Föga anade Alex att hans vanliga arbete skulle kunna ge honom viktiga ledtrådar.
Han sa: ”Jag är inte din vän. Jag är din coach. Jag är den som ställer frågor du inte vill svara på. Jag är den som tvingar dig att se sånt som du inte vill se. Jag kan också vara den som gör dig till nånting du aldrig skulle klara på egen hand.”
”Då har jag ingen användning av dig”, sa den pressade mellanchefen.
”Vad du behöver är nån som säger åt dig att hålla käften när du ljuger folk rakt upp i ansiktet.”
Alex vek inte undan blicken för ett ögonblick när mannen glodde på honom. Han var noga med att inte grimasera eller göra någonting med kroppen som kunde tolkas som aggressivt. Egentligen borde han ha avbokat den här coachningen eftersom hans tankar mer kretsade kring polisutredningen än kring hans vanliga arbete. Men nu var det som det var. Han skulle bli tvungen att fokusera.
Antingen skulle det här fungera, eller också skulle det gå åt skogen.
En halv minut passerade.
Till slut lade sig färgen i mannens ansikte. Andningen blev lite lugnare. Han slappnade av i kroppen, skakade på huvudet. ”Ingen har pratat till mig på det viset på många år.”
”Tro mig när jag säger att många tycker precis så här om dig.”
”Låt säga att du har rätt, vad …”
”Du sa nyss att du inte har nån användning av mig. Ett typiskt ordval av nån som är van vid att just använda människor som ersättningsbara resurser för egna syften.”
”Jag vill framåt!”
”Folk känner igen en manipulatör när de ser en.”
”Du har inte förstått mig alls, det hör jag nu.”
”Du har inte förstått dig alls. Du saknar insikt i hur omgivningen uppfattar dig. Det kanske inte bekymrar dig i nån större utsträckning, men om du vill ha min hjälp att komma vidare är det lika bra att du lyssnar. Förstår du vad jag säger?”
Mannen gapade. ”Hur kan du prata så till mig? Du är inte lite fräck.”
”När jag tidigare frågade dig om du uppskattade ärlighet svarade du ja utan att blinka. Nå, din grupp kommer aldrig att fungera så länge du låter din egen personliga önskan om makt genomsyra allt du gör. Om din grupp inte fungerar, om människor fortsätter att säga upp sig, om du förlorar alla resurser du har – då kommer du att misslyckas med ditt uppdrag att lyfta resultatet.” Alex spände ögonen i mannen. ”Behöver vi repetera vad det innebär för din del?”
Mannen svalde. Vid det första mötet hade Alex frammanat ett fruktansvärt scenario om hur illa det kunde sluta om han inte ändrade sin stil. Karriären skulle vara över och eventuellt riskerade han att förlora sin familj på kuppen. Så det fanns anledningar för honom att tänka till både en och två gånger.
”Hur uppfattar folk mig? Säg som det är.”
Alex suckade. Hur tydlig behövde han vara? ”Som en driven, målinriktad tävlingsmänniska. Men även som nån som är beredd att gå över lik för att få sin vilja igenom. Folk irriterar sig på att du alltid ska ha sista ordet i en diskussion, att du lägger dig i alla beslut och att du tydligt visar att du inte litar på andra. De tycker att du stjäl deras idéer och gör dem till dina egna och att du alltid sätter dig själv i centrum även när det inte är din show. Att du slickar uppåt och sparkar neråt. De ser en person som är egoistisk och självgod. Din önskan att göra karriär gör att du trampar ner människor på din väg framåt. Jag är övertygad om att du har fiender omkring dig.”
Mannen gned sig i ansiktet med båda händerna. Han andades tungt genom näsan; ett underligt visslande läte.
Alex avvaktade. Det var länge sedan han avlossat en liknande salva. Men det fanns inga genvägar. Karln var tvungen att inse sanningen. Och ändå fanns det inga garantier. Hade man en så stark individualistisk drivkraft som den här mannen fanns det nästan ingenting man inte var beredd att göra för att nå sina mål. Oavsett hur det drabbade omgivningen.
Han stannade upp i tanken.
Där var det igen.
Oavsett hur det drabbade omgivningen.