ONSDAGEN DEN 19 DECEMBER var en råkall dag. Rimfrosten låg klistrad som en luddig vit film över träden. Himlen var kallgul och det var vackert. Utanför fönstret på polishuset masade sig bilarna fram på de glatta gatorna mot parkeringen vid Lilla Torg. Julhandeln hade ännu inte nått kulmen men nära nog.
Förhörsrummet var enkelt. Försvarsadvokat Kvist hade kommit i egen hög person, Claesson kände honom och hade inget direkt emot honom. De hälsade och bänkade sig. Louise var också närvarande. Alexander Grenberg såg trött och sliten ut, flätade fingrarna i och ur varandra.
Claesson drog igenom formalia, satte på bandspelaren och så var förhöret igång. Han inledde med att repetera lite av allt som framkommit redan i Växjö, frågade Alexander om han hade något att tillägga eller om det var något han ville ändra. Han skakade tyst på huvudet, varpå Claesson uppmanade honom i artig ton att svara högt. Grenberg hade inga kommentarer, sa han då, och Claesson la papperen åt sidan, förklarade återigen att det var han som var förhörsledare och att de andra två satt med för att se till att allt gick rätt till. I viss mån syntes garden sjunka något, ansiktsdragen mjuknade, men situationen för Grenberg var annars på det hela taget så ansträngd man kunde föreställa sig.
– Skulle du med egna ord vilja berätta om omständigheterna kring ditt sista möte med din syster Malin, bad Claesson och ansträngde sig att inte låta alltför torr och formell.
Grenberg tittade i bordet, rörde läpparna och började så berätta efter någon sekund.
– Jag visste ju att hon hade träffat någon. Han som hette Alf, har jag fått veta senare, sa han och såg upp för att bekräfta att det var rätt namn. Jag hade liksom förstått att det var något på gång när jag ringde. Det hördes på henne. Hon kunde inte lura mig, jag var nog den som kände henne bäst, sa han och såg plötsligt både stolt och självsäker ut. Men jag hade ju också kollat dem, hade åkt dit några gånger, tagit bilen – det tog ju bara en timme och tre kvart, sisådär, om jag låg på – och jag hade sett mot hennes rum att där var någon. Sett genom fönstret alltså.
– Förlåt att jag avbryter, sa Claesson. Men Alf Brink påstod att han inte hade varit hemma hos Malin i korridorrummet förrän allhelgonadagen. Såg du verkligen honom?
Grenberg tycktes bli irriterad över att bli ifrågasatt.
– Okej, jag kanske inte såg honom, men jag visste att han fanns.
– Varifrån såg du upp mot rummet?
– Från stället.
– Vilket ställe?
– Där jag stod. Nedanför backen.
– Tack, sa Claesson. Fortsätt!
– Var var jag?
– Du åkte med bilen för att se vad Malin gjorde.
– Ville inget illa, bara veta att hon hade det bra, svängde Grenberg i argumentationen. Kunde inte släppa henne till vem som helst … så jag var tvungen att kolla. Hon är ju, förlåt … var ju min lillasyster, och vi har alltid hållit ihop. Och hon svarade inte direkt när jag frågade i telefonen, sa att det inte var något speciellt. Berättade att det var kul med kurskamraterna, men hon slingrade sig när jag frågade om hon träffat en kille. Men jag hörde att hon gjort det. Jag kände igen det.
– Du hörde det, säger du?
– Ja. Mig kunde hon inte lura, sa han igen.
Claesson antog att det förmodligen inte var första gången som brodern svartsjukt cirklade runt systern när hon träffat en pojkvän. Men han lät det vara så länge. Han kände för övrigt på sig att där fanns något mer att hämta.
– Så du hade inte sett dem tillsammans, Malin och pojkvännen Alf?
– Nej, sa han. Jo, kanske på håll, men jag var inte säker.
– Och vad hände under allhelgonahelgen? manade Claesson på.
– Jag var tvungen att få bevis på att syrran inte ljög, att hon inte lurade mig, så jag körde dit, for till elevhemmet och hade kollat kvällen innan att hon var hemma. Först sa jag till mig själv att jag skulle låta henne vara, men så kunde jag inte hålla mig, och min fru var ju ändå inte hemma. Hon var bortrest med lillflickan …
Han gjorde ett uppehåll, dröjde som om han inte visste om han skulle berätta allt med en gång.
