HAVET DÅNADE, och luften var saltmättad. Marco Korpi tände en cigarett, och i samma andetag ångrade han sig. Det rev i bröstet. Han borde inte röka, men nu var den tänd.
Barnens röster skar genom vinden, skratt och skrik blandat. De sprang omkring, jagade varandra över stock och sten. Ida sprang först, Petter efter, och hon skrek och skrattade kluckande när han kom ikapp henne, fångade in henne och höll henne fast. Armarna viftade som väderkvarnsvingar, benen sprattlade, skrattet gick upp i falsett tills hon kiknade. Hon bände och ålade med kroppen tills hon till slut blev fri och kunde rusa vidare i den fukttunga mossan. Marco såg hennes gäckande blickar när hon vred huvudet bakåt medan hon snubblande pinnade på. Retfullt lockade hon sin storebror att jaga vidare.
Marco sjönk ner med gummistövlarna i mossan. Slött avslappnade steg, talldoft och jordlukt, gråtäckt himmel och råkall luft, precis vad han behövde. Bättre än att vara i vägen hemma, tänkte han. Arbetsveckan höll på att rinna av honom.
Ritva behövde befrias från barnen. Som vanligt när de skulle ha gäster var hon jäktad och irriterad, for runt som en osalig ande därhemma. Hon ville duka och dona utan två ”störande element” som vände upp och ner på tingen och den knappa ordning som de lyckats få till kvällen innan. Rätt ofta kändes det som om allting flöt. Nästan jämt, närmare bestämt.
Några polare från jobbet skulle komma vid sexsnåret, fruarna var medbjudna. Ritva blev alltid stingslig och röt mest hela tiden när hon blev stressad. Han hade hjälpt henne storhandla och han hade köpt drickat, forslat hem tre olika sorters starköl och vin till damerna. Han hade åkt direkt till dagiset och hämtat barnen. Det blev ingen slapp eftermiddag med några timmar på träningslokalen helt solo denna fredag, som han annars brukade unna sig. Men han kom ut. Och han var farsa.
I morgon skulle de vara bakis, han och Ritva. Det skulle bli segt med barnen, tänkte han och tog ett djupt halsbloss, hostade till så att det sved i bröstet och ögonen rann. Usch, dessa förbannade cigaretter! Bakfyllan skulle bli snällare om han lät bli dem, tänkte han och klämde med handen i fickan om paketet. Halvfullt. Frågan var om han skulle köpa nya eller begränsa sig till dem han hade. En lång kväll med ransonering. Det fanns väl alltid någon att bomma av, fast det tog emot att krypa till korset, lite futtigt småsnålt och ett bevis på dålig karaktär. Eller vad det nu var. Han kunde sluta röka bara han bestämde sig, tänkte han självsäkert. Och om Ritva slutade hacka på honom. Men när han stod på altanen och puffade led han inte särdeles mycket. Egentligen gav hans täta smygförhållande till cigaretterna, ensam där ute i kylan vid den lilla uteplatsen, en inte så liten njutning. Cigaretterna var en källa till glädje, dessvärre. Och en inte helt försumbar fara för hälsan. Det där visste han mycket väl och kände av i luftrören emellanåt. Han var inte dum.
Han hörde Idas flickröst, hennes oskyldiga lekpladder som bars iväg med vinden. Hon fortsatte skutta fram, röd om kinderna och med mössan på trekvart. Barnen är alldeles för lite ute, slog det honom. Det gällde förresten honom själv också.
Skogen som avlöst de våta sanddynerna var tuktad och vindpinad. Enar och kortväxta tallar böjde sig mot marken. Han såg att Ida hade hittat några kottar att bolla med. Hon kastade dem rakt upp i luften utan vare sig precision eller större kraft, men hon var ju inte så gammal, motoriken hängde inte med, och kottarna for all världens väg och hon rusade efter. Petter hade fått fatt i en lång gren, han fäktade med den i luften, hojtade på sin lillasyster, varnade för världens starkaste riddare som var i antågande. Men hon blev inte rädd. Hon fortsatte med sitt. Den ungen är envis som synden, tänkte Marco Korpi ömt.
Han fimpade och såg på klockan som snart var tre. De hade varit ute en timme. Det var dags att bege sig hemåt. Ritva hade fått några timmar där hemma, hon borde vara nöjd. Det var rått och han var kaffesugen.
Det var inte ofta han kom ut ensam med barnen, tänkte han. Det var rätt sällan till och med. Han hade alltid något på gång, det blev aldrig av, och han var inget vidare bra på att leka. Inte som Ritva, men hon var ju proffs. Gjorde inget annat hela dagarna än höll barn i schack. Hon hade god hand med de små, bättre än han. Leka och hitta på fick barnen göra själva när de var med honom. Han såg nu hur Ida damp i backen och han inväntade skriket, gjorde sig beredd att rusa fram, men det kom inte. Ungen var tyst. Hon kravlade sig upp, hade barr på byxbenen men tog ingen notis om det utan sprang vidare, vek av ner mot vattnet och då for han efter. Men hon stannade, vände tvärt om, fick syn på sin storebror längre bort i skogen och satte fart mot honom. Petter hade inte släppt pinnen, Marco förmodade att de skulle få forsla den med hem i bilen. Ida började dra och slita i broderns jacka så att han irriterat vevade med armarna för att slita sig fri. Han piskade och slog med pinnen så att Marco blev rädd för att Ida skulle åka på en smäll. Gråt och tandagnisslan, tänkte han. Ungarna började bli trötta, han fick försöka avbryta leken och stoppa in dem i bilen antingen de ville det eller ej. Han var beredd på medling, få stopp på kivet, och närmade sig dem med stora kliv så att det gungade i mossan. Men då upphörde bråket plötsligt och de fortsatte lekande att springa runt.
Vi har en tung årstid framför oss, tänkte han. Skulle han få råd att ta med familjen på en skidsemester? Det hade varit något att se fram emot, fara nerför en saftig backe i solsken någon gång i februari. Nu var barnen tillräckligt gamla för att det skulle fungera. Om de fick några slantar över skulle han be Ritva titta på resor.
Ida fortsatte att cirkla runt sin bror tills hon fick honom med sig ner till stranden. Marco skärpte blicken. Barnen hade gummistövlar båda två, de kunde plaska i det grundaste. Risken att de hoppade i var minimal, bedömde han. Det var kallt i vattnet och de höll sig vid strandkanten. Fast han fick se till så de inte snubblade eller blev osams och började knuffa varandra.
Just som han klev runt i det brunfläckiga blåbärsriset och funderade över om han inte skulle hinna röka en cigarett till, tros allt, innan de for hem, märkte han hur ungarna stannade upp vid något i vattenbrynet. De böjde sig fram, stod stilla och förvånansvärt koncentrerade. Kanske en ilandfluten flaskpost, tänkte han naivt. Eller en död fisk som spolats in mot stranden.
Det var värre än så.
Petter skrek på honom, men rösten försvann i blåsten, trots att vinden hade avtagit. Barnen stod kvar vända mot honom, ropade och skrek med framåtböjda, spända kroppar. De var uppskärrade, han blev rädd, anade oråd och satte fart mot dem, men hörde fortfarande inte vad de skrek.
Havet dånade. Det var ännu inte mörkt. Några fåglar gled lågt.
