Kapitel fyra

Söndagen den 18 november

CLAES CLAESSON BEFANN sig i en dröm utan slut. Han försökte springa men kom inte ur fläcken. Han var förföljd, osäkert av vad eller av vem. Uppjagad till bristningsgränsen försökte han komma undan. Flåset i nacken, skräcken att inte hinna. Hetsad, kroppen på flykt men tung som bly. Hjärtat manade på, men benen stod stilla.

Han vaknade med ett ryck och tittade yrvaket på Klara som låg bredvid honom i dubbelsängen. Hon gnydde i sömnen. Veronika måste ha hämtat in henne någon gång under natten utan att han märkt det. Deras ursprungliga föresatser att dottern skulle sova i sin egen säng hade allteftersom övergetts. Klara föredrog att trängas med dem, varmt och gott och tryggt.

Han tittade på henne där hon låg på rygg med armarna över huvudet och snusade intill Veronikas rygg. Han log, fick lust att röra vid henne men ville inte väcka henne.

Föreställningen om att ha barn och att verkligen vara förälder var två vitt skilda ting, tänkte han. Han tog gärna nattvaket och bundenheten, allt opraktiskt, bara han fick uppleva denna salighet. Hennes runda huvud, varma, mjuka armar, hennes liv sprunget från honom själv. Omsorgen om de egna var nedärvd, tänkte han. Men ibland felade det. Slog slint.

Klockradion visade sju och fyrtiotre. Hade han inte haft ryggskott skulle han försökt somna om. Han kunde inte minnas senast han hade vaknat av att maran red honom. Det var ryggen som sänkte honom, gjorde honom mer stresskänslig. Ryggen och det faktum att spåren var bortspolade. Men de skulle säker hitta något även om förutsättningarna rent tekniskt inte var de bästa, men utredningen hade i princip bara börjat, tänkte han.

Först smärttablett, sedan kaffe. Vid middagstid skulle de samlas på polishuset. Innan dess hade han tänkt passa Klara tills Cecilia kunde ta över. Veronika hade bokat in en utflykt med väninnan och arbetskamraten Else-Britt, och vitsen med det hela var bland annat att Veronika skulle få lite barnfritt, kunna göra något på egen hand för en gångs skull. De skulle till någon sorts julmarknad, och han var evigt tacksam över att han själv slapp följa med. Utflykten hamnade förstås i farozonen nu när hans helgledighet vändes till uppslukande arbete. Han såg att Veronika blev tydligt besviken. Hennes försök att vara tapper misslyckades, så han ansträngde sig för att hitta en kompromisslösning. Cecilia ville inte följa med sin mor men kunde å andra sidan tänka sig att passa sin halvsyster. Men först ville hon sova ut. Kärlekssorgen som drabbat henne hade gett henne en räcka sömnlösa nätter, men nu var det som om kroppen inte längre orkade. Claes kände för första gången en sorts äkta sympati för Veronikas vuxna dotter, denna unga dam som hittills mest hade verkat skrämmande i sin svala säkerhet. Hon skulle ut först till kvällen då hon hade träff med några gamla skolkamrater.

I rockfickan låg numret till kvinnan som synts på Fröjdeberga campingplats. När klockan var drygt åtta kunde han inte bärga sig utan slog numret. En grötig och sömndrucken röst svarade. Han ursäktade sig och talade om vem han var.

Det blev tyst i andra änden.

– Förlåt, men varför ringer du mig? frågade hon och lät mer skeptisk än han förväntat sig.

– Det har kommit till vår kännedom att du var på Fröjdeberga campingplats i går. Stämmer det?

– Vem har sagt det?

– Det spelar ingen roll. Jag vill bara veta om det stämmer.

– Ja, visst stämmer det. Men …, sa hon sedan och tvekade lite.

– Får man fråga i vilket ärende du var där?

– Jag hade inget ärende alls. Jag var bara ute och körde lite så där på måfå eftersom jag behövde komma ut. Förr brukade jag åka dit, mest för att gå längs stranden. Den är ju fin där. Så jag bara hamnade där, liksom. Jag hade jobbat hela natten. Jag är sjuksköterska.

– Vet du att en död kvinnokropp har hittats i närheten?

En halv sekunds tystnad förflöt.

– Nä, sa hon och lät som om hon förmodligen visste det.

– Det var inte så att du händelsevis la märke till något speciellt?

– Nej. Jag gick runt bland husvagnarna, mest för att jag blev nyfiken på att folk faktiskt bodde där, svarade hon.

– Såg du någon människa?

– Nej, inte en kotte.

– Du var alltså ensam där?

– Ja.

– Såg du någon bil?

– Nej, sa hon raskt men ångrade sig i samma andetag. Jo, det stod två bilar vid husvagnarna. Jag förmodade att de ägdes av dem som bodde i dem.

Claesson förstod att hon menade gubbarna Bills och Bulls åk. En Amazon och en Ford Escort, båda av äldre datum.

Klara småbabblade från övervåningen. Han gick upp och hämtade ner henne innan hon hann väcka Veronika och rörde sedan till välling och satte sig vid köksbordet med dottern i knäet. Han tittade ut medan hon med klunkande ljud drack ur nappflaskan. Fröautomaten hade han hängt upp i äppelträdet utanför, men fåglarna tycktes inte ha vaknat än.

Ryggskottet satt där det satt, men det onda hade lugnat ner sig. Han kisade, såg att solen kanske skulle lyckas pressa sig fram. I så fall var det inte i går det senast skedde, tänkte han och såg vidare ut i trädgården. Några sena höstastrar med sina lila strålblommor darrade frusna i rabatten utmed trädgårdsgången. Även en och annan sen ros hade överlevt ända till nu. Den högväxta nyponbusken med sina orangeröda bär stod glödande mot den smutsgrå gatan, och rönnen hade sina klasar kvar, varmaste rött mot den gulgrå himlen. Annars var trädgården kal och multnad. Snön skulle inte komma på länge än och lysa upp, lägga sig som ett gnistrande täcke över gräsmattan.

Steg hördes. Cecilia med bara ben och en stor T-shirt på väg till toaletten.

– Är du uppe redan, sa hon och stack in huvudet i dörröppningen.

– Jo, svarade han och log med Klara gungande i knäet.

– Hur mycket är klockan?

– Halv nio.

– Oj! Inte mer. Då kryper jag ner en stund till då, sa hon och lommade iväg.

Fyllda tjugotvå. Då är man trött av sig, tänkte han.

*

Isabelle Axelsson hade vaknat till mitt i natten. Något mörkt rumsterade om i huvudet på henne, spred sig ut i hela kroppen som var ospänstig och öm. Som en fiolsträng hade hon legat och inte kunnat somna om. Och inte blev det bättre av att hon ansträngde sig. Klarvaken stirrade hon i taket. Jag måste sova, tänkte hon. Behöver komma ikapp. Annars brakar jag ihop. Det var förvisso bara söndag, men på måndagen skulle hon vara på arbetet igen.

Mattheten var nästan förlamande. Dessutom var hon törstig. Tungan låg klistrad som ett pappersark i munnen. Hon kröp upp utan att tända lampan, gick till köket och drack snabbt några glas vatten och dök sedan ner i sängen igen, la sig tungt på rygg, slängde ut armar och ben på madrassen, låg stilla för att få ro, rörde inte en fena, mumlade fram andetagen, räknade sakta in, ut. Öppna händer, öppen mun, slapp underkäke och slutna ögonlock. In – ut, in – ut. Långa, långa andetag, sakta och regelbundet. Den inre stormvågen ebbade ut, blev till en stilla och blank vattenyta utan minsta krusning. Försiktigt gled hon in i sömnen, slumrade sakta till igen.

Då klatschade något till inne i henne. Hon blev med ens klarvaken, satte sig spikrakt upp, tände lampan, såg sig vilt runtomkring i sovrummet.

Vad håller på att hända med mig egentligen?

Hon måste sluta med vaknätterna, tänkte hon. Hon orkade inte längre, den tiden var förbi. Hon var ju över femtio. Det måste bli slut på att växla dagar och nätter tills hon knappt visste vad som var upp eller ner här i tillvaron. Hon kände hur paniken var på väg att breda ut sig. Skulle hon nu bli galen av sömnbrist? Eller var det för att hon var på väg att bli galen som hon inte kunde sova?

Och det andra som hände runtomkring henne. Höll hon på att bli indragen i något som hon inte hade med att göra? Allting blev dessutom mer oförsonligt när nattens skuggor var långa. Hon gläntade på rullgardinen. Det var mörkt och färglöst ute.

Vad var det egentligen som satt klorna i henne? Samvetet som sved och brände, eller var det något oförlåtligt hon verkligen gjort? Eller inte gjort. Alla ursäkter som hon förut beväpnat sig med var plötsligt som bortblåsta. De fanns inte längre.

Varför hade hon inte ansträngt sig mer för att få tag på den där människan på vårdhögskolan? Hade hon anmält den stackars flickans frånvaro med en gång, så kunde ingen ha sagt något så här efteråt. Hon skulle ha sett till att hon kom fram på telefonen eller skickat ett e-mail. Inga kommentarer bet om det som stod nedtecknat, det formella, till punkt och pricka var korrekt, tänkte hon och blev svettig och kall om vartannat. Det var när man slarvade som man var illa ute. Ett halvdant försök att ringa dög inte. Tolkades förmodligen som en dålig bortförklaring. Ingen skulle tro henne. Framför allt som hon dröjt med att skicka in frånvarorapporten.

Det var fullständig kaos på avdelningen den där dagen, men om hon berättade det, sa som det verkligen var, så skulle de ändå inte tro henne. Varken polisen eller Nelly, hennes sura avdelningsföreståndare, eller någon annan heller för den delen. Försöka duger, skulle de tänka. Skylla ifrån sig. Ett samtal kan man väl alltid pressa in.

Jag blir nog inte handledare fler gånger, tänkte hon återigen dystert, som en gammal grammofonskiva som hakat upp sig. Förtroendet var en gång för alla uppätet. Som en äppelskrutt var hon. Hela livet var som en enda lång bakläxa! Hennes elev, den väna studenten, var död.

Om hon bara …

Hon skulle tvingas bära en underlåtenhetsskuld. Skulle hon orka det?

Samvetet och ångesten malde. Hon slängde sig ner på madrassen igen så att den vibrerade och rullade hastigt ihop sig till en liten spänd boll. Hon blundade hårt för att försöka gömma tankarna, låg stilla på sidan med torr mun och öppnade ögonen försiktigt på glänt, låg så tills den långsamma gryningen kom. Hon hörde tidningsbudet, sedan släppte anspänningen och hon somnade äntligen om.

Då ekade ringsignaler genom lägenheten. Långt borta hörde hon ljuden som overkliga tecken på att hon faktiskt fortfarande var vid liv. Telefonsamtal så här i gryningen en söndagsmorgon! Det var ett dåligt omen, tänkte hon och lät bli att stiga upp. Antingen hade det hänt något, eller så var det avdelningen som ville att hon skulle hoppa in extra. Kanske beordra in henne. Hon tänkte inte svara.

Signalerna fortsatte envist. Hon blev alltmer irriterad och släpade sig till slut upp.

Kommissarie Claes Claesson sa mannen i andra änden att han hette. Herregud, en polis! Pulsen skenade iväg.

Mannen fortsatte, bad om ursäkt för att han väckt henne. Han lät mycket trevlig på rösten. Nästan mild, och det överrumplade henne denna unkna morgon. Men hon var på sin vakt, lät sig inte luras. Hon kunde skydda sig med att han faktiskt hade väckt henne.

Oron tog likväl fart. Undrar om han märkte att munnen var torr och samvetet grumligt?

Hon hade alltså för första gången i sitt liv blivit uppringd av en polis! Det betydde att det var allvar. Lagens långa arm ville att hon skulle tänka efter. Nu gällde det att hon höll reda på vad hon sa och vad hon behöll för sig själv. Hon ansträngde sig att pressa undan den luddiga känslan av skuld, så att den inte fick tungan att slinta. Svaren blev därför korthuggna. Inget trivselprat vid sidan om.

Således kom samtalet med kriminalkommissarie Claesson denna söndagsmorgon att avslutas efter ett par minuter. Hon stirrade sedan rakt framför sig. Uppenbarligen kunde hon inte ens åka obemärkt ut i naturen en vanlig lördag utan att bli indragen i något. Hennes bil hade setts vid Fröjdeberga camping. Någon hade i smyg tagit upp registreringsnumret och spionerat på henne som om hon vore en brottsling. En kriminell!

En virvelvind av olust och obehag slet i henne. Det gällde att lägga sig i så lite som möjligt, tänkte hon. Hon kanske skulle bli oskyldigt misstänkt? Man hade hört talas om sådant. Oskyldiga som aldrig rentvåddes. Fick sitta i fängelse.

Det hade varit någon hemma i en av husvagnarna, någon som sett henne, som genast fattade misstankar och som inifrån gömstället följde henne med blicken, observerade alla steg och minsta rörelse. Tur att hon inte drog ner byxorna och satte sig att kissa! Hon fnissade till.

Undrar i vilken av husvagnarna spionen hade sin utkiksplats? Kanske den där cykeln stod. Cykeln som såg ut att vara i bruk. Som nyligen hade rullat på leriga vägar. Stänken var färska på den svarta lacken.

Baksmällan tyngde. Dovt muller. Tinningarna bultade, munnen var unken. Hon skulle sluta dricka vin, tänkte hon, men visste att hon skulle ändra sig så fort som hon mådde bättre. Två Magnecyl och en kopp starkt kaffe skulle få henne på rätt köl. Och en tillbringare vatten.

Hon slog upp tidningen, läste hungrigt framsidan, plågade sig med fakta hon egentligen inte ville ha. De visste inte vem hon var, den döda, läste hon.