– Okej, sa han till slut. Vi ljög. Lika bra att erkänna det. Frugan var inte hemma.
– Jaha, sa Claesson utan större intensitet eftersom han länge hade känt på sig att det förhöll sig på det sättet. Fortsätt!
– Det var ju mörkt ute när jag kom fram till det där gamla rucklet där studenterna bodde. Nästan alla fönster var mörka, rummen stod ju tomma över lovet. Men Malins lyste, det visste jag för jag hade gått ur bilen och kollat det. Hade annars parkerat borta vid själva folkhögskolan, den ligger ju snett bakom så jag räknade med att de inte tittade ditåt. Samtidigt så är det ju öppet framför, visserligen skymde träden lite, men porten till elevhemmet såg jag. Och jag satte mig alltså där i bilen och väntade, och såg när den där cykelkillen kom. Tänkte först att de skulle väl stanna på rummet, bli kvar där över natten, och funderade därför på att ge upp, sticka hem och försöka lugna ner mig i bilen. Men då kom de ut, så jag följde efter helt enkelt. Kunde inte låta bli. Jag vet inte vad som drev mig. Det gick av sig självt. Det var ju rätt spännande också, la han till och ögonen glimrade av upphetsning. Jag blev inte så lite paff när jag upptäckte att de skulle till kyrkogården, fortsatte han. Men det gjorde det å andra sidan enklare för mig. Där var ju skumt och en massa folk, så jag kunde skugga dem lätt. Men jag tror ändå att Malin såg mig, sa han och sken upp men tappade sedan tråden.
– Malin upptäckte dig på kyrkogården, säger du, sa Claesson. Tror du att Alf Brink också såg dig?
– Nej, nej, inte alls, slog han ifrån sig. Jag tror inte att syrran hade berättat att jag fanns. Är nästan säker på det, sa han och log nu segervisst, vilket fick Claesson att stelna till. Men hon blev verkligen förvånad när hon upptäckte mig, fortsatte han och drog förtjust på munnen. Det var vid den där minneslunden, förresten! Men sedan gjorde jag inget. Jag pös. Tog bilen och åkte hem.
En matt tystnad uppstod.
– Och sedan? undrade Claesson.
– Jag kunde inte få det ur huvudet, var liksom tvungen att åka dit igen nästa dag och kolla. Jag visste ju att syrran alltid vände sig till mig när det var något viktigt, och jag hade behov av att prata allvar med henne, verkligen kolla att det stod rätt till, sa Grenberg och lät både förtroendegivande och beskyddande på rösten, men kroppsspråket hos de övriga tre var avvisande. Broderns omsorger om systern skorrade illa – den äldre broderns oinskränkta makt över den yngre systern. Ett övertag som han förmodligen använt på många sätt under lång tid, kanske alltid, tänkte Claesson. Grenberg försökte pockande fånga de övrigas blickar, letade förmodligen efter förståelse, åtminstone acceptans, så att han vågade fortsätta berätta. Men han möttes obarmhärtigt av tre fullständigt nollställda och slutna ansikten.
– Du for alltså tillbaka till elevhemmet dagen efter, på söndagen, sa Claesson så neutralt han förmådde och sköt på så sätt igång berättelsen, och han försökte tänka på att grabben på sätt och vis också var ett offer för omständigheter i barndomen.
– Ja, sa Grenberg och såg ner i bordsskivan. Jag åkte till det där elevhemmet, men där var tomt som i graven. Ingen öppnade, jag visste inte riktigt vad jag skulle hitta på, tänkte kanske åka runt lite för att varva ner, men så kom syrran efter en stund och öppnade och släppte in mig.
– Blev hon glad över att se dig? frågade Claesson och hans djupa röst var vänlig, nästan mild.
– Det vet jag inte, slingrade Grenberg sig. Kanske inte, förresten, sa han i ett försök att vara ärlig. Hon ville att jag skulle gå, höll visst på att fixa kaffe och skulle iväg med en gång, men hon släppte in mig till slut.
– Var det i korridoren?
– Ja, vid den där glasdörren. Vi snackade och så, och jag följde med henne till köket medan hon fixade med en kaffetermos.
– Var du inne i hennes rum? undrade Claesson.
Grenberg såg ut att tänka efter.
– Nej, det var jag nog aldrig. Bara i köket, och i korridoren förstås. Väntade där medan hon tog på sina ytterkläder, sa han dröjande och inåtvänt.
