Kapitel 92

Alex hällde upp lite rökig Bowmore i ett glas och slog sig ner vid köksbordet.

Vad hade han fått reda på?

Sir Nigel, den inom sex månader avgående ambassadören på brittiska ambassaden här i Stockholm, hade fått ett brev som dels var ett hot, dels en ganska barnslig förolämpning.

’Först Smythe. Sedan ni, mr Drottningpippare.’

Så vad trodde sir Nigel att brevet betydde? Givetvis ett hot. Men ett hot om vadå? Sir Nigel visste precis vad det handlade om. Om att utvidga aktionerna, de tragedier som drabbade familjen Smythe, naturligtvis.

Psykologisk krigföring, ett underförstått hot att ta på allra största allvar, vilket tycktes tilltala ambassadören. Han verkade tacksam över att slippa motivera varför han tilltalats med just det ordet. Alla som kände honom visste att han vigt sitt liv åt det brittiska imperium som en gång regerat halva världen.

Alex var trots detta säker på att det var William Smythe som var måltavlan, och han hade sin teori klar. Någon ville ha hans jobb efter det att sir Nigel dragit sig tillbaka. Meddelandet till sir Nigel var bara en dimridå. Denne någon ville fortfarande förvirra.

Alex funderade över sir Nigels efterträdare. Det fanns egentligen inte många med Williams kvalifikationer. Han hade varit länge i Sverige, han var upplärd av en man som kunde det här jobbet på sina fem fingrar som av just den anledningen inte ville avgå. Alex hade lockat av honom hans verkliga önskan – att han gott kunde fortsätta ett antal år till – men sedan hade han snabbt som ögat förklarat att det inte fanns några andra lösningar. Han var tvungen att kliva åt sidan, och han gjorde en överdrivet stor sak av att han accepterat det. Sedan hade sir Nigel pratat om sin gård hemma i England och hur mycket han längtade dit. Han såg riktigt fram emot att slippa bo kvar i kalla Sverige.

Alex övervägde resonemanget. Det var någonting som haltade.

En man med sir Nigels ambitioner och maktbegär släppte inte saker och ting så enkelt. Den individualistiska drivkraften parat med att han var en typisk resultatjägare skapade en för omvärlden farlig kombination. Han skulle använda alla sina resurser för att uppnå det resultat han önskade. Pengar, människor eller vad som helst. Alex förstod mer och mer av hur sir Nigel fungerade. Resurser och makt var förenade i ett enda gemensamt mål – den egna ställningen. Han ansåg sig helt enkelt stå över alltihop.

Om nu William stod i vägen för sir Nigels fortsatta karriär – varför krångla till saker och ting så förbaskat?

Varför ta alla dessa risker? Varför inte bara skjuta karln?

Var sir Nigel kapabel att genomföra detta? Han hade förmodligen de förbindelser som behövdes för att helt enkelt röja undan William. Eller att kompromettera honom genom att plantera några fejkade bevis någonstans där de gjorde maximal skada.

Nej, det stämde helt enkelt inte.