Alex slog numret till ambassaden. Sir Nigel svarade efter första signalen.
”God kväll, det är Alex King. Vi träffades nyligen.”
”Ah”, sa sir Nigel. Några ögonblicks tystnad. ”Mr King.”
”Är ni upptagen, sir Nigel?” sa Alex.
”Inte alls, jag sitter här med ett problem framför mig. Det är till och med så att jag undrar om du kan tänka dig att komma hit?”
”Nu?”
”Det har uppstått ett … dilemma.”
Alex ringde efter en taxi. Medan han väntade på bilen funderade han på vad saken kunde gälla. Han hade inte hunnit lägga fram sitt eget ärende, men att sir Nigel tog initiativet till ett möte var förstås ännu bättre. Han fick helt enkelt avvakta och se vad som hände. Han hade en idé om hur han skulle kunna få lite information ur ambassadören.
Resan tog inte ens tio minuter. Vakten väntade honom, och snart satt han vid sir Nigels besöksbord. Hälsningsproceduren genomfördes utan dramatik den här gången.
”Berätta vad som har hänt idag”, inledde sir Nigel. ”William ringde tidigare men var mycket förtegen. Faktum är att det var svårt att få ur honom nånting överhuvudtaget.”
”Helen skadade sig hemma och fick föras till sjukhus. Problemet var att hon aldrig kom fram till Karolinska.”
”Ursäkta?”
”Hon befinner sig just nu på Gävle Sjukhus”, sa Alex och tittade på när sir Nigel antecknade.
”Jag tror det är lika bra att du berättar hela historien”, sa sir Nigel.
”Nån eller några kapade ambulansen och körde henne till Gävle. Uppenbarligen ville man att hon skulle få sjukvård, men det var en tydlig markering att de fortfarande har makt att kidnappa henne lika lätt som de kidnappat barnen tidigare.”
”Då är William också i Gävle?”
”Inte alls”, sa Alex. ”Han befinner sig här i Stockholm.”
”Han sa till mig att han skulle åka efter ambulansen till sjukhuset. Han ville passera ambassaden först med några papper, men jag sa till honom att det kunde vänta. Han är så där, William. Alltid rationell, alltid förutseende.”
”Han har inte blivit det utan orsak”, sa Alex och höjde på ögonbrynen.
Sir Nigel nickade omärkligt. Ett svagt leende kunde anas i ena mungipan. ”Jag har försökt lära honom allt jag kan.”
”Hur ser du på det här hotet? Handlar det om terrorism?”
”Det kan inte uteslutas.”
”Har du hört talas om nåt liknande nån gång?”
”Nej.”
”Det är en sak jag inte förstår”, sa Alex. ”Varför kräver du inte att SÄPO tar över det här fallet?”
Sir Nigel tog några sekunder på sig att svara. ”Det är inte säkert att det är nödvändigt. Dessutom arbetar de parallellt med utredningen.”
Alex väntade. Kanske skulle det komma mer. Men sir Nigel tänkte inte ge honom en stavelse i onödan.
”Jag undrar över en annan sak”, sa Alex.
”Och vad kan det vara?”
Alex lutade sig framåt. ”Vad är egentligen planerna för William? Från er sida, alltså?”
”Det finns naturligtvis alltid planer”, sa sir Nigel.
”Hur ser man från regeringens håll på honom?”
”Du menar ambassadpersonalens arbetsgivare? Vi kan väl kalla det regeringen, även om det inte är fullt så enkelt.”
Alex funderade över hur han skulle formulera sig. ”Hur vill man bäst använda honom? I statens tjänst, alltså?”
Sir Nigel vände blicken mot ett porträtt på väggen. Omärkligt höjde han hakan en aning. ”Vi arbetar i drottningens tjänst”, sa han.
Nu var det Alex tur att säga naturligtvis. Han hade god lust att påminna om att imperiet fallit för länge sedan.
”Normalt sett utses nya ambassadörer av regeringen, men de lyssnar givetvis på sina rådgivare. Man plockar skickliga personer ur alla möjliga läger, men en diplomatisk karriär i ryggen är aldrig en nackdel.”
”Ni är en av dessa rådgivare?”
”Absolut”, sa sir Nigel, och lutade sig bakåt i stolen.
”Och hur skulle ni råda regeringen i fråga om William?”
Sir Nigel knäppte händerna och såg länge på Alex. ”Det här samtalet har aldrig ägt rum.”
Om Alex gissat rätt angående sir Nigel så litade denne inte på någon, allra minst en fransman som var son till den franska kollegan bara någon kilometer bort. Alex mötte ambassadörens blick. ”Ni kan lita på mig.”