Skulle hon själv ringa upp den vänlige kommissarien som ringde så tidigt, han som hette Claesson, och säga som det var? Att hon visste vem den döda var. Men hon drog instinktivt på det. Sedan, kanske, om de inte kommer någon vart med identifieringen. Det var för många samband som kunde knytas till henne själv, och man visste aldrig om det gick att lita på polisen. De kanske trodde att hon var inblandad på något sätt. Hon kände offret och hade dessutom blivit sedd i närheten av platsen där de hittade henne. Det var inte bra. Säger man inget, så har man inget sagt, tänkte hon. Det var ett enkelt rättesnöre att hålla sig till. Man skulle inte heller rusa åstad, det var också en god regel. Viktiga spörsmål skulle man sova på.

Alltså bestämde hon sig för att ta dagen på sig för att fundera. En dag mer eller mindre kunde inte spela så stor roll.

Julmarknad redan! Hon pressade fram någon sorts konstlad iver. Med rödkantade ögon läste hon annonsen. Den stod i slutet av tidningen. Den årliga julmarknaden på Herrgården hade hon faktiskt aldrig besökt. Man såg sällan det som låg precis framför näsan. En dag som denna var som gjord för tomtar och änglar. En flykt från verkligheten, vad kunde passa bättre just i dag? Hon slapp gå hemma, instängd i lägenheten som en stressad furie.

Således klädde hon på sig, ganska omständligt och långsamt. Tankarna fortsatte att mala.

Hade hennes unga elev märkt att Isabelles tillvaro på avdelningen knappast var glansfull? De äldre dög på något sätt inte längre. Det kändes i alla fall så. Nya friska sköterskor rekryterades för allt vad tygen höll. Självsäkra flickor med hög lön. Nästan högre än Isabelles, för det var nu så märkvärdigt ordnat att de som arbetat länge och hade goda kunskaper och gedigen erfarenhet fick nöja sig med lönen de hade, medan de nyanställda förhandlade sig uppåt. Det var bara att flytta på sig om man ville upp i lönesvängen, sa de självsäkra. Och ville man inte det, så fick man skylla sig själv. Nu för tiden fick man alltid skylla sig själv, tänkte hon trött. Eller så fick hon skaffa sig ett pappersarbete. En administrativ uppgift. Det gav mer än att ta hand om patienter. Nelly talade ofta om att man inte skulle stagnera. De nya systrarna utgjorde framtiden, de skulle revolutionera hela vården. Utom till jul. Då dög Isabelle och hennes jämngamla medsystrar. De med utflugna barn.

Det blev förresten inte mycket till jul detta år heller. En julmarknad kunde bli en god ersättning, om den så var i november. Isabelle hade även i år en jul på avdelningen framför sig. Linda skulle till Kanarieholmarna med sin pojkvän och Tobias skulle vara hos sin pappa. Och vad de två tänkte sysselsätta sig med var inte svårt att räkna ut. Snapsarna skulle avlösa varandra. Men nästa år var det i alla fall hennes tur att samla alla hemma. Då tänkte hon stå på sig, inte ge sig för arbetskamraterna som tog ut sparade föräldraledigheter eller använde andra knep för att bli jullediga. Hon skulle vara benhård för en gångs skull. Hon skulle ha julgran och dopp och de skulle sitta länge och äta och se både Kalle Anka och Karl-Bertil Jonssons julafton, och sedan skulle de knäcka nötter och äta fikon och Twist och se på alla fåniga tv-programmen, ända tills de somnade. Hon, Tobbe och Linda och kanske Lindas pojkvän. Förmodligen någon annan än den hon nu hade.

Isabelle blev ivrig vid tanken, men kraften avtog när ansiktet på den ljushåriga döda flickan dök upp igen. Hade hon inte varit rätt lik Linda? Lite vänare och försiktigare – Linda kunde vara taggig som en igelkott – men utseendet var snarlikt. Men det var väl inbillning. Känslor och tankar förstorades och förlorade proportionerna när man var trött. Måtte det inte hända Linda något?

Hon måste titta in hos pappa, bestämde hon. Men kanske hon kunde göra det efter marknaden. Han hade ringt dagen innan och helt kort pratat om en gul prick som han sett från fönstret, en prick som förflyttade sig på Hamngatan ungefär lika snabbt som en cykel. Det var något han hade läst om i tidningen. Hon hade inte lyssnat mer än med ett halvt öra. Men nu rös hon. Förmodligen var det en förvillelse. Det var rätt länge sedan han hade sett den där cyklande pricken, och hon visste att det var lite si och så med synen. Han hade inte varit hos optikern på många år. Kanske borde hon se till att han kom till en ögonläkare. Han hade nog starr. Grå eller grön, hon hade svårt att komma ihåg skillnaden. Men skumögd var han. Det var ett som var säkert.

Leverkorv ville han ha. Leverkorv på grovt bröd och pilsner. Det var i varje fall lätt att ordna. Hon fick ta vägen förbi Konsum som hade helgöppet. Det var kanske lika bra att göra det med en gång. Trots allt. Hon velade.

Hon hade tagit på sig nya långbyxor och en polojumper i marinblått. Luften var rå och himlen jämngrå och det var lika skönt det. Ingen hånfull sol eller retfullt klar dager. Hon startade bilen och tänkte på kommissarien. Han lät trevlig. Var det inte honom Veronika Lundborg, en av deras doktorer, hade fått barn med? Det måste kännas som en Guds gåva att få barn så där i elfte timmen. Och dessutom lyckas med att få tag i en bra karl. De växte minsann inte på trän!

*

När Else-Britt tutade utanför pussade Veronika Claes helt flyktigt på kinden.

– Är det okej att jag sticker?

– Visst. Det fixar sig, sa han och pressade fram ett leende.

– Säkert?

– Absolut, sa han utan undertoner som skulle fräta på hennes samvete. Han skrattade med solfjädrarna runt ögonen och alla de jämna tänderna på rad, detta okomplicerade leende hon tyckte så mycket om, och hon virvlade ut och smällde lättad igen dörren.

Hon vinkade till dem, Klara på Claes arm i köksfönstret, och hon tänkte att så här skulle det bli i vår när han tog ut sin pappaledighet. De två blev kvar, och det var hon som gick. Hoppas nu att han väcker Cecilia i tid så att han kommer iväg till jobbet som han ska, tänkte hon men insåg att det i så fall var hans eget ansvar. Men lite dåligt samvete för Cecilias later hade hon. Hennes äldsta hade kanske blivit bortskämd, hon hade inte tänkt på det förut, inte när de två levde ensamma.

– Längtar du tillbaka till jobbet? frågade Else-Britt och körde ut mot Ringvägen.

Klockan var halv elva, och det hoppfulla morgonljuset hade övergått i grådis. Återigen. Hon satte på vindrutetorkaren. Det regnade inte, men luften var blöt.

– Både ja och nej, svarade Veronika. Det är väl så med det mesta. Det är en dosfråga. För mycket av det ena eller det andra blir trist. Det ska bli skönt att få använda hjärnan.

– Klara kommer kanske att trivas på dagis. Sedan när hon börjar där, sköt Else-Britt in.

– Säkert, sa Veronika och kände en sorts inre motstånd. Lämna en gnyende flicka. Hon såg det framför sig. Men vad gör man?

Det uppstod en dyster tystnad för en minut eller två. Båda kunde turerna kring dessa småbarnsbekymmer. De ville förena, ha både och, familj och barn och utveckling på jobbet. Det kostade förstås på. Det var som att trampa i segt klister ibland.

– Vi pratar om annat, sa Veronika och Else-Britt höll med. Vet du, fortsatte hon. Man skulle ha varit ung.

– Skulle man? sa Else-Britt och lät tveksam. Det var rätt jobbigt, vad jag kan minnas.

– Cecilia tar i alla fall lätt på livet. Hon trivs i Lund. Inga förpliktelser. Saker och ting är inte så krångliga.

Else-Britt hade stannat vid stoppet vid utfarten till ringvägen. Hon tittade skeptiskt på Veronika från sidan. Veronikas entusiasm var kortvarig. Hon hade glömt pojkvännen. Han som gjort slut, som hade haft fräckheten att avböja hennes dotters kärlek.

Herrgården hade omvandlats till ett eldorado för julromantiker. Det var varmt, luktade glögg och pepparkakor och folk trängdes från rum till rum i någon sorts stillsam hänförelse och svärmeri över hemstöpta ljus, julbockar, halmstjärnor, jullöpare, hemvävda dukar i rött och grönt, glanspappersänglar, julgranskarameller och tomtar i olika storlekar och fasoner. Veronika och Else-Britt drogs med i stämningen, men de tittade mest. Det fanns undanstoppade lådor fulla med julpynt i bådas hem, sådant som var ärvt eller köpt eller hopknåpat av barnahänder på dagis. De köpte karameller, och Veronika slog till slut till och köpte en stor julbock i halm att ställa vid granen. Mannen som sålde den var rödbrusig och jovialisk, och Veronika kunde inte låta bli att berätta att bocken var till lilla Klara.

Men sedan tröttnade de på att bli knuffade och trampade på tårna och drogs mot kaffedoften i det stora lantköket. Lussekatter, pep-parkakshjärtan och klenäter låg uppdukade i stora flätade korgar, och det var mycket inbjudande men förstås trångt om saligheten. De var inte ensamma om att vilja fika. De la sig i startgroparna för att kunna kasta sig över första bästa bord. Störst chanser trodde de sig ha vid ett litet bord där ett pensionärspar på ett försynt sätt, som på nåder, sög på den sista skvätten kaffe. Likt rovdjur slängde de sig över stolarna så fort paret gjorde en gemensam ansats att resa sig.

Ljusen på borden och i granen brann. Atmosfären var varm och innerlig och så oskuldsfullt impregnerad med snälla tankar om en förestående god jul att de hade slutat irritera sig över pynt och jullöpare en månad i förskott.

– Det är bara att hänga med, sa Veronika. Det ena avlöser det andra. Nyss var det midsommar och nu är det snart advent och sedan kommer jul, nyår, påsk och så är det dags för midsommar igen.

– Och inget kan vi göra åt det, sa Else-Britt och de högg in på kakfatet. Samtalet gled automatiskt in på den förestående julen.

– Vad ska ni göra? frågade Veronika.

– Svärmor kommer, svarade Else-Britt torrt.

– Oj då! utbrast Veronika. Hur är hon?

– Hela lantköket kommer att vändas upp och ner, svarade Else-Britt. Hon är gammal bondmora, du vet. Själv hade jag mycket väl kunnat tänka mig att köpa syltan och korven. Jag är bakjour annandagen och då får jag väl vila upp mig.

De skrattade.

– Du då?

– Jag slipper svärmor. Vi ska till Stockholm till Claes syster, sa Veronika och drog på det eftersom hon hade ett visst mått av dåligt samvete. Gunilla hade fyra söner och tillräckligt att göra utan att de dessutom skulle komma sättande, tyckte hon. Men Gunilla påstod att hon ville träffa den nya svägerskan ordentligt och den lilla kusinflickan Klara. Tänk när vi själva blir svärmödrar, fortsatte hon. Hemska tanke.

– Men du och jag kommer inte att lägga oss i på det sättet, log Else-Britt.

– Är du säker på det?

De satt med huvudena förtroligt böjda mot varandra. Kinderna blossade och tiden rann iväg.

Veronika reste sig för att hämta påtår till dem båda. I kön till kaffekannorna stötte hon på Isabelle Axelsson från kirurgavdelningen. De hade inte setts på ett tag, konstaterade de. Isabelle hälsade Veronika välkommen tillbaks till avdelningen efter barnledigheten. Sedan följde några slentrianmässiga fraser – allt var bra med dem båda två, och så vidare – och Isabelle förtalte att hon jobbade på som vanligt. Vad annars! Därefter uppstod en konstig tystnad som Veronika inte kunde tolka. Hennes känsliga väderkorn sa henne emellertid att det var något oroande i luften. Något som inte stämde. Isabelle var sig helt enkelt inte lik. Håglös och flottig i ansiktet. Hon som annars var så välvårdad. Isabelle var där utan sällskap, fick hon veta. Veronika stod med de fyllda kaffekopparna i händerna och skulle just leverera de där avslutande, tämligen lättsamma fraserna när hon insåg att hon inte kunde lämna människan stående ensam mitt på golvet. Således bjöd hon in henne till deras bord. Fast hon hade förstås helst suttit ensam med Else-Britt. Och kanske blev Else-Britt störd och besviken, men vad gör man? De kände i alla fall varandra alla tre. Man måste bjuda till ibland, även om det tog emot en smula.

Isabelle sken upp så tacksamt att det nöp i Veronikas samvete. Else-Britt rörde inte en min. De raggade en extrastol och klämde in den något modstulna sköterskan mellan sig.

Nästan med en gång kom det.

– De hittade en död kvinna i går, sa Isabelle Axelsson och såg uppriven ut. Du kanske känner till det? frågade hon och tittade på Veronika, som nickade.

– Det har stått i tidningarna, sa Else-Britt och strök den midjelånga, rågblonda flätan som hon placerade som ett rep över axeln.

– Jag tror att jag känner henne, sa Isabelle nervöst och rösten sprack.

*

På Nilssons konditori hördes stilla tidningsprassel och klirr från gubben Rolles kaffesked som slog mot koppens kant. Klockan var drygt tio. Det var söndag, fiket hade nyligen öppnat. Enstaka bilar passerade i maklig fart utanför. Staden var halvsovande. Det luktade nybakat. Nilssons var det enda ställe i staden där bagaren hade ugnarna igång även på söndagarna.

Rolle hade gått över till vinterstassen. Stickmössan låg på bordet. Han satt gråklädd i yllebyxor och kofta med halsduken ordentligt virad om halsen som senigt stack upp som på en struts. Trots svag syn, dåliga glasögon och ett erbarmligt ljus försökte han läsa tidningen. Gråvita kalsonger tittade fram helt oskyldigt i gylföppningen. Omständligt rörde han runt i koppen. Kaffegrädden var islagen och han vred den krokiga kroppen för att något litet dagsljus skulle falla på tidningssidorna som han tryckt tätt inpå den grovporiga näsan. Företaget var dödfött. Ute var det fortfarande grådisigt och ytterst deprimerande.

