Luciadagen, torsdagen den 13 december
CLAESSON BEFANN SIG i det halvt irriterade och uppvarvade tillstånd som för mycket kaffe, för lite sömn och alldeles för klena resultat förde med sig. Han borde ha lärt sig att hålla igen. Icke desto mindre hade han gått upp i svinottan, bryggt kaffe och bläddrat igenom tidningen och sedan knäppt på tv:n i vardagsrummet. Ut strömmade luciasången som från en annan värld. Han betraktade den ljusa varelsen som sakta skred in i Lunds domkyrka med tärnorna bakefter. Han hade tv:n på låg volym, men ändå vaknade Veronika av stämningen denna mörka morgon. Hon ställde sig yrvaket halvt bakom honom, lutade sig mot hans rygg.
– Och så var det lucia igen, sa hon grötigt och han kände hennes morgonandedräkt i nacken.
– Hm.
– Jag vill inte att åren går. Inte nu längre, sa hon.
– När kom det?
– När jag fyllde fyrtiofem.
– Då får jag invänta det, sa han.
Han var tre år yngre. Ett barnarov, enligt Veronikas ständiga skämt.
Gossarna i tv-rutan trädde fram och började sjunga Staffan var en stalledräng och Claes stämde upp.
…
Vi tackom nu så gärna, sjöng han, och det lät riktigt vackert.
Han vattna’ sina fålar fem.
Allt för den ljusa stjärnan.
Ingen dager synes än, stjärnorna på himmelen de blänka.
– Att bli vuxen är att slippa ha en sådan där stjärngossemössa på huvudet, sa han och avbröt sången.
– Var det så hemskt?
– Flickorna var söta, glitter i håret och utslaget hår, och vi skulle gå med den där dumstruten på huvudet. Satt dessutom aldrig riktigt kvar. Vippade hit och dit.
– Varför tar du inte upp sången igen, sa hon och la en arm om hans höft och tryckte sig hårdare mot honom. Går med i en kör?
– När skulle jag hinna det?
Han vred huvudet bakåt, lyfte ögonbrynen.
– Inte just nu kanske men sedan, sa hon lätt.
– När är sedan?
Hon släppte honom. Orden hängde i luften medan hon gick ut i köket.
– Sedan kan vara när som helst, fortsatte hon och kom tillbaka. Nästan nu, om man så vill. Eller i varje fall nästa vecka. Vill du förresten ha pepparkakor och lussekatter?
– Nej tack. Det blir väl lussekaffe på jobbet. Jag måste sticka nu.
Hon tystnade.
– Blir ni inte klara med det där snart?
Han hörde en sorts blandning av besvikelse och längtan. Kanske en önskan om att det hela snart skulle vara över. Åtminstone började han själv känna så. En frustration och en bestämd känsla av att det var dags att växla över och bli närvarande i sitt eget liv igen.
Mannen de häktat hade släppts i brist på både erkännande och hållbara bevis. Bara indicier. Det hade på sätt och vis varit en chanstagning, kanske dumt och dessutom elakt. Känslorna var blandade. Det var lätt att bli cynisk om man pressades för mycket, tänkte han, men kände ändå en lättnad när den veke cykelreparatören gick hem. I alla fall för denna gång.
*
Det var grådisigt ute men snön låg delvis kvar. Små röda dukar med pepparkakshjärtan låg på borden i personalrummet. Janne Lundin gav just upp ett garv som smittade, alla runt bordet skrattade, även Claesson, då mobilen ringde.
– En väska har kommit in, sa Joelsson i andra ändan och lät uppåt värre. Jag tror att det är något, sa han triumfatoriskt.
Claesson tog en klunk alkoholfri glögg och svalde ner den gula lussekatten, som inte hade varit i närheten av saffran – Veronikas var bättre, hon kunde inte laga mat men däremot baka – och vinkade sedan till sig Louise som satt vid ett annat bord.
På bänken två trappor ner stod en mörkblå galonväska, ungefär som en mindre säck. Den hade en axelrem som tycktes ha gått av i ena fästet. Claesson böjde sig över väskan, försökte kika ner och såg en termos. Bland annat.
En äldre gentleman, ordentligt påbyltad, satt på den röda plaststolen intill. Claesson kände lite vagt igen honom. Han hade tagit av den rutiga yllekepsen med öronlappar och hängt den på ena knäet, men han hade inte knäppt upp jackan. Inget tydde på att han svettades. Ansiktet var kritvitt. Man blir visst frusen av sig när man blir äldre, tänkte Claesson och böjde sig mot honom, la en hand på hans axel.
– Så det är du som har hittat den? sa han uppmuntrande till honom.
– Va!
Mannen satte handen bakom örat, tittade med vattniga ögon mot Claesson.
– Så ni har hittat den här, repeterade Claesson med högre röst.
– Ja, just det, sa mannen. Roland Johansson heter jag. Kallas Rolle. Du kan säga du, sa han till Claesson som begrep att hövligheten varit helt felriktad.
– Jag får tacka för det! sa han. Men mest glada är vi poliser för att du hittat den här väskan. Vi har letat länge efter den.
Mannen var förmodligen en av de många personer som drygade ut den magra pensionen eller socialbidraget med inkomster från tomflaskor och ölburkar.
– Jag har ju följt med, sa Rolle och lät invigd. Den stackars flickan!
– Det var bra gjort. Kan du berätta mer exakt var du hittat den?
– I en skräpsäck.
– Var då?
– En bit bort, sa Rolle och viftade med ena handen mot fönstret. Han hade svarta fingervantar på händerna.
– Hur långt bort då? sporde Claesson.
– Vid Statoil.
– Den som ligger vid rondellen?
– Nej, den vid västra utfarten, sa Rolle och pekade med andra handen i motsatt riktning.
Har gubben gått ända dit ut? tänkte Claesson. Han måste ha en för åldern alldeles enastående god fysik.
Fram emot eftermiddagen stod det klart att ingen av de män som i första hand hade misstänkts för mordet på den unga Malin Larsson hade lämnat några fingeravtryck på vare sig väskan eller dess innehåll. En termos av rostfritt stål, två muggar i plast, några sockerbitar i en plastpåse, ett oöppnat paket Mariekex och en glasflaska med vid det här laget så sur mjölk att den var helt förstelnad. Andra fingeravtryck kunde med viss möda fås fram, förutom Malins egna. Väskan hade legat överst och relativt skyddad i sopsäcken. Det hade varken regnat eller snöat in, eftersom locket varit på. Det var inte vid själva bensinstationen som fyndet gjorts utan vid en parkeringsficka cirka en halv kilometer därifrån i västlig färdriktning. Enligt renhållningsverket byttes sopsäckarna med synnerligen glesa mellanrum vintertid, och det var Claesson i nuläget mycket tacksam över.
Han gick numera rätt ledigt. Ryggskottet hade gett med sig, bromsade inte längre hans rörelser. Lite kanske, i vissa moment, men knappast så att det märktes när man såg honom. Men tillståndet var skört, det kände han på sig. Den minsta lilla felsatsning, en ryckning, ett lyft eller ett alltför långt pass i skrivbordsstolen, och han skulle åka dit igen. Han var på väg till Louise, funderade över hur han skulle lägga upp det.
– Jag tar mig ingenstans i dag, betonade hon. Det är ju lucia. Måste vara hemma hos flickorna. Jag vill inte be Janos igen.
