Prolog

Lördagen den 3 november 2001

HON VÄNTADE. Tiden kröp i snigelfart. Hon kom sig inte för med att göra någonting.

Cd-växlaren bytte till ytterligare en skiva med skön musik. Hon slöt ögonen, vaggade med höfterna, lyfte fotsulorna mjukt i takt med musiken, svävade långt, långt bort. Inuti henne svällde det. Hon log.

Nästan hela hösten hade hon känt sig lätt. I alla fall lättare än annars. I samma andetag som hon gladdes åt förändringen försökte hon pressa ner den strimma av oro som fanns där. Som i princip alltid fanns där. Rädslan för det eventuella misslyckandet som kanske skulle komma. Kanske, kanske! Och hur skulle hon överleva det? Men man ska inte ta ut eländet i förskott! Om framtiden vet man inget! Man vet vad man har men inte vad man får!

Alla färdiga sanningar snurrade runt som besvärjelser i huvudet.

Men det kunde lika gärna vara hennes tur i livet. Det kunde faktiskt gå bra, även om det inte alls blev som hon tänkt sig. Det behövde nödvändigtvis inte betyda att det blev just sämre.

Hon rös till, kastade huvudet bakåt så att håret svajade, log saligt och slog armarna häftigt om sig själv, som om hon ville hålla kvar känslan som rann som ett porlande vattenfall, upp och ner, inne i henne. Samtidigt försökte hon mota bort alla eventuella farhågor. Hjärtat bankade.

Fortfarande skulle det dröja några minuter innan han kom. Det fanns en tydlig njutning i att ha allt kvar, att ha kvällen framför sig med allt vad den kunde tänkas innehålla. Kanske en vändpunkt, men riktigt vad det innebar rent konkret kunde hon inte föreställa sig. Och det var just det som var härligt. Mycket kunde hända och inget var ännu förstört.

Hon ställde sig vid fönstret, spejade utåt, men det gick inte att se när han kom eftersom vägen gick på andra sidan huset. Dessutom var det mörkt ute. Månen syntes högt upp som en vit boll mot en bläcksvart himmel. Över den lysande ytan for röktunna moln hastigt fram, som fladdrande gardiner i tvärdrag. Varifrån liknelsen kom visste hon inte, men hon var just nu lättrörd. Tankar och idéer vällde fram lite hur som helst.

Det strama över bröstet hade släppt och hon kände sig viktlös. Det pirrade. Ungefär som resfeber kändes det, tänkte hon. Fast hon skulle inte resa någonstans. Hon var kär.

Stämningen ute var suggestiv, det passade bra. Det var allhelgonadagen och de skulle ge sig ut, så det kunde inte bli bättre, tänkte hon och kände återigen hur rastlösheten tog i. Benen och armarna kunde inte hålla sig stilla. Hon stampade på stället och började pilla på ljuset som stod i fönstret, skrapa med naglarna i stearinet, vicka veken fram och tillbaka tills den gick av utan att helt begripa vad hon höll på med. Och i det stora hela var det inte av betydelse.

Han borde komma snart. De skulle göra en kvällsvandring, var det tänkt. Gå från den ena kyrkogården till den andra för att sätta ner ljus på de gravar som just inte hade någon som såg till dem. Hade man inga egna döda, i alla fall inte här, så fick man låna, hade hon räknat ut. Men sedan hade de inte planerat något mer. Han hade inte pratat om att göra något vare sig före eller efter. Inget om att gå hem till honom eller henne, eller över huvud taget gå någonstans. Allt var öppet.

Han var blyg, tänkte hon och log och lyssnade samtidigt spänt utåt korridoren. Där var knäpptyst. Förmodligen hade de sista korridorkamraterna äntligen kommit iväg. Det var lov, och bara hon kvar. Skönt! Ingen behövde lägga sig i vad hon gjorde och inte gjorde.

