FREDAGEN DEN 16 NOVEMBER var kriminalkommissarie Claes Claesson i färd med att flytta en byrå.
När han kommit mitt i trappan var han tvungen att byta grepp för att kunna baxa den vidare upp förbi svängen. En förbannat tung klump, trots att han tagit ur lådorna. Han svor tyst för sig själv, och kunde inte för sitt liv begripa varför de inte insett att den lika gott kunde stå kvar på nedervåningen. Eller varför kunde han inte tålt sig och väntat med att kånka upp eländet tills Veronika kommit hem?
Han satte ner byråns bortre kortsida mot ett trappsteg, klev upp med ena foten och lutade möbeln mot låret för att få händerna fria. Just där han stod, klämd mellan vägg, trappräcke och den gamla byrån som envist strävade nedåt, hörde han att telefonen ringde. Vilket han i och för sig kunnat strunta i. Men nu gjorde han inte det utan tog ett nytt grepp, bände ryggen bakåt och slet upp arvegodset efter mormor den sista biten.
Och där, mitt i rörelsen, kände han hur det smällde till. Som ett pistolskott slog smärtan upp mitt i ryggen. Han vacklade fram till telefonen på övervåningen och slet upp luren. Det var ingen där.
Långsamt la han tillbaka luren i klykan medan han tänkte att ibland straffade sig synden direkt. Ansiktet var kluvet av plåga.
Han insåg att det inte skulle gå över på en kvart. Kanske inte ens på några timmar. I värsta fall skulle det ta dagar, veckor, kanske mer … men där stoppade han sina skenande tankar. Det fanns ingen anledning att måla fan på väggen. Inte med en gång!
Kriminalkommissarie Claes Claesson hade en ledig dag, en helt vanlig fredag när affärerna var öppna och samhället fungerade som vanligt. Dagen skulle därför användas till mycket. En kroppslig skavank kunde inte ha kommit olämpligare. Dessutom ingick inte skador och sjukdomar i hans ordinarie världsbild. Han hade hittills varit relativt förskonad, och därför inte kommit till insikt om att just sådant som drabbade andra även kunde drabba honom själv.
Nu, på förmiddagen, medan Veronika var iväg med Klara på babysim, gällde det att få undan sådant som inte så lätt gjordes med småbarn hemma. Annars kunde han likaväl ha tagit simmet, även om det tog emot en smula att plaska runt bland bebisar och präktiga mammor. Kanske egentligen inte så mycket på grund av barnen. Det var nog mammorna som störde honom mest. Och ibland fick man, som sagt var, prioritera.
Han hade egentligen hur mycket som helst att göra. Det var husägarens bittra lott. Sakta hade det börjat gå upp för honom att han aldrig någonsin skulle komma ikapp. Den dag då samtliga takpannor låg där de skulle, alla fönster var nymålade, husets alla väggar nytapetserade, köksluckorna vidgjorda, gräsmattor och buskar välhållna, lamporna uppsatta … och så vidare i all oändlighet … vid en och samma tidpunkt, den dagen skulle aldrig komma. Det var med andra ord ingen idé att låta sig jagas. Ett hus krävde underhåll, och det innebar kort och gott att man aldrig blev färdig, och således heller aldrig fri. Det var ett ständigt småpysslande med än det ena, än det andra. En livsuppgift, om man ville se det så. En livsuppgift som fick tas med jämnmod. Han var trots allt en handlingens man, så ibland till och med längtade han efter tillfredsställelsen över att få saker och ting ur händerna. Påtagliga resultat, som en motvikt. På jobbet hade det hårdnat. Folk hade börjat sjukskriva sig. Utbrändhet. Vad var det egentligen?
När väl byrån hamnat på plats var det tänkt att han skulle beta av listan med så kallade ärenden. Köpa packning till toalettstolen, inhandla nya skruvar till hyllan i köket som höll på att lossna samt handla lite annat smått och gott i verktygsväg på Byggvaruhuset. Alltid snubblade han över något han trodde sig behöva. Kanske kunde han även hinna med golvfirman och titta på schackrutor till köket. Veronika hade fått för sig att det skulle vara snyggt och praktiskt, och inte honom emot. De hade tänkt synkronisera sig så att de kunde svänga förbi tillsammans. Efter babysimmet. Och blev det så att han dessutom hann inom sportaffären för att köpa ett par nya joggingskor, så skulle han bli mycket nöjd. Han var trött på att springa direkt på hälbenen.
