Fredagen den 30 november
KLOCKAN VAR DRYGT TIO på förmiddagen och Claesson la just på luren.
– Det var då själve …, svor han och gick först in till Louise, men rummet var tomt, varpå han knackade på Lundins stängda dörr.
– Kom in! ropade Lundin.
Han gläntade försiktigt, men Lundin var ensam, så han steg på.
– Det kan vara fel cykel, sa Claesson sammanbitet.
– Suck! svarade Lundin.
– Fick nämligen ett telefonsamtal från Isabelle Axelsson som nu delvis vill ta tillbaka sina uppgifter från i går för hon har sett en jämförbar cykel.
– Så hon vacklar?
– Jag vet inte. Men något hon borde tänkt på att berätta tidigare kom plötsligt fram när hon såg den där svarta cykeln i går. Hon påstod att hon har sett en liknande utanför en av husvagnarna vid Fröjdeberga camping för flera veckor sedan. Då när vi var därute.
– Det tycks drälla av svarta cyklar med bruna sadlar just nu, sa Lundin och vred stolen förbi skrivbordet så att han fick plats att lägga det ena benet över det andra.
– Ja. Fråga mig inte varför hon inte sagt något om det tidigare, sa Claesson.
– Hon är väl pressad, sa Lundin.
– Visst! Man får hoppas att förklaringen är så enkel. Men hur som helst så har jag redan hört en kvinna som bor i en av husvagnarna. Gjorde det i början av utredningen. Minns du?
Lundin nickade.
– Hon som var dagisfröken.
– Just det. Jeanette Johansson. Tro det eller ej, hon cyklar till jobbet här i stan varje dag.
– Det finns en del frisksportare.
– Ja.
– Har du fått tag i henne?
– Nix. Men jag ska leta upp henne. På dagiset Grynet. Kan du stanna här?
Lundin nickade.
Daghemmet låg inrymt i ett lågt hus av gult tegel i kanten av ett mindre grönområde mellan hyreshusen i stadens södra delar. Barnens lekområde var inhägnat av ett trästaket. Där fanns sandlåda, rutschbana, gungor och en mindre klätterställning av trä. Plastleksaker låg utslängda och ett par stadiga trehjulingar stod övergivna på en remsa med asfalt i gruset, som om barnen nyligen lämnat dem och gått in.
Han klev på. Det var sandigt på golvet. Han möttes av rader av lågt placerade krokar med overaller och jackor. Små fack med mössor och vantar satt uppskruvade ovanför, och under de små kläderna stod robusta träbänkar och under dessa såg han trubbiga stövlar, kängor och skor i alla upptänkliga färger. Det var något värnlöst över denna barnanpassade miljö i pytteformat, han blev rörd, men kände också en sorts ängslan. En dag skulle han komma med Klara på armen. Hur skulle det kännas? Han behövde inte tänka på det ännu, insåg han medan han funderade över om han kunde kliva på med skorna på eller inte, och fick syn på korgen med ljusblå plasttossor att trä över skorna.
Barnen satt och åt. Somliga hade plastade haklappar, andra inte. Åldern varierade. En blond kvinna med en svart-och-vitprickig jumper som matade en liten mörk pojke såg frågande på honom där han stod med jackan på i dörrhålet och kände sig som en elefant.
– Är det något jag kan hjälpa till med?
Då vände sig kvinnan som satt med ryggen åt honom om. Det var Jeanette Johansson.
– Kan vi talas vid? undrade han, och hon reste sig utan att säga ett ord, nickade till arbetskamraten över bordet, lämnade rummet med barnens alla blickar efter sig. Hon förde honom till ett litet rum med ett skrivbord dimensionerat för vuxna. Avdelningsföreståndarens kontor.
– Vi har ju talats vid förut, inledde Claesson.
Hon nickade.
– Din cykel, inledde han, och något kunde direkt avläsas i hennes ansikte. Hon blev rädd.
– Ja, vad är det med den? sa hon häftigt.
– Var finns den just nu?
– Hur så?
– Vill du vara vänlig och svara på frågan?
Hon gjorde en avvärjande gest med handen.
– På lagning. Hur så?
– Var då?
– Hos en cykelreparatör förstås.
– Vilken?
– Den en bit bortom Lilla Torg.
– Brink.
– Ja, det kanske han heter, sa hon med en röst som en tjurig barnunge som man var tvungen att dra allt ur.
– När lämnade du den?
Hon blängde på honom.
– I går var det väl.
– Väl?
Hon suckade.
