”Förlåt mig”, sa William tyst och blinkade med tunga ögonlock där han låg på knä med armarna runt den kalla kroppen. Han lät fingrarna glida över den blus han själv köpt i London. Boutiquen där han köpt den fanns kvar i minnet. Vitt, hade expediten sagt, vitt fungerar alltid. Han tittade på den lätta volangen som utgjorde kragen och tänkte på hur Helen sett ut i den.
Blicken gled ner mot de högklackade svarta skorna. Hennes kropp var så tunn, så lätt.
Men vad hade de gjort med hennes ansikte?
Hon hade en svart tygpåse över huvudet. Eller om det kanske var ett örngott. Ett vitt band var knutet runt halsen. Någon ville bespara honom synen av Helens döda ansikte och han tänkte inte titta efter, ville inte veta hur hon såg ut i döden. Svarta skinnhandskar. Det såg så fel ut. Helen skulle aldrig bära sådana.
Han höll hennes kropp mot sig och kved sakta. Han kände hur mycket hon gått ner i vikt den senaste tiden. Det skrämde honom. Han sjönk ihop alltmer tills han fick kramp i benen. Försiktigt lade han ner Helen på rygg. Hennes huvud slog lätt i den öppna garderobsdörren. Varsamt släppte han taget om hennes nacke och reste sig upp. Han drog bort filten från sängen och lade den över hennes lilla kropp.
Hon såg ännu mindre ut i döden än hon gjort i livet.
Vad hade de gjort med henne? Han hade aldrig trott att detta skulle kunna ske. Visst hade han snuddat vid tanken, ändå var det en så främmande och overklig upplevelse. Hade hon funnits i garderoben redan när han kom till lägenheten? Skriket satt för långt inne i honom för att komma ut. Han tog tre snabba kliv fram till dörren och bankade på den. Han ryckte i handtaget och fann till sin förvåning att den var öppen.
Vilset såg William Smythe hur dörren till hans tillfälliga fängelse gled upp och visade den nu dunkla hallen utanför.
*
”Åh. Hej.” Nina mötte hastigt Alex blick innan hon såg ner mot sina papper igen.
”Hur mår du?” sa Alex och visste inte riktigt hur han skulle förhålla sig till Nina. De hade inte pratat med varandra på några dagar, och han visste inte hur hon tänkte.
Hon sa: ”Fint. Bara fint.”
”Det låter bra. Mycket att göra?”
”Inte särskilt”, sa hon. Fortfarande tittade hon inte upp.
”Fint. Bara fint.”
”Försöker du göra dig lustig?” En skärpa kom in i rösten.
Alex sa: ”Gör jag?”
Nina vände ansiktet mot honom.
”Du kan ju inte bara dyka upp här som om ingenting har hänt.”
”Du har inte heller hört av dig.”
”Varför är den här relationen bara mitt ansvar?” sa Nina.
”Det var inte det jag menade. Men jag trodde att du ville vara ifred och tänka över saker och ting. Jag har funderat en hel del.”
”För att vara nån som har studerat känslor i hela sitt liv fattar du verkligen långsamt.”
Hon vände ansiktet mot taket och blinkade bort fukten i ögonen.
”Kan vi prata? När det här fallet är löst? Vi kan ju inte bara stå här och stampa?”
Hon nickade. ”Ring Hellmark. Smythe har hört av sig. Han är nånstans på Söder, inlåst i en lägenhet. De är och hämtar honom nu.”
*
Alex satte sig i Hellmarks rum, i en av fåtöljerna som stod i ena hörnet. Han flyttade undan en trave akter som hotade att ramla i golvet och ringde Hellmark.
”Han har förmodligen blivit drogad”, sa Hellmark. Det brusade i bakgrunden, och Alex hörde en bil tuta. ”Vi genomsöker lägenheten nu. Nåt kommer vi nog att hitta.”
”Hur är det med honom?”
”Hyfsat, skulle jag tro. Men det är inte bara honom vi har hittat. Det fanns ett lik i garderoben.”
”Är det här verkligen rätt tillfälle för galghumor?”
”Jag menar bokstavligen, Alex. Helen Smythe är död. Ambulansen är snart här. Jag måste ägna mig åt det här nu. Jag hör av mig.”
Alex avslutade samtalet. Han lade försiktigt upp fötterna på traven med akter.
Helen Smythe mördad.
Då hade allting tagit en helt ny vändning. Någon hade höjt insatsen rejält. Och det förvånade honom. Hittills hade mönstret varit tydligt. Ingen hade egentligen skadats. Förutom Marja Svart, men hon hade nog hängt sig själv trots allt.
Då hade han alltså misslyckats. Kanske hade det varit dumt att tro att han faktiskt skulle kunna ha gjort något för familjen Smythe. Helen död? Men hur? Han bestämde sig för att inte spekulera förrän han träffat William. I stället ägnade han sig åt att fundera på vad han skulle säga till Nina.
Hon hade sagt tidigare att hon inte trodde att han älskade henne. Och hon hade aldrig sagt att hon älskade honom.
Var han dum? Betydde det att hon egentligen inte ville fortsätta förhållandet? Han kände sig väldigt självgod när han insåg att han hela tiden antagit att det hängde på honom. Att Nina ville avsluta det hela hade aldrig slagit honom. Insikten gjorde honom inte stolt, men den fick honom på andra tankar. Det började bli dags att göra någonting åt saken.
*
Det hördes att Tegner pratade mellan tänderna. ”Vi kommer ner till bårhuset.”
”Ni är så välkomna”, sa Hellmark.
”Det här hade kunnat undvikas. Det fullkomligt stinker av inkompetens.”
”Jag erbjöd er att ta över både utredningen och bevakningen. Jag gjorde vad jag kunde med de resurser jag har.” Men kritiken sved ändå eftersom den delvis var berättigad. Han kunde inte begripa hur halva familjen Smythe kunnat försvinna framför näsan på honom. Det var så fräckt att det inte var klokt, men det var också därför de hade lyckats. Ingen hade förväntat sig det.
”Din kille satt och läste en tidning när ambulansen kom.”
”Det fanns ingenting avvikande med ambulansen. Vad i helsike skulle han ha gjort?”
”Kollat upp den, kanske?”
Hellmark bet ihop käkarna några ögonblick. ”Det hade inte hjälpt. Den blev kapad efteråt. Någonstans mellan Östermalm och Karolinska. Och det var akut. Kvinnan var sjuk. Och efteråt fick han order att gå upp i lägenheten eftersom William åkte till Karolinska, åtminstone vad vi trodde.”
”Har ambulansen gått att spåra?”
”GPS-funktionen är avstängd så bilen går inte att hitta.”
Tegner fnös ljudligt. ”Vi kanske tar över, trots allt.”
”Varsågod. Du behöver bara be en gång.”
Hellmark kastade på luren.