Arton och femtioåtta visade klockradion när första signalomgången hördes, några obeslutsamma tryck mot ringklockan, men hon hoppade ändå till. Hon samlade ivrigt ihop håret i en svans och fäste med ett rosa gummiband i nacken, och slog hastigt ihop dagboken och la den i skrivbordslådan. Dagböcker ska vara gömda. Ibland hade dagböckerna varit det enda privata hon hade. Dem hade ingen annan med att göra. Han skulle inte heller kunna läsa. Av misstag, alltså. Om de låg framme.

Detta år slutar bra. Jag har fått en vän. Kanske mer än en vän???

Detta var det sista hon skrivit och avslutat med tre hoppfulla, kraftiga frågetecken. Bättre än så kunde hon inte uttrycka sig. Känslan var storslagen. Det fanns inte ord tillräckligt. Det sprängde och pulserade i henne medan hon flackade runt och till sist hittade spegeln och konstaterade att hon såg helt okej ut.

Vad härligt! tänkte hon medan nästa ringsignal hördes i samma ögonblick som hon for ut i den mörka studentkorridoren. Där var släckt och murrigt med en sorts säckväv på väggarna. Allting var nött och slitet.

Hon såg honom stå i den upplysta trappuppgången bakom den låsta glasdörren i korridorens ena ände. Han var lång och gänglig och höll en plastkasse i ena handen. Rocken var uppknäppt och halsduken hängde.

Denne spenslige man, som inte väckt rädslan inom henne, hade kommit nästan precis klockan sju som de kommit överens om. Inte för sent och inte heller för tidigt. Ett gott tecken.

När han nu fick syn på henne i korridorens halvmörker log han. Hon öppnade glasdörren och tog ett generat kliv bakåt, och drog samtidigt håret bakom öronen fast det egentligen inte behövdes. Det silkiga håret var redan samlat i nacken, men händerna visste inte vart de skulle ta vägen. Hon ville ta på honom, men hon rörde honom inte.

– Vad bra att du kom, sa hon och hörde själv att hon fnittrade till. Pinsamt, men det gick inte att hålla tillbaka.

Hon gjorde en avledande manöver och såg ner på plastkassen som dinglade i hans hand.

– Har du köpt ljus? frågade hon.

Han höll upp kassen och nickade och log med hela ansiktet och hon skrattade till igen, men denna gång blev hon inte generad. Han följde med knäande kliv tätt bakom hennes svängande hårsvans. Hon ledde honom förbi stängda rumsdörrar på båda sidor. Hennes rum låg längst bort, intill köket. Ljuskäglan från rummet föll genom dörrspringan ner på den dystra korkmattan. Stämningsmusik sipprade ut.

– Är det här du bor? sa han och klev in.

– Då har vi vårt uppdrag, sa hon exalterat och började ivrigt ta på jackan. Behöver jag vantar?

– Ja, det är kallt ute, sa han där han stod och tryckte på tröskeln, precis som om han inte vågade gå längre. Men hon kände ändå att det var som om han fyllde upp hela rummet. Vilket i och för sig var lätt gjort, för det var inte stort.

Det var första gången han var där. Hon hade inte tagit dit honom tidigare eftersom varenda kotte i korridoren i så fall skulle börjat prata. Om honom och om henne och om allt möjligt som hon inte skulle ha kontroll över. Hemligheten skulle läcka ut, ryktet skulle gå och sedan var det inte längre lika lätt. Och inte heller lika underbart.

Det kunde ju vara så att det inget blev. Hon orkade inte förklara sig. Sitta med sänkt blick och skämmas. Det var det värsta hon visste.

Hon märkte att han såg sig omkring i rummet, försiktigt och lite nyfiket. Där fanns vad som behövdes: en säng, ett skrivbord, en bokhylla, en fåtölj och en byrå. Samtliga möbler var skavda och identiska med dem som stod i alla rummen. Mattan var hennes, den var rund och köpt på Ikea. Och röd. Som en jättelik färgprick. Hon hade kommit på att hon inte längre behövde vara försiktig.