Barnen stod på en brun gräsplätt som avlöstes av en smal remsa med grovkornig sand som fortsatte ner i vattnet. Han såg direkt men flyttade reflexmässigt blicken. Blöta sandkorn sköljde fram och tillbaka. Gles och vintertrött vass rasslade i blåsten. Vattnet var grumligt, sandbotten och dy hade virvlat upp.
Likväl gick det inte att undvika att se vad som flutit upp.
Vad gör jag nu? Han drabbades av en overklighetskänsla som först lamslog honom, men så tog han barnen, drog dem hårdhänt en bit upp från stranden och ställde dem bredvid varandra. Med den barskaste rösten sa han till dem att inte röra sig ur fläcken.
– Lovar ni mig det! sa han och tittade strängt in i de två vettskrämda barnansiktena.
Men det var för sent, de hade redan sett vad där var att se. Det var lönlöst att tro att han kunde förskona dem, och han insåg det sedan han lugnat ner sig en smula.
Prövande gick han närmare, ville titta igen, ville förvissa sig om att han inte sett fel, ville vara helt säker innan han försökte få tag på en telefon. Mobilen hade han idiotiskt nog inte fått med sig.
Som en gul bubbla välvde sig frampartiet av en jacka vid vattenytan. Kanske var det ett nylontyg. Vitt skum sköljde fram och tillbaka över ett ansikte som såg ut att vara gjort av gummi, tänkte han vanvördigt. En gummimask som i en amerikansk sciencefictionfilm. En dödsmask, askgrå och seg.
Hon var ung. En ung kvinna med långt hår. Håret hade nästlat sig in i svarta tångruskor och spretiga vasstrån. Som en sjöjungfru, tänkte han och kände sig nästan ogudaktig. Samtidigt försökte han erinra sig om han läst eller hört talas om en försvunnen kvinna. Hade han läst i Allehanda om någon drunkningsolycka? Hade någon pratat om att en ung och förmodligen vacker kvinna var saknad, inte hade kommit hem, varit borta från jobbet, bara helt enkelt försvunnit utan förklaring? Nej, inte vad han kunde påminna sig. I alla fall inte där han stod med bultande hjärta och just inte kunde ta sig för att göra någonting.
Men så tittade han på barnen, såg hur de stod tysta och skrämda och tryckte sig mot varandra. Han fick fart, tog barnen, ett i vardera handen, manade på dem och sprang snubblande upp mot bilen. Först tänkte han springa mot campingplatsen, se om han fick fatt i någon i husvagnarna, men det var för stor chanstagning. Ingen bodde väl där nu när vintern närmade sig, och om det gjorde det kunde det vara helt fel person han fick tag på. Kanske någon som hade med den döda kvinnan att göra, någon han inte ville möta, som kunde vara farlig. Han hade ju barnen att tänka på. Det var lätt att drabbas av förföljelsemani i en situation som denna.
Ungarna satte sig tysta i baksätet. Petter hjälpte Ida med säkerhetsbältet utan att han bad honom om det. Marco Korpi, trettioettårig tvåbarnsfar, rivstartade ute på vägen.
– Pappa, är tanten sjuk? frågade Ida till slut och han hörde att hon lät försiktigare än vanligt.
Barn begriper när det inte är som det ska, tänkte han och ansträngde sig att formulera ett bra svar samtidigt som han höll uppsikt över vägen efter en mötande bil som han kunde stoppa. Ett klokt svar ville han ge henne, ett svar som inte var för burdust och rått men som ändå skulle vara begripligt. Men sonen kom före.
– Hon är död, begriper du väl, sa sexårige Petter självsäkert till sin lillasyster.
Så var det sagt. Petter lät kavat, kanske alldeles för oberörd, tänkte Marco. Och då såg han lyktorna på en mötande bil och började blinka intensivt med strålkastarna samtidigt som han saktade in, vevade ner sidorutan och viftade med ena armen för att tvinga bilen att stanna.
Det var en rödbrusig gubbe i en svart, dammig Ford och han var skeptisk. Han trodde att Marco ljög. Varför han nu skulle göra det. Men gubben hade mobil, och de slog numret till larmcentralen. Efter hand förstod Marco att gubben inte ville bli inblandad i något som hade med polisen att göra. Varför ville han inte veta.
*
Claes Claesson hade fått en akuttid klockan tre hos stadens enda naprapat. Det var Veronika som hade ordnat det. Hon ringde en ortopedkollega som i sin tur tipsade om denne man som skulle kunna sin sak, enligt ortopeden.
En dryg kvart före behandlingstiden forslade Veronika dit honom i Volvon. Hon skulle passa på att storhandla under tiden. Klara var med henne. Blev han färdig före henne fick han ringa. Eller vänta.
– Det är inte dåligt att det över huvud taget finns en naprapat i vår lilla håla, sa hon till honom när hon släppte av honom.
Han såg misstrogen ut men var ändå böjd att pröva i princip vad som helst. En arbetsvecka med dessa plågor var inget att se fram emot. Några större förhoppningar om att det skulle hjälpa med hokus pokus-metoder hade han emellertid inte.
Han tog trapporna upp med försiktiga kliv och ringde på dörren. Han hörde att någon ropade åt honom att stiga in så han öppnade och klev på.
Dennis Bohman stod vid fönstret i sitt behandlingsrum och pratade i telefon. Han gestikulerade till Claes Claesson att han kunde hänga av sig i hallen och slå sig ner. Claesson drog av jackan, men avstod från att sätta sig ner. Han tittade sig skeptiskt omkring, följde med blicken utmed väggar och in i vrår, snabbt och effektivt, som om han var på ett uppdrag och trodde sig kunna avslöja en dold knarkkvart eller möjligen bordell, osäkert vilket, men någonstans åt de hållen for hans tankar. Men det såg nyrenoverat ut, betydligt fräschare än trapphallen som varit mörk och solkig. Hallen var målad i en dämpad gråblå färg. Två lätta stålrörsfåtöljer stod på ömse sidor om ett litet bord med en trave veckotidningar av olika slag.
Dennis Bohman avslutade samtalet och uppenbarade sig i dörröppningen. En drygt trettioårig snaggad man med ett sunt utseende, inga tecken på vare sig anabola eller överdrivet solande. Detta lugnade Claesson.
– Välkommen, sa Dennis Bohman med ett kraftigt handslag. Kom med in här så ska jag se vad jag kan hjälpa dig med.
Claesson lommade efter honom in i det kala rummet med planscher på muskler och kotor på väggarna. Mitt på golvet stod en brits.
– Vill du vara vänlig och ta av dig, sa Bohman.
Claesson kom inte ihåg senast han klädde av sig inför en annan man. Det var väl i lumpen.
– Så du lyfte tungt, sa Bohman medan han följde Claessons oviga förehavanden med jeansbenen. Dessa ville inte lämna fötterna, och han kunde inte böja sig ner och dra av dem.
– Ja, en byrå, stönade han.
– Haft problem med ryggen tidigare?
– Nej, aldrig.
Bohman följde fortsättningen på hans klumpiga avklädning och gav honom till slut en handräckning.
Därefter följde en procedur på golvet. Claesson stod i strumplästen och kalsongerna och gjorde som han blev tillsagd. Eller snarare, han misslyckades på grund av smärtorna som gjort honom stel som en pinne.
