De första elbilarna kom ut på den europeiska marknaden i juli. Redan i augusti räknade man med att 600 000 hade blivit sålda, i september var man uppe i två miljoner. Världen över uppstod en aldrig tidigare skådad kapplöpning om att erövra elbilsmarknaden. Aatamis och Eevas företag slöt licensavatal i Kina, Sydkorea och Taiwan. Till dessa stillahavsländer såldes 11 procent av volymen på ackumulatorproduktionen avseende elbilar. De resterande 30 procenten av licensrättigheterna såldes till USA (12 %), Tyskland (5 %), och Sverige och Finland (2 %). Men här rörde det sig enbart om de ackumulatorer som användes i bilindustrin. Royaltyn från all annan ackumulatorproduktion runtom i världen skulle redovisas direkt i Finland utan några mellanhänder i form av licensköpare.
I Käinby ute i Vanda ordnades drag race-tävlingar mellan konventionella bensindrivna bilar och de nya med elmotor. Elbilarna satte av med rykande däck men i övrigt som fullkomligt ljudlösa spjut och förbränningsmotorernas våldsamma accelerationsansträngningar var till ingen nytta. Det var lätt att konstatera att elbilen var överlägsen. Den var tyst, gav inte ifrån sig någon rök, den var lättare än en konventionell bil och behövde varken avgasrör eller ljuddämpare, än mindre någon katalysator.
Vid det här laget kunde man räkna med att varumärket för Aatami Rymättyläs ackumulatoruppfinning hastigt och lustigt gått om alla andra och blivit värdefullast i världen. Den amerikanska ekonomitidskriften Financial Week hade tidigare listat det Philip Morris-ägda varumärket Marlboro som dyrast med ett säljvärde på motsvarande 120 miljarder finska mark. Visst röktes det en hel del här i världen men elkonsumtionen var ännu högre (till och med i själva tobaksindustrin). Nu låg alltså Aatamis ackumulator som etta, sedan följde Marlboro, Coca-Cola kom trea och Budweiserölet låg på fjärde plats. Pepsi-Cola, Barbie, Kellogg’s flingor, Pampers blöjor och annat i den stilen var bara småpotatis i jämförelse med Aatamis ackumulatorer.
Inte så konstigt att Aatami Rymättylä under hösten fick ett lyckönskningsbrev från sultanen av Brunei tillsammans med en värdefull diamant avsedd för Eeva. Världens rikaste kunglighet hälsade Aatami Rymättylä välkommen bland klotets megarika.
– Jojo, sin egen sort kan man lukta sig till i alla lägen, skrattade Aatami Rymättylä mörkt. Han bad Leena Rimpinen formulera ett tackbrev och skicka fem kilo lufttorkat renkött till det sultanliga kosthållet så att haremsdamerna fick någonting att mumsa på.
Trots att de eldrivna bilar och mopeder som nu översvämmade marknaden på alla sätt och vis var bättre än de gamla fortskaffningsmedlen med förbränningsmotor visade det sig bli problem i vissa avseenden. Det berodde på att de nya fordonen var så tysta. Särskilt i stökiga storstäder blev de en fara för fotgängarna som inte förstod att ta sig i akt när en nästan ljudlös elbil närmade sig i hög fart bakifrån. Det började hända olyckor.
Hirokazu startade omgående ett forskningscentrum där man började pröva ut olika slags varningssystem. Elbilarna försågs med ett slags radaralika sensorer som reagerade på olika hinder. Rörde det sig om människor eller djur började signalhornet tuta. Man gjorde också försök med ljustuta och det gjordes flera andra innovationer. Till slut fastnade man för ett varningsljud som elbilen gav ifrån sig när den rullade i bebodda trakter och som nådde det mänskliga örat i form av en mild summerton; frekvensen anpassades så att ljudet inte skulle störa omgivningen i någon större omfattning. Även mopederna fick samma slags lätta summerton. Därmed upphörde olyckorna som berodde på att fordonen inte hördes. Än en gång kunde man konstatera att det är lättare att åstadkomma ett ljud än att dämpa det.
När höstfärgerna lyste som vackrast talade Eeva Kontupohja om för Aatami att hon kände för en liten semester. Hon hade låtit forska i sin släktbakgrund och vägarna ledde till Kontupohja i Östkarelen, vid Onegas norra strand.