Claesson stod mitt emot henne. Hon satt vid sitt skrivbord och trutade eftertänksamt med munnen. Hon var inte bra på att säga nej, det kostade alltid på eftersom hon var en sådan som hellre sa ja och blev bekräftad som en pålitlig och duktig flicka. Det gick i allmänhet av bara farten och dessutom ofta med ett käckt leende. Men nu ryckte det inte det minsta i mungiporna.
Det sved i maggropen och tryckte i huvudet. Skulle hon orka? tänkte hon och visste samtidigt att han i värsta fall kunde ta till att det ingick i tjänsten. Och då kunde hon som bäst bli martyr.
Uppdraget hade en viss lockelse, inte minst för att det var svårt, och knepiga uppgifter hade alltid en speciell dragningskraft. Framför allt nu. En uppgift så stor och svår att hon helt kunde glömma, och även gömma sig själv. Att försöka tränga in i de psykologiska labyrinterna bakom ett uppmärksammat mord retade för övrigt tävlingsinstinkten och även fåfängan. Att få tillhöra den allra innersta cirkeln.
Claesson stod kvar, såg ut att fundera. Erika räckte inte fullt ut ännu, hade han redan hunnit tänka flera gånger. Det skulle bli lättare sedan, när de hade två fullfjädrade kvinnor i teamet. För det var en kvinna han helst ville ha med sig denna gång.
– I morgon då? undrade han.
Hon stirrade rakt framför sig i tron att beslutet skulle stiga fram som en hägring. En viss njutning gav det henne att vara i ett läge där hon kunde hålla någon på sträckbänken. Hon var allt en sadistisk liten djävul!
– Okej då! sa hon till slut. Då hinner jag be mamma komma. Det blir väl frågan om övernattning?
– Troligen. Du är bra! sa han bekräftande och stramheten hade försvunnit, han skrattade till, men till hans bestörtning började Louise helt oförmodat att storböla. Han begrep ingenting och visste varken vad han skulle säga eller vad han skulle göra. Kanske var det dumt att han övertalat henne att följa med. Hennes jämvikt var uppenbarligen skör.
– Oroa dig inte, sa hon som om hon läste hans tankar. Jag kommer att hålla mig lugn. Men jag är så förtvivlat ovan vid lite uppskattning just nu. Lite vanlig hygglighet, du vet, sa hon och började rota i skrivbordslådan efter en pappersnäsduk.
*
Nästföljande dag, fredagen den 14 december, drog de iväg västerut på väg 23 mot Växjö, en körning på knappt två timmar. Skogen stod tät och enformig, med partier av så kallade föryngringsytor. Ett uppkört tunt snölager låg på vägbanan. Himlen var igenmurad. De rekapitulerade fallet, Louise med anteckningarna i knäet. De försökte lägga upp en strategi så långt det nu gick. Improvisation och öppenhet stod annars högst på dagordningen.
Polishuset var inte svårt att hitta, som en stor smörgul kartong vid Oxtorget med Filmstaden på ena sidan och hotell Radisson mittemot. För övrigt var även kriminalvården och åklagarmyndigheten inrymda i samma byggnad. Ett modernt bygge med en inre miljö som till en början fick dem att bli avundsjuka. Men det var rätt grått vid närmare beskådan.
Inspektör Johan Wilhelmsson tog emot dem. En inte oäven man i fyrtioårsåldern utan vigselringar, konstaterade Louise som plötsligt hade börjat titta på karlar med helt andra ögon. Hon kände själv att hennes kroppsspråk och glättade skratt var snudd på panikartade över franskbrödet och kaffet, men hon kunde ändå inte hejda sig. I djupet av sin själ visste hon att man inte kunde byta ut och än mindre ersätta en långvarig och djupgående relation med en ny så där på stående fot. Och det var frustrerande. Den förbannade tiden spökade, som alltid. Att det skulle ta så erbarmligt lång tid att komma på fötter. Inte veckor utan månader och förmodligen år. Men icke desto mindre lät hon desperationen leva ut, och hon struntade i vad Claesson tyckte – om han nu över huvud taget tyckte eller tänkte något.
Ur arkivet hade rapporten om Eberhard Larssons död i en vak på Växjösjön för fjorton år sedan grävts fram. Den var inte särdeles lång och låg nu framför dem. Louise tog upp den, bläddrade, läste här och där.
– Ligger den här sjön långt bort? undrade hon och la det ena benet över det andra så att kroppen kom att luta mot inspektör Wilhelmsson.
– Nej. Den ligger i princip mitt i stan, sa han och fick en anledning att resa sig och fly ut efter en karta.
Louise och Claesson skummade igenom texten.
…
Larsson påträffades vid sjöns södra del ca klockan 06.15 av herr
Arnold Agewall som var ute med hunden. Larsson låg då cirka
tjugo meter ut från stranden med ansiktet vänt ner i vattnet.
Isen hade gått upp, förmodligen brustit under kroppstyngden.…
De läste vidare att obduktionen talade för att dödsorsaken var förfrysning och drunkning i kombination. Några tecken på uppenbart våld kunde inte styrkas. I blodet hade Eberhard Larsson hela 1,6 promille, vilket talade för att han måste ha haft en vältränad lever för att över huvud taget ha kunnat gå upprätt.
– En skön död, sa Louise och kisade drömmande med ögonen på ett sätt som fick inspektör Wilhelmsson, som hade kommit tillbaka, att osäkert förbli stående medan han vecklade ut Växjö stad framför dem.
– Vad hade han egentligen på isen att göra? sa Claesson liksom till sig själv.
– Ingen aning, slog Wilhelmsson ifrån sig. Han hade inte sett någon anledning att sätta sig in i ärendet och visste i stort sett inget alls, visade det sig. Men han hade lokalkännedom.
– Det hela bedömdes som en olycka i fyllan och villan, sa Claesson utan att lyfta blicken från texten. Förresten, polisen som handlade ärendet, Gösta Stolt, var finns han?
– Vet inte så noga, sa Wilhelmsson. Hemma, förmodar jag. Han är pensionär. När jag såg honom senast skulle han till Ljungbytrakten och jaga älg. En pigg pensionär, konstaterade Wilhelmsson och ordnade därefter fram adressen, beskrev hur de skulle hitta, likaså hur de skulle köra till Malins släktingar, som hon bott hos under en period, samt till brodern Alexander.
– Var tar vi in i natt? undrade Claesson.
– Tvärs över gatan, sa Wilhelmsson. Eller hotell Cardinal på Bäckgatan.
De tackade och gick, Louise efter att en sista gång ha försökt äta Wilhelmsson med blicken men bara fått ett artigt betraktande och ett kapat leende tillbaka.
Ändå ingenting för mig, tänkte hon i trapporna ner. Han tänder förmodligen inte ens på kvinnor!
Det var så kort väg till Södra Esplanaden att Louise föredrog att gå. Hon gick med raska steg förbi en kyrkogård bakom en mur, passerade över järnvägen och fortsatte ett litet stycke till alltmedan det klarnade upp. Skulle hon vilja bo här? testade hon i tanken, precis som hon numera brukade. Bli arbetskamrat med den stele Wilhelmsson? Nåväl, det gick förstås inte att uttala sig efter en snabb bilfärd genom centrum och en kort runda i dess marginaler.
Släktingarna bodde i ett charmfullt radhus i anslutning till en park. Gula gavlar utåt, vitmålade fönsterluckor och små täppor på framsidan med täckta rosor eller kylslagna rhododendron. Kvinnan som öppnade var gissningsvis mellan sextiofem och sjuttio och hade ett påfallande stort hår som var stålgrått och klippt i en kort oidentifierbar frisyr som gjorde att det stod vilt runt huvudet, men förmodligen var tänkt att ligga ordentligt ordnat i prydliga vågor. Den tunna kroppen med rak hållning hade inget vekt över sig. Inte heller handslaget, som var torrt och bestämt.