Allt detta hade han i bakhuvudet, ett digert program, och klockan var ännu bara barnet, drygt nio, och nu stod han i badrummet och letade efter något smärtstillande.
Ryggskott! Vad in i helvetes glödheta dar! Var det så här det kändes?
Det gjorde så ont att han undrade om han över huvud taget skulle kunna röra sig mer denna dag. Musten rann ur honom i ett enda slag.
Kåvepenin, Panodil, Lanzo, Trimetoprim, Zyrlex läste han på förpackningarna och blev tveksam om vilka tabletter han skulle våga ta. Panodil kunde han börja med, det visste han, det var ju samma sak som Alvedon. Men skulle det räcka? Om han kryddade med Lanzo, det lät bekant och samtidigt starkt och bra, så skulle kanske effekten bli ännu bättre. Typiskt att när han för en gångs skull behövde lite akut medicinsk hjälp så var Veronika inte hemma!
Lite längre in i skåpet hittade han ett rör Treo Comp. Det var något han absolut säkert visste skulle slå till ordentligt. Han droppade en brustablett ner i tandborstmuggen så att det fräste.
Femton minuter senare, eller om det möjligen bara var tio, var det inte så värst mycket bättre. Inte efter trettio minuter heller, och luften gick ur honom helt.
Smärtorna tycktes över huvud taget inte vara på retur. Ett surt äpple att bita i.
Han kompletterade med Lanzo även om han egentligen inte var typen som tog tabletter, men nöden har ingen lag. Och varför vilade det egentligen ett löjets skimmer över just ryggskott? De krumma kropparnas lyteskomik. Fast gallsten var värre. Och hemorrojder. Riktigt fånigt.
Smärtorna vek emellertid inte. Vad som återstod – trots att det satt hårt åt – var att börja tycka synd om sig själv. Men något annat smög sig också på. Den stora oron över en sviktande kropp på grund av oundvikligt stigande ålder. Och ännu var han inte fyllda fyrtiofem. Fan!
Aldrig tidigare hade han haft ett klassiskt ryggskott, denna urbota plågsamma och invalidiserande åkomma. Han var proportionerligt byggd, av medellängd, och hade inte den där smala, lite långa ryggen som man förknippade med kotor som halkade fel eller ligament som blev uttänjda. Konditionen var helt acceptabel, även om den givetvis kunde ha varit bättre. Så var det alltid. Det mesta kunde ha varit bättre om man legat i som en dåre och skött sig efter konstens alla regler. Själv hade han lagt ner stor möda på att hitta formerna för en sorts kompromissandets balansakt. En och annan löprunda hade han sett till att det blev. Även sedan Klara föddes – men innebandyn och styrketräningen hade han för länge sedan gett upp. Och det var det han nu bittert fick ångra. Att fuska som ung kunde gå, men inte när åren började komma ikapp. Skit!
Han ville lägga sig ner för att vila musklerna eller kotorna eller vad det nu var som hade gått sönder eller hakat upp sig. En inflammation, kanske? Frågan var hur han skulle ta sig ner i sängen.
Hur det gick till skulle han aldrig få riktig klarhet i. Någon typ av kortvarig medvetslöshet drabbade honom, humant nog, just i det svåraste rörelseögonblicket. Smärtan som sköt upp var att likna vid en detonerad sprängladdning. Associationer till giljotiner och andra tortyrredskap flimrade snabbt förbi. Tapeter, tak och dörrar försvann på ett förunderligt sätt. Han slocknade. Ett milt och grått töcken tog över.
Men säg den fröjd som varar för evigt! Han fann sig själv liggande halvt på diagonalen i dubbelsängen. Han glodde rakt upp, stirrade tills små färgfläckar dansade runt mot det vita taket, försökte maka på kroppen och dra till sig en kudde men stönade tungt och kapitulerade.
I detta tillstånd fann Veronika honom.
– Lumbago, sa hon torrt med doktorsrösten.
Vilken annan röst som helst hade han hellre lyssnat till just nu. Någon mindre effektiv. Någon mer kärvänlig. Men nu var även det som det var. Tydligen!