Ett par bord därifrån hade tre kvinnor bänkat sig, plockat upp papper, spiralblock och pärmar och brett ut på bordet. Fler gäster fanns inte. Pia och Carola hade beställt caffe latte respektive cappuccino, och Nahla te. Frukostbullarna var fyllda med ost, skinka och grönsaker.

De var kurskamrater på vårdhögskolan och skulle försöka bli färdiga med ett fördjupningsarbete om professionellt förhållningssätt som skulle redovisas nästföljande dag. Nu fattades bara en kurskamrat, sedan kunde de sätta igång. De var vana vid varandra. I nästan en termin hade de arbetat problembaserat i grupp.

– Var sjutton håller Rebecka hus, sa Pia som var en kortklippt före detta elitsimmare, numera innebandyspelare, med pojkaktigt utseende. Hon tittade irriterat på klockan. Hon var van vid snabba puckar och ville bli färdig. Ju fortare, desto bättre. Otåligheten kröp i henne. Hon plockade med pappren och bet i pennan.

– Hon kommer väl, sa Carola som var storväxt och lite trög i kroppen men inte i hjärnan. Hon var den äldsta av dem, över trettio.

– Vad är hälsa för dig, läste Pia högt ur ett papper. Vi ska alltså intervjua varandra. Skulle du vilja veta om du har cancer? Det ska handla om ärlighet, sa hon.

Hon skuttade runt med blicken över sina kamraters ansikten. De hann inte öppna munnen förrän hon själv svarat.

– Det är klart att jag skulle vilja veta. Det är ju min kropp och mitt liv.

– Det är en rättighet att få veta det, poängterade Carola. Jag skulle inte vilja att andra visste mer om mig än jag själv vet.

Hon lät småförnumstig. De andra två stirrade på henne som en tydlig uppmaning att utveckla ämnet vidare, men hon fortsatte inte.

– Jamen, det är väl självklart. De kan väl inte säga till anhöriga att du är sjuk bakom din rygg, sa Pia och gungade otåligt med ena låret upp och ner på stolen.

Nahla tittade på dem och såg ut som om hon skulle vilja säga något men avstod. De andra kände igen signalen.

– Vad tycker du? frågade Carola henne därför och vände sig tydligt till henne.

– I mitt hemland berättar alltid doktorn för de anhöriga först. Så får de avgöra om den som är sjuk orkar höra, sa hon.

– Men herregud, så taskigt! utbrast Pia som var den mest lättantändliga av dem. Och yngst. Då kan de ju luras!

– Men i mitt land tycker vi om varandra i familjen. Vi vill inte att någon ska lida i onödan, svarade Nahla med mjuk röst.

Carola, som hade varit med om ett och annat och hade arbetat flera år som undersköterska på vårdavdelningar, såg ut att tänka.

– Egentligen, sa hon och gjorde en paus och sökte efter orden. Egentligen kan det kanske vara lite skönt att inte veta allt. Att låtsas att det är bättre än det är. Kanske vill jag veta vad det är för sjukdom, om jag nu skulle bli sjuk, alltså. Även om det är cancer! Men inte hur lång tid jag har kvar. Det skulle jag inte vilja veta. Det är så hårt. Man kanske knäcks. Tappar sugen helt.

– Men hur långt man har kvar kan man ändå inte veta, sa Nahla.

– Nä, det kan doktorerna aldrig svara på, fyllde Pia i.

– Nej, men nog känner man på sig om man är jättesjuk. Och börjar de med en massa cellgifter och så där, så måste man ju begripa att något är riktigt galet, fortsatte Carola.

– Då kan det vara lika bra att veta, konstaterade Pia.

– Man blir ju så ensam annars, fortsatte Carola.

– Hur då? frågade Nahla.

– Jag menar, om anhöriga vet men inte den som är sjuk, så kan man ju undra vem man skyddar. Den som ligger där i sängen blir ju alldeles ensam om alltihop. Om sjukdomen och oron, sa Carola som blivit varm av den livliga diskussionen och därför slet av fleecetröjan.

Dörren öppnades. Tre huvuden vreds samtidigt åt det hållet, men det var inte Rebecka utan en främmande kvinna, svartklädd från topp till tå med ett litet barn vid handen.

– Herregud, hur kan de gå i de där tälten och hucklena, slapp det ur Pia.

Och så bet hon sig direkt i underläppen, rodnade och klippte förläget med ögonfransarna för att be Carola om hjälp.

– Det gör inget, sa Nahla och rättade till huvudduken.

Hennes hud var olivfärgad, ögonen runda och bruna. Tänderna lyste kritvita. Hon halvlog, eller vad det nu var hon gjorde. Kanske i försvar. Eller var hon kränkt? De andra två var så generade och samtidigt nyfikna att de hade svårt att avgöra vilket.

– Du har i alla fall normala kläder, långbyxor och så, fortsatte Pia som om det skulle göra saken bättre, och hon skruvade på sig i stolen. Jag menar, vi bor ju i ett kallt land och vi kvinnor har varit moderna och haft långbyxor och cyklat och gympat och så … länge, och inte behövt gömma undan oss … och … Det gör ju inte du heller. Bara den där, sa hon och tittade mot hjässan invirad i en grå schal, och hon började i en sorts desperation att plocka med smulorna på assietten och fiskade upp ännu en pärm ur ryggsäcken.

Situationen räddades av att Rebecka kom inflåsande. Den stora axelremsväskan slog mot ena låret. Som en hind var hon. Långbent och tanig och smidig.

– Vet ni! sa hon upprört innan hon hunnit sätta sig, och de tre stirrade på henne. Något hemskt har hänt!

Hon slängde tidningen på bordet. De såg på porträttet.

– Oh gud! stötte Carola ur sig, och Nahla slog handen för munnen som för att kväva ett skrik.

*

Samma förmiddag steg Louise Jasinski ur bilen bakom polishuset. Fukten dröp från de tre almarna som avgränsade parkeringen mot bakgårdarna. Hon drog in luft, det gällde att ta en nypa när det gick. Hon hade inte cyklat och hade lite dåligt samvete för det. Det kändes i kroppen dessutom, men hon hade varit så trött i morse att hon gett efter för bekvämligheten.

Hon var fortfarande i ett halvvaket tillstånd när hon slängde axelremsväskan på skrivbordet och hängde av sig. Redan nu drömde hon om att komma tidigt i säng den kommande kvällen. I alla fall var det en plan och hon hyste en from förhoppning om att den skulle gå i lås. Dessförinnan skulle en hel söndag avverkas. Det skulle komma att bli mycket att göra. Det gällde att smida medan järnet var varmt och fallet något så när färskt.

Tyst som i graven. Allt var som när hon lämnade polishuset kvällen innan. Lite utspritt låg pappersbuntarna på skrivbordet. När de var färdiga med detta nya mord skulle hon göra en grovrensning. Att städa ut frigör energi, var det någon som sa. Hur mycket energi skulle hon få om hon tog itu med garderoberna, förråden och garaget? Det skulle nog räcka till en raketfärd till månen.

Men hon var mest trött och håglös där hemma. Hon mer eller mindre flydde till tv-soffan, till tankarna. Det var inte så glatt numera.

Janos, den skitstöveln!

Hon tog upp en kam ur väskan och försökte lyfta upp håret medan hon blev stående vid fönstret. Inte en enda människa syntes ute. Blöt asfalt, fuktiga fasader. Kanske skulle solen orka titta fram, om den grå hinnan blev tillräckligt tunn. Men det var kanske för mycket begärt i denna dystra månad november.

Lördagskvällen hade varit lugn, alltid något att bita sig fast vid. Båda flickorna hade stannat hemma. Hon hade visserligen krävt det av dem, snudd på tvingat dem, men de hade inte protesterat. Det verkade som om de gillat det. Även Gabriella. Hon hade krupit upp i soffan framför tv:n med ett ansikte vitt som ett nytvättat lakan och omgående somnat. Louise hade dessförinnan meddelat den äldsta dottern att hon hade belagts med utegångsförbud för en icke definierad tid framöver. Men förmodligen skulle detta förbud inom en hyggligt snar framtid kunna omförhandlas. Det berodde på hur hon skötte sig.

Jag är inte långsint, tänkte Louise där hon stod på sin expedition. Men i nuläget synnerligen stingslig. Vad Janos tycker struntar jag i. I alla fall för närvarande.

Hon knep ihop läpparna. Något stickande var på väg, strupen sved.

Hon hade varit noga med att inte ta upp fredagsnattens händelser med Gabriella, och det var hon så här i efterhand stolt över. Hon hade hållit tyst, och det var bra. Kanske är det detta som är moderskärlek, tänkte hon medan hon såg hur Peter Berg kom nerför gatan och såg ut som en dränkt katt. Han parkerade cykeln under taket av korrugerad plåt.

Dotterns tunga huvud hade hängt mot hennes axel där de satt i soffan. Hon kunde fortfarande känna tyngden och värmen. Hon behövde den.

Hon stoppade tillbaka kammen, fuktade fingertoppen och strök över ögonbrynen. De var som tunna, mörka fågelvingar. Huden under ögonen var tunn och grå. Janos hade legat vänd med ryggen mot henne. Hon låg kall under duntäcket, en kamin utan brasa. Hon hade räknat minuterna, svarta och långa. Ögonen glodde rakt ut i mörkret. Andades ljudlöst. Förnam den andra kroppen, ryggen och avståndet, fast det bara var några centimeter. En klyfta. En spricka. Ett dödläge.

Underläppen spände. Hon la armarna i kors över bröstet, höll fast sig själv medan hon fortsatte att i tankarna nagla sig fast vid Janos. Förvisso hade han varit kroppsligen hemma men mentalt helt frånvarande under hela kvällen. Man märker sådant. Mycket väl till och med, tänkte hon och släppte ner armarna, lät dem dingla. Hon knep och spretade med fingrarna, om och om igen. De hade domnat.

Janos var ungefär lika talbar som krukväxterna i köksfönstret, slog det henne. De kunde åtminstone glädja henne en smula genom att lysa upp i höstrusket. Hon drog på munnen åt sin liknelse. Men vad skulle hon nu göra? Hon orkade inte rannsaka sig själv. Inte nu igen. Hon visste att hon var hustrun som tog jobbet på stort allvar, och hon trivdes med det. Det var något annat som fattades. Värmen. Och innerligheten.

Stötvis drog hon djupt in andan och märkte att gråtmildheten och kompromissviljan plötsligt började slå över i något annat. I ilska. Janos gick minsann också upp i sitt lärarjobb. Och i extrakursen. Och vad mer det nu var, detta andra som gjorde honom stängd för henne. Oåtkomlig. Det där suddiga och otydliga.

Sinnesstämningen pendlade från den ena ytterligheten till den andra. Hon var skör. En fadd smak växte i munnen. Janos höll på att överge henne. Kanske hade han redan gjort det. Hon skulle bli ensam. Alldeles snart var hon ensam. Så var det! Förmodligen.

Nej! tänkte hon tvärt. Kampviljan stegrades, hennes inre svängde över i ilska. Hon tänkte inte släppa alltihop! Inte ge upp! Inte så lätt. De hade lagt ner så stor möda på att leva tillsammans. Glädje och sorg, vardag och fest. Och barnen! Det fick helt enkelt inte spricka.

Inga smekningar, inga kramar och inget samliv. Inte ens på lördagskvällen. Hur länge kan det fortgå innan det tar en ände med förskräckelse?

Kanske gick det över av sig självt? Kanske, kanske, kanske! Om hon inte förhastade sig. Lät det värka bort. Ebba ut, det där andra. Ett äktenskap var värt lite tålamod.

Det stramade och sved oupphörligt i halsen. Hon var trött. Det var en plåga att dela säng natt efter natt med någon vars inre var ett okänt landskap. Hon strök bort tårarna som inte längre gick att hejda, drog upp en pappersnäsduk ur väskan och snöt sig. Det var mycket synd om henne just nu, tänkte hon. Mycket, mycket synd.

Hon gick ut i korridoren till kaffeautomaten som precis kommit igång efter en smärre reparation. En vecka utan kaffe hade gett dem alla huvudvärk av abstinens.

Hon tryckte på espresso, tog pappmuggen och såg att Janne Lundin var på väg mot henne.

– Hej, sovit gott? sa han och tryckte på kaffe med grädde och socker.

Hon var hundraprocentigt säker på att han redan uppsnappat att så inte var fallet. Inte i natt heller. Hon såg skrynklig och rödgråten ut, och hon kunde ha sagt som det var, men det orkade hon inte. Inte i dag också. Det fick räcka med gårdagens utfall.

– Å jo vars, svarade hon därför.

– Det gäller att hålla ut, sa han och flinade.

Hon log tillbaka, träffad av hans varma och inkännande förmåga. Hon behövde inget förklara, och hon behövde inte heller ta reda på vad han syftade på.

– Det kommer att bli en lång dag, sa han sedan.

Hon nickade.

– Vore bra om vi fick identifieringen klar åtminstone.

– Nu har det ju varit ute i press och tv, så det ordnar sig nog i dag, sa hon och såg positiv ut.

– Jo, sa han och rörde runt med plastskeden. Grannen försökte förresten plocka ur mig lite information på vägen hit. Han ville ha lite att suga på om den döda unga kvinnan i vattnet. Ja, du vet!

Hon nickade.

– Man har lärt sig att slingra sig som en ål, sa hon. Men visst är det ändå märkvärdigt att folk blir så förnärmade när man inget berättar. Skulle de själva hamna i något skulle de inte vilja att man spred ut vad man visste.

– Nä. Man måste akta sig. Man vet aldrig vad man kan dras in i, sa Lundin och satte in ett finger i glipan mellan knapparna på den rutiga skjortan och rev sig ihärdigt på bröstet.

– Kliar det?

– Det är väl tvättmedlet.

– Jaha. Måtte man i alla fall slippa bli indragen i ett mord, sa hon och sträckte armarna över huvudet och gäspade stort. Mer än rent professionellt alltså, la hon till och tog ner armarna samtidigt som hon slogs av att hon förnam en viss lust att mörda en alldeles bestämd person – om hon fanns alltså – och det var Janos eventuella dam. Ord och tanke skulle förstås aldrig omsättas i handling. Men känslan fanns där, både stark och njutbar. Revanschtanken fick livsandarna att återvända. Ansiktet började sakta få färg.