– Det är trevligt här, sa han lite trevande och hon var osäker på om han verkligen tyckte det. Det var ju opersonligt och en smula kalt, och hon förstod inte varför han tvunget behövde säga något alls om rummet, men det var väl bara sådant man sa för att ha något att säga.

– Jag vet inte om det är så värst trevligt, svarade hon. Men det passar mig just nu.

Hon försökte verka som om hon hade kontroll över sitt liv.

– Äter du här också? frågade han och såg ut som om han letade efter en kokplatta.

– Nej, i köket.

Det där sista var nästan sant. På mornarna satt hon där. Vardagslivet i en studentkorridor var annars ansträngande. Det kändes redan när hon vaknade. Hon kunde ändå inte förmå sig att bära in frukosten på rummet, de skulle kanske tycka att hon var konstig om hon gjorde det. Hon satt därför i köket varje morgon och drack te och åt mackor vid vaxduken som var matt efter alla wettextrasor. Köket var nedslitet och dragit och ofta grisigt men ombonat på sitt sätt. Hon satt där pliktskyldigast och tvingade i sig smörgåsarna och försökte se lika håglöst morgontrött ut som alla de andra.

Men en gång om dagen fick räcka, på kvällen tog hon med sig en bricka och smög in på rummet. De andra tänkte nog inte på det, de åt kvällsmat vid så olika tidpunkter. En del åt inget alls. Hon kunde skylla på att hon behövde utnyttja tiden till att plugga medan hon åt. Om någon skulle undra alltså. Det hade nu inte varit någon som gjort det. Men om!

Hon sköt igen rumsdörren och låste, de gick tillbaka genom korridorens halvmörker och ut i trapphallen. Glasdörren föll tungt igen bakom dem.

– Är det bara du som är kvar? frågade han medan de tog trapporna ner.

– Ja, i min korridor. Jag gillar att vara ensam. Skönt! sa hon och släppte forcerat ut en pust av lättnad. Som om hon valt att vara ensam kvar. Som om hon till och med ansträngt sig. Och lite sant var det, eftersom hon ville träffa honom. Men hon var noga med att inte ge intryck av att vara en klängranka.

Och han hade kommit i tid! Det måste ju betyda något.

Han hade först, så där i största allmänhet, sagt att han kanske kunde bli något sen. Hon hade svarat med en tyst knyck på nacken som inte gick honom förbi. Bara lite sen, ändrade han sig kvickt. Hon var imponerad av att han så lätt läste av henne. Det fanns en del att ordna med i verkstaden som han inte kunde skjuta på, förklarade han och tittade försiktigt på henne. Nog var blicken lite ängslig. Han kanske var rädd att förlora henne redan, innan de ens hade blivit ihop på riktigt. Hon hade valt att se ner i marken. Inte ett knyst kom över hennes läppar. Hon varken bönade, hotade, övertalade eller tog till tårarna. Hon såg nollställd ut, och det var skrämmande tillräckligt. Och kanske kunde han trots allt läsa hennes tankar på riktigt, förstod att hon inte alldeles säkert skulle vara kvar i så fall – om han blev sen, alltså – men att det inte bara hade med honom att göra. Hon ville veta säkert när han tänkte komma. Så att alla hinder kunde undanröjas.

Ingen kände Alf, det var det bästa med honom, och förstås att han inte frågade så mycket, tänkte hon och sköt upp den tunga porten med axeln.

Alf, vilket ovanligt namn! Men nu hette han det, och hon tyckte om honom.

Det var stjärnklart och därför kallt, kyligare än vad hon räknat med. Hon plockade upp vantarna ur fickorna och drog dem på sig medan de släntrade nerför grusvägen mot stan. De höga träden på ömse sidor var kala. Löven hade tappat färgen och låg spridda över hela området som vissna rester av sommaren som gått. Hon tyckte om hösten, den markerade början på något nytt.

En vindpust fångade dem i ryggen, sköt dem nedför backen med de torra löven virvlande och frasande runt fötterna. De pratade hela tiden. Babblade och skrattade. De två. Han och hon. Deras värld, sluten och för ögonblicket en värmekälla under den klara och kyliga novemberhimlen.