– Liljan Grönroos, sa hon och släppte in Louise.
Köket var litet, så som man ofta byggde på femtiotalet, men vardagsrummet i fil var rymligt och vette mot först en trädgård och därefter ett mindre parkområde.
– En fantastisk utsikt! Lugnt och skönt, inledde Louise, men Liljan Grönroos tycktes inte höra på.
– Min man arbetar, upplyste hon allvarligt. Det är mest som en sorts förströelse, fortsatte hon. Vi är ju pensionärer. Han hjälper till på kontoret. Han är specialist på vattenrening.
Louise slog sig ner i en chesterfieldsoffa, satte fötterna på en orientalisk matta och tittade rakt in i en tung och hög orreforsvas som stod mitt på mahognybordet.
– Jag kommer hit, som du vet, för att höra lite om Malin, sa Louise.
Liljan tog upp en näsduk och snöt sig.
– Ja, kära nån, att det kunde gå så illa! sa hon.
En kort paus.
– Jag är ju hennes faster. Det blev så kaotiskt när Ebbe gick ner sig på isen, det hade ju varit svåra år dessförinnan, men då, när dödsbudet kom en andra gång på kort tid, sa min man och jag att vi måste hjälpa till.
– Så ni bestämde er för att ta hand om barnen.
– Socialen var förstås inblandad. Man får inte ta hand om andras barn hur som helst, men vi bedömdes kunna ge det stöd barnen behövde, så det fick bli så. Våra egna två var utflyttade så det fanns plats. Det var förmodligen inte så lätt att skaka fram fosterfamiljer, och hur det nu är, så är blod tjockare än vatten.
Louise nickade.
– Så de flyttade in hos er.
– Malin och Alexander, inte Camilla. Hon for till Malmö. En redig flicka. Jag tyckte att hon var för ung för att ge sig av, men hon har ju klarat sig bra. Det var kanske skönt för henne att få rå sig själv, att slippa att alltid ta hand om syskonen. Eberhard var inte mycket för det praktiska. Hemma alltså. Det var så mycket med honom, sa hon och virade pappersnäsduken i händerna.
– Som vad då? undrade Louise försiktigt.
– Tja, man ska inte prata illa om de döda, men han var en oansvarig karl. Hade ingen kontroll över spriten. Det är ett under att barnen är som de är, sa hon och stirrade tomt framför sig. Förlåt mig, jag tänkte inte på att Malin är … är borta.
Louise nickade.
– Och Malin och hennes storebror flyttade alltså in här.
– Just det. Och det gick bra. Det blev ju ett lite mer ordnat liv för dem, sa hon stolt. De skötte sig väl. Var rätt stillsamma. Jag tänker på Malin, för Alexander flyttade härifrån efter ett år eller så …
Hon vred huvudet mot fönstret, klippte med ögonlocken som man gör när blicken mer är vänd inåt än utåt.
– Kanske det bara var ett halvår, fortsatte hon. Man glömmer så lätt. Han tyckte nog att det var svårt att anpassa sig, sa hon och vred sig mot Louise. Var rätt butter och grinig och flyttade in hos en kompis i en lägenhet i stan när han var femton ungefär.
Louise kunde höra en viss bitterhet i tonen.
– Det är inga lätta år, puberteten! mer eller mindre spottade den gråhåriga damen sedan ur sig i en ton som gav Louise små tydliga rysningar utmed ryggraden.
Dessa eviga beskrivningar av tonåren som en period av svett, akne och ångest, år som borde suddas ut helt och hållet i en människas liv. Vissa barn tycktes bli över på något vis. Ingen ville egentligen ha dem, men någon låter sig övertalas av yttre eller inre krav, tar på sig omvårdnaden, i alla fall den yttre. Sängplats, mat och hjälp med tvätten. Och tur är det förstås att det finns någon, tänkte Louise. Men att tro sig kunna vara besvärlig, dessutom. Nej, det fanns det förmodligen ingen plats för.
– Är det något speciellt du skulle vilja berätta från de där åren? undrade hon.
Liljan sträckte på sig, drog ner jumpern, började fingra på sitt smala pärlhalsband.
– Jag vet inte vad det skulle vara. Det hände väl inget speciellt. Dagarna gick.
Herregud, tänkte Louise. Två tonårsungar i huset, och det hände inget speciellt. Det normala torde ha varit att huset gungade. Åtminstone emellanåt. Men barnen tordes förmodligen inte, tänkte hon trött. En lågmäld och återhållen anpassning var det enda som stod till buds som främmande element i en välordnad och kanske lätt känslohämmad familj.
– Så du uppfattade dem som rätt tillbakadragna? frågade hon.
– Det kan man nog säga, sa Liljan och vred huvudet mot Louise så att den vid det här laget lågt stående mattgula solen blänkte i hennes glasögon. Men vi tolererade inte vad som helst, förstås. Vi har alltid varit vana vid att man tar hänsyn till varandra. Våra barn är uppfostrade så.
– Hur gamla är era barn?
– David är trettiofem och Lotta är trettioåtta.
– Och de bor här i staden?
– David, men inte Lotta, hon bor i Hultsfred.
– Så de var sällan hemma under den här perioden?
– Jo då. Framför allt David. Han brukade titta förbi lite då och då. Det gör han nu också.
– Jag skulle gärna vilja prata med honom också, sa Louise. Mest för fullständighetens skull, la hon till, varpå Liljan gav henne adress och telefonnummer.
– Jag vet att det var många år sedan, men tror du att det skulle vara möjligt att få se det rum som Malin hade?
– Visst, sa Liljan Grönroos och reste sig och slätade till den plisserade yllekjolen.
Huset hade ett och ett halvt plan samt källare. De gick uppför en ganska smal och rak trätrappa. Som Jakobs stege i Bibeln, associerade Louise. Övervåningen var liten, två små rum vägg i vägg och ett större så kallat föräldrasovrum mitt emot med en liten hall emellan. Det kändes tätt, tyckte Louise, och det kunde förmodligen upplevas som en trygghet för små barn som var mörkrädda och ville ha föräldrarna nära. Men för större barn med ett visst behov av integritet och ett ökat frihetsbehov kunde nog den rumsliga tätheten kännas alltför intim. Speciellt om man dessutom var en främmande fågel och egentligen inte hörde till, tänkte hon och fick en ingivelse att banka i väggen för att höra hur lyhört det var. Men hon avstod.
– Men Alex flyttade ner sedan, sa Liljan som om hon läst hennes tankar. Vi har ett rum vid ytterdörren. Malin ville gärna vistas där också men vi var rätt bestämda på att hon fick hålla sig på sitt eget rum, nu när hon fått ett.
– Så syskonen höll ihop? frågade Louise och såg ner på den lilla orientaliska mattan. Kanske en bönematta, tänkte hon och såg redan på fru Liljan Grönroos fötter i skorna med slejf att hon stannade upp, slutade plocka med pärlorna, tycktes tveka en halv sekund och därefter pressade den öppna handen hårt mot lammullen över bröstet, som om hon ville hindra hjärtat från att skena iväg.
– Ja, svarade hon kort, vände helt om och började gå nerför trappan.
Nog var det väl så att på Jakobs stege kunde man gå rakt upp till himlen och ner igen? Inte gick den väl ner till helvetet också, tänkte Louise där hon gick bakefter den behärskat vänliga människan som gjort sitt här i livet. Även om det inte verkade ha varit med någon större glädje.