– Jag fick det här namnet på vägen in, sa hon. En trovärdig person som känner offret. Det är därför jag är optimistisk.

– Vad bra! Hoppas bara att hon verkligen har något att komma med, sa han.

– Det får vi hoppas. Det skulle onekligen styra upp det hela.

– Då ses vi vid tolvtiden, sa han och tryckte lätt hennes axel innan han gick mot sitt spartanska lilla krypin, alldeles för litet för honom. Men han hade själv valt att vara kvar när han erbjöds ett nytt rum i samband med renoveringen, men det var för bökigt att flytta alla pärmarna, lite lat och trög som han också kunde vara.

Kring tolv skulle de samlas. Claesson hade bestämt det. Han hade något för sig på förmiddagen.

Strax skulle hon alltså ta emot Rebecka Eriksdotter. Hon var en möjlig kandidat för ett vettigt spaningsuppslag med substans i. Floden av tipsare som hört av sig var strid. Det var varken semestertider eller röda dagar då många vara bortresta. En ung kvinna död, icke tidigare känd av polisen. Det engagerade fler än polisen.

Hon hörde kanske inte hemma i Sverige? En turist. Eller vistades hon illegalt i landet? Den dödas jacka var tysktillverkad, jeansen från Hennes, tröjan obestämbar och skorna likaså. Således sa plaggen inte mycket om ursprunget. Det lutade dock åt att hon var svenska. Vitt skinn, blå ögon, blont hår och funnen i Sverige.

Gulddroppen i halskedjan var kontrollstämplad med kattfot, vilket i och för sig inte sa så mycket om ursprunget, men det gjorde däremot tillverkningsnumret som kunde härledas till Köping, ett vanligt tillverkningsställe. Smycket var gjort 1932, och man kunde, utan att ha alltför livlig fantasi, tänka sig att det kunde ha ärvts. Således hade smycket ett visst spaningsvärde, men inte mycket. Detta hade Benny Grahn tagit fram. De övriga smyckena, örhängena och de billigare ringarna, var ostämplade.

Det fanns förmodligen enklare vägar att gå. Kanske var Rebecka Eriksdotter hjälpen de sökte likt nålen i höstacken. Nina Persson i receptionen ringde och meddelade att hon kommit. Louise gick ner för att hämta henne, en blek och mager ung kvinna, lång som en modell. Rebecka Eriksdotter räckte henne en kall men fuktig hand och log osäkert och flyktigt under en spretig askblond lugg.

– Kom in, sa Louise välkomnande när de kom till hennes expedition, men den unga kvinnan stod dröjande kvar i dörröppningen, förmodligen på grund av ren och skär osäkerhet.

Louise gick fram och la en hand på hennes axel och föste henne milt in i rummet, placerade henne i besöksstolen där hon försiktigt satte sig och la det ena spindelbenet över det andra.

Rebecka Eriksdotter såg inte direkt sjuk ut, men nog var hon i magraste laget, tänkte Louise. Som en stängel vajande i vinden, men man kanske lurades av längden. Hon måste vara minst en och åttio.

Louise såg ner i papperna och släppte sin fixering vid den unga kvinnans kroppskonstitution. Efter förra årets härjningar vid julbordet hade hon själv anmält sig till viktväktarna, som fått henne på bättre tankar. Möjligen hade hon blivit lite väl fanatisk och alltför smalspårigt fokuserad. Kanske var det det som Janos inte gillade? Hennes nyttiga mat och tunnare kropp.

Hon tittade nu på uppgiftslämnaren hon hade framför sig och tog fram blanketten med rubriken Spaningsuppslag i Grövre Brottmål ur ena skrivbordslådan.

– Jag ser här att du har anmält att en klasskamrat … öh … eller kanske man snarare säger studiekamrat … att hon har uteblivit från skolan. Stämmer det? frågade Louise efter att ha tittat i sina papper. Du går på sjuksköterskeskolan, ser jag.

– Vårdhögskolan, rättade Rebecka Eriksdotter henne. Jag utbildar mig till sjuksköterska, går på sjuksköterskeprogrammet.

Det gjorde jag också en gång i tiden, tänkte Louise tyst för sig själv. Före omskolningen till polis. Men det var för segt och deprimerande med ålderdomen och döden så nära inpå. Alla är inte vårdande till sin natur. Måtte inte även denna bleka och fragila varelse svika, det behövs folk inom vården.

– Vill du berätta? inledde Louise brett.

– Jo, hon har inte varit där på hela veckan, fortsatte Rebecka Eriksdotter med svag röst.

– Du menar veckan som gått?

– Ja, men först tänkte jag inte så mycket på det eftersom vi hade haft novemberlov veckan dessförinnan och hon var kanske ute och reste, tänkte jag. Och det trodde nog alla andra också. Utomlands eller så … lite längre bort, och kanske tog hon sig ytterligare en veckas ledigt, när hon ändå var iväg, tänkte vi nog. Fast det egentligen inte är tillåtet. Det är obligatorisk närvaro, men alla bryr sig ju inte om det, sa hon och såg ytterligt generad ut och hade nu hunnit bli illröd inte bara i ansiktet utan även på halsen.

– Jag har glömt att fråga, men vad heter din klasskamrat? Förlåt, studiekamrat?

– Malin Larsson.

Louise antecknade detta och hon kände hur frågorna hopade sig inom henne, men det gällde att ta det sakta i backarna och låta Rebecka Eriksdotter berätta.

– Vet du hur gammal hon är? kunde hon inte låta bli att fråga.

– Jag tog med mig skolkatalogen, sa Rebecka och öppnade den svarta vaxdukskassen hon hängt på armstödet. Hon är väl ungefär som jag, sa hon medan hon slog i katalogen. Tjugotre år.

Det kan stämma, tänkte Louise, men det gällde att vara försiktig och få en ordentlig bild innan man ropade hej.

– Skulle du vilja beskriva henne, gärna längd, kroppsstorlek, utseende och kanske vilka kläder hon brukar ha?

De kunde förstås jämföra med bilden i katalogen Rebecka hade med sig, tänkte Louise, men hon föredrog att vänta med det. Gardera sig först. Fotokatalogbilder kunde vara pinsamt olika originalet.

– Ungefär en och sjuttio, kanske lite längre, lagom i kroppen. Håret är blont, en bit nedom axlarna, lite rakt hängande så här, sa Rebecka och visade med händerna. Ibland har hon håret i en svans. Hon klär sig vanligt.

– Vanligt?

– Ja, ingen direkt modetyp, mer lagom, så där, sa hon och lät en aning svävande men såg samtidigt ut att veta exakt vad hon menade. Fast snyggt klädd, la hon till och tystnade och blickade ut mot den igenmurade himlen. Hon är rätt tyst och försiktig av sig, kanske man kunde säga, sa hon och gjorde en kort paus. Hon är snäll, fortsatte hon sedan långsamt och med eftertanke och fick något sprött över sig.

Den unga kvinnan på besöksstolen såg ner på sina händer och började följa med fingertopparna utmed byxornas sidosömmar. Louise märkte att hon darrade lite på underläppen. Hade hon över huvud taget tidigare varit med om att förlora någon hon kände, även om det kanske bara var helt ytligt? Var hon rädd?

– Kan du ge några exempel på kläder du sett henne i? fortsatte Louise.

– Tja, sa Rebecka och böjde den smala halsen bakåt så att hon kom att titta i taket medan hon tänkte. Hon har nog nästan alltid jeans och någon tröja.

Jeans går halva svenska befolkningen runt i, tänkte Louise.

– Hur brukar tröjorna se ut? Sitter de tight eller är de i allmänhet stora och liksom bylsiga, fortsatte Louise. Är hon … utmanande klädd? undrade hon och bet sig i tungan, men frågan fick ett omedelbart svar.

– Oh nej! slog Rebecka Eriksdotter ifrån sig. Och inte är hon bylsigt klädd heller. Mer tunna, lite korta tröjor, men hon visar aldrig naveln. Mer som toppar.

– Ytterkläder och eventuella smycken?

– Jo, hon har ringar i öronen, och något guldhalsband tror jag att det är, sa hon och såg tvekande ut genom fönstret igen för att avskärma blicken medan hon koncentrerade sig

– Tror du att du kan beskriva halsbandet närmare?

– En tunn kedja med något i. Inte ett hjärta … en droppe tror jag att det är.

– Och ytterkläder?

– Hon har en täckjacka som är gul, svarade Rebecka Eriksdotter direkt och Louise hajade till så att Rebecka märkte det och tystnade.

Om nu halva svenska folket bar jeans så var det ytterligt få som hade gul jacka.

– Kan du minnas om du tänkt på något speciellt kännetecken, ett födelsemärke, ett ärr, en tatuering eller något liknande, undrade Louise med kulspetspennan i handen som vilade lätt mot blocket.

Rebecka Eriksdotter sänkte blicken. En försiktig dam, tänkte Louise.

– Inte vad jag kan komma på. Hon har inget som syns i alla fall.

Louise böjde sig över skrivbordet och drog åt sig katalogen. Rätt sida var uppslagen. Idel unga kvinnor och tre män, såg hon. Likt dödsdömda fångar stirrade de rakt fram i kameran.

Den unga kvinnan på det svartvita fotot som tittade allvarligt på henne var påfallande lik kvinnan de hittat. Om ingen manipulerat med fotokatalogen och den döda inte var enäggstvilling, måste det rimligen vara hon. Malin Larsson, tjugotre år fyllda. Signalementet stämde. Kläderna, kroppslängden, hårfärgen.

Magen drog ihop sig. En bekant blandning av spänning, upproriskhet – hur in i helvete kan man göra så här! – och vemod. Någon skulle få ett dödsbesked.

Hon la ifrån sig elevkatalogen, tittade på Rebecka Eriksdotter, på hennes förlägna ansikte, ögonen som klippte, de smala kinderna som tonat ner och blivit rosa, den tunna bröstkorgen som hävde och sänkte sig och spindelbenen som nu bytte läge.

Gränsen mellan de levande och de döda var mycket tunn.

Louise gjorde en kort paus.

– Jag skulle vilja prata lite mer om Malin Larsson, sa hon sedan, men du vill kanske ha något att dricka? Kaffe, te, vatten? Lite saft skulle vi också kunna åstadkomma. Kanske en kaka?

– Lite te kanske, svarade Rebecka.

– Socker?

– Nej, tack!

Louise lyfte på luren och beställde även varsin bulle. Ville Rebecka ha fick hon, annars fick den ligga.

– Vill du sträcka på benen?

– Jo, jag skulle vilja gå på toaletten, sa hon och Louise visade henne vägen.

De satte sig sedan ner igen. Rebecka Eriksdotter läppjade på teet och tog faktiskt vaniljbullen som någon lyckats trolla fram.

– Som du förstår vill vi komma omständigheterna kring Malins död så nära som möjligt. Vi tänker ta reda på vad som har hänt. Därför vore det av stor vikt om du försöker tänka efter när du senast träffade henne.

*

Louise Jasinski insåg att hon borde vara hungrig, det var sen lunchtid, men nu visste de vem offret var. I stort sett. Anhöriga skulle kontaktas för den slutgiltiga identifieringen. Rycket framåt drev alla att jobba vidare. Stämningen var hög. Den tillgängliga energin tycktes vara obegränsad.

Hon ringde Claesson direkt när Rebecka Eriksdotter lämnat rummet. Han satt i bilen på väg in. Han lät nöjd och gav henne några korta direktiv i väntan på att han själv skulle dyka upp.

Lundin, Peter Berg och Erika Ljung samlades i konferensrummet. Samt några till, däribland teknik-Benny och hans medarbetare, varav den ena var en ung kvinna som nyligen börjat och som var så ihärdig och på bettet att det nästan var komiskt. Hon skulle väl svalna efter en tid. Tyvärr, kunde man också säga. Unga och entusiastiska medarbetare blev alltför snabbt trötta och tandlösa, och det var ingen uppmuntrande utveckling.

Själv försökte Louise att undvika att hamna i trötthetsträsket med högsta växeln ständigt i under alltför långa perioder. För vem skulle hon vara så duktig, egentligen? Var det ändå inte mest inför sig själv?

Janne Lundin var annars den bästa förebilden, och han fanns alltid till hands, om hon nu bara hade varit tillräckligt utvilad för att orka ta intryck av honom. Men vi är nu en gång för alla olika skapta, tänkte hon. Lundin hade tidigt i livet lyckats godkänna sig själv i befintligt skick. Något så när i varje fall. Åtminstone trodde hon det. Han både tänkte och ville arbeta fram till pensioneringen, det sa han ofta. Ibland lite för ofta. Och för att orka var man tvungen att fuska och hoppa över ett och annat, brukade han samtidigt framhålla. Vara lite lagom slarvig, eller helt enkelt prioritera, som han elegantare formulerade det. Och det sa han också ofta. Märkligt att hon inte lärt sig! Det var för att hon var kvinna hade hon fått veta, det stod i tidningen häromdagen. Hon var för duktig. Det var alla kvinnor som ville något. De gick på pumpen, blev trötta, deprimerade och sjukskrivna. De manliga normerna impregnerade hela samhället. Mot det hjälpte ingen duktighet. Men vad skulle hon göra? Hon hade i stort sett bara arbetat med män, hon visste inte hur det hade påverkat henne. Förmodligen ömsom vin, ömsom vatten, som med allt annat här i livet. Lundin skulle väl vara vinet då. Och möjligen Claesson, nu sedan han blivit familjefar och fått lite mer i huvudet än bara utredningar, rapporter och personalärenden.

Men det var inte karlarna på jobbet som var problemet just nu. Det var mannen där hemma.

Hon hade kontaktat rektorn på vårdhögskolan, eller vad det nu var människan titulerades, och fått fram Malin Larssons personnummer och var hon bodde. Rektorn, en Elisabeth Hübermann, skulle stå till tjänst senare under dagen. Claesson skulle ringa upp henne. Men först skulle de till studenthuset som i folkmun kallades ”gamla elevhemmet”.

