Det var sen förmiddag när Helen till slut kom hem. Det första hon såg när hon öppnade dörren till lägenheten var barnvagnen. Var fanns Andy? Hon ville träffa honom omedelbart. Givetvis ville hon träffa Kelly också, men först Andy.
Så hejdade hon sig. Tvingade sig att lugna sig lite först. Enda sättet att hantera William var att hålla huvudet kallt. Hela hennes inre skrek efter Andy, men hon stålsatte sig så till den mildra grad att hon förvånade sig själv.
Släpp inte taget.
Detta gällde mer än bara barnvagnen.
Hon släppte en påse med chips och cigaretter på hallmattan och gick in. Ett svagt ljud förkunnade att Kelly var hemma och pratade i telefon.
Hon hörde William spola i badrummet. Hade han tid att hålla sig hemma från ambassaden? Var det verkligen inga viktiga beslut att fatta just idag? Eller var det nya dimridåer?
Hon släppte kappan på en stol och haltade in i köket. På något konstigt sätt kändes det som om hon varit borta väldigt länge, som om hon varit på en lång resa och att hon nu kommit hem efter kanske två veckor. Ändå var det inte ens ett dygn sedan som hon körts iväg i den fördömda ambulansen.
Hon satte sig vid köksbordet och stirrade ut genom fönstret. Hon längtade efter en drink; skulle gett vad som helst för att få svepa in sig i dimman.
William kom ut ur badrummet. Han nynnade.
Helen vred huvudet mot ljudet. När hade hon hört honom nynna senast? När hade någon hört William Smythe nynna – någonsin?
Hon hade inte sagt ett ord om sina misstankar till kommissarien. En del av henne var rädd för skammen som skulle följa om hela den här osmakliga affären drogs fram i det brutala dagsljuset. Hon ville inte vara ett offer, tänkte inte finna sig i det.
En annan del av henne hade bestämt sig för att hantera problemet själv. Att konfrontera William med de fakta hon samlat på sig var en möjlighet. Han skulle slå ifrån sig, vad annat kunde man vänta? Om det fanns en verklig konflikt mellan dem skulle hon kunna erbjuda honom vapenvila genom att gå med på skilsmässa. Men hon trodde att han ville ha någonting annat, någonting mer definitivt.
Varför har han inte helt enkelt slagit ihjäl mig?
Därför att det var förenat med helt andra risker. Att ta död på en människa var inget man bara gjorde. Plus att de flesta kvinnor som mördas, de mördas av sina äkta män. Det hade hon hört i alla fall. Han skulle bli misstänkt.
Han har diplomatisk immunitet.
Hans karriär skulle vara slut. Så viktig var hon inte. Han skulle inte offra sin karriär för henne. Hon visste det, och han visste att hon visste.
Du skulle kunna slå tillbaka.
Precis som hos många andra par som varit gifta i tjugo år hade förälskelsen för länge sedan övergått från het passion till något som mer liknade vänskap och kanske respekt. Visst älskade hon honom på sitt sätt. Det konstiga var att hon faktiskt trodde att han älskade henne också.
Steg närmade sig. Helen hann resa sig halvvägs ur stolen innan William kom in i köket.
”Helen!” utropade han. Hans ansikte sprack upp i ett brett leende, och Helen blev mer förvirrad än någonsin. ”Jag visste att du var på väg tillbaka, men inte att det skulle gå så fort.”
”Var är Andy?”
”På sjukhuset, men han mår fint. Jag ska hämta honom i eftermiddag.”
Känslorna som rusade runt i henne var motstridiga och det slet i henne att inte veta vad hon skulle lyssna till. William kom fram till henne och lade handen ömt vid hennes hals. Han kysste henne mjukt på halsen och viskade att han älskade henne.
Hon kände hur tårar vällde upp i ögonen.
Helen såg upp och såg Kelly komma in i köket. Mobilen satt fast i hennes hand.
”Mamma!”
Helen sträckte ut armen och bjöd in dottern i familjegemenskapen. Vad annat kunde hon göra?
*
Hellmark skulle just hämta en mugg odrickbart kaffe ur automaten vid trapphuset – konstigt egentligen, varför envisades han med att fylla magen med kaffe som han uppriktigt avskydde? – när Nina kom gående genom korridoren. Hon verkade ha tankarna på annat håll. Ena handen var nerstucken i fickan på jeansen.
När hon fick syn på honom skärptes blicken på ett ögonblick.
”Du minns de där fingeravtrycken från lägenheten som Smythe hittades i?” sa hon.
”Visst”, sa Hellmark och tryckte på knappen.
”Han finns i vårt register. Vi har en bov i nätet.”
Hellmark rätade på ryggen och släppte den fulla kaffemuggen i papperskorgen. ”Heter han Ratko?”
Nina rynkade pannan när hon tittade i sitt papper. ”Marwan Nasser.” Hellmark började med långa kliv gå mot sitt rum. Nina följde automatiskt efter honom. De klev över ett par kartonger fulla med gasmasker. Hellmark undrade vad de gjorde där.
”Vet vi var han finns?”
”På en adress i Väsby.”
”Jag pratar med honom själv. Plocka in honom så fort som möjligt.”
Nina nickade och försvann.
*
Hellmark väntade tre signaler. Fyra. Det slog honom att han missat att be Nina ta en titt på den där Ratko. Han krafsade ner en mening på ett papper. Fem signaler. Just som han var på väg att knäppa bort samtalet svarade äntligen Tegner.
”Nu har du chansen att vara med”, sa Hellmark. Han redogjorde i korta ordalag för att de fått en träff på ett fingeravtryck och att det tillhörde en känd småskojare.
”Vad ska ni göra med den där killen?” sa Tegner.
”Plocka in honom och köra lite hårt med honom. Se vad som kommer fram. Ska ni med eller inte?”
Tegner bad honom vänta. Efter en halv minut kom han tillbaka i luren. ”Genomför det där förhöret du. Vi kan läsa rapporten sen.”
”Vill du inte vara med? Jag trodde att du hade tusen frågor. Detta kan vara ett genombrott, ser du.”
”Vi arbetar efter en annan teori just nu.”
Hellmark visste att det var totalt meningslöst, men han var ändå tvungen att försöka. ”Vad är det för teori?”
”En annan teori”, sa Tegner.
”Då protokollför jag att jag erbjudit dig att delta i förhöret med Marwan Nasser, men att du avstod. Några speciella önskemål på frågor som jag ska ställa? Särskilda formuleringar?”
”Larva dig inte. Skicka över protokollet bara.”