– Det var i går, erkände hon. På förmiddagen om du vill veta exakt, förtydligade hon i spydig ton. Hämtade den aldrig, sov över hos en kompis i stället för jag stängde dagiset och det blev sent. Men vad är det med cykeln?
Ögonen flackade.
– Vad tror du själv? sa Claesson men ångrade sig, precis som om det var en sorts gissningslek han ägnade sig åt, vilket delvis var sant.
Hon svarade inte heller.
– Den är svart, eller hur? konstaterade han.
– Ja, svarade hon och såg misstänksamt på honom.
– Hur länge har du ägt den? undrade han med en näst intill övertydlig betoning på ägt.
Hon spände hakan och underläppen. Sa inget. Ryckte på axlarna.
– Minns du inte? manade han på.
– En månad eller så. Jag …
Han nickade, väntade på fortsättningen, men den kom inte.
– Du …, sa han och ändrade tonläge och tittade milt på henne. Kom igen nu!
Hans röst var helt utan agg. Hon flackade med blicken, mot golvet, väggen, fönstret och dörren.
– Jag hittade den, erkände hon till slut och såg onekligen ut att ha svansen mellan benen.
*
Plötsligt var det som om allt lossnade.
– Hur var det nu med gummibandet som du hittade ute på Fröjdeberga camping? undrade Claesson.
– Med nittionio procents säkerhet är det Malin Larssons, sa Benny. Med andra ord, det är hennes. Det fanns hårstrån som fastnat i den lilla metallklämman. Stämde med Malins DNA. Testet är i stort sett helt tillförlitligt.
– Och du plockade upp det vid Fröjdeberga camping, undrade Claesson fast han visste svaret, han hade ju själv varit med, men de behövde alla friska upp minnet.
Han hade känt till detta samband ett tag men inte vetat vad han skulle göra med informationen.
– En kort bit från husvagnarna, mer mot fyndplatsen till, sa Benny som såg läderaktigt sträv ut i ansiktet av för lite sömn.
– Hur går det med cykeln?
– Ungefär samma som tidigare. Bilen håller vi också på att finkamma. Letar fibrer, hårstrån, cykelolja, men analyserna är inte klara.
– Tror du att man kan få in en cykel i en Golf? sa Peter Berg.
– Nä, egentligen inte, svarade Claesson.
– Rätt tufft, höll Benny med om.
– Kanske, om man mycket gärna vill, menade Louise.
– Tveksamt, ansåg Lundin. Men vi får väl pröva. Halva cykeln hänger nog i så fall utanför. Borde ha setts av någon.
– Men cykeln har kanske aldrig varit i någon bil, påpekade Erika Ljung.
– Nä. Men man vet aldrig, sa Claesson.
– Nej, det är mycket man inte vet, kontrade Lundin.
– Men tror ni verkligen hon har cyklat ända ut till Fröjdeberga, det är ju flera mil dit? sa Louise som om hon inte lyssnat.
– Sexton kilometer, påpekade Peter Berg.
– Vad fick Malin att cykla dit ut. Och hur får vi i så fall ihop det med en bil. Körde den efter, menar ni? sa Louise och alla började flina.
– Det skulle ha sett något ut, smålog Lundin och la armarna bakom nacken och började gunga på stolen på sitt sedvanliga sätt.
Lundin hade magrat, tänkte Louise som surnat till. Hon var för tillfället inte människa att tänka på andra än sig själv. Men Lundins rutiga skjorta spände inte längre över magen.
– Det kanske inte är någon bil inblandad över huvud taget, menade Benny som under en stund försökt att få en syl i vädret.
– Eller så var den bilburna personen redan på plats där ute vid campingen. Väntade på henne, sa Peter Berg.
– Vad lockade henne dit i så fall? Trampa hela vägen ut en kulen novemberdag. Det skulle i varje fall inte jag ha fått för mig, sa Louise.
– Inte jag heller, sa Lundin. Men man vet aldrig. Hot kanske?
De satt i konferensrummet, förberedde egentligen en vallning av dagisfröken Jeanette ute på platsen där hon sa sig ha hittat cykeln slängd. Som manna från himlen.
– Jeanette tog den eftersom hon behövde en cykel, berättade Claesson med faktarösten. Hon trodde inte att cykeln hade någon ägare.
– Det har alla cyklar, påpekade Louise.
– Den var olåst, låg slängd i diket. Hennes bil hade lagt av, skulle skrotas, så hon var ändå tvungen att skaffa en cykel. Hennes lön räckte inte till en ny bil. Inte i nuläget, påstod hon.