En ung studentska dödad. Ingen bra reklam. Stor oro skulle utbryta bland studenter och anhöriga. Det var inte bra för värvningskampanjen. ”Den vänliga staden med det stora utbudet.” Varken det ena eller det andra stämde, tänkte hon.

– Studentantalet är redan litet som det är, suckade även vaktmästaren aningslöst i telefonen.

Han hade lyckligtvis hållit sig hemma denna trista söndag och kommenderades nu till det gamla elevhemmet med hela nyckelknippan.

Louise hängde över Peter Berg medan han sökte i mantalsregistret. Föräldrarna döda, båda två. Det var ovanligt. Två syskon, en bror i Växjö, där för övrigt den döda var född. En syster i Malmö. Malin Larsson var yngst.

Malin Larsson hade anlänt till staden och sitt studentrum när höstterminen började. Hon hade varit en student som inte hade gjort en fluga förnär. Det hade Rebecka Eriksdotter sagt spontant, och det sa även en av hennes lärare.

Men vad visste de?

Claesson bad henne ordna så att kollegorna i Malmö och Växjö underrättade syskonen som därefter skulle köras till rättsmedicinska avdelningen i Linköping, dit kroppen förts, för identifiering. Möjligen kunde de höras lite senare under dagen, hade i varje fall Claesson hoppats på, men det var nog lite väl optimistiskt. Annars fick det bli på måndagen, vilket verkade vara mest troligt, tänkte Louise Jasinski som hade en mera realistisk hållning efter alla år som administratör åt familjen därhemma. Det var länge sedan hon slutade vara tidsoptimist.

*

Elevhemmet låg högt och kallades gamla elevhemmet av det enkla skälet att byggnaden var äldre än det nya elevhemmet, som byggts för tio femton år sedan och låg mindre naturskönt en bit nedanför backen. Båda elevhemmen hörde ursprungligen till folkhögskolan, men numera hyste man även andra studenter.

Det där hade man först varit lite osäker på, men Louise Jasinski hade hunnit förhöra sig och berättade nu i bilen. Lundin körde, Claesson satt bredvid och Louise i baksätet. Lundin la i tvåans växel när de kröp uppför backen. Höga och svajande träd kantade grusvägen. Himlen var gråviolett. Det blåste måttligt.

Det gamla huset var byggt i trä i två våningar och målat i en ljus sandfärg.

– Hur gammalt är elevhemmet tror ni? undrade Louise.

– Tja, kanske från tjugo- eller trettiotalet, gissade Lundin.

– Mysigt, sa hon.

Claesson nickade. Han höll med. Det var en vacker byggnad med enkel standard, hade han fått reda på. Av den anledningen var stället populärt för de studenter som föredrog en låg hyra framför egen dusch och modern inredning. Atmosfären och slitaget fick man på köpet.

Folkhögskolan låg intill, en storslagen byggnad i falurött med klocktorn och två vitmålade pelare som flankerade entrédörrarna. Förhållandevis stora ytor med träd och gräsmattor bredde ut sig runt byggnaderna. Parken var välskött. Studenterna måste ha det bra här, tänkte han. Om de nu orkade lyfta blicken från böckerna, eller vad de nu höll på med.

– Det måste vara härligt här på våren, utbrast Louise som om hon hört hans tankar.

Mellan träden skymtade hyreshus nedanför backen, och ansträngde man sig ordentligt kunde kyrktornet ses och längst bort en triangulär flik av havet, brungrönt med vita skummande gäss mot en tung himmel.

Numera låg området förhållandevis centralt, staden hade brett ut sig runtom. Lugnt men ändå nära till torget, köpcentrum och inte minst systembolaget, tänkte Claesson och såg för sitt inre alla blöta fester studenter förutsattes ägna sig åt.

De ställde sig för att invänta vaktmästaren som skulle låsa upp åt dem.

– Tur att de inte hann riva det här, sa Lundin. Det var trist under de där åren som rivningshysterin var som värst.

– Jo. Många städer förstördes, höll Claesson med om. Det gick väl lite för fort. Man ville ge folk komfort.

Han rev sig på hakan.

– Det var väl då som ringvägen kom till runt stan, sa Louise. Den tycker jag är bra. Man slipper bilarna i centrum.

– Jo, visst, höll Lundin med. Men alla träkåkar som föll. Du minns säkert inte, sa han och vände sig till henne och såg ner från sin höjd. Men södra delen av centrum var en riktig idyll. I alla fall med dagens mått mätt. Det var förstås dragit och obekvämt, dass på gården, bara kallvatten och så vidare, men hade det fått stå kvar och renoverats så hade centrum varit ett rent turistmål.

En stämning av skamfilad trivsel vilade över hela området, men inga omedelbara tecken på misär. Ett hav av parkerade cyklar stod i ställen utmed husets ena långsida, somliga låg slängda eller omkullblåsta på marken. Bilparkeringen syntes en bit därifrån. Den var i det närmaste tom. Det var söndag och lärarna var inte i tjänst.

De vände sig om. En bil kom uppför backen, men det var inte vaktmästaren utan Peter Berg. Han hade med sig Erika Ljung.

De började rekognoscera runt byggnaden. Två våningar och en vind. Höga, spröjsade fönster ställda tätt efter varandra upptog de bägge långsidorna. Huvudingången låg på ena gaveln och en mindre köksingång fanns i den bortre gaveln, förmodligen att betrakta som en sorts reservingång.

– Det märks att det är studenter som bor här, sa Lundin och blickade upp över husväggarna.

– Du menar alla cyklar? sa Claesson.

– Inte ett enda fönster är putsat och det hänger gud vet vad och dinglar i gardinstängerna, sa han.

– Jag är imponerad över att du lägger märke till sådant, sa Louise. Är det du som putsar fönstren hemma?

På detta svarade Lundin inte.

– Det påminner nämligen om det ställe jag själv bodde på en gång i tiden, förklarade han och lät både gammeldags och högtidlig. Fast det var i storstan, la han till. I Stockholm.

– Jag har ju hunnit med två vändor, både sjuksköterskeskolan och polishögskolan, sa Louise. När jag skulle bli sköterska bodde vi intill skolan i en klosterliknande bostad. Det kändes i varje fall så. Bara tjejer. Inga herrbesök. Det var ordning och reda på den tiden! Och mycket spännande när man skulle försöka prångla in pojkvännen. Det förbjudna har ju alltid haft en stark lockelse.

Lundin och Claesson flinade medhållande.

– Man skulle kunna tro att det var på hedenhös tid, inflikade Peter Berg som kommit ikapp.

Polisassistent Erika Ljung, vars nästipp stack upp ur kragen på en stor täckjacka, stod frusen kvar utanför porten. De andra hade varvat huset och var på väg mot henne.

– Verkar mysigt här, sa Erika Ljung och höll ihop jackkragen med ena handen och kisade med de pepparkaksbruna ögonen medan hon tittade upp mot fasaden. Undrar hur många av cyklarna som är stulna, fortsatte hon och såg ut över alla mer eller mindre glänsande styren.

– En hel del, skulle jag tro, gissade Lundin.

– Det slipper vi ta reda på nu, kommenterade Louise och stampade med fötterna.

– En av dem är kanske Malin Larssons. Vi får i alla fall försöka få fatt i den, sa Claesson.

De hörde motorljud och såg teknikernas buss sakta på väg uppför backen.

– Då är vi snart fulltaliga, sa Claesson. Men var i helvete håller vaktmästaren hus? Var sa du att vi skulle möta honom?

Han vände sig mot Louise.

– Utanför. Här alltså. Det är väl han som kommer där, sa hon och pekade på en figur som låg framåtböjd på en cykel och pressade i bakänden på bussen.

Det såg tungt ut. Han stretade uppför i snålblåsten, kom efterhand närmare och gjorde en elegant stoppsladd framför dem så att gruset sprätte. Han hälsade med ett friskt leende och tog av cykelhjälmen. Svettångorna steg om honom.

Vaktmästaren, en stilig yngling kring de trettio, gjorde tämligen omgående klart för poliserna att han var precis så tjänstvillig, och förmodligen även nyfiken, som folk i allmänhet brukade vara vid tillfällen som dessa. De tittade avmätt på honom. Trots hans iver att få skrida till verket och öppna den hemlighetsfulla dörren, kunde han ändå inte låta bli att sända flera lustfyllda ögonkast åt Erikas håll medan han låste fast sin moderna tvåhjuling efter konstens alla regler i cykelstället. Även denna försiktiga flirt var de vana vid. Claesson såg det, precis som de övriga. Erika var skönheten inom kåren.

En vacker kvinna blir lätt ett objekt, tänkte Claesson. Men det märktes, efter det som hände i somras, att blickarna besvärade Erika. Hon var reserverad, märkbart på sin vakt. Att hon valde att ligga lågt gjorde henne emellertid knappast mindre attraktiv. Snarast tvärtom. Oåtkomlighet fann många än mer spännande.

Vaktmästarens uppgift var att låsa upp den dödas rum. Varken mer eller mindre. Redan utanför porten slet han upp en magnifik nyckelknippa ur jackfickan och skramlade med den i handen. Sedan gick han, inte alls omedveten om sin betydelse, med sviktande och självsäkra steg mot den höga, grönmålade dubbelporten över vilken ett tegelbeklätt regnskydd sköt ut som en liten hätta. De andra följde snällt och tyst efter.

De tog en kort trappa upp, en glasad korridordörr låstes upp, och de följde sedan efter ner i en mörk korridor, passerade idel dörrar, somliga stängda, andra på glänt. Hårdrock dånade ut från en dörrglipa, annars var det förhållandevis tyst. Det är söndag, tänkte Louise.

Ett mörkkrulligt ynglingahuvud tittade ut genom en dörröppning i korridorens bortre ända. Strax följde ytterligare ett huvud, på en korthårig ung kvinna. Poliserna tog ännu så länge ingen notis om dem.

Louise visste att den kaxige vaktmästaren snart skulle bli besviken, de skulle nämligen mota bort honom så fort låset gått upp till Malin Larssons enkla korridorrum.

Teknik-Benny klev in åtföljd av den ambitiösa unga dam som nyligen anställts hos teknikerna. De andra fick stanna i dörröppningen, men eftersom rummet inte var stort, fick de en god överblick från tröskeln. Den lätt förtörnade vaktmästaren hängde kvar i korridoren och fortsatte beskåda Erika, om än i halvdunkel.

– Tommare kan det inte bli, sa Claesson.

– Nej, sa Lundin.

– Och inte heller mer instängt, sa Louise. Där är den, sa hon och pekade på mobilen som låg på skrivbordet ansluten till en svart sladd. Vad var det jag sa!

– Ingen har sagt emot dig, muttrade Lundin och böjde sig fram för att skjuta upp dörren till toaletten som låg precis innanför dörren. Han ville titta in, men Benny gav honom så sura blickar att han avbröt sina förehavanden.

– Ingen dusch, sa han högt.

Det hade han nämligen hunnit se.

– Den finns väl i korridoren, sa Benny och vecklade ut aluminiumfolie till mobilen. En guldgruva, sa han medan han paketerade in den för att förhindra att nya meddelanden trängde ut lagrad information som de ville komma åt. Den skulle tankas ur på polishuset.

De konfererade ute i korridoren.

– Inget märkvärdigt här. Ordning och reda, ser orört ut. Litet rum. Mycket få ägodelar eller personliga föremål. Hon har ju bara bott här några månader, sa Claesson. Erika och Berg kan börja förhöra kamraterna i korridoren här och sedan fortsätta på övervåningen, beordrade han. Vi hjälper er sedan. Det kommer hit fler senare och hjälper till. Jag, Lundin och Jasinski tar och går igenom rummet lite närmare när Benny väl släpper in oss. Posten, förresten! Vart tog vaktmästaren vägen?

– Jag tror att han gick, sa Peter Berg.

– Bad du honom inte vänta?

Rösten var irriterad.

– Där är han, sa Erika Ljung.

Vaktmästaren kom ut ur en dörr lite längre ner i korridoren. Claesson tittade så intensivt på honom att han kände sig tvungen att förklara sig.

– Har varit på toaletten, sa han.

– Posten, var hamnar den?

– Där ute, förklarade vaktmästaren och pekade ut mot trapphallen där de i och för sig hade sett postfack upphängda på rad.

– Är de låsta?

– Ja.

– Vem har nyckel?

– Nyckel till postfacket delas ut tillsammans med dörrnyckeln. Kanske jag kommer in, sa han och grabbade fatt på nyckelknippan igen och började leta bland nycklarna.

– Vi testar, sa Claesson lugnt och följde med honom ut.

Vaktmästaren fortsatte bläddra i den enorma nyckelknippan. Claesson fick för sig att han mycket väl visste vilken nyckel det var, men ville hålla dem på halster. Till slut satte han dock rätt nyckel i låset och öppnade. De kunde direkt konstatera att det var sparsamt med försändelser i Malin Larssons fack. Mest reklam. Claesson lät det ligga. Benny fick ta hand om det senare.

– Vi vill behålla nycklarna, i alla fall ett tag, sa Claesson vänd till vaktmästaren.

– Jag får inte lämna ut dem hur som helst, sa vaktmästaren och skruvade på sig.

– Givetvis inte. Men nu gäller det en brottsutredning. Vi ska inte behålla dem, bara låna dem ett tag. Vill du fråga chefen först?

– Nä, det behövs inte, sa vaktmästaren fortfarande tvekande. Men okej, ni kan väl ta dem så länge! sa han och hakade av dem. Men jag måste ha nycklarna tillbaka, påpekade han och gav Claesson dem.

– Finns det fler än du som har nycklar?

– Jo, det finns en uppsättning som alltid är inlåst på administrationen.

Claesson nickade.

– Hur många rum är det totalt sett? fortsatte han.

Vaktmästaren torkade sig om munnen med handen och såg ut att räkna efter.

– Åtta nere och åtta uppe, svarade han.

– Sexton, med andra ord.