– Vi börjar med Norra kyrkogården och sedan tar vi Slottskyrkogården, sa han. Om du orkar?

Varför skulle hon inte orka? Hon var stark, ingen mes, men han menade nog inget illa. Hittills hade hon inte haft någon förnimmelse av att han ville sätta sig på henne, att han ville ha henne till något som hon själv inte ville.

– Det är klart jag gör, svarade hon kavat. Vad tror du? Har du förresten med dig tändstickor?

Hon stannade upp. Hennes frågande och samtidigt leende ansikte lyste blåvitt i månljuset.

– Visst, sa han och log tillbaka och slog med handen mot jackfickan så att tändsticksasken skramlade. Du måste vara storasyster, som du håller ordning på allt och alla, skojade han medan de fortsatte jämsides, tätt ihop. Hon svalde stort, stelnade till, men bara obetydligt. Han märkte nog inget. Hon försökte hålla emot allt vad hon orkade, ville inte bli så där frånvarande och konstig. Han skulle inte behöva misstänka att hon var en sådan som krånglade. Inte nu redan. Inte så här tidigt, det skulle aldrig gå. Försiktigt tittade han på henne från sidan, hon undvek att se tillbaka. Hon andades lugnt, svalde och svalde, använde all energi åt att pressa ner det geggiga som rumsterade om inom henne.

Han förstår förstås ingenting, tänkte hon, och undrade om hon skulle våga berätta sanningen för honom, men det var förstås en risk. En stor risk. Hon skulle skrämma iväg honom. Det höll dessutom på att vända, det dyiga och tunga var nästan helt upplöst, den inre filmen på väg att stanna. Faran var över för denna gång, tack och lov. Snabbt kastade hon en blick på honom. Han såg ut som vanligt. Lättnaden gjorde henne lugn, till och med lite glad. Han hade nog inget märkt. Vad som helst, tänkte hon, men hon ville inte verka konstig.

– Har du sålt några cyklar i dag? frågade hon och svalde och märkte att den illasmakande klumpen var helt borta samtidigt som hon såg framför sig hur han mekade med en oljig kedja. Det var hennes enkla föreställning om cyklar och deras reparationsbehov. Eller laga en punktering. Som han brukade göra.

Men det var helt fel tanke! Honom fick hon ju inte tänka på nu! Då dök bilderna upp igen och blev röriga, som en film som bara rullade på, snabbare och snabbare tills hon blev yr och illamående och skulle behöva hänga över toastolen och ulka och kräkas.

– Jag har inte haft öppet, men det var en hel del att montera och lite annat att fixa med. Jag ligger alltid efter, sa han och verkade lättad över att kontakten inte var bruten.

Hon tänkte att det var skönt med hans okomplicerade verksamhet. I alla fall sett ur hennes perspektiv. Cykelreparationer. Handfast. Inget att dividera om.

Det blåste mindre när de kommit nerför backen. De hade gått snabbt, nästan småsprungit, hon hade hunnit bli varm och svettig. Hon knäppte upp jackan, tog av vantarna och stoppade ner dem i fickorna.

– Akta så du inte förkyler dig, sa han och hon skrattade åt hans förmaning.

– Jag tycker att det verkar vara du som håller reda på din omgivning, sa hon utan att fråga om han var storebror.

Hon kände hur hans fria hand dinglade vid sidan om henne, hur hans varma fingrar nuddade hennes och till slut kilade in sig i handen.

När de kom till kyrkogårdsgrindarna var de inte längre två ensamma nattvandrare hand i hand. En kö av bilar ringlade från centrum mot parkeringen och släppte av mörka figurer som ljudlöst slukades upp av grindhålet. Många var förstås gamla och stretade mödosamt framåt med sävliga och böjda kroppar.

Huvudgången ledde rakt fram mot ett kapell, en oansenlig byggnad i kalksten. I skenet från de tända marschallerna runt byggnaden syntes det vita kapellet gyllengult. Åt alla håll bredde gravarna ut sig med de oräkneliga tända ljusen fläktande i natten.