Det var längst in i källaren som lådan stod. Malins fåtaliga lösa ägodelar var ordentligt hoppackade. Några pinnstolar, ett köksbord, en liten byrå som förmodligen var ärvd, en golvlampa, en nermonterad bokhylla, en låda med köksutrustning, en med lakan och dukar. Och så lådan med lite mer personliga föremål, däribland dagböcker. Längst in och längst ner stod den. Ingen tycktes ha öppnat flyttkartongen sedan Malin en gång ställt in den.
Louise hade hela tiden haft på känn att det skulle finnas fler dagböcker, men de hade inte riktigt kommit till skott med att leta upp dem. Men till slut löste det sig ändå, tänkte hon. De skulle förstås rest hit tidigare. Men bättre sent än aldrig!
Louise ringde Claesson som hade bilen. Hon ville ha flyttlådan med sig direkt. Om nu inte det strävsamma paret Grönroos ännu varit nyfikna tillräckligt för att göra sig besväret att gräva bland dessa tillhörigheter, så var det onödigt att väcka den björn som sov både tungt och kanske ovetande.
Claesson hade inte fått tag i brodern, men däremot i hans hustru, en tämligen blek och lite försiktig kvinna som arbetade på försäkringskassan. Hon hade inte mycket att förtälja, varken om Malin eller om maken, vilket i och för sig var märkvärdigt men inte misstänkt på något sätt. Hon gav mannen alibi för allhelgonahelgen. De hade i stort sett varit hemma hela helgen, berättade hon. Claesson fick en känsla av att hustrun inte tyckte om sin svägerska, men fick inte fram något konkret som bestyrkte detta. Att Malin mördats verkade nämligen inte beröra henne alls, eller i varje fall ytterst lite.
De lyfte in flyttkartongen i bilen, tackade fru Grönroos för samarbetet och körde till polishuset där de blev tilldelade en vrå att ställa in lådan i. Det var inte Wilhelmsson som hjälpte dem denna gång utan en resolut kvinnlig kollega som uppenbarligen visste att de var där och i vilket ärende. Ryktet hade spridit sig, vilket förde det goda med sig att de kände sig behagligt välkomna och inte enbart som utbölingar.
– Jag tror att Alexander egentligen finns här i krokarna, sa Claesson när de satt inklämda på ett kafé på Storgatan som hette Askelyckan.
Han hade tagit en mazarin, hon en slät kopp. Det var fullt i lokalen. Lyktljus nerpetade i ljusbollar av rött glas stod på borden med små gröna dukar.
– Tänkte att jag inte ska ringa utan bara åka dit igen. Jag sa nämligen till frun att jag skulle höra av mig per telefon först. Jag vill att du följer med.
– I kväll då? undrade Louise.
Han nickade, öppnade jackan och drog fram några hoprullade A 4-papper ur innerfickan och slätade ut dem på bordet. Men först drog han ner smulorna med handen på golvet. En av servitriserna såg honom, gav honom en trött blick och kom fram med en disktrasa.
– Ska jag torka av? undrade hon på en småländska som kunde ha varit hämtad från filmen om utvandrarna.
– Tack, log Claesson, lyfte pappershögen medan hon irrade runt med trasan.
Då hade Louise hunnit se vad det var.
– Samtalslistorna? konstaterade hon.
– Just det.
Hon slet till sig papperna, ögnade igenom dem, löpte med blicken snabbt upp och ner medan Claesson tyst smuttade på kaffet och väntade på hennes reaktion.
– Ser du vad jag ser? undrade han innan hon hunnit säga något.
– Jag tror det, sa hon och satte ett finger strax nedom mitten på en av de många datautskrifterna. Här har han slutat ringa, fastställde hon. Helt och hållet. Idiot!
– Just det! nickade Claesson nöjt.
– Har du vetat det här hela tiden? undrade hon och lät kritisk, som om han medvetet sparat informationen åt sig själv.
– Peter Berg fann det först, om sanningen ska fram. Men jag lyssnade inte på honom. Inte tillräckligt, lät det bara passera. Men nu är vi här, sa han för att markera att det inte var någon idé att sörja över spilld mjölk.
Hon nickade och strök med fingrarna över näsryggen, gnuggade sig i ögonen och gäspade bakom handen.
– Trött?
– Ja.
– Du kommer inte att få sova ännu på ett tag.
– Det är okej, sa hon och reste sig för att hämta mer kaffe.
Kors vad folk! tänkte hon. Växjö var en större stad än hon föreställt sig. Rätt blandade gäster som köade vid disken, både åldersmässigt, socialt och etniskt. Fast så kanske det även såg ut på Nilssons därhemma en vardagseftermiddag strax före jul, men hon var okunnig, eftersom hon sällan gick på konditori utan köpte med sig hem eller till jobbet.
– Vad gör vi nu? undrade hon när hon slog sig ner igen.
– Annat, tills vi åker ut senare i kväll när det är beckmörkt ute så att vi kan titta in. Vi måste ha mer på fötterna. Enkom detta håller inte i rätten, sa han och klatschade till listorna så att de höll på att flyga ner på golvet.
– Då hinner jag leta upp David Grönroos under tiden i så fall, sa hon.
Claesson nickade.
– Vad är det vi tassar kring egentligen? sa hon och drog munnen i ett snett läge.
– Säg det, den som vet, sa han hemlighetsfullt.
Louise tog bilen, Claesson ordnade hotellrum åt dem båda och sträckte sedan ut sig på sängen. Kanske borde han ha varit lite mer nyfiken på staden, tagit en promenad, gått in i domkyrkan med de två tornen som stack upp likt öronen på en vaksam hare, men det var som om slöheten tog över. Han somnade omedelbart i förvissningen om att han inte skulle bli störd. Inga ljud från ett barn och inga andra krav heller. Bara en stunds välbehövlig enformighet att försvinna bort i. Inte ens ryggen kändes. Sedan skulle han till den nu pensionerade kriminalinspektör Gösta Stolt som bodde på Nygatan, mitt i centrum. Han tänkte promenera dit.
David Grönroos bodde i ett område söder om staden som hette Teleborg. Louise vecklade upp kartan i bilen, körde ut på en huvudled, passerade en simhall och ytterligare en sjö fast på andra sidan om Växjösjön. Trummen hette den enligt kartan. Det hade börjat snöa lätt. Återigen tunna korn som inte skulle bli till annat än modd och blask. Universitetsområdet låg till vänster, enligt skylten, men hon svängde åt höger in bland bebyggelsen, fast det var snårigt att hitta. Hon fick gå av och fråga en man om vägen, och kom så äntligen, efter diverse felkörningar, fram till ett område med hyreshus insprängda bland villorna.
David Grönroos bodde ensam i en trea och var en proper man som precis hade tagit ut en färdigrätt ur mikrovågsugnen, öppnat en öl och satt sig framför tv:n. Något sa Louise att modern ringt och förvarnat honom.
Hon klev på.
– Jag stör visst mitt i maten, sa hon.
– Det gör inget, sa han, men det syntes att han inte menade det.
Louise förnam en matt skugga av ensamhet runt karln, men hon hade kanske fel. Det var prydligt runtomkring honom. En liten kristallkrona hängde över köksbordet. Överraskande, tänkte hon.
– Du kan äta medan jag pratar med dig, sa Louise som själv inte tyckte att det var överdrivet roligt att sitta och tugga medan någon såg på. Måltider är sådant man delar.
– Din kusin Malin …, inledde hon med blocket i hand där hon satt sig på en stol med svart lädersits.
Det räckte för att få igång honom.
– En trist historia, sa han direkt och lassade in lasagne. Inte kunde man tro att det skulle gå så.