Han fick en nick till svar.

– Kan du ge mig en lista över hyresgästerna?

Vaktmästaren såg plötsligt trött ut.

– Det är inte så lätt att få fram i dag. De finns på kontoret. På administrationen.

– Det går säkert. Vill du att en av mina poliser hjälper dig?

– Nej, det behövs inte. Jag ska ordna det. Men …

– Men vad då?

– Det är inte säkert att det är de som har förstahandskontrakt som bor här. En del reser bort och hyr ut i andra hand.

– Vet ni inte vilka de är?

– Egentligen ska vi väl godkänna andrahandsuthyrningarna, men ibland …

Han flackade med blicken.

– Det förstås, sa Claesson. Vi börjar hur som helst med listan över dem som formellt bor här.

Claesson vände sig sedan till Peter Berg som dök upp.

– Vill du se till att de som förhör hyresgästerna samtidigt kontrollerar vilka som bor där och vilka som står på kontrakten? Alla rum och samtliga hyresgäster ska finnas med på en lista.

– Visst, sa Berg.

Claesson, Lundin och Louise blev så småningom insläppta i det anspråkslösa studentrummet. Det kändes som minst en person för mycket. Rummet var mycket litet och det blev trångt.

– Tänk så lätt livet skulle vara om man bara hade det allra nödvändigaste, suckade Lundin och svepte med blicken över väggar och golv. Tak över huvudet, värme, en säng och lite musik. Och alla tankar man skulle fylla livet med i stället för prylar.

– Det är väl ingen som hindrar dig att tänka nu också, sa Claesson torrt och drog ut en byrålåda.

Louise hade börjat bläddra i en dagbok.

– Hör här, sa hon och ropade ivrigt tillbaka Lundin som känt sig överflödig och var på väg ut. Hon vände sig samtidigt även till Claesson. Sista anteckningen är från allhelgonadagen, lördagen den tredje november. Hur många dagar sedan blir det?

Hon blundade medan hon räknade efter.

– Femton, sköt Benny in medan han satte en hand mitt i ryggen på henne och föste henne åt sidan.

– Mer än två veckor sedan, alltså, fortsatte hon. Då levde hon. Hör här, sa hon och höll upp dagboken och läste: Detta år slutar bra. Jag har fått en vän. Kanske mer än en vän???, och så är det inte mindre än ett, två … tre frågetecken efter.

– En pojkvän förstås, sa Claesson.

– Ja, det verkar så, höll Lundin med om.

Människors liv och behov var rätt lika. Det hade de för länge sedan kommit till insikt om.

– Eller flickvän, sa Louise med gäckande blick och Claesson upphörde helt med garderobsinventeringen och glodde på henne.

– Vi måste ju inte nödvändigtvis krångla till det. Men visst …

Han ryckte på axlarna.

– Visst, visst kan det vara så, fullföljde Lundin meningen och rev sig i det glesnande håret så att det kom att virvla sig uppåt. Fast kvinnor stryper sällan sina offer.

– Mycket sällan, fyllde Claesson i. Vi måste oavsett kön få tag på den där kompisen. Står det någonstans vad vederbörande heter?

Hon bläddrade snabbt, ögnade igenom sidorna.

– Inte vad jag kan se i brådrasket.

– Vill du vara hygglig och titta igenom dagboken noggrant? Du kan göra det på polishuset. Helst i dag, eller i kväll.

– Visst, bekräftade hon och insåg samtidigt att kvällen skulle bli sen oavsett om hon ville det eller ej.

– Kvinnor är inte starka nog för att strypa, fortsatte Lundin. Om inte offret är påtagligt svagare, alltså. Ett barn till exempel, slapp det ur honom där han stod vid dörren med hängande armar och böjt huvud. På grund av längden höll han nästan alltid huvudet lätt framåtböjt, han slapp på så sätt slå skallen i dörrposter och kunde titta folk snett ner i ögonen.

Det där sista han sa lät de övriga passera, men de hade hört vad som glidit ur honom. Mödrar som dödar sina barn. De hade varit med om att det hänt, men det var så pass smärtsamt att de helst inte ville bli påminda.

– Nä, det är för tungt för kvinnor att strypa, sa Louise och gled på rösten eftersom hon samtidigt var uppslukad av dagboken. Bättre att ta till kökskniven i så fall, sa hon och tittade upp.

Claesson glodde helt kort på henne. Hon är inte i form, tänkte han.

Benny Grahn hade redan gått igenom vad han skulle. Kläderna skulle tas om hand, fibrerna säkras, eventuella kroppsvätskor analyseras.

– Det är exemplariskt ordentligt överallt, sköt Benny in och vände sig till Claesson. Du hittar inga överraskningar.

Underkläder och tröjor hade legat i prydliga högar. Hela kläder, rentvättade, ingen lyx. Inga märkvärdigheter.

– Hon har väl sina tillhörigheter någon annanstans, sa Claesson. Det här kan ju inte vara allt?

Han tänkte på Cecilia, Veronikas dotter, som hade hela källaren full med prylar hon inte behövde på studentrummet i Lund. Lådor och kartonger han gärna hade blivit av med, i alla fall kunde hon ha rensat bland bråten. Men det hade han varit finkänslig nog att inte påpeka.

Louise bläddrade bakåt i dagboken. Hon kände hur texten drabbade henne. Vemodet steg upp. Innehållet och tonläget var smärtsamt bekant.

– Ordentlig ung dam, kommenterade Claesson återigen och ställde sig mitt i rummet, följde metodiskt med blicken runt om.

Louise hörde inte på. Hon stod fortfarande med dagboken i händerna och försökte hålla undan sitt eget för tillfället erbarmliga liv.

Jag har haft otur i livet. Varför har det blivit så? Det vänder säkert. Annars finns det ju ingen rättvisa. Jag måste tycka om mig själv bättre. Kanske? Inte bara önska att andra ska tycka om mig. Fast jag är krånglig!

Malin Larsson använde utropstecken och frågetecken flitigt. De korthuggna meningarna kunde ha varit skrivna av mig själv, tänkte Louise. I alla fall som jag mår just nu. Fast jag skulle inte låta så patetisk.

Den eviga längtan efter någon genomsyrade varje dagbokssida. Förnumstiga formuleringar, en aning barnsliga för att var skrivna av en kvinna på över tjugo, men dagboken var å andra sidan privat. De blanka sidorna var hennes ventil och kanske även stora tröst. Där kunde hon blöda, låta känslorna svämma över. Tomma blad att tömma sitt hjärtas svärta på, formulera tankar och känslor så att tillvaron blev en smula mer begriplig. Det var väl det som en dagbok var till för, tänkte Louise. En tyst vän som alltid fanns till hands. Kära dagbok! Hon kanske skulle börja igen, slog det henne. Behovet fanns. Men när skulle hon hinna? Hon mindes dagboksförsök under en gryende ungdom, men det hade aldrig blivit så mycket av det. Hon var alldeles för orolig och rastlös för att sitta och pränta i en skrivbok.

Kanske fanns det tecken på tårar? Hon bläddrade. Veckat papper eller utflutet bläck? Hon fann ingetdera. Benny fick undersöka det.

Fast i texten fanns också hopp, såg hon. Inte enbart ensamhet och längtan. Fredagen den sjunde september var Malin Larsson lätt i själen.

Det var klart ute när jag gick hem. Jag kände mig fri. Inget binder mig här. Klasskamraterna är trevliga, jag tycker om studierna. Jag vågade titta rakt fram när jag gick hem. Inte i marken. Är det så här det känns?

Mellan dessa enstaka frihetsbekräftelser ägnade Malin Larsson sig åt ett kraftfullt argumenterande för det egna existensberättigandet, rätten till kärlek och gemenskap. Det var inte svårt att upptäcka. Orden stod där, svart på vitt. Hon var även mycket självkritisk.

Jag måste skärpa mig. Jag får inte förhasta mig. Aldrig blir arg. Måste försöka vara glad hela tiden. Kanske går det bra då.

Stackars liten! tänkte Louise. Det ensamma offret. Hon tycktes vara styrd av vad omgivningen skulle tycka. Hon som så många andra, tänkte hon och slog ihop dagboken med en smäll.

– Hur många var det som bodde här i huset totalt sett? frågade Peter Berg och vände sig till Claesson ute i korridoren.

– Totalt sexton, sa Claesson och tittade på vaktmästaren.

Peter Berg utväxlade en snabb blick med Erika Ljung som nästan omärkligt lät mungiporna göra en blixtsnabb rörelse nedåt.

– Ganska många kvar, med andra ord, sa Peter lågt.

De började dela upp resten av rummen mellan sig i väntan på förstärkning. Vaktmästaren var fortfarande kvar eftersom han ännu inte hade gett upp tanken på att försöka fånga in Erika, åtminstone med blicken. Dessutom höll nyfikenheten honom kvar. Erika hade blivit allt knyckigare i rörelserna. Avogheten lyste igenom.

– Du har varit till ovärderlig hjälp, sa Claesson slutligen till honom. Det vore bra om du försökte få fram listan på hyresgästerna.

– Nu? sa vaktmästaren som om han inte begripit att det var bråttom.

– Helst med en gång, sa Claesson med en ängels tålamod och tänkte förundrat att karln måste vara korkad som inte begripit det ännu. Vi har ju dina telefonnummer om vi behöver dig. Du har väl mobilen på?

– Visst, sa han tjänstvilligt och tog med handen mot telefonen som hängde i ett fodral i bältet. Då går jag då och fixar listan, mumlade han och försökte få en sista glimt av Erika Ljung medan han lommade iväg nerför korridoren.

Två uniformspoliser hade äntligen anlänt. Claesson satte dem att hålla ordning på vilka som passerade, dels genom dörren till korridoren och dels i trappan till övervåningen.

Vaktmästaren ringde efter ett tag och berättade stolt att han var på väg med listan över hyresgästerna. Det var bara att pricka av, sa han. Det hade inte tagit honom många minuter att få ihop den, tänkte Claesson. Är man motiverad, så är man. Eller tvingad.

Claesson hade redan på morgonen varit i kontakt med Gotte som skulle ordna ytterligare förstärkning, åtminstone till måndagen. Alla studenter i det gamla elevhemmet skulle ta lång tid att förhöra, liksom kurskamraterna på vårdhögskolan, tänkte han där han stod i korridoren och försökte få en hygglig överblick. De hade bara hunnit med rektorn och några från klassen i all hast. Någon frånvaroanmälan av Malin Larsson hade inte kommit in till vårdhögskolans expedition. Claesson hade själv pratat med rektorn, den paranta Elisabeth Hübermann, som förstås var alldeles utom sig av bestörtning. Skolans rykte stod på spel, förutom tragiken. Han hade frågat henne om hon trodde att de skulle ha ingripit på något vis om de visste att en student var borta utan att ha anmält sig. Hon hade sett mycket tveksam ut. Det blir ju gärna så att man först väntar ett tag. Vanligtvis dyker studenterna upp, svarade hon ärligt fast med ängslig röst, rädd för att de gjort fel på skolan, att deras rutiner inte var tillräckliga. Kort sagt var hon orolig över att skolan, och hon själv, skulle anklagas. Och än värre, hängas ut i massmedia. Det fanns ju alltid ett behov av att hitta syndabockar, sa hon och Claesson kommenterade inte att han av erfarenhet visste att det var precis så det gärna blev. I stället försökte han lugna henne, lyssna och låta bli att spekulera i kommande offentliga avrättningar. Hoppar en student av utbildningen får skolan alltid veta det förr eller senare, berättade hon också. Studiemedlen kommer inte automatiskt, inte utan resultat. Och det vet alla. Men någon sådan begäran hade de inte heller fått in.

Samma nyfikna huvuden som hade tittat ut genom köksdörren redan när de kommit in i korridoren, syntes nu igen. En ung man med mörkt och yvigt hår och en blond studentska. Peter Berg satte fart mot dem i köket.

Det var ett mycket litet kök med tanke på att så många skulle husera där. Icke desto mindre hade man lyckats pressa in ett tämligen stort rektangulärt bord. Det var förstås trångt om saligheten kring både diskbänk och spis. Den senare hade för övrigt inte blivit avtorkad på bra länge, noterade Peter Berg med avsmak. Brunsvarta avlagringar av fett och överkokta vätskor hade bitit sig fast i emaljen mellan plattorna. De turkosblå skåpluckorna ovanför var kantstötta och matta av ålder.

Vid bordet satt den krullhårige unge mannen tillsammans med en blek, kortväxt och tunn kvinna iförd en stor olle stickad i samma sorts garn som man brukade använda till raggsockor. Peter Berg presenterade sig och de följde hans minsta rörelse med allvarliga ögon.

– Malin Larsson har hittats död, inledde Peter Berg och drog ut en stol.

Över köksbordet blev det påtagligt tyst. De såg storögt på varandra.

– Då var det alltså sant, sa den unge mannen lågt.

– Men inte här, va, sa den ytterligt späda kvinnan med en överraskande stark röst.

– Nej, inte här. Hon har hittats en bit utanför staden och vi försöker nu att ta reda på vad som har hänt. Och när det hände. Jag skulle därför vilja ställa några frågor.

De nickade och Peter Berg tog upp ett anteckningsblock. Han hade behållit den vinterfodrade läderjackan på och kände nu att tröjan inunder började klibba, men han ville inte distrahera det påbörjade samtalet med att kränga av sig jackan.

Han vände sig till den unga kvinnan som hade satt upp fötterna på stolsitsen och dragit tröjan över benen som ett barn.

– När träffade du henne senast?

Hon ryckte på axlarna. Håret var kort, nästan stubbat och gulblont som om det var färgat, och det verkade insmort med vax eller fett eller något annat som gjorde att frisyren såg randig ut.

– Det var ett tag sedan. Före novemberlovet. Vi har faktiskt pratat om det. Här i korridoren, alltså.

– Ja, att hon inte setts på ett tag, föll den unge mannen in.

– Hur ofta brukade ni träffa henne i vanliga fall? undrade Peter Berg.

– Varje dag, faktiskt, sa den unga kvinnan, vars namn var Sanna.

