. Hans undermedvetna försökte säga honom något, men så fasen att han kunde förstå vad det var.
Förutom det mest uppenbara, förstås. Det han gjort mot Marja. Han hade tagit vad han trodde var någon annans unge, men efter att ha pratat med några avlägsna släktingar visade det sig att det faktiskt var hennes eget barn. Pappan okänd, men det var ju knappast oväntat. Men det var hennes egen unge. Som han snodde och gav till snuten, och bara några dagar senare var Marja död.
Okej, han hade aldrig varit särskilt förtjust i henne. Visst, de var kusiner och släkt och allt det där. Och de hade gjort ett och annat otillåtet som barn hemma i Finland. Smugit bakom huset på somrarna när släkten träffats och rört vid varandra på ställen där man förmodligen inte borde. Och Marja hade varit hans första. Hon hade slitit av sig klänningen i någon farbrors husvagn, visat upp sina outvecklade bröst och frågat om han ville ha henne. Både hon och Timo hade vetat att de bara hade tio, max femton minuter på sig. Men vid fjorton års ålder var ju inte det något problem. Så han hade tagit henne där och då.
Det var enda gången, men hon hade ändå varit hans första. Och hans drömmar sa honom att den gången trots allt hade haft en viss betydelse. Hon hade kanske inte någon särskild plats i hans hjärta, inget sådant romantiskt trams. Men visst fan betydde hon någonting för honom.
Varför hade han annars kollat upp henne med jämna mellanrum? Varför smög han omkring i hennes kvarter en jävla massa år senare? Trots att hon hemfallit åt prostitution och droger, och han själv ärligt talat drogade mer än rekommenderat, återvände han av någon anledning ständigt till henne.
När han träffade henne den sista gången hade han gått över gränsen och tilltvingat sig en avsugning. Det hade inte alls varit som den gången för tjugo år sedan. Hon hade gjort det mekaniskt, som om han hade varit precis vem som helst. Minnet, den där illusionen av att de hade något gemensamt hade försvunnit på ett ögonblick.
Och hans reaktion var ilska.
Och han tog ungen.
Och nu var Marja död.
Det plågade honom. Satan, vad det plågade honom.
*
Johnny parkerade Jaguaren intill ambulansen. Han hoppade ur bilen med andan i halsen och mötte Marwan. Motorn tickade i protest mot den omilda behandlingen. Att han inte blivit stoppad på vägen var ett rent mirakel.
Marwan hade kört omkring med ambulansen en stund efter att han och Peter kapat den. Det var antagligen det knäppaste de någonsin gjort. Kapa en ambulans, fan, de skulle brinna för det här.
Ambulanskillarna hade tydligen inte gjort det minsta motstånd, bara stirrat på Marwan och Peter med händerna över huvudet. Inga utläggningar om att patienten behövde omedelbar vård, vad var de för slags människor egentligen? Ingenting sådant. De hade bara lämnat över nycklarna.
”Sover hon?” frågade Johnny.
”Vet inte”, sa Marwan. ”Det är tyst där bak.”
”Jag tar ambulansen. Du åker bakom.”
”Vart ska vi?”
Johnny svarade inte.
”Du, vem är med barnflickan?” sa Marwan.
Johnny tittade åt sidan under några sekunder. Svarade inte.
Marwan skakade på huvudet. ”Allvarligt? Är hon med honom?”
Ja, din tomte, tänkte Johnny som vägrade prata om det. Hon är med honom. Hur galet det än kan låta.
”Hoppa in för fan.”