Hon hade satt sig på sängkanten efter en smärre kroppsundersökning och smekte honom nu över den orakade kinden med handens utsida. Han undvek att titta henne i ögonen, avogt inställd som han var till medlidande. I varje fall sådan som var riktad mot honom. Han kände sig dock tämligen säker på att hon inte fortsättningsvis skulle jolma med honom. Veronika var mycket nyktert och praktiskt inriktad till sin natur.
– Va? frågade han svävande och fortsatte inspektera taket. Vad sa du att det var?
– Ryggskott.
– Det begriper jag väl, svarade han irriterat.
– Du tycks i alla fall inte ha något inslag av påverkan på ischiasnerven, fortsatte hon tålmodigt och lät fortfarande mer som en doktor än den kvinna han älskade. Jag ska se till att du får en kotknackare eller naprapat, sa hon och böjde sig fram och lyfte upp Klara från golvet och satte henne i knäet.
Klara gurglade förtjust när hon fick syn på honom, hennes pappa, som låg där i sängen, och hon sträckte ut armarna och viftade glatt. Han skulle ta henne, hade hon tänkt. Hon fortsatte ihärdigt att fäkta med de knubbiga armarna, tills de sjönk och hon stillnade. Hon tittade på honom, storögt och allvarligt och han undrade vad som rörde sig inom henne. Han försökte le mot henne och hoppades att den ordlösa kontakten mellan far och dotter skulle fungera. Men hon förstod att något var på tok. Underläppen började darra. En droppe drägel föll. Ögonen klippte. De bleka ögonfransarna syntes tydligt nerifrån där han låg. Rätt långa men kanske inte så tjocka, tänkte han och nöp henne försiktigt i ena stortån.
Då började hon gråta. Lite försiktigt till att börja med, alltmer gällt efter hand, tills volymen accelererat och hon gallskrek. Då vred han i smärta huvudet mot väggen och knep ihop ögonen som för att stänga de hjärtskärande ljuden ute. Han orkade inte mer. Inte denna dag i varje fall. Han behövde vila, sova och drömma sig bort.
– Såja, det är inget farligt, sa Veronika tröstande till dottern.
– Men …, sa han.
– Vad då men?
– Kan inte du fixa det här?
Han tittade bedjande på henne. Han var skeptisk till de behandlingsåtgärder hon föreslagit. Tyst för sig själv tänkte han att när han nu väl hade en läkare i huset, vore det knappast för mycket begärt om han kunde ha henne till något.
– Nej, sa hon. Jag ska ordna lite bättre smärtstillande, annars är vi doktorer inte så bra på ryggskott.
Hon lät påfrestande professionell, på gränsen till hurtig. Medlidande skulle han slippa. På den punkten kunde han förmodligen känna sig fullständigt trygg, men det där hurtiga visste han inte om han gillade så värst mycket bättre.
– Säkert? frågade han.
– Ja, säkert! Sjukgymnaster, naprapater och kiropraktiker är duktiga på att behandla ryggskott, sa hon och reste sig.
Klara hade lugnat ner sig, men hon fortsatte att titta skeptiskt på honom, som på en främling.
– Jaha, sa han sprucket och skakade på huvudet och var samtidigt fullt medveten om att han lät ynklig, men det bara gled ur honom.
– Stackars, stackars dig, sa hon med ett oberört leende och huvudet lite retsamt på sned. Jag tror förresten inte att du dör. Inte av det här i alla fall, la hon till och försvann ut ur sovrummet med Klara på armen.
Hon återkom strax i dörröppningen.
– Förresten, Lanzo är magsårsmedicin, men den skadar säkert inte. Hungrig? Mat?
Han skakade försiktigt på huvudet. Inte det minsta hungrig.
Dottern började kinka igen så fort de lämnat sovrummet. Han hörde hennes gnäll och smågråt nerifrån köket. Hon vill vara hos mig, tänkte han belåtet. Dock var han för tillfället inget att ha. Han var indisponibel, som hans pappa skulle ha sagt.
Ibland vill det sig inte riktigt, tänkte han där han låg. Planerna spricker, inget blir som man tänkt sig.
Kanske var det någon sorts mening även med det? Han fick försöka se det så.