– Ja, varje morgon. Nästan. Vid frukosten, sa den krullhårige.

– Före novemberlovet, sa ni. Före allhelgona alltså? frågade Peter Berg.

De nickade.

– Vi reste iväg, men hon var kvar. Hon sa att hon ville det, sa Sanna.

– Vet ni hur många till som var kvar?

– Nä, sa den krullhårige.

– Ingen mer än hon, tror jag, sa Sanna. Inte i vår korridor alltså.

– Om du tänker efter ordentligt, sa Peter Berg och vände sig till den unga kvinnan. När såg du henne senast, mer exakt?

Hon bet sig i underläppen.

– Så där vid tolvsnåret på fredagen. Här i korridoren. Jag gick till tåget då och hon skulle ut till köket och hon sa något i stil med trevlig resa och vinkade så här, sa Sanna och gjorde en liten fruntimmersvinkning med ena handen. Hon var rätt snäll, sa hon och såg ner i golvet.

– Du då? sa Peter Berg och ställde frågan till den krullhårige.

– Lite senare. Kanske vid tretiden. Jag träffade henne utanför huset. Här utanför alltså. Hon kom från stan och var på väg hem och jag var på väg mot stan, till bussen mot Stockholm.

– Hon kom gående, menar du?

Han nickade. Hon hade alltså hunnit fram och tillbaka till stan, tänkte Peter Berg.

– Hon hade cykeln med sig men hon ledde den. Du vet, uppförsbacken är tung, sa den krullhårige som för övrigt hette Jonathan. Man måste ha låga växlar på cykeln för att orka trampa.

– Var hon ensam eller i sällskap med någon?

– Hon var ensam.

– Hade hon någon väska eller kasse?

– Kanske hade hon en matkasse på styret, men jag kan inte svara säkert. Det finns förresten lite mat på hennes hylla i kylen.

Peter Berg tittade på honom.

– Då har den legat ett tag?

– Ja, sa Jonathan. Det är sällan som någon orkar rensa efter någon annan. Det skulle vara när Fredrika är köksvakt. Hon är äckelmagad och brukar städa ur. Vi andra bryr oss inte.

– Fredrika. Vad heter hon mer?

– Fredrika Holst.

Han antecknade detta.

– Kan du visa mig Malin Larssons hylla.

Det var Sanna som spänstigt studsade upp och öppnade kylskåpsdörren. En tredjedels kylskåpshylla var vad som stod en student till buds. På mjölk- och filpaketen i dörren var namnen textade med tusch. Han såg direkt hennes namn. Malin stod det på en enlitersförpackning mellanmjölk. Bäst-före-datum var den sjätte november.

På Malins hylla låg en tub Kalles kaviar, ett litet paket Bregott, en förpackning ägg, en burk apelsinmarmelad, en liten burk matlagningsyoghurt, som förmodligen också var härsken, och en förpackning kött som sett sina bästa dagar. Han stängde dörren.

– Rör inget här! förmanade han.

De nickade allvarligt att de förstått. Peter Berg lämnade dem, gick ut till Benny och meddelade honom var det fanns mer jobb, och kom tillbaka.

– Vet du vad hon hade för cykel? fortsatte han sedan vänd mot den krullhårige som var så mager att kläderna, en röd T-shirt och ett par manchesterjeans, hängde säckigt på honom.

– Inte exakt, men jag kanske skulle känna igen den om jag såg den.

Peter Berg tänkte att han skulle valla honom i cykelstället senare. Han lutade sig sedan bakåt, pinnstolens ryggstöd knarrade betänkligt. Han la pennan ifrån sig, flätade armarna över bröstet och betraktade dem i tur och ordning. Båda tittade ängsligt och smått förvånat tillbaka, vilket var meningen.

– Vad vet ni om Malin? sa Peter Berg sedan. Tänk efter. Tänk ordentligt. Hade hon pojkvän? Vad vet ni om familjen? Kamraterna?

Peter Berg var myndig i tonen som en präst i predikstolen, for med blicken uppmärksamt från den ena till den andra, men ingen av dem verkade böjd att svara.

– Inget särskilt, sa Sanna till slut, men Peter Berg såg hur hon lite tveksamt tjuvkikade under luggen på Jonathan, som om de hade kommit överens om att hålla inne med något.

Han upprepade därför frågan, ställde den på exakt samma sätt men tittade barskare på dem.

– Nå, är det något ni vill säga? Det är viktigt det här. Det är ingen lek, la han till.

Som om de trodde det, tänkte han sedan. Men man visste aldrig vad som rörde sig i huvudet på folk. Lika bra att vara tydlig.

– Kanske, sa Sanna dröjande och lirkade ut benen ur tröjan och satte ner fötterna på golvet.

Peter Berg väntade ut henne och kände återigen att han var för varmt klädd, kinderna började mörkna.

– Hon sa inget om sin bakgrund. Inte vad jag kommer ihåg i alla fall, sa hon. Men det verkade som om hon hade träffat någon.

– Någon?

– Tja, hon pratade inte om det heller. Hon var inte precis en sådan som snackade så mycket. Hon var kanske blyg.

– Men varför tror du att hon hade träffat någon?

– Hon pratade rätt mycket med en kille på puben. Kanske var hon ihop med honom, sa Sanna och svävade ut med blicken genom fönstret, och sedan till diskbänken för att slutligen landa med den på sin korridorkamrat.

– Men det där vet du inget om, sa han tvärt och glodde barskt på henne.

Hon tystnade.

– Fram med det nu, manade Peter Berg. Vem är det?

– Vet inte vad han heter, sa Sanna tyst och slog ner blicken i vaxduken och följde en spricka i duken med pekfingertoppen.

– Vet du?

Peter Berg vände sig till Jonathan.

– Nej. Inte vad han heter, men han lagar cyklar… Och jag är säker på att han inte har med det här att göra, la han forcerat till.

Hur kan du veta det? tänkte Peter Berg och slog ihop anteckningsboken och bad dem följa med ut och leta efter Malin Larssons cykel. De hittade den förstås inte. Men å andra sidan visste ingen av dem riktigt hur den såg ut. Det var som det ofta var, rätt diffust.

*

Claesson ringde på dörren av brunt faner två trappor upp i en mördande tråkig hyresfastighet från sent sextiotal. Omgivningarna var om möjligt ännu tristare. Plant, rätlinjigt och stereotypt välordnat. Klockan var nästan halv åtta på kvällen. Dörren öppnades sent omsider.

– Välkommen, sa Isabelle Axelsson utan så mycket som ansatsen till ett leende och släppte in honom.

Hon såg inte riktigt ut som Claesson föreställt sig. Betydligt robustare. Rätt bred över stussen, fyllig barm och med ett kraftigt handslag. Klädd i långbyxor och tröja och en sorts stickad väst utanpå. Sportigt. Inte damigt eller tantigt. Det något förvirrade telefonsamtalet på morgonen hade fått honom att tro att hon var av vekare virke än hon tycktes vara. Bräcklig rent av, hade han tänkt sig. Det var förmodligen rösten som lurat honom. Den var ovanligt ljus för att höra ihop med en kvinna i så kallad mogen ålder. Hon rökte nog inte.

Claesson klev automatiskt ur skorna, hängde av sig den barrskogsgröna goretexjackan och följde med in i vardagsrummet. Lägenheten hade en förhållandevis öppen planlösning utan dörr mellan vardagsrum och kök. Rent och prydligt. Bokhylla, soffa med pläd, två blå fåtöljer, tv, musikanläggning av ett icke färskt datum men som säkert fungerade utmärkt.

– Får jag bjuda på något?

– Nej tack, svarade han och slog sig ner.

– Själv dricker jag inte kaffe på kvällarna nu längre, kommenterade hon lågt och pressade fram ett leende.

Claesson kände att han ville hem, och inledde direkt med några korta frågor om tidpunkt, plats och allmänna förhållanden kring det sista tillfället som Isabelle Axelsson träffade Malin Larsson. Det var torsdagen den första november på den sjukhusavdelning där Malin gjorde sin praktik. En kirurgavdelning. Det var inget märkvärdigt eller avvikande eller underligt alls med henne vad Isabelle kunde påminna sig, berättade hon i lugn ton. Sedan kom en lång harang med ursäkter för att hon inte hunnit anmäla att Malin inte kommit till sin arbetsplats. Ögonen spärrades upp, rösten steg och Claesson kunde inte undgå att märka hur förtvivlad denna till synes rekorderliga sjuksyster var över denna i hans tycke futtiga sak. Han avbröt henne.

– Du ville ju inget illa, sa han överslätande.

Det var som att släcka en eld. Hon stannade tvärt upp.

– Nej, inte alls. Det bara blev så tokigt, utbrast hon med en stunds fördröjning.

Huden var gråblå under ögonen. Oron hade förstås gett henne sömnlösa nätter. Claesson bad henne sedan att berätta lite allmänt om Malin.

– Vilket var ditt första intryck? inledde han.

Isabelle knäppte upp den randiga västen medan hon såg ut att tänka efter hur hon bäst skulle välja sina ord. Hon hade blivit svettig av så mycket känsloladdat prat, noterade han. Spänningen tycktes emellertid börja släppa. Ögonen som riktades mot honom var inte längre kritiska eller försvarsinställda.

I lägenheten rådde ett välordnat lugn. Inga bilar hördes utanför, tyst från grannarna, förutom ett kortvarigt och lågt skrapljud från våningen ovanför, som när man flyttar en möbel, och han reagerade med en förnimmelse av explosionsartad smärta i ryggslutet. Att ens tänka på att rucka på en möbel, vilken det vara månde, låg långt utanför hans nuvarande kapacitet.

– Det var en tisdag Malin kom första gången, berättade hon till slut. Det var överenskommet med skolan. Likaså var det bestämt att hon skulle följa min schemarad, och jag började klockan sju som vanligt. Malin var den enda studenten vi hade just då på avdelningen, berättade hon och tystnade sedan och tycktes fundera vidare.

– Märkte du något speciellt med henne då? undrade Claesson.

Isabelle skakade bestämt på huvudet.

– Nej, inte alls. Hon satt med mig på expeditionen på avdelningen under rapporten och sa i stort sett ingenting. Lyssnade tills vi var färdiga. Hon ställde nog inte ens några frågor efteråt, om jag minns rätt.

– Tyckte du det var konstigt?

– Nej, egentligen inte. Men oftast brukar ju de som är helt ovana vid den här typen av arbetsinnehåll, vid svaghet och skröplighet, reagera över något. Ibland tycker de att det rent ut sagt är äckligt, värjer sig eller blir rädda. Speciellt om de är unga. Och det är ju inte så konstigt. Unga människor vill skratta, se det friska, framtiden och möjligheterna, inte begränsningarna och bräckligheten hos oss människor, sa hon och fångade Claessons blick i samförstånd.

– Verkligheten kommer ikapp tids nog, inflikade han.

– Just det! I början tycker nästan alla, oavsett vilken typ de är, att vi låter krassa. Yrkesjargongen, du vet, sa hon och Claesson nickade. Rationellt prat om cancer och dödsfall som om det vore småpotatis. Men så upplever vi det förstås inte. Vi tar illa vid oss ibland, känner med våra patienter, vill att det ska bli så bra som möjligt, men vi lever ju med sjukdom och död hela dagarna, så vi måste sätta våra egna gränser. Precis som ni poliser, förmodar jag.

Han nickade.

– Men hon reagerade inte alls? undrade han.

– Nej. Hon var som sagt rätt tyst, men jag uppfattade det inte som en skrämd tystnad. Jag tror att hon hanterade situationen så väl för att hon faktiskt hade arbetat i vårdsvängen en del. Vant sig, om man får lov att säga så. Fast på ett sunt sätt. Men hon reagerade över en patient, en ung kvinna i hennes egen ålder som låg inne för en app.

– Förlåt?

– Appendicit. Blindtarm. Malin reagerade över patientens krav. Vi pratade lite om det. Jag uppfattade det som att hon tyckte att patienten var snudd på bortskämd.

Isabelle stannade upp, såg tvekande ut.

– Jag vet att du inte får säga något på grund av tystnadsplikten, men du kanske kunde berätta lite i allmänna ordalag, föreslog Claesson.

– Vi kallar patienter av den här typen för EMLA-generationen, upplyste Isabelle, drog snett på munnen och tittade på Claesson för att se om han förstod henne rätt.

– Jaha, svarade han intresserat och log åt den lustiga benämningen. Vad är nu det, om man får lov att fråga?

– Det är unga patienter som växt upp med ett materiellt tryggt och omhuldat liv. Som sällan behövt försaka något. Välfärdsbarnen som fått nästan allt de pekat på. De klarar inga umbäranden. Inte ens att man sätter en nål, som faktiskt inte gör speciellt ont, deklarerade hon med förtrytelse i rösten. Först måste man smeta på bedövningssalva på huden, sådan vi använder till småbarn. Krämen heter EMLA. Däremot kan de pierca sig både här och där, i tungan, naveln, öronen och på väldigt intima ställen, utan någon som helst bedövning.

– Det har väl med motivation att göra, påpekade Claesson.

– Visst! Vill man vara fin får man lida pin, men är man sjuk så finns det ju ingen anledning att sträcka sig.

Det hördes att hon formulerat dessa fraser tidigare.

– Nå, hur vad det med patienten med blindtarmen och Malin?

– Den unga tjejen låg på avdelningen och höll hov, enkelt uttryckt. Hon tryckte ideligen på ringklockan för än det ena, än det andra. Småsaker kan man säga. Och ändå var hon i stort sett färdigbehandlad. Skulle bara mobiliseras och sedan hem. Hon var ju botad. Bara läkningen kvar. Hon borde försökt ta sig ur sängen själv, gå till matsalen, gå på toaletten och så vidare. Men allt skulle vi hjälpa henne med. Ingen vilja till samarbete alls, eller att ens försöka. När det är fullbelagt bli man stressad och det blir tungt med en sådan här patient. Det finns inga marginaler. Måttet blev rågat när hon propsade på att pojkvännen skulle bo över natten.