– Nej.
– Hon var ju så glad över att ha kommit in.
– Jaha.
– På skolan alltså.
Louise nickade.
– Berättade hon det för dig?
– Visst. Hon behövde bryta upp. De hade inte haft det lätt, de barnen, du vet!
Louise nickade.
– Men nu var det hennes tur, sa hon innan hon for, fortsatte David. Vill du ha en öl, förresten?
– Nej tack. Jaså, hon sa det, återknöt Louise till samtalet och mindes samtidigt att hon läst just den meningen i Malins egen dagbok. Nu är det min tur, stod det.
– Vad mer hade hon haft otur med än att hennes mamma dog och pappan gick ner sig på isen?
David Grönroos slutade tugga och tittade klurigt på henne.
– Det var en bra fråga, sa han på det sättet som goda försäljare lärt sig, och försäljare var just vad han var. Av färg.
– Kanske något hon berättat särskilt för just dig?
Grönroos bligade på henne, värderade henne som kvinna och fann henne förmodligen väga alltför lätt. Han övergick i stället till att studera trädtopparna genom de smutsiga vardagsrumsfönstren.
– Det var något strul med en karl, tror jag, sa han och petade påfallande graciöst med tumnageln mellan framtänderna där det uppenbarligen hade fastnat något.
Det hettade till inom Louise.
– Det låter intressant, sa hon.
– Ja, men mer vet jag inte, sa han och tuggade vidare.
Hon drog ihop munnen, trutade medan hon gjorde ett kort överslag. Var det någon mening att gå vidare? Hon bestämde sig för att ta en chans.
– Och den karln var inte du? sa hon.
Han glodde på henne, och brast sedan ut i ett gapflabb.
– Nej du! svarade han tvärsäkert.
– Man vet aldrig, sa Louise.
– Men jag vet, svarade han. Förr kunde jag vara ihop med kvinnor men inte nu längre.
– Jaså, inte det?
– Nej, nu har jag äntligen kommit ut, sa han. Så det är slut med dubbelspelet.
Hon nickade och kände hur kinderna brände.
– Vad kommer du ihåg från Eberhard Larssons död på isen? undrade hon i stället.
– Jag kommer ihåg det rätt väl. Alla snackade, du vet! Polisutredning och allt. Inga vittnen fanns. Han vinglade ju hem sent på natten rätt rejält på lyset. De var väl tveksamma till huruvida han bara drullat igenom isen, eller om någon lurat ut honom. Vem fanken det skulle ha varit. Och vad skulle han över huvud taget på isen att göra? Man försökte förklara det hela med att Ebbe var så full att han gick fel, inte hittade promenadvägen runt sjön. Eller att han försökte snedda över sjön. De bodde ju inte så långt därifrån. Han var rejält packad när han lämnade krogen och ville förstås hem snabbt. Och det låter ju som en minst sagt trolig förklaring, sa han och såg bort i fjärran.
Louise ryckte honom snabbt tillbaka.
– Vad gjorde du under allhelgona? frågade hon bryskt.
– Du vill ha alibi, log han stort med de lätt utstående tänderna.
– Gärna det! log Louise spetsigt och slog med pennan mot blocket.
– Var bortrest, sa han.
– Var då?
Hon trummade snabbare med pennan.
– I Köpenhamn.
– Kan någon styrka det?
– Ja.
– Vem.
– Stefan.
– Adress och telefonnummer, tack, sa hon och fick det.
– Varför sa du inte det med en gång, kommenterade hon medan hon skrev.
– Gillar att retas, svarade han, och Louise kände hur ilskan började rinna till.
– Träffade du Malin ofta, då när hon bodde hos dina föräldrar? frågade hon i stället för att avvärja irritationen.
Han ryckte på axlarna.
– Ibland. Men hon var ju ett smågli för mig. Vi hade knappast något gemensamt. Rätt söt och fåordig. Morsan och farsan ställde liksom upp i en nödsituation. Och ingen tack har de fått för det, sa han och höll igen den rapning som tydligt var på väg upp.
Vilken tack hade de förväntat sig, tänkte Louise på väg mot bilen. Undrar förresten om Liljan Grönroos vet om att sonen är bög, tänkte hon också. Mycket sade henne att modern förmodligen hölls ovetande. Det var för övrigt ingen nyhet att de som står närmast låter sig luras längst, tänkte hon argt. Man ser vad man vill se, och hör vad man vill höra. Hon själv hade också valt att blunda. I alla fall för ett tag. Kanske fyra fem månader vid närmare eftertanke. Blundat och låtsats, tills det inte längre gick.
Det var i alla fall en välsignelse med snön, tänkte Claesson, även om han fick se upp så att han inte halkade. Han hade tvingats bli extra försiktig på senaste tiden. Människans anpassningsförmåga är vidunderlig, tänkte han. Här traskade han som en stel pensionär, och det gick det med. Inte så roligt, men det var okej.
Gösta Stolts hustru öppnade, och hon var en förtjusande människa, som hans egen far skulle ha uttryckt saken. Gösta själv kom strax därefter ut från badrummet, Claesson hörde spolljuden.
– Ursäkta mig, det är skit med prostatan! inledde han och gav Claesson ett rejält handslag och ett kollegialt leende.
Stolt verkade vara en lika förtjusande människa som frun, fast man uttryckte sig ogärna så om män. Claesson kände tämligen omedelbart på sig att Stolt var en sådan han gärna hade velat ha som arbetskamrat. Säkert inget krångel med honom. Förnöjsam, arbetsam och hygglig, egenskaper som inte värdesattes över hövan i dagens arbetsliv där flexibilitet, förändringsvilja och konsten att ta för sig var honnörsord. Om det sedan blev så mycket gjort var en annan sak. Uppföljningen räknades liksom inte in.
Fallet med Eberhard Larssons död på isen hade inte fallit Gösta Stolt ur minnet.
– Det är dags för kvällsmat, sa hustrun och stack in huvudet. Jag vet att du har arbete att göra, men skulle inte en liten bit mat smaka?
Just precis som Claesson reflexmässigt tänkte tacka nej, kände han att han var hungrig. Dessutom drogs han med i den allmänna trivseln hemma hos Stolts som tycktes finna ett så stort behag i pensionärstillvaron att han blev riktigt avundsjuk i förskott, vilket hans pappa också skulle ha kunnat säga om han levt. Så han tackade ja, varpå han hörde fru Stolt gå igång ute i köket.
– Du har läst rapporten, hör jag, sa Stolt.
– Ja.
– Och där står egentligen inte så mycket.
– Nej, just det. Det brukar ju bli så. Det är mycket man inte kan skriva ner.
Stolt nickade.
– Det var så sorgligt det hela, med barnen och allt, sa han. Som Barnen från Frostmofjället, du vet! Att Larsson hade alkoholproblem var ingen hemlighet. Det gick rätt lätt att få fram, och promillen var inte nådig när de fann honom. Själv hade man väl varit halvt medvetslös med den koncentrationen i blodet. Åtminstone sa rättsläkaren det. Men Larsson var en oxe. Han hade alltid skött jobbet. De blev faktiskt rätt bestörta där på firman. Karln var duktig. Om hans privatliv visste de väl inte så mycket. Det var som det brukade. Snacket gick mest om tipset, hästar, semestern och jakten.
De avlevererade ett lågmält och gemensamt skratt.
– Men du träffade barnen. Vad minns du? undrade Claesson.
– Tja, vad ska man säga. De var förstås nästan vita av bedrövelse. Barn kan ju bli alldeles tysta och stilla i katastrofens kölvatten.