Sir Nigel sa: ”Jag har redan gett min syn på hur man borde agera. Jag har sagt att man bör avvika från den gängse befordringsgången.”
”Vilken är?”
”En politisk karriär kan i vissa fall och under särskilda omständigheter krönas med en av de finaste poster man kan få. I vanliga fall blir man inte ambassadör genom att vara andreman under ett antal år. Ambassadör blir man ibland efter att ha nått vägs ände på andra håll. En politiker som gjort många år i rikets tjänst till exempel, men som kanske är för ung för att pensioneras. Jag tror mig känna till att ni har ett liknande system här i Sverige.”
Alex nickade utan att egentligen fundera över saken. Det lät lite luddigt. Han hade alltid trott att man blev ambassadör när någon ville göra sig av med en. Men det var kanske orättvist att basera antagandet endast på hans egen mors historia.
”Dessutom blir man aldrig ambassadör vid en beskickning där man tjänstgjort tidigare. Det normala förfarandet är att man utser nån som kommer ny till landet ifråga. Det ger uppenbara fördelar i ledarskapet. Nya kvastar sopar bäst, tror jag det svenska talesättet lyder.”
Jag trodde talesättet var att trappor städas bäst uppifrån, tänkte Alex.
Han sa: ”Så vilket land har ni rekommenderat William till?”
”Nu är ni inte särskilt uppmärksam. Jag har gett rådet att utse William till ambassadör efter mig. Han ska bli vår nye Ambassador Extraordinary and Plenipotentiary.”
”Men”, sa Alex, ”tror ni att han har vad som krävs?”
”Naturligtvis.”
”Jag menar, han är inte i närheten av er rutin och erfarenhet.”
Alex såg hur sir Nigel kämpade för att hålla sitt ego i schack. ”Det är riktigt att jag har en ovanligt bred och lång erfarenhet av den här typen av arbete. Det är inte många av Storbritanniens ambassadörer som varit med lika länge som jag.”
Just det, tänkte Alex. Betet hade varit för fett för att ignorera.
”Men”, sa sir Nigel och höjde ett pekfinger i luften, ”tiderna förändras. Det är inget jag bett om, men det sker i alla fall. Numera värdesätts inte erfarenhet på samma sätt som förr.” Han lutade sig framåt, stödde armbågarna mot knäna. Han mötte stadigt Alex blick. ”Jag fyller sjuttioett år nästa gång. Få brittiska ambassadörer eller ambassadråd i världen är äldre. Det enda sättet för mig att säkra min gärning här i Sverige är att lämna över till den person som skulle utföra arbetet bäst.” Sir Nigel log lätt.
Alex rätade på sig en aning, sträckte på sin värkande rygg. Stretchade nacken försiktigt för att få lite betänketid.
”Men du skulle inte ha nåt emot att fortsätta, eller hur?”
Sir Nigel försökte inte ens låtsas. ”Jag vet hur spelet fungerar. Är det nåt jag kan så är det den här verksamheten.” Han vände blicken mot fönstret. ”Men nu är beslutet fattat, och jag ser fram emot att pensionera mig. På det viset kan jag visa att jag tar ansvar för England. Och det ska bli fint att äntligen kunna ta hand om min gård där hemma.”
Alex lyssnade efter nyanser i rösten medan ambassadören elegant konverserade om sin egendom där han planerade att dra sig tillbaka.
Någonting i sir Nigels uppträdande gnagde inom honom. Alex sa: ”Jag tyckte ni sa att det befintliga landet var otänkbart.”
Sir Nigel viftade med handen.
Alex beslutade sig för att inte fråga vidare om saken just för tillfället utan ledde i stället in samtalet på kidnappningarna. Utan att närmare fundera över vad han borde berätta eller inte, sa han: ”William blev kidnappad samtidigt som Helen.”
”Var inte han bevakad?” sa sir Nigel och spärrade upp ögonen. Han ställde sig upp med en hastig rörelse och tittade ut genom fönstret.
”Bevakningen var koncentrerad till lägenheten där även dottern fanns. Han lämnade polismannen hos Kelly och blev överfallen i sin bil.”
Ambassadören snurrade runt mot Alex och slog ut med armarna. ”Detta är oerhört! Jag har aldrig varit med om maken.”
Alex betraktade intresserat sir Nigels kraftiga reaktion. ”Vilket då?”
”Den svenska polisens inkompetens. Jag kommer att förklara för mina kontakter vad jag anser om denna skandalösa ineffektivitet.”
”Och exakt vilka kontakter pratar vi om här? Säkerhetspolisen?”
Sir Nigel satte sig igen och sa: ”Det har jag ingen anledning att torgföra här.”