– Kunde han inte det? undrade Claesson oskuldsfullt.

– Knappast på en fyrsal. Tre andra kvinnor med betydligt dystrare prognoser låg där också. En karl i sängen, det går verkligen inte! Det är inte hotellverksamhet vi bedriver, sa hon torrt. Enkelrummen är i princip alltid upptagna av riktigt dåliga patienter. Kanske en döende. Malin försökte lirka med henne, gav henne tid, lyssnade. Därför blev hon säkert extra nedslagen av patientens barnsligt tjuriga och smått aggressiva sätt. Föräldrarna började dessutom ringa, tog i och var arga och hotande. Malin sa något i stil med ”hur vågar hon”.

– Vad menade hon med det, tror du? Varför skulle hon inte våga? undrade Claesson.

– Våga vara så krävande, tror jag att hon menade. Fick för mig att Malin inte själv skulle vågat pressa sin omgivning på det viset.

– Hur uppfattade du det? frågade Claesson.

– Som rätt sunt. Och inte var Malin krävande i alla fall. Det var knappt att man märkte henne.

Claesson nickade, funderade över detta.

– Hur gick det förresten med pojkvännen som skulle sova över? undrade han sedan nyfiket.

– Jaså, han! Han fick stanna hemma, och det var nog bäst. Blindtarmspatienten behövde lite lugn och ro och inte en ung spoling som bökade med henne i sängen och ville ha egen uppmärksamhet. Dagen därpå gick hon hem. Då var hon rätt nöjd, trots allt.

Han nickade.

– Det är ofta så med igelkottar, fortsatte hon. Man vill helst undvika dem, men om man närmar sig dem så fäller de in piggarna efter ett tag.

– Det låter klokt, sa han och förberedde nästa fråga, som var lite knivig. Jag ställer nu en fråga, inledde han därför medan han sökte efter en fomulering som varken skulle låta plump eller fördomsfull. Kanske är det svårt att svara på, men kan du säga något om huruvida du har en känsla av att Malin var en person som tog risker?

Claesson hörde själv att det lät dumt.

– Vad då för risker?

– Som kanske utsatte sig för faror i onödan?

– Vad då? Fallskärmshopp och sådant?

– Kanske inte direkt, men som festade länge och gick hem sent, umgicks i så kallade tvivelaktiga sällskap, liftade när hon skulle någonstans, drack lite för mycket.

Han undvek att fråga något om hennes klädsel av två skäl, dels för att de visste vad hon hade haft på sig när hon mördades och vad som fanns i garderoben, dels för att just kläder var ett känsligt och för honom svårtolkat kapitel. Att vara så kallat utmanande klädd med korta kjolar och djupa urringningar var just nu en fullkomligt normal klädstil, ett mode, i vissa åldersgrupper och kretsar och behövde inte nödvändigtvis innebära att man bjöd ut sig. Vad det nu var. En vacker kvinna drog ju alltid blickarna till sig, blev ett objekt hur man än vände och vred på det. Men det hade inget med kvinnans eventuella önskan om sexuella inviter att göra.

Isabelle hade tagit sig en lång funderare.

– Nej, jag kan inte säga något alls om hennes eventuella riskbeteende, sa hon till slut bestämt. Jag vågar inte uttala mig. Men jag skulle bli förvånad om hon var en riskperson.

– Nej, det är inte lätt att svara på, men tack för att du försökte, sa han och vände blad i det lilla spiralblocket han hade framme. Vad minns du annars att Malin berättade om sitt privatliv? undrade han sedan och la block och penna på den ljusa bordsskivan.

Isabelle, som hittills suttit tämligen stelt framåtlutad, kavlade nu upp ärmarna och lutade sig samtidigt mer bekvämt bakåt i den kornblå fåtöljen, som var en modernare modell än de övriga möblerna. Fötterna i fårskinnstofflor var prydligt placerade invid varandra på den sträva yllemattan. Bakom henne på tv:n stod fotografier av barnen. En flicka och en pojke, båda i konfirmationsåldern när bilderna togs. Hon var frånskild, det visste han. Bröllopsfoto och bild på maken saknades.

Hon rynkade pannan.

– Malin berättade inte mycket och inget spontant, skulle jag vilja påstå, sa hon. Men vi har en syster på avdelningen, hon heter Janet, och hon är rätt kul men också väldigt nyfiken och inte så lite fräck, tillade hon med ett leende. Janet går på folk. Inte otrevligt men rätt närgånget. Så när vi fikade en dag frågade hon Malin varför hon i herrans namn hade flyttat till vår lilla håla, som hon uttryckte det. Janet vill nämligen själv mycket hellre bo i en stor stad, Stockholm helst, men hennes man vill inte flytta …

– Jaha! Och vad svarade Malin? bröt Claesson in innan harangen om Janet hunnit bli alltför lång.

– Hon sa bara att hon flyttat hit för att hon kom in på vårdhögskolan och att hon trivdes. Och då frågade Janet om hon hade en pojkvän, och då blev Malin lika röd som … som …

Isabelle flackade med blicken tills den landade på en tomteröd kudde i soffan.

– Som den där, pekade hon. Lika blodröd blev hon. Men hon svarade inte, och jag tror, om jag minns rätt, att Janet var tvungen att rusa ifrån. En patient ringde på henne, så hon kunde inte fortsätta utfrågningen.

– Och ingen annan gjorde det heller?

– Nej. Jag brukar lämna människor ifred. Och så var det väl någon som stod i dörren och ville mig och Malin något. Det brukar vara så, när vi precis slagit oss ner så ringer det alltid en patient och ska ha hjälp. De känner det på sig. Eller så ställer de sig i dörren till personalrummet och ser hjälplösa ut medan vi dricker kaffe, så att man måste lyfta från stolen, sa hon med röda fläckar av förtrytelse på kinderna.

– Alla arbetsplatser har sina irritationsmoment, konstaterade han och kliade sig med vänsterhanden på hakan, och han noterade att hon tittade iakttagande på handen, eller snarare på fingrarna. De var ringlösa. Han tog ner handen. Vi har hunnit prata med några av Malins korridorkamrater på elevhemmet, fortsatte han. De uppfattade henne som lite reserverad. Kanske blyg. Tycker du att det stämmer?

– Ja, svarade hon direkt. Jag uppfattade henne som en ganska vanlig och stillsam ung kvinna.

Claesson reste sig och tackade för sig. En ganska vanlig och stillsam ung kvinna. Beskrivningen ringde i huvudet på honom i bilen hem. Lät som saxat ur en sedelärande roman av det populära slaget. Skulle kunna användas till mycket. Att göra rubriker av till exempel.

*

Han skulle behövt något starkare än öl. Det var som om tankarna var för stora, flöt iväg och gjorde honom osäker. Malin vred sitt glas på bordet. Runt, runt snurrade hon det medan hon tittade ner. Fingrarna rörde sig metodiskt. Han skulle vilja ta hennes hand, få henne att stanna upp. Se på honom. Säga något. Något bra, som gjorde honom säker. Men hon teg. Hennes mun var halvöppen, håret hängde ner över ansiktet. Fan, vad hon var söt!

Det var inte mycket Coca-Cola kvar i hennes glas.

– Ska du inte ha mer?

Han ville dra ut på det.

– Nej, tack! sa hon och såg äntligen upp på honom.

– En öl? trugade han.

Hon skakade på huvudet. Envist. Samtidigt tittade hon på honom, sög honom till sig.

– Kom igen! vädjade han och kände hur blodådrorna på halsen fylldes.

– Jag måste gå snart, sa hon rakt ner i bordet och la huvudet samtidigt lite på sned.

– Är det verkligen så viktigt? Plugget?

Han stötte fram frågorna. Försökte mildra, men det var svårt.

– Ja, för mig, sa hon. Jag vill klara mig.

– Men du är väl smart? Du klarar dig nog utan att anstränga dig.

– Det gör väl ingen!

Ögonen blixtrade till, hon drog häftigt in andan och rätade upp ryggen så att brösten sköt fram. Han såg bh:n avteckna sig genom tröjan. Viljan att hålla henne kvar blev ännu starkare. Att inte låta henne glida iväg.

– Du, en liten stund till, bönade han och försökte nå hennes knän med händerna under bordet.

– Men min arbetsgrupp ska samlas. Alla måste vara med. Uppgiften ska redovisas i morgon redan, förklarade hon och la det ena benet över det andra så att handen gled av knäet. Tyvärr! la hon till, skruvade lite på sig och drog på munnen.

Ett urskuldande leende, tänkte han. Hon hade kanske dåligt samvete? Skulle hon stannat annars, om det inte vore för den där utbildningen? Eller om det kanske var något annat? Han måste få veta.

– Är det kul att gå där?

Han borde inte fråga men kunde inte hejda sig.

– Kul och kul. Hon tittade ut genom fönstret, fick ljuset i ögonen som glittrade till och smalnade av.

Hon undviker mig, tänkte han förbittrat. Varför? Utanförkänslan gjorde honom paralyserad. Hon orkade inte ens lyfta ölglaset.

– Va? manade han på medan han granskade varje blinkning och varje liten rörelse i hennes ansikte.

Hon svarade inte. Inte direkt, utan sköt ut läpparna så att hon såg så där barnslig och lite skyddslös ut som han gillade. Samtidigt gjorde hon en vid rörelse med ögonen från fönstret, upp i taket, ner mot bordet och så

landade de klarblå slutligen på honom tvärs över bordet. Han blev matt. Samtidigt hörde han en suck. Nästan ljudlös, som om det inte var meningen att han skulle höra. Men det gjorde han. Tvivlet sköt i höjden. Han höll på att sprängas.

– Är det viktigt? På riktigt alltså? envisades han. Helst hade han velat tvinga henne att säga vad som var allra viktigast, men det vågade han inte.

– Hur då, menar du? sa hon som om hon inte begrep, fast det gjorde hon nog. Samtidigt granskade hon honom. Såg rakt igenom honom. Borrade sig in. Pupillerna hade blivit stora, ögonen mörkare.

Allvaret var svårt att tyda.

Varför ville hon inte vara med honom i stället? Tankarna rev ursinnigt i honom. Varför vågade hon inte riskera lite för hans skull? Det var visserligen bra att hon gick på den där skolan, blev något riktigt, bara hon inte glömde bort honom. Och nog var han stolt också. Malin var inte vem som helst.

Men hon hade fortfarande inte svarat. Varför gjorde hon så här mot honom? Insåg hon verkligen hur mycket han brydde sig om henne?

Hon drog håret bakom öronen och svepte ner det över axlarna. Blev ännu sötare. Halsen bar. Droppen i den tunna halskedjan låg i halsgropen. Hon log vagt, liksom oskuldsfullt, och såg med huvudet en aning nerböjt återigen rakt in i hans ögon. Värmen överväldigade honom. Jag visste det! jublade det inom honom. De två hörde ihop. För alltid!

Två killar vid ett bord borta vid bardisken glodde tyst på dem. Rökpelare steg från deras händer. De såg ut att vara yngre än han. De askade på golvet och spanade samtidigt nonchalant åt deras håll. De såg inte honom. De såg egentligen bara på Malin. Hon syntes, tänkte han. Insikten gnagde.

– Det är roligt att plugga, sa hon plötsligt. Faktiskt! la hon till och lät tvärsäker. Det är nervöst också. Jag är rädd att jag inte riktigt ska klara det, pladdrade hon vidare, men han hörde knappt vad hon sa. Och nu ska jag ha praktik. Jättespännande, fortsatte hon och hennes tveklösa entusiasm var svår att ta till sig. Och killarna som glodde på dem, eller snarare på Malin, inte rakt på utan med snabba genomträngande blickar, gjorde att irritationen ytterligare späddes på.

Han var tvungen att skärpa sig så att han inte förstörde något.

Så reste sig de där två vid bardisken och gick. Det var tur, tänkte han lättad och försökte fånga henne igen.

Men då reste sig Malin också. Ställde sig upp utan förvarning och la väskan på bordet. Ett kollegieblock stack fram. Hon böjde sig över väskan och började ivrigt leta runt tills hon hittade ett hopvikt papper som hon vecklade upp och läste medan hon rynkade ögonbrynen. Hon var fullständigt oåtkomlig. Så drog hon upp tröjärmen, tittade på klockan, höjde ögonbrynen i ett försök att se överraskad ut, förvånad över att tiden gått för fort.

– Jag är ledsen, men jag måste skynda mig, sa hon.

Förtrollningen var bruten. Han satt kvar, tung och orörlig.

Hennes rörelser var snabba och smidiga och hon var redan långt borta. Han följde hur hon drog ner tröjan över jeansen och tog på jackan, men utan att se på honom. Då fick väl han också resa sig, tänkte han. Kanske kunde de slå följe en bit?

Han kom i jämnhöjd med henne, sträckte ut armarna när han tog på jackan så att han råkade röra vid henne, men hon reagerade inte, konstaterade han besviket. Hon drog upp håret som hamnat under jackan, och när det föll över ryggen kände han hennes doft, hennes närhet, men hon märkte fortfarande inget. Det var bara han som tärdes av längtan. Efter att få äga henne.

Vilken minut som helst skulle hon gå ifrån honom och han kunde inte hindra henne. Han bet ihop så att käkmusklerna spände. Han skulle frätas sönder av alla tankar, av att vänta.

Hon öppnade dörren och klev ut på trottoaren.

– Hej då! sa hon och klappade honom snabbt på kinden.

– Jag kan följa dig? erbjöd han generöst.

– Det behövs inte, sa hon och började gå. Vi hörs, vinkade hon.

– Visst, sa han där han stod kvar men såg inte glad ut. Allvarlig och sorgesam, och det var med vilja. Hon skulle få känna av att hon sårade honom. Få dåligt samvete. Hon gick till sina löjliga kurskamrater och lämnade honom. Hon skulle få ångra det.

Den gula jackan försvann runt hörnet.

Undrar om det verkligen var sant att hon skulle träffa sina studiekamrater? tänkte han och bet i kindernas insidor. Han knäppte sedan jackan, stoppade händerna i fickorna och gick med raska steg i samma riktning.