Claesson nickade.
– Speciellt var det väl pojken jag tänkte på. Han bet ihop så förskräckligt. Var nästan omöjlig att få kontakt med. Svarade knappt alls. Och det var…
Gösta Stolt stannade upp, tassade kring något, började rätta till den mörkblå koftan över skjortan som var ledigt uppknäppt i halsen. Han var smal och senig och hade en rak hållning, satt i fåtöljen och letade efter både minnesbilder och ord.
– Du kan säga vad som faller dig in, sa Claesson. Jag tar inte upp det i rapporten.
Den äldre kollegan såg honom i ögonen och tog sats.
– Om jag säger så här, sa han. Jag fick en alldeles bestämd känsla av att i alla fall sonen var inblandad på något sätt.
– I faderns död, menar du?
Gösta Stolt nickade.
– Bara en känsla, fortsatte han. Absolut inget att ta på, men du vet, intuitionen är farlig.
– Jo, samtidigt som man kan lita på den i vissa stycken så kan den likväl leda en rätt ut i mörka skogen.
– Just precis, sa Stolt. Men när det rör sig om lite mer diffusa situationer, vi kan kalla det känslor, så fungerar intuitionen bättre. Det är i alla fall min erfarenhet. Till skillnad från lillasystern – den äldsta var ju inte hemma när olyckan skedde, vad jag minns – så hade grabben Larsson varken märkt eller ens tänkt på att fadern gick, vilket i och för sig kunde förklaras med att han inte var hemma just då, eller att fadern inte kom hem. Den yngsta sa inte så mycket, hon var rätt blyg, i elva- tolvårsåldern, men hon berättade i varje fall att hon hade suttit med läxorna när fadern gick. De var väl vana vid att gå vind för våg, tänkte jag. Men det var något i deras stillsamma sätt att envist hävda att de inte begrep att något var konstigt. Jag vet inte …
– Vad är det du inte vet?
– Ja, vad är det jag inte vet? repeterade Stolt med inåtvänd blick. Jo, jag tror att barnen visste vad som hänt innan vi kom dit. Vi väckte dem någon gång vid sjutiden på morgonen, innan de skulle gå till skolan. Inte ens detta, att pappan inte låg i sin säng, tycktes förvåna dem. Och jag tror att det kan förklaras med att de visste vad som hänt. Kanske till och med … Tja! sa han och såg Claesson eftertänksamt i ögonen och Claesson nickade att han begripit. Flera grannar berättade nämligen, fortsatte han, att de vid tidigare tillfällen sett hur barnen varit ute och letat efter pappan när han svängde runt på krogarna. Sett hur barnen hjälpte till att släpa hem honom.
– Men inte denna gång.
– Nej, inte denna gång, sa Stolt.
Claesson satt absorberad av sin äldre kollega, av lugnet och det eftertänksamma, trots det hjärtslitande innehållet. Han tog detta ytterst sällsynta tillfälle tillvara, lät sig sjunka ner, slappnade av, trots att han var i tjänst och på en främmande ort. Han hade dessutom fått något att tänka på.
Med fru Stolts hemlagade kåldolmar i magen gick han tillbaka mot hotell Cardinal. Fru Stolt tillhörde den generation kvinnor som kunde laga mat, tänkte han. Riktig mat, inte bara svänga ihop något halvfabrikat. Men tiderna hade förändrats och det var inget som han egentligen sörjde. Han njöt av att själv kunna få briljera en smula i köket. Matlagning var det enda kreativa hushållsarbete som fanns, hade han hört en kvinna på jobbet säga. Och det var alldeles sant, tänkte han medan han kände hur luften svalkade kinderna. Det hade mörknat. Växjö gjorde sig i julbelysning och med snö på gatorna. Det var mycket folk ute, nästan trängsel på Storgatan. Julklappsbestyren, tänkte han. Det var tio dagar kvar till julafton, och affärerna hade förlängda öppettider. Men vad skulle han ge Veronika?
Han tittade i skyltfönstren, hoppades väl att något lämpligt skulle dyka upp framför honom, så att han fick det bekymret ur världen. Fast det var en trevlig uppgift också, kände han vid närmare eftertanke. Men att göra som många andra karlar, köpa raff-set i fel storlek, oftast med för stora kupor, visste han varken skulle duga eller gillas. Veronika skulle skratta ut honom. Vad trodde han att hon var för en? Han log lite åt scenen han spelade upp i fantasin. Men ett smycke? Det var i och för sig också en klassiker, men varför inte försöka. Fast handlade han det i Växjö så kunde hon inte byta, tänkte han praktiskt. Men ibland måste man ta risker, resonerade han när han sköt upp dörren.
Han var förstås inte ensam i affären, och det var bra. Han fick tid på sig att titta ordentligt, se vad saker och ting kostade. Han hade ingen som helst aning om priserna på guld och ädla stenar. Smycket skulle vara rätt enkelt men inte nödvändigtvis billigt, tänkte han. Veronika använde inte så mycket smycken, men de hon hade var enkla och vackra. Hon var sparsmakad.
Han hörde hur det unga paret vid disken frågade hur mycket det kostade att sätta in fler briljanter senare. De provade vigselringar. Han hade aldrig burit någon ring. Aldrig någonsin. Skulle han kunna vänja sig vid det? Tanken väcktes medan han tjuvlyssnade på parets småprat, hur de försökte jämka sig samman, komma överens om ifall det skulle vara vitt eller gult guld och hur breda ringarna skulle vara. Expediten var tränat vänlig och tålmodig. Hon visste att det var ett viktigt inköp med stort symbolvärde. Hon hade lärt sig att lyssna och även att medla så att det knappt märktes.
Sedan var det hans tur.
– Ett par örhängen, sa han.
– Jaha, är det till hål i öronen? undrade expediten och han tänkte efter blixtsnabbt.
– Ja, svarade han tvärsäkert, för nog var det så att Veronika hade hål? Eller?
Hon började plocka fram den ena sammetsklädda brickan efter den andra.
– Får man fråga till vem de ska ges, undrade expediten och tittade vänligt men alls inte nyfiket på honom. Jag menar i vilken ålder är kvinnan, ungefär? Eller är det till en tonåring eller kanske ett barn?
– Det är till min fru, hörde han sig själv säga och kände samtidigt hur örsnibbarna blev varma.
När han sedan hämtade nyckeln hos portieren hade han ett litet paket i fickan. Det hade nog aldrig blivit av att jag köpt detta hemma, tänkte han. Små stjärnor med några briljanter i. Han skulle inte ha tagit sig för att gå in till guldsmeden och vetat att alla visste vad han hade handlat. Det hade sina poänger att vara okänd ibland, tänkte han. Spontaniteten fick större utrymme. Även tanken, tydligen. Varför ljög han? Sa att Veronika var hans hustru.
– Vi äter något sedan, sa Louise och försökte hänga med på kartan. Claesson hade kört vägen norrut mot de senast tillkomna bostadsområdena tidigare under dagen, men hittade inte riktigt nu när det var mörkt. Alexander Grenberg och hans hustru och drygt ettåriga barn, han mindes inte om det var en flicka eller en pojke, hade en marklägenhet. Kartan var inte komplett, den bilfria gatstumpen de letade efter fanns inte med, men han hade ritat in den så gott det gick.
Så småningom kom de rätt men parkerade en bit ifrån på en parkering som hörde till husgruppen intill. Mitt emot var det ännu inte bebyggt, men skogen var uthuggen och grävmaskinerna stod och väntade.