De stannade, stod tysta och tittade.

– Schyst stämning, sa han och skakade lite förläget på axlarna, som om det blev för mycket av det andäktiga. Men han släppte inte hennes hand. Var ska vi börja? frågade han viskande.

Hon såg sig omkring. Kyrkogården var större än hon räknat med. De skulle inte hinna igenom hela, och för övrigt hade de inte heller så många ljus med sig.

– Någonstans får vi väl börja, sa hon och ryckte på axlarna. Varför inte gå in där?

Hon pekade in mot kyrkogårdens äldsta kvarter som gömde sig i ett förhållandevis kompakt mörker eftersom gravljusen där var ytterst fåtaliga och glest utspridda.

– Där finns säkert mycket att göra, sa hon och tittade på honom för att inhämta ett godkännande.

Lågor till de bortglömda. Som goda ljusbärare hade de gett sig ut i natten.

Alf hade en mormor och en farfar på den andra kyrkogården, och där skulle hans föräldrar tända ljus. Själv hade hon inga anhöriga i staden.

Mörkret tätnade, de satte försiktigt ner fötterna. Det stelfrusna gräset frasade under skosulorna när de trängde sig emellan de tätt stående manshöga gravstenarna. De gick axel mot axel, hennes hand i hans. Enstaka lågor fladdrade här och där.

Hon stannade vid en grav, blev nyfiken eftersom stenen var mindre än de andra. Mjukt rundad låg den så nära marken att det verkade som om den hukade sig ner och bad om ursäkt. Gravstenar och järnkors runtomkring tycktes häva sig svulstigt ur marken. Hon böjde sig fram och försökte tyda texten.

– 1895–1970, Anna Jonsson, stavade hon högt i det klena skenet från måne och stjärnor. Bara ett namn, la hon sedan till.

– Hon levde väl ensam, sa Alf.

– Hon blev sjuttiofem år. Undrar om hon var ensam alla de där åren?

Hon lät lite sorgsen.

– Kanske levde hon loppan och hade hur kul som helst, sa han för att lätta upp stämningen.

– Man vet aldrig, sa hon fundersamt och vände sig mot honom. Ska jag tända ett ljus?

– Visst, det är okej, sa han och halade upp ett gravljus ur plastpåsen, räckte henne det och trevade sedan efter tändstickorna i jackfickan.

Hon böjde sig ner, krafsade undan lite löv och förankrade ljuset ordentligt i jorden. När hon väl satt tändstickan till veken och skenet fladdrade över stenen såg hon att den var matt. En gulbrun mossa hade grott i granitens porer och växt frodigt djupt in i den uthuggna texten, men den gick lättare att tyda nu när ljuset brann.

– Jag läste fel, sa hon och reste sig. Hon dog redan 1910.

– Då blev hon bara femton, sa han.

Tysta begrundade de detta.

– Kanske är det inte så konstigt att alla andra gravar är större, sa hon fundersamt. Det är fler som ligger där. Familjer.

Hon blev tyst igen.

– Hon måste ha blivit över på något sätt, sa hon så lågt att det knappt var hörbart.

– Vad menar du? Blivit över? sa han undrande.

– En femtonåring hör väl ihop med sin familj.

– Men på den tiden var man väl vuxen när man var femton. Fick stå på egna ben, försörja sig som husa eller dräng eller emigrera till Amerika.

Han tystnade eftersom hon blivit tyst.

Det hördes låga röster en bit bort. I fjärran steg ljuden från motorvägen.

– Hon har i varje fall fått en gravplats och en sten. Det fick nog inte alla på den tiden, sa han som om han visste vad han talade om.

– Var gjorde man av dem då? undrade hon med ett visst tvivel i rösten.

– Tja, inte vet jag, sa han och ryckte på axlarna, och därmed var ämnet uttömt.