Därefter vidtog en ny procedur, fast denna gång på britsen, och när han låg där platt på magen och kände Bohmans varma och fasta händer angripa ryggeländet insåg han att han kommit till rätt plats. Ja, jävlar i det, hade han inte det! Karln visste vad han pysslade med. Inte för att det var behagligt, men ont ska med ont fördrivas!
När han näst intill vimmelkantig reste sig upp för att klä på sig var han nöjd. Det kändes bättre. Inte helt bra, men man kan inte begära det orimliga.
Han fick en ny tid på tisdagen. Tacksamt tog han emot den. Då ringde mobiltelefonen.
*
– Ett vattenlik, sa kriminalkommissarie Janne Lundin, som hade helgberedskapen på brottsroteln och därför hade gått på redan på morgonen. Just nu var han hemma och stod vid det lilla telefonbordet i hallen.
Det hade inte varit speciellt mycket att göra, riktigt lugnt, men tydligen hade det varit lugnet före stormen. Nu hade en död kropp påträffats – en ung kvinna – och han hade hunnit ringa Claesson som skulle åka ut. Claesson ville att Lundin ordnade både bil och chaufför, och det hade han gjort. En yngre polis vid namn Jesper Gren skulle hämta upp honom. Det var något med ryggen, sa Claesson i en bisats. Han lät pressad.
I lurens andra ände hade han nu Louise Jasinski och de kom överens om att köra ut i varsin bil och träffas vid nerfarten till Fröjdeberga campingplats.
Då de lagt på började han leta efter telefonnumret till Benny Grahn, han trodde sig ha det i huvudet, men det var fel. Om han inte missminde sig hade han skrivit in det i familjens adressbok. Han drog ut lådan i det nätta och en aning rangliga telefonbordet. Mona hade broderat pärmarna till adressboken. Det var bra länge sedan, tänkte han, och började bläddra. Det var under deras första år som nygifta då hon kunde ta sig för att knåpa ihop i hans tycke rätt meningslösa alster, men det hade hon slutat med. Tröjorna som numera kom ur hennes händer var fina och omtyckta.
Medan han bläddrade kände han anspänningen växa, det klapprade bakom bröstbenet och drog till i magtrakten. Den inre beredskapen var igång, det så kallade adrenalinpåslaget, ett fenomen som ännu inte upphört, trots att han var rutinerad. Inte ens vid min ålder går man fri, tänkte han, och undrade samtidigt hur länge kroppen skulle orka. Men han ville inte sluta. Han tyckte om jobbet. När han var en ung aspirant hade han trott att han i en hägrande framtid skulle erövra en sorts ständigt inre lugn. Denna oberördhet skulle göra honom suverän och framför allt få honom att må bättre. Men så blev det förstås inte. Någonstans visste både han och kollegorna att det var på dessa kickar de levde. De behövde både spänningen och anspänningen, annars hade de väl jobbat med något annat.
Grahn stod inte i familjens adressbok. Han hade väl misstagit sig, så han gick till kapphängaren efter almanackan i vinterjackans innerficka. Samtidigt klev Mona in genom ytterdörren. Hon hade varit ute med Jycken.
– Vad är det? sa hon direkt, duktig spårhund som hon var.
– Jobb, svarade han.
– Måste du iväg?
Hon såg mer bekymrad än besviken ut.
– Ja, och det blir nog sent.
– Då hinner du inte med kaffe?
Han skakade på huvudet.
– Nej, sa han. Men det hade varit gott, konstaterade han och tittade på sin vänliga och rundhyllta hustru som hängde vinterkappan på galgen.
– Är det något allvarligt? frågade hon och förstod i samma andetag att det var det.
– Ja, svarade han, och hon hörde att han redan var på väg, mentalt sett.
– Bråttom?
– Nej, egentligen inte. Döda ligger där de ligger.
– Så du säger! Ska jag göra i ordning en termos? undrade hon och knäppte av Jycken hans koppel.
– Hyggligt av dig, men det behövs inte, sa han.
Det fanns få personer som haft sådan tur med det så kallade partnervalet som han, tänkte han och var fullständigt medveten om att det främst var Monas, hans handlingskraftiga hustrus förtjänst, att de inte gått och velat så att det hela rann ut i sanden. Mona var hans bästa vän. Inte Jycken. Mona.
– Ja, det var väl synd att du ska behöva ge dig ut, sa hon och gick ut i köket och hällde upp torrfoder till Jycken, denna något övergödda korsning mellan stövare och beagle. Hunden hade aldrig fått något annat namn, något personligare. Det blev Jycken direkt när valpen togs hem, och sedan fick det stanna vid det.
Man vet aldrig hur en arbetsdag kommer att se ut, tänkte han medan han satte sig på pallen vid telefonen. Det var nästan omöjligt att helt koppla av när man hade beredskapen. Sakernas tillstånd kunde växla från stiltje till full orkan på ett ögonblick. Det hade mer än en gång hänt att han ryckt ut mitt i en tillställning eller mitt i natten. Han skulle aldrig glömma när han fick lämna en avslutning i småskolan innan Lasse hade hunnit med sitt lilla nummer. Det räckte inte hur många gånger Mona försökte övertyga honom om att det inte gjort Lasse så mycket, hon var ju där, och sonen hade inte stakat sig en enda gång på de fåtaliga raderna som de tragglat fram och tillbaka i flera veckor. Han borde ändå ha bytt bort det passet. Ansträngt sig mer. Men jobbet gick alltid före familjen på den tiden.
Han slog Bennys nummer. Han upplevde ingen egentlig slentrian, tänkte han medan han väntade. Det var kanske få förunnat. Fast alla klarar inte av det oberäkneliga, tänkte han och påminde sig några kollegor som försvunnit på vägen, eller som lotsats till mer administrativa tjänster. Med åren hägrade ofta mindre fotarbete och mer kontorsarbete för de flesta. Och nu hade trögheten och underbemanningen satt sina spår.
Signalerna ekade i andra änden. Han väntade på en omkoppling eller att telefonsvararen skulle slå på.
Nej, sitta på rumpan och vända papper lockade inte honom, fast det kanske borde göra det nu när han började krypa upp mot de sextio. Tur att man känner sig själv, tänkte han. Att läsa rapporter hade aldrig varit hans starka sida. Det gick, men det gick förbannat långsamt, och det var han innerligt medveten om. Att skriva låg ännu mindre för honom. Bokstäverna blandade sig gärna med varandra. Läs- och skrivsvårigheter kallades det för. Eller dyslexi med ett finare ord, med det var ingen som visste vad det var när han växte upp. Det var först när Lasse visade sig ha samma problem i skolan som han själv en gång haft som han fick klart för sig vad det handlade om. Med hjälp av väl utarbetade strategier och mycket övning och en lojal fru hade han klarat sig bra. Riktigt bra. Men för den skull behövde han inte utmana sina svagheter och utsätta sig för större prövningar än nödvändigt. Man måste vara snäll mot sig själv.
Ingen svarade, så han slog mobilnumret i stället. Ute var det grådisigt, såg han medan han väntade. Vintern närmade sig, tyngre och svartare för vart år som gick.
Benny svarade till slut, grötigt och tjockt som om han hade mat i munnen. Det lät dessutom som om han var utomhus. En bil hördes i bakgrunden.
– Var är du?
– Utanför Kirres korvkiosk, svarade han och svalde undan tuggan.