De gick tysta bredvid varandra. Inte en människa var ute. Det hade börjat bli kallare, snön hade frusit till och det var halt.
– Rätt mysigt här, sa Louise med låg röst.
– Det blir nog bra när det vuxit upp lite, sa Claesson.
De tog bakvägen, gick i skydd av mörkret över en gräsplätt omkring vilken husen formade sig. Claesson pekade ut lägenheten som var Alexander Grenbergs.
– Den är helt svart, sa Louise.
– Ja.
– De är kanske borta. Det är ju fredag kväll, sa hon.
– Så kan det vara.
– Vad gör vi?
Hon tittade frågande på honom. Andedräkten var vit.
– Väntar till i morgon, sa han. Men vi kan väl gå förbi garagen och parkeringen.
– Visst. Vad för bil är registrerad på honom? undrade Louise.
– En Saab 9000 från -87. Halvkombimodell. Passar barnfamiljer. Ligger kring 10 000. Ett bra pris för en nyfärdig slöjdlärare.
– Du låter som en bilförsäljare, sa hon.
– Kanske det, sa han och stirrade ner i marken, försökte beräkna isfläckarnas lägen.
– Jaha, sa hon och kände att en fråga fortfarande var obesvarad. Och…
– Och den är mörkröd, fortsatte Claesson, och just då gled foten och han var på vippen att dratta omkull. Men Louise fångade honom i sista ögonblicket, ryckte tag i hans ena arm.
Smärtan slog till som en katastrof i ryggen.
– Fy fan, svor han.
– Vad är det?
– Rygghelvetet, klämde han ur sig mellan sammanpressade läppar och försökte samtidigt motverka att värken eskalerade ytterligare genom att långsamt sträcka ut ryggen och sedan böja den försiktigt framåt för att ta stöd med händerna mot knäna.
Grenbergs bil stod inte på den förhyrda parkeringsplatsen. Där stod en annan Saab, något nyare såg den ut att vara. Och den var vit.
– Pallar du med att vi går igenom flyttlådan nu, eller ska jag göra det ensam?
Louise hade precis knäppt av mobilen efter att ha bett kollegorna hemma på polishuset att kontrollera den vita bilen i bilregistret. Klockan var halv nio. Claesson, som med viss möda hade lyckats ta sig in i bilen, körde sakta mot centrum. Inte mindre än två krockskadade fordon såg de låg tippade ner i diket. Det hade hunnit bli glashalt.
Han var moltyst. Besvikelsen över att ha spräckt upp ryggen och tvingas bli invalid igen nästan knäckte honom.
– Ska jag köra? undrade Louise, som förstås noterat dysterheten.
– Inga problem, svarade han.
– Ska du inte ta något?
Hennes röst var moderlig och blicken orolig.
– Kanske det, suckade han.
De for vägen om hotellet, Claesson petade i sig några smärtstillande tabletter som han hoppades inte bli alltför dåsig av, och sedan bytte de trots allt förare. Louise parkerade på Oxtorget, och efter ett visst dividerande blev de till slut insläppta i den gula smörkartongen. Polishuset var annars knäpptyst.
Hon ställde sig och tittade ut, ville orientera sig.
– De ser rakt ner på kyrkogården härifrån, sa hon. Ett och annat gravljus brinner faktiskt. Det är fint.
– Ja, sa Claesson och vek locket åt sidan och suckade tungt. Var det inte på kyrkogården det hela började?
Louise vände fönstret ryggen och började plocka bland Malins tillhörigheter. Lådan var ställd på två stolar så att Claesson slapp böja sig. En skrivbordslampa lyste gult.
– Du menar Malin Larssons kyrkogårdsvandring med den blyge och försiktige pojkvännen Alf, sa hon.
– Ja.
– Något hände där, sa hon prövande.
– Tror du?
– Ja.
– Det tror jag också, sa han och tog upp ett större skrin i metall med ett tämligen vekt hänglås. Han tog om låset, vickade det fram och tillbaka i handen, med det gick inte upp.
– Hon har låst om hemligheterna, sa Louise.
– Jo.
– Det fanns en liten nyckel i nyckelknippan hon hade på sig.
– Jag vet, bet han av och tog ett nytt grepp om låset och ryckte till. Bygeln gick upp.
– Klent lås. Vi kunde ju inte vänta tills vi fick tag på nyckeln, urskuldade han sig och hakade av hänglåset och plockade upp fyra tjocka dagböcker av olika storlekar och typ och la på bordet.
Louise tände i taket, ett obarmhärtigt blåvitt sken från lysrör svepte över dagböckerna. De började bläddra, la dem i kronologisk ordning.
– Det är väl lika bra att vi läser igenom allt, sa Claesson.
– Jag gör det mer än gärna, sa Louise. Och det är nog fort gjort.
En koncentrerad tystnad la sig. Ett tåg passerade i närheten.
Louise blick for över de glesa raderna med tämligen korthuggna meningar skrivna med ömsom blyerts, ömsom kulspets eller tusch i olika kulörer. Sidorna var kärleksfullt ompysslade. Klistermärken, figurer och mönsterslingor pressade sig mellan texterna. Louise började läsa vid tiden kring själva flytten, då när Malin och hennes bror tvingades tömma sina rum i föräldrahemmet för att inkvarteras hos familjen Grönroos. Det framkom att Malin i varje fall sluppit byta skola.
Ungefär två månader efter faderns död stod att läsa:
Det är så långt till Lollo nu. Orkar inte cykla dit. Ligger på sängen. Kan gå ner och se på tv men faster Liljan vill nog hellre sitta ensam. Alex kommer aldrig hem. Han vill inte bo här.
Ytterligare några veckor senare:
Trött i skolan. Kanske jag ska stanna hemma? Men det går inte. Kan inte vara hemma hos faster. Vart ska jag ta vägen?
Två månader därefter har brodern flyttat.
I dag frågade Roland varför jag var så tyst. Är han inte klok? Det kan man väl inte svara på. Han tog ett grepp om min överarm. Låt bli, sa jag och tänkte säga till honom att lärare inte får slå elever eller tvinga dom. Han tittade allvarligt på mig. Du måste äta, sa han till mig. Alla lärare är hysteriska. De tror alla tjejer har anorexi. Jag är inte hungrig. Varför ska jag äta? Men Roland är ju hygglig.
En rad längre ner stod präntat med stora bokstäver:
Jag drömmer om någon. Jag drömmer om honom.
Tiden gick och sommaren gick mot sitt slut. Malin verkade ha varit och badat med klasskamraterna, kanske inte många gånger men vid något enstaka tillfälle i alla fall, och om det var nya kamrater från området där hon nu bodde eller de gamla vanliga klasskamraterna framgick inte riktigt. Hon hörde väl till på båda ställena. Eller kanske ingenstans. Förmodligen kunde det lika väl vara så. Kanske till och med troligast, fast det var ett dystert perspektiv, tänkte Louise och försökte låta bli att vidröra den där sorgliga känslan av övergivenhet och svek hon hela tiden burit med sig genom fallet med Malin Larsson.
– Vilka jäkla rötägg till föräldrar de haft, for det plötsligt ur henne, men Claesson hörde inte vad hon sa, hummade något och lät hennes kommentar, som ingen normal människa borde kunna säga emot, falla till golvet.