Alex valde att inte bemöta kommentaren. När ambassadören lugnat sig en aning beskrev Alex händelsekedjan så kortfattat han kunde. William Smythe hade ropat ner till någon på gatan som hade ringt polisen. Man hade snabbt hämtat upp både honom och den döda barnflickan.
Det blev tyst. Sir Nigel hade tydligen fått en del att begrunda. Det som förvånade Alex mest var att sir Nigel inte en enda gång frågade hur William – eller någon annan i familjen Smythe för den delen – mådde just nu.
”Ni nämnde i telefon att ni hade ett problem.”
Sir Nigel suckade djupt. Han gned sig i pannan med en välmanikyrerad hand.
”Jag vet allvarligt talat inte hur jag ska hantera det.” Sir Nigel reste sig vigt från den djupa läderfåtöljen och gick bort till sitt skrivbord. Han plockade upp ett vitt kuvert. Han höll det mellan fingrarna som om det var en bomb som kunde brisera vilket ögonblick som helst. Utan ett ord räckte han fram det till Alex och började gå omkring i rummet.
Kuvertet var adresserat till ’Ambassadör Stockington’.
Alex kikade ner i kuvertet och drog fram ett vitt papper. Det fanns bara två rader på det, utskrivna som det verkade av en vanlig kontorsskrivare.
Alex vände sig mot sir Nigel. ”Vad är detta?”
Ambassadören slutade vanka omkring i rummet. ”Det hoppades jag att du skulle kunna tala om för mig.”
*
Peter satt i sin bil i ett parkeringsgarage på Odengatan och väntade. Tjugo meter framför honom tvättade två män amerikanska vans med högtrycksspruta. Någon slags biluthyrningsfirma.
En svart Mercedes med svarta rutor gled långsamt ner i garaget. Den saknade registreringsplåtar.
Den svarta sidorutan gled ner ett par centimeter. ”Vad är problemet?” hördes det inifrån bilen.
”Ingenting”, sa Peter, dagen till ära klädd i keps och solglasögon.
”Målet är inte uppnått.”
”Det är svårt att beräkna alla variabler.”
”Målet bör uppnås inom två veckor.”
”Jag kan inget garantera”, sa Peter.
”Vem var hon?” frågade personen i bilen. ”Från början, alltså?”
”En prostituerad. Ingen kommer att sakna henne.”
”Smart drag. Gav inte önskad effekt.”
En bil rullade sakta förbi dem. Föraren var upptagen med att prata i telefon. Peter såg bilen försvinna bakom en pelare.
”Jag ser helst att du plockar bort psykopaten från projektet.”
”Han är mycket … effektiv”, sa Peter. ”Han kommer att lösa uppgiften. Men han vill ha mer pengar.”
Det blev tyst under gott och väl en minut. Peter undrade vilka tankar som tänktes bakom de där mörka rutorna. Rimligen satt den andre och övervägde om han var beredd att satsa mer. Kanske kunde han se fördelarna tillräckligt tydligt för att vara beredd att bortse från sina aversioner mot Ratko.
”Hur mycket?” sa rösten till slut.
Peter nämnde en siffra.
Ett vitt kuvert, ungefär en centimeter tjockt sträcktes ut genom rutan. Vad hade hänt om han sagt ett annat belopp? Fanns det fler kuvert där inne? Eller var den här personen bara en skicklig strateg som visste vad som skulle hända innan det hände? Peter tog kuvertet från den behandskade handen. Han lade märke till att det inte fanns någon klocka på handleden. Någon var försiktig av sig.
”Två veckor”, sa rösten och rutan åkte upp. Den svarta Mercedesen rullade sakta iväg och försvann.
Peter hade blivit kontaktad i vintras på telefon av mannen i den svarta Mercedesen. De hade gemensamma bekanta. Peter hade alltid varit mycket noga med att hålla en låg profil, men visst fanns det en och annan som kände till hans lilla sidoverksamhet. Och just den här mannen visste att Peter sysslade med en del annat utöver sin egentliga affärsverksamhet.
När han till slut rullade upp i dagsljuset kisade han mot solen. Utanför fortsatte livet som vanligt, fjärran från mystiska möten i skumma garage. Långt bortom illasinnade komplotter och välplanerade intriger rörde sig huvudstaden och dess invånare som om ingenting hade hänt.
Peter hade fått sitt lystmäte av spänning och omväxling uppfyllt många gånger om. Inga tidigare affärer hade samma nerv och kittling som denna. Han hade fått mer eller mindre fria händer att agera. Och snart skulle det vara klart. Stora pengar om han lyckades.
Han hade sagt att pengarna var till Ratko, men Ratko skulle inte få ett öre när det här var klart. Tvärtom skulle han snart försvinna.
Det var bara en tidsfråga.