– Jag har gått här och tänkt att när nu du lät bygga en ackumulatorfabrik i Rimito så kunde väl jag få göra någonting för Kontupohja. Jag äger ju i alla fall tio procent av bolaget.
Aatami tyckte inte alls att det var någon dum idé. Och så åkte Eeva iväg till Kontupohja för att hälsa på släkten. Hon for inte tomhänt utan lät fylla två långtradare med allt som behövdes för en tsasouna i rundtimmer och så begav hon sig till Östkarelen. Man letade upp en lämplig bergshöjd och där inleddes uppförandet av förningskyrkan redan samma morgon. På kvällen spikades taket dit och tsasounan var klar att tas i bruk till midnattsmässan. En gudomlig bygguppvisning, utgöt sig de troende karelarna tacksamt. Eeva betalade en präst som kunde hålla invigningsvigilian.
Själva Kontupohja var inte mycket att se men resan blev ändå en upplevelse för Eeva. Hon vandrade längs gator och gränder, stod i blåsten på en kajkant vid Onega, besökte den gamla begravningsplatsen. Någon levande släkting kunde hon inte finna i Kontupohja.
På kasinot drack Eeva stora mängder vodka och blev sentimental, sjöng karelska och ryska romanser tillsammans med värdfolket, spelade upp sig och började till sist dansa kosackdans. Hon tog i så att klackarna slog i taket.
Medan Eeva var i Östkarelen for Aatami Rymättylä kors och tvärs över jordklotet tillsammans med Leena Rimpinen, Tellervo Javanainen-Heteka och Heikki Juutilainen. De hade chartrat ett privat jetplan och först gjort en avstickare till Arabiska halvön. Säkerhetsåtgärderna var måttlösa. De förenade arabemiratens utrikesminister intog till en början en mycket avvisande attityd till ackumulatorbolagsdirektören och hans sällskap. Under rådplägningarna framförde han klagomål över att licenserna sålts helt okontrollerat till höger och vänster. Det innebar att oljepriserna föll och arabvärlden utarmades. Först när Aatami Rymättylä framhöll att mänskligheten skulle komma att behöva oljan även i fortsättningen, som råvara i plastindustrin och i alla händelser som drivmedel i ackumulatorkraftverken, blev bemötandet aningen mindre frostigt.
I Saudiarabien träffades avtal om ett antal ackumulatorfabriker. Från Riad gick färden till Kairo och sedan via Malta till staterna i Saharas kusttrakter. Till slut passerade de regnskogsbältet och befann sig i Kalahari.
Saharas och Kalaharis sandöknar var så enorma att det tog timmar för ett jetplan att flyga över. Aatami Rymättylä satt och funderade på hur potentialen i dessa ändlösa öde områden skulle kunna tas till vara så att hela Afrika fick nytta av det. Eftersom solen gassade över öknen vareviga dag på hela året vore det en klok åtgärd att täcka alltihop med solpaneler och lagra elen i ackumulatorer.
Solenergin var ju dessutom gratis, solskenet behövde man än så länge inte betala för, men att bygga solpaneler var fortfarande dyrt. Dessutom behövdes det järnväg eller i vart fall ett flygfält så att ackumulatorerna laddade med solenergi skulle kunna transporteras dit elen behövdes. I alla händelser var energikällan outsinlig och att ta vara på den skulle kanske rentav inom en snar framtid kunna lyfta Afrika ur dess elände.
Tillgången på dricksvatten skulle mycket snart kunna vara säkrad, ackumulatordrivna borranläggningar kunde transporteras vart som helst och till och med den ström som behövdes till pumpen vid bybrunnarna kunde lätt och behändigt ordnas med ackumulatorkraft. Det var också all idé att placera osmosanläggningar i kustbältet kring ökenområdena; på det viset kunde havsvattnet göras drickbart och man kunde också tänka sig att med hjälp av ledningar och kanaler bygga bevattningsnät åtminstone i kuststaterna. Med detta för ögonen hade Aatami Rymättylä och hans sällskap även flugit till Tunisien, Algeriet, Marocko och Mauretanien.