Återigen en pressad tystnad, men Grenberg hade börjat få färg. Lättnaden över att få kasta av sig åtminstone en del vad han burit på hade fått honom att bli mindre stel och aggressiv. Claesson kände igen mönstret.
– Vad hände sedan? sköt Claesson på.
– Jo, hon tog cykeln, sa han något långsammare och mer prövande. Hon trampade iväg nerför backen.
Det blev tyst. Grenberg drack av Ramlösan som stod på bordet.
– Jaha, sa Claesson.
– Och jag tänkte att jag fick väl åka hem då, fortsatte Grenberg dröjande med en oseende blick någonstans i höjd med golvlisterna. Men det blev inget bra när vi skildes. Hon var så korthuggen, sa han och tonen skiftade plötsligt, han blev hetsig. Hon ville inte säga hej då, ville ingenting, ville inte ge mig en kra…
Han tittade upp.
– En vad då? undrade Claesson.
– Skit detsamma, fortsatte Grenberg ilsket. Malin for nerför backen och jag kunde inte låta bli att följa efter henne med bilen. Så var det, sa han hetsigt och försökte fånga in om detta kunde räcka som ett erkännande.
Claesson verkade emellertid fullständigt opåverkad av Grenbergs obalanserade tillstånd.
– Du berättar alltså att du tog bilen och följde efter din syster Malin, sa han nästan sävligt, för att balansera Grenbergs ettrighet. Du har ju lärt känna vår stad, lite i varje fall. Tror du att du skulle kunna försöka berätta vart ni for? Malin på cykeln och du efter, så vitt jag förstår.
– Jag låg efter henne en bit. Nerför backen, mot centrum.
Han tystnade igen.
– Hur kände du dig då? undrade Claesson.
– Som skit! Mådde för jävligt! utbrast han. Kände hur det tryckte. Här alltså, sa Grenberg och slog med handen mot bröstet. Ville liksom snacka med henne igen, be henne ge mig en chans till. Jag kunde inte ge upp så där, så jag körde upp bredvid henne när vi kommit till hamnen någonstans. Det var ju lite bättre svängrum där. Och inte heller något folk.
Berättelsen hade återigen börjat bli livfull. Grenberg såg varm ut.
– Och så stannade syrran äntligen. Vi pratade lite hit och dit, fortsatte han yvigt. Och så följde hon till slut med mig. Hon insåg nog var hon hörde hemma. Den där magra cykeljeppen var ju inget att ha. Inget för henne, sa han och såg oförskämt belåten ut.
Claesson tänkte först spara kommentarerna om den minst sagt sjukliga tätheten mellan syskonen till senare, men insåg att han redan nu var tvungen att utmana vad som var så uppenbart. Och samtidigt så förbjudet.
– Vill du berätta med egna ord vad du hade för … för önskemål om man för din systers räkning?
Grenberg blev blodröd.
– Inte han i varje fall!
– Tror du inte att din syster kunde bestämma vilken man hon ville vara tillsammans med själv? kommenterade Claesson utan att låta insinuant.
– Kanske, sa Grenberg undvikande. Det är klart att jag inser att det är hennes rätt, vi lever ju i ett demokratiskt samhälle, men vi två hade en egen kontakt. Och den var speciell.
– På vad sätt då, speciell?
En fördröjning i kroppsrörelserna skedde. En andlös, spänd väntan lägrade sig, som om tiden upphört.
– Vi har alltid hållit ihop, förklarade Grenberg kort. Hemma var det ju så bökigt och på sätt och vis ensamt. Men vi höll ihop. Jag menar, morsan var ju inte precis en sådan som kramade en. Hon var rätt kylig. Ville ha det på sitt sätt. Ordningsamt och så. Och så hände det där med farsan. Gick ner sig på isen. Vi blev ensamma efter den olyckan … och Malin och jag kom överens om att hålla ihop. Hon brukade krypa ner hos mig när hon var liten, sa han prövande och slickade sig om läpparna. Kände sig väl trygg med mig.
Fortfarande knäpptyst, ingen rörde sig.
– Om jag frågar så här, sa Claesson och sökte efter orden. Hur skulle du beskriva din och Malins relation, förutom att ni var syskon?
Grenberg svarade inte med en gång, och han förnekade framför allt inget heller. Claesson såg att det som aldrig uttalats, alltid gömts undan under många års ensamhet och skamfylld tystnad nu låg och brände och ville ut.