Lundin framförde sitt ärende till den korvätande kollegan, som inte precis jublade. Kriminaltekniker Benny Grahn, allmänt kallad teknik-Benny – vad annars – suckade djupt och tungt och kläckte, helt väntat, ur sig att det hade varit för mycket på sista tiden. Vilket var sant och inte bara ett repetitivt gnäll. Det var inte enbart så att de var för få: illdåden hade också råkat komma slag i slag, och inget tydde på att framtiden skulle bli ljusare. Snarare tvärtom. En ny typ av gängbråk hade blivit allt vanligare. Fler sköt skarpt eftersom fler vapen var i omlopp, och inte bara bland naturälskande älgjägare.
– Du vet ju själv hur det är. Vi var ju ute på den där knivhistorien i går och spåren är inte analyserade. Någon gång måste efterarbetet på labbet göras. Det hopar sig. Och så har ännu en tekniker sjukskrivit sig. För två dagar sedan. Helt ur gängorna. Influensa, säger han, men fan tro’t. Han sitter hemma och stirrar i väggen, och vem skulle inte behöva en influensa att komma igen på. På vår lilla styrka klarar man inte några manfall, det är ju knappt vi får beredskapen att gå ihop som det är, sa han och gjorde ett kort paus. Men det där vet du, sköt han sedan in, och Janne Lundin hummade medhållande och hoppades att litanian snart skulle vara slut. De skulle iväg, men å andra sidan behövde de vara människor också, tänkte han helt tyst och sa därför inget.
– Och en långtidssjukskriven har vi dessutom, fortsatte därför Benny Grahn oförskräckt. Palm, du vet, stackarn, det är ju cancer och det är riktigt eländigt. Undrar om han någonsin kommer tillbaka, och om han gör det får han väl en chock om det ska fortsätta på det här viset, tillade han i något lugnare ton, och Lundin trodde att han nu var färdig. Men Benny drog in ny luft och fortsatte: Och när ska vi på den tekniska roteln för helvete få hjälp med det psykologiska. Vi står ju alltid längst fram i skiten, och det kan kanske jag, en gammal sur räv, klara, men tänk på de yngre!
– Jo du, det får vi jobba med, sa Lundin lugnt. Men nu sticker vi! sa han till slut.
Benny Grahns ordflöde avstannade tvärt.
– Okej, jag ska sluta gnälla. Vi får ta det sedan, sa han och la av ett strävt skratt. Bussen står parkerad hemma. Jag kommer, och givetvis kommer jag med en gång.
– Bra!
– Hade du förresten trott något annat!
– Uppriktigt sagt, nej, sa Lundin eftersom Benny hittills aldrig sviktat.
– Fan, det kommer att hinna mörkna helt. Vi får väl rigga upp lamporna, muttrade Benny Grahn mer till sig själv än till Lundin innan han la på.
Marco Korpi stod med ett barn i vardera näven på vägen när de äntligen kom fram, och då var klockan kvart i fyra och det var ännu inte mörkt men en präktig skymning. Det hade väl egentligen inte varit riktigt ljust på hela dagen, beslöjat novembergrått dis som aldrig slog över i dagsljus, ett väder som gav somliga depressioner och andra tillfredsställelsen av att få kura inomhus med gott samvete.
Barnen var tysta och stilla och tryckte mot pappan. Storögt och allvarligt tittade de på alla poliser och bilar som i all hast dök upp. Deras pappa hade ett robust handslag som överensstämde med det kraftiga och breda ansiktet med höga kindknotor och bestämda ögon. Marco hade redan konstaterat att Ritva skulle få mer än nog med tid att förbereda festen i lugn och ro. Han både ville åka hem, inte minst med tanke på barnen, och samtidigt stanna för att se vad som hände. Han var nyfiken. Polisarbete hade han bara sett på tv, och det var trots allt han som hittat henne. Den döda kvinnokroppen. Eller snarast lilla Ida som var på upptäcktsfärd. Undrar hur barnen skulle ta det här på sikt?
Janne Lundin var lång som en stör och hade satt på sig en pälsmössa som vippade som en luden knopp högst upp. Louise Jasinski hade redan skrattat spefullt åt synen. Själv var hon rätt kort, och de två gick runt brottsplatsen likt Fyrtornet och Släpvagnen. Claesson, som fått skjuts av Jesper Gren, gick eller snarare stapplade fram, ovanligt vit i ansiktet. Efter honom gick Erika Ljung. Lundin hade ringt dit henne och vände sig nu om för att se att hon hängde med. Han log mot henne, och hon log tillbaka.
Erika Ljung var yngst i gruppen. Hon behövde vara med så mycket som möjligt för att få erfarenhet, tyckte alla, men framför allt Lundin som tagit på sig mentorskapet. Hon behövde annan erfarenhet än det sorgliga trauma hon råkat ut för i våras. En svår misshandel inom det egna hemmets väggar. Hon verkade ha hämtat sig väl. I alla fall tycktes det så utåt. Men vad visste de, egentligen? Och det var hur som helst inget annat hon kunde göra än att gå vidare, jobba på, ta dagarna som de kom. Slagen skulle alltid förfölja henne på ett eller annat sätt, liksom smärtan. Och kanske förnedringen. Känslan av vanmakt. Den starkes övertag över den svagare. Men det skulle sjunka undan. Och hon hade till syvende och sist inte blivit den svagaste, inte blivit den som dragit det kortaste strået. Inte som han kunde se det. Och det är resultatet som räknas, tänkte Lundin. Hon är fri, medan den före detta sambon sitter inne. Framtiden ligger för hennes fötter. Det är bara att vandra vidare och ta för sig. Och med det utseendet. Vacker som en dag, men det höll han tyst med. I dessa dagar visste man aldrig när jämställdhetspolisen var i farten.
Rättsläkaren kunde inte komma ut, han brukade göra det, men det sket sig denna gång, hade han helt frankt förklarat i telefonen.
– Hur har barnen klarat det? undrade Claesson.
– Vet ej, sa Lundin som varit bland de första på platsen. Man frågar sig hur mycket de begriper?
– Rätt mycket, sa Claesson. Du ordnar uppföljning!
– Visst. Tror att det redan är uppgjort, sa Lundin.
Claesson ställde sig vid strandkanten. Hon såg bra ut, den döda. Ansiktet var i stort sett ofördärvat, på så sätt var det en skonsam syn. Men inramningen, det svarta vattnet, den blöta sanden och ansiktets stelhet, var skrämmande.
Hon kan inte ha legat där så värst länge, tänkte han först, men ändrade sig. Det var kallt i vattnet så här års. Inga större förmultningsprocesser med andra ord. Hon kunde gott ha blivit liggande ett tag, några veckor eller så, tänkte han svävande och visste att rättsläkaren fick komma med slutomdömet.
Ett svartnat blad låg som om det vore fastklistrat över den döda kvinnans ena ögonlock. I den andra ögonspringan skymtade bulben som en gråvit månskära under ett något svullet och blekgrönt ögonlock. Som en människa och samtidigt som ett vattendjur, tänkte han. En död fisk. Han ryste åt sin groteska liknelse.
Han fick syn på den unga kvinnans armbandsur och det klack till i honom. En herrklocka. Eller kanske inte? Modet växlade, kvinnor kunde vara både muskulösa och bära rejäla prylar nu för tiden, tänkte han. Men modellen var känd. Var det inte Louise, eller om det nu var Erika, som hade ett sådant?
