Johnny och Peter såg på varandra.
”Hur ska Marwan kunna hålla käften?” sa Johnny. ”Han kommer garanterat att be om nåd. Du skulle inte ha sagt åt honom att raka av sig skägget.”
Peter var mörkare än vanligt under ögonen. Som om han inte sovit på flera veckor.
Sandras samtal var svårt att missförstå. Marwan satt i häktet. Johnny hade först inte fattat hur det var möjligt. De hade spekulerat sig halvt fördärvade över hur det kom sig att Marwan blivit hämtad.
”Johnny”, sa Peter dovt samtidigt som han såg ner i bordet. Johnny stirrade på en punkt till höger om sin ena fot. En sockerbit låg på golvet. Någon hade trampat på den och det hade bildats ett mönster i stengolvet.
”Johnny”, sa Peter på nytt, ”var är Sandra?”
”Vet inte”, sa Johnny och glodde på sockerbiten.
”Det är den första han kommer att tjalla på.” Det var ett konstaterande som inte behövde något svar. ”Frågan är vart hon nu är på väg.”
”Jag vet var de bor. Jag kan ringa dit.”
Han plockade fram telefonen som Peter gett honom men Peter grep om hans arm.
”Inte med den!”
Johnny tittade på honom. Han lade telefonen på bordet. Peter stoppade den på sig.
”Vi kan inte ta några risker med de här nu. Snuten kanske kan spåra samtalen från Marwans telefon. Jag skaffar nya mobiler idag. Du går till en automat och ringer hem till henne. Sen kommer du tillbaka hit. Stick.”
Johnny reste sig upp. Att komma bort från Peter var som att andas frisk luft efter att ha suttit instängd i en källare. En vild tanke om flykt for genom huvudet men försvann innan den hunnit få fotfäste. Landet var inte tillräckligt stort.
*
Han hittade en telefonautomat i Gallerians entré och slog Marwans hemnummer.
Någon lyfte luren utan att säga något. ”Det är Johnny. Vad gör du?”
”Vad fan tror du?” sa Sandra.
”Du har inte fått dina pengar”, sa Johnny, väl medveten om att han inte skulle kunna behålla hennes uppmärksamhet särskilt länge.
”Kul, hördu. Stor chans nu.”
”Peters uppdragsgivare brukar vara … generös när det gäller sånt”, sa Johnny och väntade. Han hörde hennes andhämtning i luren.
”Försöker du vara rolig? Ratko är inte generös. Han är livsfarlig”, sa hon. ”Jag vet vad han kan göra med en. Jag har hört historierna.”
”Just därför ska du inte dra, Sandra. Gör honom inte förbannad.”
Sandra snyftade till i luren. ”Fan.”
”Jag kan fixa lite cash. Stanna där.” Han lade på luren och gick tillbaka.
Peter lade sina händer på bordet. Han verkade tvinga sig att inte knyta dem.
”Hon väntar.”
”Är hon hemma?”
Johnny nickade.
Peter reste sig upp. ”Åk hem”, sa han kort och gick.