”För helvete, Gabriel. Var lite smidig för en gångs skull.”
Polischef Ulvgrens order var omöjlig att missförstå. Bevakning dygnet runt. Och Hellmark menade att han inte hade resurser. Han låg efter med vartenda ärende, och med två långtidssjukskrivningar – en utredare var utbränd och en annan led av en besvärlig graviditet – var det ett hopplöst uppdrag.
”Det kommer ju att kräva ännu mer resurser. Ska jag åka dit själv på nätterna? Ambassaden har väl en egen säkerhetstjänst? Varför kan inte killarna från SÄPO ta över hela rasket, förresten? De är ju ändå bara i vägen. De kan få ta hand om hela den här skiten.”
Ulvgren gapade. ”Är du beredd att släppa ifrån dig ett ärende? Var ska jag rita korset?”
”Jag hade faktiskt väntat mig att de skulle kräva att få ta över. Hur kommer det sig att de inte vill göra det? Lite underligt är det allt.”
Ulvgren gjorde en konstig min men sa ingenting.
”Jaha. Vad är det du inte berättar?”
”Det är visst inte solklart att det handlar om terrorism. De håller på med en massa spaning, men det har vi ingen som helst insyn i. De berättar, som du vet, bara det de har lust med. Inte ens jag får veta nånting. Och det finns ingenting vi kan göra åt det.”
Hellmark flinade.
Inte ens jag.
”Jag har två gubbar där. De sitter åtta timmar vardera. Men jag har inte fler resurser. Då måste du plocka från andra ställen.”
”Du får prioritera om, helt enkelt”, sa Ulvgren. ”Dygnet runt. Ute och inne.”
Hellmark plockade åt sig en trave akter från skivbordet. ”Prioritera säger du? Jag kanske ska låta bli att utreda kvinnan som blev misshandlad av sin man för fjärde gången. Nämnde jag att hon inte kan prata efter att han krossat hennes käke? Igen. Eller kanske jag borde strunta i den här tioåringen som hittades död i cykelrummet i sin styvfars garage? Låt mig se. Vad har vi mer? Den våldtagna flickan som inte vågar vittna eftersom hennes farsa hotat att misshandla mamman? Peka bara. Vilken utredning ska jag lägga ner?”
Ulvgren körde ner händerna i fickorna. Han blängde på Hellmark som höll fram en trave akter mot honom.
”Du får prioritera, sa jag. Det är ditt jobb. Och nu säger jag att fallet Smythe är prioriterat.”
”Nämnde jag att det sitter två man hos Andy Smythe också? En inne i salen och en utanför.”
Ulvgren sa: ”Bra. Försvinner ungen en gång till kommer huvuden att rulla. Tro inget annat.”
*
Alex satt på Hellmarks rum. Vissna blommor led i fönstren, dammet tyngde de torra bladen. Rummet andades sjuttiotal, trist sjuttiotal dessutom. Hellmark muntrade inte heller upp stämningen.
”Vad visade William Smythes blodprov?” sa Alex.
”Inte färdigt ännu”, sa Hellmark. ”Troligen nåt simpelt lugnande medel bara. Vi får se. Det kommer frågor från pressen. De vet ingenting, men tiden talar för att de kommer att hitta nåt. Jag kan snart inte dölja att vi håller på med nånting som rör ambassaden.”
”Det som är värt att dölja är värt att ta reda på”, sa Alex.
Hellmark torkade sig i pannan med baksidan av handen. ”Låt oss se nyktert på saken. Vad har vi? En jävla soppa. Jag begriper inte det här. Och Ulvgren kräver bevakning dygnet runt trots att det inte finns resurser till det.”
”Egentligen borde ni transportera familjen till okänd ort. Massmedia kommer att slakta er när det kommer ut hur mycket som har hänt.”
”Det är en komplicerad procedur att åstadkomma ett säkert hus. Du kanske minns vad som hände när vi försökte gömma undan paret Roos förra året? Då visste vi åtminstone vilket slags hot det handlade om. Men nu? Vad ska vi titta efter? Och hur länge?”
Alex hade inte glömt. Det hade slutat med katastrof. ”Den här mannen som William Smythe berättade om – vad tror du om honom?”
”Ratko?” sa Hellmark. ”Ett påhittat namn. Ingen är så korkad att han både visar sitt ansikte och avslöjar sitt verkliga namn.” Han bläddrade bland sina papper och lyfte fram protokollet från samtalet med William. ”Enligt det här var det en – jag citerar – förhärdad brottsling.”
”Finns det några andra?” sa Alex. ”Tydligen upplevde William den här mannen som skrämmande. Han hade en artig men samtidigt hotfull attityd. William sa att Ratko pratade annorlunda med honom jämfört med hur han pratade med kvinnan i lägenheten.”
”Jag ska be Nina kolla upp om vi har några Ratkos i registren. Kanske ger det nåt. Jag ser här att brytningen från början inte var särskilt markerad, när de kom till lägenheten blev den dock grövre. William tänkte inte på det förrän efter ett tag.”
”Han var pressad.”
”Han ger intryck av att klara av vilka påfrestningar som helst”, sa Alex. ”Han verkar samlad på ett sätt som gör att man nästan börjar undra.”
”Över vadå?” sa Hellmark med höjda ögonbryn.
Alex tänkte ett ögonblick på hur William Smythe kunde vara så kylig och klartänkt trots den fruktansvärda pressen. Visst, blått beteende och allt det där, men det förklarade ändå inte allt.
”En del saker tar han lättare än andra.”
Alex reste sig upp. Han skulle just lämna rummet när Hellmark lade en hand på hans arm.
”Jag har också tänkt på det. Han är onaturligt samlad. Rationell och logisk, visst. Särskilt tränad i att hantera kriser, okej. Men han är jävligt lugn. Tror du han vet mer än vad han säger?”
*
Samtalet från Gävle Sjukhus var överraskande, trots att vad som helst tycktes kunna hända i det här ärendet. Helen berättade förvånansvärt redigt vad som hänt. Någon hade kapat ambulansen på vägen till sjukhuset och nu befann hon sig i Gävle. Borde han tala med William och be honom att på något sätt hämta henne? Här blev Helen tyst och Hellmark kände på sig att det var något hon inte berättade.
Hellmark övervägde om han skulle berätta för henne vad som hänt William. Han grubblade ett kort ögonblick på saken och tog ett beslut. Han berättade att William på sin väg efter ambulansen blivit bortförd, men att han nu redan var tillbaka.
”Och Andy mår bra. De har undersökt honom på sjukhuset.”
Helen snyftade till. ”Tack.”
Han tvekade ett ögonblick, försökte gissa sig till vad som rörde sig i hennes huvud. Till slut valde han att också avslöja att man funnit Liga Pärr död.
Helen reagerade med total tystnad.