Området spärrades av. Teknikerna satte omedelbart igång och Benny tog befälet, pekade med hela handen, gav order och övervakade. Han var kung tills den tekniska delen av brottsplatsundersökningen var klar. De övriga höll sig lite avvaktande i periferin.
Två uniformerade poliser tog upp de tre anmälarnas korta berättelser, pappans och barnens. De skickades sedan iväg till polishuset för ett mer formellt förhör och psykologiskt omhändertagande, i den mån man kunde få fram det en fredagskväll. Barnen behövde sedan komma hem, och det skulle ordnas på något sätt.
De uppriggade lamporna lyste kallt. Skuggorna var hårda och långa och flyttade sig lika långsamt som teknikerna arbetade. Metodiskt och noggrant tog de sig fram. Det blev mörkt, skogen och natthimlen slöt sig om dem. Vinden hade avtagit något men havet hördes dånande långt ut och vågorna slog in mot stranden och över den döda kvinnan. Det var fullt av folk, varifrån de nu kommit. Pressen tryckte utanför avspärrningen. Blixtar sköts av, mummel och småprat i bakgrunden.
Benny hojtade, kroppen skulle tas upp ur det bläcksvarta vattnet.
– Ser du något? frågade Claesson Lundin eftersom han själv inte förmådde böja sig fram. Lundin skakade på huvudet.
– Inte ett dugg, sa han. Men hon lyfts väl ut i ljuset.
Tillsammans med Louise, Erika och några andra poliser och tekniker formerade de sig i en halvcirkel på stranden. Tysta följde de hur nätet halades in och den döda kvinnan till slut lyftes upp ur vattnet. Då exploderade en kaskad av fotoblixtar i bakgrunden.
Lundin vände sig om. Långt bort såg han att en ung man frigjort sig från samlingen åskådare och sakta gled närmare. Han måste ha smitit under avspärrningarna i skydd av mörkret en bit från strålkastarna. Var sjutton höll Gren hus? Lundin kunde inte se honom. Stod han bakom ett träd och lättade på trycket? Mannen närmade sig försiktigt inom det avspärrade området. Lundin kände irritationen växa men ville samtidigt följa arbetet med att få upp liket och avstod därför från att agera. Hela koncentrationen vändes mot den döda kroppen.
Kvinnan var fullt påklädd. Jackan hon bar såg ut att vara i någon sorts nylonmaterial, den var vadderad och därför tung av allt havsvatten den sugit åt sig. En kanariegul jacka, eller kanske postgul, vilket man nu föredrog. Den borde vara lätt att känna igen, tänkte han och mumlade det till Louise och Erika på ömse sidor om sig, och de nickade. Ett tydligt signalement underlättade alltid identifieringen, om det skulle behövas. Om nu inte det funna liket var det bittra och sorgliga svaret på en sedan tidigare registrerad anmälan om en försvunnen person. Han garderade sig redan för det meddelande som måste föras fram.
Kvinnan hade vanliga blåjeans, gylfen uppdragen och knappen knäppt. På fötterna satt ett par bruna grova stövlar. Präktigt klädd, och framför allt inte avklädd. Plånbok, körkort eller andra idhandlingar som skulle kunna avslöja vem hon var fanns inte i fickorna, inte heller någon mobil, vilket var häpnadsväckande i detta mobiltäta land. Däremot fann man tre nycklar i en ring, troligen till en cykel, en ytterdörr och den minsta nyckeln till ett hänglås eller annat mindre lås. I jackfickorna fanns även ett vid det här laget fullständigt uppblött papper med oläslig text samt en tjugokronorssedel och en svartvit stickad tumvante. De letade förgäves efter den andra vanten i området, men det var som sagt mörkt.
– Det får vänta till i morgon, sa Benny Grahn och lyste återigen över ansiktet med ficklampan.
– Lite småskador, sa han högt. Huden har förmodligen skrapats mot stenar. Annars är hon relativt välbevarad. Vattnet är ju kallt.
Benny satte sig på huk, sköt ner kragen på den gula jackan och försökte böja nacken något bakåt. Han bad en av de andra teknikerna lysa mot halsen medan han inspekterade huden ingående.
– Det finns hudavskrap och blåmärken, sa han. Flera stycken.
De andra stampade tyst. Det började bli kyligt. De väntade på fortsättningen, men den kom inte.
– Menar du att det förmodligen inte är självmord, sa Claesson till slut.
– Japp.
– Självmord hade inneburit lite mindre arbete, om man nu ska kosta på sig att vara krass, sa Lundin, och ingen sa emot honom.
– Då tar vi väl in henne, sa Benny.
– Identifikationen blir det primära, sa Claesson.
– Japp, sa Benny igen.
Claesson stod kvar, han frös. Janne Lundin vände sig om för att gå till bilen som stod parkerad uppe på vägen. Han såg då ryggtavlan på den unge mannen som han nästan glömt bort. Ynglingen tycktes vara på väg därifrån.
– Vem fan är det? frågade han polisen vid sidan om honom, som råkade vara Jesper Gren och som såg ut som ett frågetecken.
Lundin stegade därför själv iväg med stora kliv mot mannen och hann lägga en labb på hans axel innan han hunnit smita under avspärrningen.
– Förlåt, men vem är du?
– Jag heter Mattias, sa han och drog försiktigt undan luggen som hängde på sned ner över ena kinden. Lundin kunde inte avgöra om han såg skamsen eller generad eller till och med en smula rädd ut. Det var för mörkt.
Louise Jasinski och ytterligare två uniformspoliser hade hunnit ansluta sig.
– Mattias, säger du. Har du ett efternamn? sa Lundin och han lät inte nådig.
– Bredvik.
– Mattias Bredvik. Har vi en sådan i kåren?
Lundin vände sig till kollegorna, som inget sa.
– Jag är inte polis, sa Mattias Bredvik.
– Nehej! Vad gör du här då?
– Ville titta.
– Titta på vad då?
Han svarade inte.
– Hur kommer det sig att du letat dig hit till denna avlägsna plats denna sena kväll för att titta? Råkade du ha vägarna förbi?
– Nej. Jag hörde det.
– På polisradion?
– Ja.
– Och vad sysslar du med om jag får fråga?
– Skriver.
– Skriver! Vad då?
– Artiklar.
– Journalist, med andra ord.
Han svarade inte.
– Nå? manade Lundin. Ut med språket.
– Jo, man kan väl säga det, sa han sedan. Men jag har precis börjat.
Lundin stod tyst och gungade på fötterna, svajade med hela sin längd, och kände man honom inte väl kunde just längden ge intryck av att han var mer ilsken än han var. Louise och Erika växlade några snabba blickar i halvmörkret utanför strålkastarnas ljuskäglor. Men visst var han arg, han hade drabbats av en omedelbar vrede, som ett blixtnedslag, men ändå blev han på något sätt aldrig riktigt farlig. Inte som Claesson kunde bli. Det var bara som det såg ut. Och det visste de, men det visste inte Mattias Bredvik.
Jesper Gren, en annan uniformspolis samt en tekniker som anslutit sig till dem, hade helt stannat i sina rörelser. De väntade andäktigt. En uppgörelse hade alltid en viss attraktionskraft.