De fortsatte, gick förbi före detta hemmansägare och direktörer och fruar i långa rader som levt långa och förhoppningsvis innehållsrika liv, och de passerade enstaka stenar över liv som blivit korta. Och barnen, det var det värsta. De små som dog, och de vuxna som blev kvar, de som pyntade gravarna med blommor och minnessaker.

De lämnade så småningom de äldsta kvarteren och gick vidare tvärs över den breda grusgången mot den nyare delen av kyrkogården. Urnor med kremerat stoft hade nedsänkts i långa rader. Tätt intill varandra stod eller låg gravstenarna – en del blanka, en del matta, somliga sirliga, andra enklare – och nästan lika tätt lyste det från tända gravljus.

Minneslunden låg mitt på kyrkogården och drog till sig folk. Skenet därifrån var starkt. Från stora glasskåp som tycktes sväva i natten lyste det, liksom från alla ljus som kantade den njurformade dammen i minneslundens mitt. Som en sammanhängande ljusring reflekterades lågorna i det svarta vattnet. De ställde sig tätt intill varandra och tog in stämningen, hon framför honom så att hon kunde känna hans bröstkorg mot ryggen. Hon såg hur andra kyrkogårdsbesökare långsamt och högtidligt rörde sig runt dammen, gick försiktigt i gruset så att det inte knastrade, undvek att beträda gräsmattan som var ömtålig så här på senhösten. Idel böjda nackar och ansikten försjunkna i stilla tankar.

Om framtiden vet vi ingenting, tänkte hon och kände hans varma andedräkt puffa mot nackhuden. I framtiden finns hoppet. Livet behöver inte nödvändigtvis bli ett litet helvete. Inte hela tiden.

En sorts hänryckning, eller vad det nu var, lyfte henne för andra gången denna dag. Lyckligt drabbad av både kärlek och optimism, den första känslan förmodligen avgörande för den andra.

Då hon av en ren tillfällighet tittade tvärs över dammen var hon inte beredd. Men kanske var hon ändå inte överraskad. Inte helt. Hon hade blivit född med en inre seismograf, ständigt beredd på jordbävningar.

Ett blekt ansikte framträdde i bakre raden. Snabbt vände hon upp blicken mot stjärnorna, lika reflexmässigt som man drar handen från en glödhet platta. Kanske kunde hon komma undan, slippa se och slippa inse att verkligheten var som den var.

Uppfordrande hade ansiktet vänt sig mot henne. Två ögon stirrade, och lika flyktigt som en vindpust en sommardag var de försvunna. Både ögonen och ansiktet.

Jäklar! Inte här, tänkte hon. Inte här också! Varför kunde hon inte gömma sig helt? Gå under jorden. Försvinna, men ändå vara kvar i det som nu äntligen hade nått även henne.

Men tiden kom alltid ikapp henne.

Alltid.

Det var inte som hon inbillade sig eller såg i syne, inte ett uppdiktat hjärnspöke på grund av spända nerver. Hon flackade osäkert med blicken, letade ängsligt i mörkret. Och fick bekräftat att hon hade sett rätt.

Två svarta hål smög runt. Som rovdjursögon. Skarpa, kvicka och hänsynslösa.

Ögonen strök bakom en familj som grupperat sig i en liten klunga på andra sidan om dammen, smet bakom en tall, dök upp igen, gled vidare i en halvcirkel, allt närmare.

Det högg till i bröstet. Snärtig smärta och därefter hjärtslag som stegrades i en rasande fart, trummade så att blodet slog mot trumhinnorna. Hon knep ihop ögonen, drog ihop ansiktet och tog sig reflexmässigt för bröstet.

– Vad är det? undrade Alf och hon kände hans hand mot sin axel.

Hon svalde. Två gånger svalde hon, och lät sedan armen långsamt sjunka. När hon återigen långsamt öppnade ögonen och såg sig omkring fann hon inte längre något skrämmande. Ingenting alls.

Hon vände sig långsamt om.

– Det var inget, sa hon, log och gav honom en puss på hakspetsen.