De stod på bårhuset med rättsläkaren. Hellmark och Alex stod intill. Alex höll en näsduk mot munnen och kände en otäck klump i halsen. Det luktade egentligen inte så mycket, men luften var instängd och lite unken.
Tegner och Kruse stod vid huvudänden av bänken. De var klädda i mörka kostymer med vita skjortor. Deras ansikten var gravallvarliga och de mötte inte Hellmarks blick. Alex betraktade dem, men det fanns inte mycket att läsa där. De rörde knappt en muskel i ansiktet.
Alex tittade bort när läkarens assistent, en kvinna med vassa anletsdrag, gjorde sig beredd att dra skynket från den dödas ansikte.
”Vänta”, sa Tegner till kvinnan. ”Handskarna på händerna. Huvan över huvudet.”
Alex vände sig mot båren. Man hade tydligen låtit frakta Helens kropp till bårhuset utan att ta av örngottet från hennes huvud eftersom William hade insisterat på det. Han hade krävt det, och av hänsyn till honom hade ambulanspersonalen böjt sig för hans begäran.
Alex undrade hur William lyckats få dem att lyssna. Och varför? Det var ju bara att dra ut på smärtan. Till slut skulle han ju bli tvungen att se sin döda hustrus ansikte.
”Ja?” sa Hellmark utan att höja på huvudet.
”Varför ser hon ut så där?”
”För att mördarna dragit på henne detta, såklart.”
”Men varför?” sa Kruse.
”Vad säger Smythe?” sa Tegner.
”Han har krävt att ingenting ska röras, och vi fann ingen anledning att gå emot hans önskemål. Det är hans fru, för helsike.”
Tegner sa inget mer. Kruse tittade sig omkring i rummet, men hade inte heller något att tillägga. De hade gjort sin markering. Och varför tjafsa om saken? De var ju där för att identifiera Helen.
Hellmark mumlade någonting för sig själv. Sedan nickade han mot assistenten och sa: ”Okej, kör.”
Assistenten drog bort örngottet som dolde Helen Smythes ansikte. Alex vände sig mot britsen där den döda låg. Han betraktade ansiktet, mötte Hellmarks blick.
Hellmark stönade till. Tegner och Kruse rörde inte en min. Ingen visste vad de skulle säga. Det var sannerligen en överraskning.
Alex stirrade på ansiktet under några ögonblick. Det var verkligen svårt att mentalt ta in att en människa som han pratat med flera gånger låg död under täcket, sannolikt mördad av vilka det nu var som låg bakom den här soppan. Han hade resonerat med henne, försökt att lirka ur henne uppgifter. Och nu var hon död.
Med en blick på Hellmark gick han ut i korridoren för att leta reda på William Smythe. Han fann honom i ett kontorsutrymme några dörrar längre bort. Han rörde runt i en kaffekopp.
”William?” sa Alex och satte sig intill honom.
William höjde på hakan utan att ta blicken från det kalla kaffet. Alex betraktade honom. Vad satt den här mannen och tänkte på just nu? Hur rörde sig tankarna hos mannen vars hjärna beskrivits som en datamaskin? Hur skulle han säga det här på rätt sätt, utan att göra mer skada än nödvändigt?
”William, jag … Visst sa du att du kände igen Helens kläder?”
William nickade.
Alex nickade också, försökte spegla den andres kroppsspråk. ”Finns det nån chans att du tagit fel?”
William skakade sakta på huvudet. ”Köpte blusen själv. London. Förra året. Nittiofem pund.”
”Hur mår du just nu?”
”Bra.”
Alex lade en hand på Williams axel. ”Du ser inte ut att må bra.”
”Somnade. Begriper inte hur.”
”Somnade? I den där lägenheten?”
William nickade.
”Åt eller drack du nånting?
”Bara ett glas vatten. Helt frivilligt dessutom.”
Alex rätade på axlarna. Förmodligen hade man drogat honom. ”De behöver dig där inne för en formell identifiering.”
William slutade röra i kaffet med den lilla träpinnen. Han drog in luft och höll andan. ”Det var Helen i garderoben.” Rösten var tonlös, och Alex misstänkte att mannen var på väg in i ett chocktillstånd.
”Jag är med ganska stor säkerhet övertygad om att du blev drogad. De får ta ett blodprov.”
William ställde sig upp. Alex gick ett halvt steg bakom honom. När de klev in i rummet gick William rakt fram till den döda kvinnan som nu var övertäckt igen. Han vände sig mot Tegner och Kruse. Han betraktade dem så länge att Alex började undra vad han höll på med. Något slags budskap förmedlades mellan de tre, men han förstod inte vad det var.
Hellmark var otålig och nickade till assistenten. Innan hon hunnit fram till kroppen slet William själv av skynket och stirrade in i de döda, oseende ögonen. Han fnös till, nästan som om någonting var lustigt. Sakta gled skynket till golvet. En rynka uppenbarades mellan hans ögonbryn.
Alex och Hellmark bytte blickar.
William lade en hand på kvinnans händer. Han nickade långsamt. ”Det är logiskt. Hade hon inte haft handskar på sig skulle jag ha känt igen hennes händer.”
Alex såg på honom. Kanske höll drogerna på att gå ur kroppen.
”Jag höll om henne som om hon var Helen.”
William betraktade sina egna händer under några ögonblick.
Alex såg på engelsmannen.
Det finns två typer av människor, tänkte han. Den sorten som bryts sönder av en kris och aldrig blir sig själva igen. Så finns det de som blir stärkta och okuvliga av svåra prövningar. Vilken sort tillhör du, William Smythe?
Ingen av de övriga i rummet rörde sig. Alex tänkte i det ögonblicket på vad han sagt till Kelly Smythe.
Alla dyker upp förr eller senare.
Han lyfte upp skynket från golvet och täckte över den kalla och döda Liga Pärr.