Malin hade också tvingats tillbringa några veckor tillsammans med sina nya fosterföräldrar i en sommarstuga som låg mitt i skogen och det hade varit dötrist, läste Louise. Varken att plocka blåbär eller svamp i en myggig skog var vad hon drömde om, och man kunde ju fråga sig vad hennes nya, så kallade närmaste anhöriga, egentligen tänkte på. De verkade helt ha tappat förmågan att känna in vad barn behövde, tänkte hon. Eller så hade de aldrig haft någon inkänningsförmåga. Troligen inte, misstänkte hon. Varken fantasi eller engagemang. Dottern hade hon inte träffat, men sonen, David Grönroos, var ju inte värmen själv och heller inte rolig så att man kunde skratta ihjäl sig. Hon anade svartsjukan när hon satt hemma hos honom. Två nya barn som intog föräldrahemmet, fick omsorger och kostade pengar. Insnärjt, helt enkelt. Liljan Grönroos verkade veta hur hon ville ha det och hade förmodligen även en bestämd uppfattning om vad som var bäst för andra och styrde därefter.
Annars var det glest med kommentarer i dagboken under Malins första sommar som helt och hållet föräldralös. Alldeles för glest, kunde Louise tycka. Nästan beklämmande tyst. Förmodligen hade Malin inte bara malande långtråkigt. Hon måste i någon mening ha varit förlamad.
Träffade Alex på stan. Han bjöd på en glass. Som om han var vuxen. Annars var det som vanligt. Tänk, när man blir vuxen får man bestämma. Ska bli skönt att börja skolan. Trist att bara flyta runt och vara snäll.
Och så fortsatte det på samma sätt. Ensamt, som om luften runtom henne var tom och kall, men inte med någon större klagan. Inga våldsamma utbrott, inga stora ord eller svavelosande uttryck. Bara en stilla beskrivning av läget och den evinnerliga längtan efter att bli vuxen och få ett eget liv.
Louise tog nästa dagbok, ilsket rosa pärmar, tjock och bullig, och hon såg att handstilen hade förändrats något, blivit mera uppnosig. Malin hade prövat sig fram, det var så man gjorde, mindes Louise. Ett tag hade hon själv försökt luta handstilen åt vänster, även om det var onaturligt för henne, men hon påverkades av bänkkamraten som var vänsterhänt, tyckte det såg läckert ut, ville försöka hitta en egen profil, och hade ännu inte kommit på att man knappast gjorde det genom att härma andra. Malin hade ställt upp skriften, låtit de slutna bokstäverna bli höga och smala och raderna på så sätt tätare. Hon hade hunnit bli drygt femton år, innehållet var strukturerat ungefär som tidigare. Kort och mycket vardagligt och lite snusförnuftigt. Somliga tvingas att lita till sitt eget omdöme mycket tidigt i livet, tänkte Louise. Bli lillgamla.
Malin tycktes inte ha spårat ur, tänkte Louise när hon läste. Inte ha börjat protestera genom att gapa och skrika, kasta saker eller umgås i galna kretsar, supa, knarka och leva ut sexuellt. Inte vad texten antydde, och inte enligt vad de människor de intervjuat berättat. Lite krångel med maten. Det var allt som kom fram.
En sak var slående. Inte en enda pojkvän nämndes med namn. Inte en enda. Inte någon flickvän heller, tänkte Louise som aktivt försökte undvika att falla i den schablonmässiga fällan. Bara kompisar. Konstigt! Nog innehöll varenda tonårings dagbok både hjärta och smärta, häftig avståndskärlek och överdriven idealisering av föremålet i fråga, och hat och förbannelse när det tog slut? Kort och lika intensivt oberoende av åt vilket håll det gick. Och nog brukade föremålen för denna trånad figurera med både namn och en knappast objektiv beskrivning? Glöd och liv och stora planer. Men ingenting av detta fann hon.
– Hur går det? frågade hon Claesson.
– Bra.
Han var inne i Malins värld som undersköterska på ett vårdhem för senildementa. Dagboken var den senast skrivna. Sista anteckningen gjordes någon vecka innan hon flyttade iväg för att utbilda sig till sjuksköterska.
– Tror nog inte att det är speciellt upplyftande att en redan sorgtyngd ung kvinna jobbar med senildementa, sa han.
– Gnäller hon?
– Nej. Verkar snarare vara typen som ser framåt.
– Det gör man som ung, reflekterade Louise.
– Inte alla.
Han bläddrade bakåt, summerade.
– Hon träffade i varje fall sin bror med jämna mellanrum. Storasystern står det inte en rad om, kommenterade han. Men hon hade ju flyttat till Skåne.
– Inte om några pojkvänner heller, sa Louise. Mer än indirekt, lite så där, men inga namn eller så, och annat som hör till.
– Vad då?
Han lyfte blicken från dagbokssidorna.
– Förälskelsetjatter, du vet! sa hon. De stora orden.
Hon himlade med ögonen.
– Nej, jag vet inte, sa han. Jag har inte så stor erfarenhet. Skrev liksom inte dagbok som ung.
– Gör du det nu då?
– Självklart inte. Jag författar enbart skrivelser. Rapporter och anmälningar. Vad är det som saknas, menar du?
Han tog av glasögonen, masserade de röda fläckarna på näsan, tittade trött och på något sätt helt avklätt på henne, och hon höll kvar blicken men inbillade sig ingenting.
– Nojs, sa hon.
– Jaha?
– Det saknas kutter. Puss och kram och guuud, vad han är läcker och sådant, sa hon och spelade upp.
– Det gör det kanske, sa han dröjande och kände en stärkande belåtenhet över att han faktiskt lyckades övertala henne att följa med. Det var just för sådana här uppgifter.
– Och vad beror det på? fortsatte han.
Hon ryckte på axlarna.
– Vet ej.
– Gissa?
– Vet ej. Vågar inte gissa.
Men Claesson såg på henne att hon ljög. Gissningen låg redan färdig som en hypotes. Hon reste sig, böjde sig över Claessons axel och läste:
Han har förstått att jag flyttar. Vi kan inte träffas mer. Har fått besked om ett rum. Billigt. Fler än jag bor där. Ett elevhem, men det får gå. Helst hade det varit skönt att vara ensam. Man kan inte få allt. Men kanske det blir svårt att vara helt ensam.
– Se där! sa Louise menande och tittade snett bakifrån på Claesson, som fortfarande inte begrep, inte helt och hållet. Fast rätt mycket förstod han. Förmodligen tillräckligt.
– Hon bodde ju i en egen lägenhet i Växjö innan hon flyttade, sa han för att hålla sig till dagbokstexten. Men tydligen var hon ändå inte helt ensam, sa han fundersamt. Hon var rädd för ensamheten.
– Det är väl alla, kommenterade Louise. Men kompisar finns ju. Det får man snabbt nya i den åldern, när det rör på sig.
– Det måste vara någon annan relation som gjorde att hon inte var ensam, prövade Claesson dröjande och vred huvudet mot Louise.
– Bingo, sa hon och reste sig snabbt.
Han kom för nära henne, tänkte hon. För nära just nu. Vågskålarna var inte i jämvikt. Han hade skäppan full, hon inget. Jag får inte göra bort mig på grund av kärlekstörst, tänkte hon. Hon hade alltid vetat att hon skulle kunna bli förälskad i Claesson. Om tillfälle gavs, konstaterade hon och ökade medvetet distansen genom att vara formell även i tanken. Men det tillfället kommer aldrig, det var inte guds mening, och lika bra var det!
– Varken pojkvän eller kamrat, fyllde hon i åt honom där hon nu stod med ryggen vänd mot honom och såg ner på gravarna, på mörkret mitt i stadsbilden kantat av gatljus, på de nästan osynliga gravljusen som små gula prickar. Kanske att det blir svårt att vara helt ensam, memorerade hon högt från dagbokssidorna.
– Hm, sa Claesson och slog ihop dagboken.