– Nu är det så att det finns vissa regler, såväl skrivna som oskrivna, i denna den bästa av alla världar, sa Lundin till slut med förvånansvärt len röst efter att ha pressat den unge mannen en försvarlig stund med sitt kroppsliga och myndighetsmässiga övertag. Och nu ska du, eftersom du tycks vara i början av din bana, få en kort lektion i hur man inte gör, sa han och började sakta gå mot bilen med den slokörade ynglingen vid sin sida. Och du ska även få veta hur vi kan hjälpa varandra, hörde de honom säga.
De andra stod kvar och sa fortfarande ingenting. Framför allt höll Jesper Gren tyst. Han stod i polisens vinteruniform och försökte vara osynlig, och det underlättades av de svarta kläderna, lika mörka som natthimlen. Han visste att det var han som hade brustit i uppmärksamhet, en av alldeles fel sort hade smitit in. Man kan inte alltid tänka på allt! tänkte Jesper Gren och suckade tungt.
De drog sig tillbaka till polishuset. Claesson tänkte bara stanna en kort stund. Formellt sett var han inte i tjänst och han var slak och behövde komma hem. Lundin var informationsansvarig och skulle ta pressen efter att ha pratat ihop sig med Claesson, som tänkte dyka upp även på lördagen trots ledigheten. Lundin skulle nämligen på kurs måndag till onsdag nästföljande vecka, och det var viktigt att han kom iväg. Claesson hade därför ändå fått ta över och fann det lika så gott att han var med från början, även om han numera försökte hålla på ledigheterna. Men spaningsmord var alltid något som triggade motivationen. Med eller utan ryggskott. Alla tillgängliga resurser skulle tas i anspråk.
En ung kvinna uppspolad av vågorna. Ett förspillt liv.
Antalet mord hade inte ökat nämnvärt i landet, däremot antalet mordförsök och andra brott, så de var ständigt sysselsatta. Mord i deras trakter förekom, men var, om man slog ut det över en längre tid, sällsynta fåglar, gud ske lov, tänkte Claesson och kände hur trött och lättirriterad han blev av smärtorna, hur mycket energi det gick åt att hålla det onda ifrån sig, att inte låta det ta över.
De senaste mordfallen i trakten hade de löst, och det stärkte självförtroendet hos alla, även om den allra senaste mordutredningen, den var i augusti, gett en besk eftersmak. En kvinnlig klinikchef på sjukhuset hade skjutits ihjäl i hemmet som en planerad hämnd för mångårig mobbning. Tragiskt. Han hade aldrig tidigare varit med om något liknande. En hämndaktion som på ett plan var begriplig, men hämnden var sällan ljuv. De satte visserligen dit gärningsmannen, som var en kvinna, men dessvärre tillkom en del överraskningar och tråkiga följder. En poliskollega, rekorderlige Peter Berg av alla människor, blev skjuten i magen, och dessutom ett desperat självmord. Det var inget man viftade bort i första taget. Tiden omedelbart efter hade han massivt dåligt samvete, och många andra blandade känslor med för den delen. Självförebråelserna hade nu hunnit lägga sig men dök fortfarande ibland upp. Pressen hade varit hård. Massmedia hade inte varit nådiga. Dessutom var han på ett plan heligt förbannad på Peter Berg, på hans ungdomliga dumdristighet, hans behov av att spela hjälte, men Claesson visste inte riktigt var han skulle göra av ilskan. Det gällde ju samtidigt att rehabilitera kraken, få Peter Berg att fungera som polis igen.
Denna sena fredagskväll satt Claesson kvar på polishuset och var den spindel i nätet han var anställd att vara. Föresatsen hade varit att ”titta upp” och sedan gå hem i god tid så att han var i bättre form och till större nytta följande dag. Men timmarna hade rusat iväg tills han nästan vek sig av smärta. Det var som att sitta klämd i ett skruvstäd. Han märkte själv att han sköt upp axlarna, men kunde inte, trots att han försökte, hissa ner dem till normal nivå. Hela axelpartiet hade därför blivit hårt och ömt, det spände upp mot nacken och en pinande huvudvärk hade börjat bli kännbar.
Det hade förstås redan tidigare under dagen börjat gå upp för honom att det skulle komma att bli tufft framöver. Om nu inte den helsunda Dennis Bohman fortsättningsvis kunde göra något revolutionerande med ryggen. Ge kotorna och musklerna en omgång. Drömmen om den rätta knycken hade fått ordentlig näring. Men det var förstås för mycket begärt, det insåg han. Han försökte tvinga sig att ta långa djupa andetag i stället för de halvfyllda korta pustarna han lagt sig till med för att inte tänja på smärtmarginalerna. Långsamt in, och lika långsamt ut, men det gjorde ingen skillnad.
Han sköt ut underläppen och tryckte ner mungiporna och tog med handen om hakan som var sträv av skäggstubb. Missmodet gjorde honom irriterad. Han måste försöka växla över till ett positivare spår intalade han sig, samtidigt som han sträckte ut kroppen, lyfte armarna över huvudet och sänkte axlarna så gott det gick. Det lär ju hjälpa om man är glad och god, tänkte han en aning syrligt.
Den döda unga kvinnan klöv de självupptagna tankebanorna. Det fanns förvisso fog för en viss klagan, men mellan ryggvärken, den spirande tröttheten och den starkt begränsade rörelseförmågan pressade sig en gul jacka och ett ovalt och slutet ansikte fram. En spänstig och slank kropp, ordentligt klädd för ett planerat möte, eller kanske ett ärende till affären, till jobbet, till en vän. Som inte var en vän. Eller kom hon bara i vägen för någon? Det tänkte han ta reda på, han och alla de andra i utredningen som nu startat och som satt många människor i ett intensivt arbete.
Tre frågor skulle besvaras. Vad hade hänt? Varför? Och det viktigaste: Vem, eller möjligen vilka, hade pressat händerna över en tunn hals och definitivt överskridit gränsen för det tillåtna? Vem hade satt sig över livets okränkbarhet, stuckit hål på den tunna hinnan som skiljer mänsklighet från ondska?
En död människa lever inte längre, det låtet platt och självklart, tänkte Claesson. Skador kan i viss mån läka, men döden är definitiv. Men minnet av henne kommer att leva. På ett eller annat sätt. Hågkomster hos dem som funnits runtomkring henne.
Jesper Gren, en maklig ung polis, inte särdeles klipsk men mycket lojal, kom fram till honom. Claesson hade precis rest sig ur stolen och tagit några stela och stapplande steg ute i korridoren. Överläppen är inte att leka med, tänkte Claesson och studsade samtidigt till av Grens andedräkt genomsyrad av den färska prilla prima snus han just skjutit in. Claesson hade för övrigt snappat upp det lilla intermezzo som utspelat sig på brottsplatsen mellan Lundin och den unge journalisten, och han visste att det delvis berodde på att Gren inte varit tillräckligt observant, och det var inte första gången. Gren behövde få visa sin goda vilja, kanske gottgöra det som skett. Det förstod Claesson när den unge polisen nu på sitt lite valhänta sätt frågade om han ville ha skjuts hem också. Gren hade ju hämtat honom och kört ut honom till fyndplatsen och visste att höge överordnade rörde sig som en kratta. Vilket i och för sig ingen kunnat undgå att märka som hade två ögon att se med.
Det var rart av honom att själv erbjuda sig, tänkte Claesson. Rart eller gulligt, ord som Veronika berikat hans ordförråd med. Han såg på klockan. Halv elva. Alldeles för mycket.
– Tackar för erbjudandet, sa han och hämtade jackan.