– Okej, vi hade sex, bekände Grenberg och glodde ner i golvet. Men hon tyckte om det, la han till och tittade stint rakt på Claesson, som inte väjde med blicken.
Claesson böjde sig sedan något framåt, harklade sig.
– Vill du ta en paus nu, så kan vi beställa något att äta?
– Nej, för sjutton, utbrast Grenberg. Det är väl lika bra att bli klara med den här skiten med en gång.
– Okej, sa Claesson. Jag förmodar att du vet vad det här kallas för.
– Ja, kärlek, svarade Grenberg utmanande.
– Det var inte det jag tänkte på.
Grenberg blev tyst, svarade inte.
– Vill ni inte veta vad som hände sedan? frågade han i stället gällt.
– Jo, nickade Claesson. Det vill vi gärna. Vi har gott om tid. Ta det lugnt, sa han och sökte efter bekräftelse hos försvarsadvokat Kvist.
– Malin följde alltså med mig och jag slängde in cykeln därbak. Hon hjälpte faktiskt till, sa han med en viss entusiasm. Sedan åkte vi på måfå tills vi kom en bit ut ur stan, så vi kunde snacka lite. Det var rätt rått ute. Det stod husvagnar som det bodde folk i där, så vi fortsatte en bit bort. Syrran frös, hade inga vantar, jo, en hade hon visst, så hon drog ner jackärmarna. Jag erbjöd henne mina handskar, men hon ville inte ha dem. Hon släppte ut håret så att det skulle värma i nacken. Vi gick vid stranden, gick en bit faktiskt, och det blåste som fan. Jag försökte tala henne tillrätta, men hon sa att det var allvar denna gång. Hon ville sköta sitt, gillade den här snubben, ville leva som alla andra … och när jag insåg att jag inte kom någon vart så …
Han darrade lätt på rösten, slickade sig ideligen om läpparna, pillade nervöst med fingrarna mot bordskanten, såg ut att vilja resa sig och fly. Men satt kvar.
– Jag vet inte vad som tog åt mig, brast han plötsligt ut och axlarna började skaka. Jag kunde inte kontrollera mig … det var inte alls meningen … ville egentligen bara sätta lite press på henne … men så började hon tjata om att hon ville bli skjutsad tillbaka, ville till den där killen, att vi skulle var vänner, som vanliga syskon och så … men då, när jag insåg att det inte gick att komma åt henne, att hon aldrig mer skulle vara med mig, så drabbades jag av panik. Jag visste inte vad jag gjorde, tjöt han och bredde ut armarna som om det vore en bikt, vilket det på sätt och vis också var.
De övriga rörde inte en min, som statyer satt de där.
– Så du ströp henne, sa Claesson torrt.
Grenberg nickade, vilket Claesson kommenterade högt så att det kom med på bandet, och de övriga två som tycktes ha hållit andan en längre stund vågade nu äntligen dra in luft.
– Men jag visste ju knappt vad jag gjorde, sa Grenberg grötigt.
– Det är inte lätt att strypa någon, sa Claesson och höll fast.
– Vad då?
Grenberg försökte helt plötsligt att se ut som ett oskyldigt barn.
– Jag sa att det inte är helt lätt att strypa någon. Du måste ha haft styrkan och förmågan att behålla kontrollen över ditt offer, över Malin, tills hon avled.
Claesson var skoningslös. Grenberg glodde svart på honom.
– Jag bara höll, sa han och formade händerna i ett luftgrepp.
– Malin måste ha gjort motstånd, fortsatte Claesson ihärdigt.
– Hon rev i jackan, sa Grenberg dämpat. Slet upp ärmarna på min jacka, rev mig. Men …
– Men, vad då?
– Jag kunde inte sluta. Det gick bara inte …
Han såg ner i bordet, virrade runt med blicken, undvek ansiktena i rummet.
– Och sedan? Vad hände sedan?
– Det gick så fort, blev helt stressad, visste väl inte riktigt vad jag gjorde, så jag bara släpade henne ner i vattnet. Det var inte så långt, någonstans i närheten av en liten bro. Det fanns vass där, så jag tänkte att jag kunde gömma henne där. Jag borde dragit henne längre bort men orkade liksom inte, och det skulle ju gå fort.
Tystnaden lägrade sig igen. Inte ens motorljuden från Ordningsgatan trängde igenom.