De tillbringade en natt i Pretoria och träffade representanter både för ANC och den vita regeringen, sedan bar det av via Madagaskar och över Indiska oceanen till Australien. Det var ett långt skutt på gränsen till vad det lilla jetplanet klarade av. I Australien överraskade Aatami sin kusin Henrik Rymättylä med ett besök. Denne hade flyttat till Queensland i början av 60-talet för att arbeta i koppargruvan vid Mount Isa. Nu hade Henrik en byggfirma i Perth. Han hade det gott ställt, stoltserade faktiskt en aning med sina framgångar, men bjöd sin finske kusin på ett flott mottagande. De utbytte nyheter, badade bastu och drack öl. Aatami ställde i utsikt några rejäla byggprojekt när det skulle grundas ackumulatorfabriker i Australien. Hemresan gick via Indien.
Hemma i Finland hade arbetet åter samlats på hög. Utöver mycket annat överhängande gällde det också att axla ansvaret för utbildningen av arbetsledarna vid ackumulatorfabrikerna och kraftverken i nordvästra Sibirien. Tvåtusen ryska officerare hämtade från de forna ockupationsstyrkorna i Centraleuropa, men också ett hundratal hårdföra Afghanistanveteraner fanns i landet. Vid ankomsten till Finland hade de blivit utspridda på olika håll och inkvarterade på folkhögskolor och hushållsskolor som tömts på elever när kasinoekonomins störtflod drog fram på 1980-talet.
Utbildningen var tänkt att bli en ettårig arbetsledarkurs som skulle byggas på med tre månaders praktik antingen på försöksanläggningen i Rimito eller på någon av dess japanska motsvarigheter. Undervisningsministeriet hade gjort upp utbildningsprogrammet och fått det godkänt hos olje- och gasmyndigheterna i Tjumen oblast.
Så fort kursen körde i gång i början av oktober fick Aatami Rymättylä ett överraskande telefonsamtal från sin förra hustru Laura Rymättylä-Mellring.
Laura förseslog att de skulle glömma allt gammalt groll. Hon behövde hjälp, hennes nye man hade blivit uppsagd från sin gymnastiklärartjänst på grund av nedskärningarna i undervisningsväsendet. Något nytt arbete som motsvarade hans utbildning fanns inte att få, det hade Aatami antagligen klart för sig. Nu bad Laura att Aatami skulle ordna fram ett arbete åt Esko inom arbetsledarutbildningen för ryssar. Laura kände till att omskolningsprogrammet för de ryska officerarna även innefattade gymnastik och idrott.
Den saken var lätt ordnad. Lektor Esko Mellring utsågs till idrottsinstruktör med alla utbildningsanstalter där ryssarna gick på kurs som verksamhetsfält.
Det var en satanisk befattning. Lektor Mellring fick hand om den fysiska träningen av alla dessa lömska och buttra officerare vilkas benägenhet att företa sig någon kroppslig ansträngning var högst obetydlig. Mellring var tvungen att driva på hårt för att få de omedgörliga kämparna att springa eller spela boboll. Med fara för sitt liv hade han dem att gymnastisera och lyfta tyngder. Han blev öppet hotad och många gånger när han återvände hem från någon av sina kurssejourer satt han modfälld och räknade blåmärkena som de ryska tungviktarna åstadkommit på hans dittills så intakta yttre gestalt. Men jobb är jobb. På något vis måste människan tjäna sitt bröd, så är det här i världen.
Till utmätningsmannen Heikki Juutilainen ordnade Aatami däremot ett alldeles förträffligt arbete inom utbildningsprojektet. Stadsfogden gjordes till materielövervakare av alla de lokaler där de ryska officerarna utbildades. Juutilainen hade gått i en hård skola när det gällde att hålla ögonen på inventarier vilket borgade för att inte minsta möbel, radio eller skrivtavla från någon enda av folkhögskolorna eller hushållsinstituten hamnade i händerna på den ryska maffian. Inspektör Juutilainen fick tämligen bra betalt, han hade tillgång till bil och sekreterare i tjänsten och arbetsuppgifterna var inte särskilt betungande.
Dessutom lovade Aatami Rymättylä Juutilainen att när utbildningsprogrammet var slutfört skulle han i stället få bli ackumulatorföretagets fastighetsdisponent, vilket om möjligt gav ännu bättre villkor.