När han kom hem var det tyst i huset. Hallampan var tänd. Han såg ett par främmande skor på dörrmattan, ett par moderna halvhöga boots med tjock svart gummisula. Dammodell. Han räknade tämligen direkt ut vems de var. Hennes jacka hängde på en krok och dörren till det kombinerade arbets- och gästrummet, som även fungerade som skräpkammare, var igenskjuten. Hon måste ha kommit helt oplanerat. Det vore för mycket sagt att han blev glatt överraskad. Emellertid skulle han göra vad han kunde för att det skulle flyta så smärtfritt som möjligt. Vissa beslut måste man ta aktivt.
Det tröttar oerhört att ha ont, tänkte han för femtioelfte gången denna dag. Han klädde av sig i badrummet, virade en badhandduk runt höfterna, slabbade av ansiktet och tog en smärtstillande tablett innan han borstade tänderna. Han tänkte på offret, och för första gången kände han en sorts svart ångest, en vånda som han förstod hörde samman med att han själv nu var pappa. Han hade aldrig varit hårdhjärtad, det var det få av dem som var. De påverkades alltid, mer eller mindre, beroende på vad det var för mordoffer. Visst, enstaka rötägg kunde de tycka att det var rätt skönt att bli av med, men ett förspillt människoliv var alltid ett förspillt människoliv. De som var för dödsstraff visste inte vad de tänkte. Men barn ska hur som helst inte dö före sina föräldrar, tänkte han nu med en annan skärpa än tidigare. Klara, hans lilla Klara, hur skulle han kunna skydda henne tillräckligt? Framtiden skulle komma att bli orolig.
Omständligt kröp han ner i sängen. Veronika rörde på sig.
– Hej, sa hon sömndrucket. Hur har det gått?
– Vet inte. Vi har precis börjat, svarade han lågt.
– Cecilia kom oannonserat i eftermiddags, viskade hon.
– Jag förstod det. Jag såg hennes kläder.
– Hon mer eller mindre flydde. Hennes pojkvän har gjort slut och hon ville inte stanna i Lund.
– Stackars henne!
– Ja. Men mister du en, står dig tusen åter. Det vet du väl, sa hon och lekte med hans tämligen klent växande brösthår.
– Det har jag aldrig märkt.
– Inte jag heller. Men hon är ung och söt, tycker i alla fall jag som är hennes mamma. Ett uppbrott är inte hela världen.
– Inte? Jag trodde att det var när man var ung som jorden gick under när flickvännen eller pojkvännen gjorde slut.
Hon tystnade.
– Jo, så var det nog, höll hon med.
– Så hon stack alltså hem till mamma, sa han och la en hand på hennes mjuka höft.
Hon flyttade sig närmare, pressade höften mot honom så att det stötte till i ryggen, men han stod ut. Han njöt av deras korta viskande samtal om natten.
– Ja, hon gjorde det, sa Veronika och la huvudet mot hans hals och håret for upp i ansiktet på honom. Han blåste bort det, strök med handen över hennes sträva lockar.
– Rätt trevligt att ha henne här, fortsatte Veronika. Roligt för Klara också. De är ju systrar.
– Ja, de är det, sa han och entusiasmen var måttlig, han hörde det själv men förmådde inte göra sig till.
Han hade inte vant sig helt vid Cecilia, och det var definitivt för mycket sagt att han gillade henne. Det hade inte lossnat i kontakten, inte ännu, och på sätt och vis hade han slutat att hoppas på en förändring. Det var svårt att till fullo vara sig själv tillsammans med denna tämligen vackra, och i synnerhet välklädda, unga dam, den så kallade styvdottern. En jäkla benämning. Men hon är den enda syster Klara kommer att få, tänkte han. Cecilias pappa hade två söner i det nya äktenskapet, och han och Veronika var definitivt för gamla för fler barn. Kanske inte han, förresten. Men det skulle ändå inte bli aktuellt. Inte vad han hade tänkt sig i alla fall.
– Hur är det med ryggen? frågade hon.
– Jovars. Den kunde ha varit bättre. Är rätt trött på att det inte släpper.
– Åh, stackars dig, sa hon och smekte hans bringa, la ena benet över honom, tryckte sin nakna kropp ännu tätare mot hans där han låg på rygg.
– Jag förmår inte rubba mig, sa han och flyttade handen, kupade den över hennes sköte.
*
Samma kväll ringde Louise hem vid femtiden för att be Janos handla mat, men han var just då inte hemma, berättade yngsta dottern. Louise lät bli att fråga var han höll hus, och Sofia sa inget spontant. Hon visste väl inte. Louise svängde därför, för säkerhets skull, förbi Kvantum på hemvägen och plockade ihop lite varor. Hon ville ha lagad mat denna sena fredagskväll. Om inte annat behövde flickorna det.
Irritationen låg på lur. Hon kände tröttheten sprida sig när hon parkerade bilen. Icke desto mindre noterade hon direkt att endast en av flickornas cyklar stod utanför garaget. Den äldstas var borta. Gabriella är ute med kompisar, konstaterade hon och hoppades att Janos inte glömt att ge henne en tid när hon skulle vara hemma. Annars fick hon jaga henne på mobilen, peppra henne med SMS. Gabriella skulle inte bli glad. Det var skämmigt med en morsa som brydde sig.
Louise visste plötsligt inte riktigt var hon hade dottern, även om det inte kom överraskande. Naiv hade hon aldrig varit. På ett plan visste hon förstås vad det handlade om, rent utvecklingsmässigt, men hon greppade henne inte, och det var obehagligt. Som ostadig mark under fötterna. Jäkligt instabilt, tänkte hon, lyfte ur matkassen och låste bilen.
Den äldsta hade en hjärna klar som kristall. Kanske hon till och med hade lite för lätt för sig för att det skulle vara riktigt hälsosamt, tänkte Louise i någon sorts mildare form av vanmakt. Gabriella hade alltför mycket tid till annat. Hon hade blivit fullständigt odräglig, enkelt uttryckt. Sluten, envis, undanglidande och för det mesta sur. Det hade kommit smygande i sexan och accelererat i sjuan, och det var förmodligen som det skulle men ändå så förbaskat trist och jobbigt. Självupptagen och hal som en badrumstvål. Att sätta gränser var ett hästarbete som krävde både god fysik och bra nattsömn. Det sistnämnda saknades. Helst skulle även gott samarbete föräldrarna emellan till. Det saknades också.
Louise var inte den som bar skygglappar, och någon romantiker hade hon för den delen heller aldrig varit. Krass, snarare. Och hon hade absolut inte glömt hur det var. Det var det nog få som gjorde. Barndom och tonårstid fanns alltid med. Minnena var lättväckta, och dessvärre var det inget som lugnade henne. I alla fall inte så där omedelbart. Möjligen vid närmare eftertanke – hon hade både överlevt och rätat upp sig, till och med blivit riktigt präktig. Fanns det liv, så fanns det hopp! tänkte hon trött i ett försök att gaska upp sig och klev över skorna på tamburmattan.
– Mamma! Oh guuud, vad jag är hungrig, hojtade den yngsta, lyfte från soffan och störtade över hallgolvet och gav henne en kram, en flyktig och flickmager kärleksbetygelse väl värd sin vikt i guld.
– Hejsan, gumman, sa hon och gav Sofia en klapp på kinden medan dottern började gräva i matkassarna.