– Och tydligen inte till en cykel heller, inflikade Louise, som fortfarande var på hugget.
– Dagisfröknar har det inte fett, sköt Erika Ljung in.
– Du då? Har du det bättre, tror du? inflikade Peter Berg och gav Erika en snabb blick av blandad karaktär.
– Lite bättre. Tror jag i varje fall, replikerade hon rappt utan att titta på honom. Ska vi plocka ut det där äldre paret också?
– Varför det? högg Louise stickigt, vilket de i och för sig blivit vana vid just nu.
Hon hade varit hos advokaten på förmiddagen. Hade fått tag på en kvinnlig familjerättsadvokat som hon tyckte om, men processen var jobbig. Detta hade hon berättat, men mest teg hon. Och fräste.
– Det är klart att vi tar ut dem, men det får gå i andra hand, sa Claesson. Deras minne kanske väcks bättre till liv när vi närmare kan precisera i vilket område de eventuellt skulle kunna ha sett något.
– Som skulle påminna om en cykel, fyllde Louise i i lika amper ton som förut.
Claesson blängde på henne.
– Ja, just precis, sa han.
– Vad är det med sjuksköterskan egentligen? Verkar inte kunna bestämma sig för någonting. I alla fall inte med en gång, fortsatte Louise.
– Det verkar hur skumt som helst, höll Peter Berg med om.
– Blir det inte så när polisen kommer in i ens liv? sa Erika Ljung.
– Vad då? undrade Peter Berg.
– Tillvaron blir förvirrad.
Peter Berg svalde.
– Tanten verkar förvirrad hela hon, sa han sedan och sympatiserade med Louise.
– Jag uppfattar inte henne som förvirrad, sa Claesson. Bara auktoritetsstyrd. Och väldigt rädd för att göra fel. Hon kände Malin. Det ska vi inte heller glömma.
– Och så har hon sonen som hon vill skydda, fyllde Lundin i.
– Just det, det viktigaste av allt, bekräftade Claesson.
– Ja, det är klart, vek sig Peter Berg eftertänksamt.
– Tror ni att det är han? frågade Erika Ljung nyfiket och försökte avläsa de mer erfarna kollegornas ansikten.
Claesson och Lundin vägde varandra med blicken.
– Jag vågar mig inte på någon gissning, sa Lundin, damp i golvet med stolens framben och reste sig. Jag måste gå nu. Vilka ska med ut? frågade han Claesson.
Claesson tittade på Benny som nickade.
– Och så Erika och Berg. Hur var det med dig? frågade han och vände sig till Louise.
– Jag stannar, svarade hon kort.
De övriga reste sig.
– Louise, sa Claesson innan de lämnat rummet. Kan inte du informera Nina om var vi är?
– Hon är inte här. Sjukskriven.
Han tittade på henne, mindes att han sett Nina tämligen obehindrat lämna en viss bestämd mottagning föregående dag, och då såg hon frisk ut.
– Jaså, sa han.
– Ligger hemma och spyr.
– Går det maginfluensa?
– Nix. Hon väntar barn.
Han mindes helt plötsligt Veronikas grönbleka ansikte.
– Jaha, sa han lite bortkommet. Men säg till vikarien då.
– Du undrar inte vem hon är ihop med? sporde hon när hon gjorde honom sällskap ut i korridoren, och för ett ögonblick var hon som hon brukade, lekfullt nyfiken och inte vass eller häftig som hon blivit sedan hennes privata liv föll i spillror.
– Kanske det, sa han och väntade sig att få höra vad polishusets skvaller hade att förtälja.
– Det gör vi med. Men hon tiger som muren, sa hon och himlade med ögonen.
– Det är förstås hennes ensak, sa han och tänkte samtidigt att det möjligtvis inte var vare sig muskelvärk eller ryggont som drev Nina Persson till naprapaten, men han sa inget. Behöll triumfatoriskt informationen för sig själv.
I bilen ut till Fröjdeberga camping med Jeanette Johansson vid sidan om sig funderade han över hur Nina Persson med sitt hypersminkade ansikte, sitt dockaktiga hårsvall och sin slanka kropp skulle tåla att förvandlas till sin dubbla storlek.
Men jag unnar henne det, tänkte han, svängde ner mot stranden och stängde av motorn på den plats den lätt skuldmedvetna förskolläraren Jeanette Johansson visade dem. Det var fortfarande ljust ute. Så ljust det nu kunde bli.