– Pommes frites, utbrast hon glatt och viftade med händerna. Snälla mamma! Vad gott!
– Det är ju fredag, sa Louise och gick in på gästtoaletten, drog av en bit toalettpapper och snöt sig.
– Har du köpt chips? frågade dottern medan hon fann vad hon sökte.
– Ja, men inga chips före maten.
Louise ryckte till sig chipspåsen ur Sofias hand innan hon hunnit öppna den.
– Är pappa hemma?
– Han sitter där uppe.
Som vanligt, tänkte Louise och bar ut kassarna i köket och började stuva in i kylen. Han levde i sin egen lilla värld, helt skild från familjens. Numera.
– Var är Gabriella?
Sofia fladdrade runt i köket.
– Ute.
– Var då?
– Det sa hon inte.
– Sa hon inte vem hon skulle vara med?
Dottern skakade på huvudet och var i största allmänhet rätt ointresserad. Systrarnas världar var för närvarande helt åtskilda, oceaner emellan.
Sofia hjälpte henne i köket, det var mysigt med hennes pladder om kompisar, skolan, vilken häst som var bäst, vilka kläder hon önskade sig, om det nu var så att hon skulle få kläder när hon fyllde år.
– Och ingen fiskdamm i år, mamma! sa hon plötsligt.
– Säg hur du vill ha det, så ordnar vi det så, sa Louise. Kan du förresten duka och be pappa komma ner?
Han skulle hämtas ner från de högre sfärerna och återföras till jorden, och det var förmodligen inte vad han själv mest önskade, tänkte hon torrt.
Janos förkovrade sig vid sidan om lärararbetet. Han vidareutbildade sig, vilket hon i och för sig inte hade något emot, men det innebar i princip att han alltid hängde med näsan i böckerna, när han inte var i skolan. Eller var han nu var. I alla fall mycket sällan hemma, och var han hemma var han mycket lite närvarande. Själsligen, alltså. Det var åtminstone vad hon tyckte. Och det stod hon för.
De åt, stearinljusen var tända, Sofia höll låda och Janos var inte helt moltyst. Strödda och tämligen enstaviga svar kom ur honom. Han såg dock ut som om något tryckte honom. Louise hade fina känselspröt. Mycket fina.
De hjälptes åt att duka av. Janos dröp av till övervåningen igen och Sofia laddade videon med en sötsliskig historia som var näst intill outhärdlig att se. Fast rätt rar och framför allt oskyldig och med ett garanterat lyckligt slut. De såg den tillsammans, halvlåg i soffan med chipspåsen emellan sig och hon kunde koppla av en stund. Nästan, i varje fall.
Vid tio var Gabriella ännu inte hemma. Hon hade heller inte hört av sig. Louise ringde henne på mobilen och kom inte fram, hon skickade flera SMS men kammade hela tiden noll. Hon är förstås inte dum, hon har stängt av den, tänkte Louise. Gett sig själv fri rörelseradie.
Men hon är bara tretton!
Rena barnet!
Oron ekade i bakhuvudet.
Halv elva gick Louise upp till Janos. Skrivbordslampan var tänd och datorn på men han var själv inte där. Hon tyckte att hon hörde mummel från badrummet.
– Janos!
Mumlet tystnade.
– Jag kommer, hördes det bakom den låsta dörren.
Han spolade och kom ut.
– Vad är det? frågade han och såg fullständigt oengagerad ut, men nog hade han röda fläckar på kinderna?
– Vet du var Gabriella är? Hon har inte kommit hem och klockan är halv elva.
– Hon kommer väl, hon är väl med Lotta. Ta det lugnt, sa Janos och gick in och satte sig på skrivbordsstolen. Det är väl inte så farligt, sa han och började bläddra i sina papper.
Var det skammens rodnad hon hade sett på hans kinder, eller var han så engagerad i sina matematiska formler, eller vad sjutton det nu var, att han blev röd i huvudet och benägen att börja prata högt för sig själv?
Men nu gällde det Gabriella.
Hon slog numret till Lottas föräldrar, även om det tog emot. De var fisförnäma, hade så kallade ambitioner för dotterns räkning som tvingades köra hela programmet: dansa balett, fast flickan var ograciös, spela tennis och golf fast hon inte hade bollsinne. Men höga betyg klarade hon lätt, tänkte Louise. Och att ljuga och föra sina föräldrar bakom ryggen. Hon hade utvecklats till en riktig ögontjänare. Louise förstod henne på sätt och vis och hade nästan uppmuntrat hennes frihetskamp, även om det var snudd på omoraliskt. Flickebarnet hade förmodligen inget val, inte om hon ville bli något annat än en fjärrstyrd nickedocka. Fast för stunden önskade sig Louise mer styrning. Absolut mer kontroll. Klara besked. Och att de hörde av sig.
– Det är Gabriellas mamma, jag är ledsen att jag stör så här sent, inledde Louise i telefonen.
Klockan var kvart i elva.
– Det gör inget, sa Lottas mamma artigt. Vad gäller det?
– Gabriella är inte hemma och har inte hört av sig. Jag undrar bara om hon kanske är hos er?
– Nej, det är hon inte, hörde hon rösten svara. Lotta är inte heller hemma. Men hon kommer säkert snart.
Det blev tyst.
– Vi är faktiskt inte oroliga, fortsatte Lottas mamma med sin korrekta kontorsröst. Inte ännu, vi kan lita på Lotta.
Som om det vore en tävling i tillit, tänkte Louise surt.
– Ja, då så, sa hon kort.
– Men det är förstås möjligt att hon kan ha blivit vilseledd.
Av vem då? Säg det bara! Säg det, så ska du få tillbaka med samma mynt, tänkte Louise medan ilskan puttrade i huvudet så att tinningarna värkte. Men hon bet ihop. Det vore otaktiskt med en uppgörelse, hon ville hålla kontakten öppen. Det skulle kanske komma att behövas.
Hon fortsatte under den sena kvällen, som övergick i natt, att ihärdigt ringa flickorna. Två avstängda mobiler.
Var de inte hemma till klockan halv tolv, eller på annat sätt hade hört av sig, var det överenskommet att föräldrarna skulle pratas vid igen. Så mycket hade Louise lyckats skrämma upp Lottas föräldrar, trots deras hundraprocentiga tillit till dotterns rekorderlighet. Flickorna kunde ju ofrivilligt ha dragits med i något, riktigt vad vågade hon inte ens tänka på. Lockats, kanske tvingats till något. Det fanns ju så många skumma element nu för tiden, sa Lottas mamma. Tänk på alla invandrare!
Inte alla, tänkte Louise Jasinski. Invandrare – denna livstidsstämpel.
Hennes invandrade make var förvisso en knöl just nu, men det hade föga med hans ursprung att göra. Han var oengagerad och trist, men han var inte kriminell.
Vid halv tolv syntes emellertid inga flickor till, och inte heller vid midnatt, men då var Louise på gränsen till nervsammanbrott och hade inte bara ringt tusen samtal utan också sparkat iväg Janos och Lottas föräldrar för att leta. Och sig själv. Lyckades de inte hitta flickorna skulle hon inte dra sig för att be kollegorna på stan om hjälp.
Inom henne hade en dagsfärsk bild etsat sig fast: en ung kvinna, uppspolad av vågorna mot stranden, guppande sakta fram och tillbaka.