– Och cykeln? undrade Claesson.
– Den slängde jag av i diket uppe vid vägen en bit därifrån, och så for jag hem.
– Du for direkt hem?
– Ja.
– Din hustru har hjälpt dig med alibi, sa Claesson. Hon ljög och sa att du varit hemma och att hon själv var hemma.
Grenberg nickade.
– Varför gjorde hon det? Vet du det? undrade Claesson.
– Hon har aldrig gillat Malin, svarade han utan att vare sig hulka eller gråta. Claesson anade att Grenbergs ögon drog ihop sig, smalnade, och den känsligt formade överläppen stramade belåtet och kylslaget. Nog kunde Grenberg charma kvinnor, tänkte Claesson, men kontakterna var sannolikt ytliga, i alla fall från hans sida sett.
– Men fick din hustru veta vad som hänt?
– Nej, svarade Grenberg bestämt. Jag svängde ihop något om att jag ville att hon skulle säga att vi var hemma båda två, att det var viktigt, men inte varför.
– Och hon nöjde sig med det? undrade Claesson tvivlande.
Grenberg ryckte lätt på axlarna.
– Ja, sa han kort.
– Visste hon om att du och Malin hade ett incestuöst förhållande?
Ordet var nu uttalat högt. Grenberg såg ut att vrida och vända på detta begrepp, försökte ana vidden ur ett annat perspektiv än sitt eget. Ur samhällets perspektiv, lagens och domstolens.
– Inte vet jag! sa han lågt och lät naivt irriterad. Kanske hon anade det, ändrade han sig sedan. Att vi var bundna till varandra, men kanske inte att vi låg med varandra. Det var väl inte som det skulle, bekände han och såg bedjande upp på Claesson.
Grenberg tycktes för första gången tangera något som kanske kunde påminna om skuld och ånger, tänkte Claesson och avslutade förhöret för en kort paus.
När de sedan satte sig ner, samma personer – Claesson, Louise och försvarsadvokat Kvist – på samma stolar som förut med Grenberg i fokus, var luften delvis rensad. Men Claesson hade fler frågor. Han ville borra djupare.
– Jag tänker nu gå lite bakåt i tiden, inledde han. Till den smärtsamma händelsen då er pappa dog på isen på Växjösjön.
– Jaha, sa Grenberg och rösten var nu matt, färglös och utan spänst. Varför det?
Claesson svarade inte.
– Vad kan du berätta om det? frågade han i stället.
– Det kan ni väl läsa i polisrapporten, utbrast Grenberg undvikande.
– Det är riktigt. Men jag skulle gärna vilja höra vad du minns.
Grenberg blängde tvivlande på Claesson.
– Farsan kom inte hem. Och så kom polisen på morgonen och berättade vad som hänt, svarade han truligt. Det var allt.
– Vad tänkte du då? envisades Claesson.
– Vad jag tänkte? upprepade Grenberg och såg plötsligt ut att tänka efter, vandra bakåt i tankarna, minnas. Jag tänkte väl ingenting.
– Men du kände något. Eller hur?
– Det är klart att jag gjorde. Jag är väl normal!
Sedan sa han inget mer.
– Din pappa hade dött, den enda förälder ni hade kvar i livet. Känslorna är ofta blandade. Trots sorgen. Minns du vad du kände mest?
Grenberg tittade skeptiskt på Claesson, men ansiktet var inte längre helt slutet.
– Tomhet, kanske, svarade han till slut och slog ut med händerna.
– Blev du överraskad av beskedet? frågade Claesson skoningslöst, och Grenberg drog häftigt in andan, värjde sig med hela kroppen.
– Vilken fråga? Klart att jag blev överraskad! Fast han var ju jobbig också, farsan. På fyllan rätt ofta.
– Jag har förstått att ni barn, främst du och Malin, tog ett ganska stort ansvar för att er pappa kom hem ordentligt, att han skötte sig. Ni var ju inte så gamla. Det är ett mycket tungt ansvar för barn, konstaterade Claesson milt.
– Så liten var jag väl inte!
– Bara en ung tonårsgrabb, fortsatte Claesson och kände hur medömkan med den unge Grenberg växte.
– Okej, det var rätt bökigt. Som att ständigt gå på minerad mark. Vi var trötta på det. Ville ju inte heller skämma ut oss helt. Farsan var en jäkla egoist egentligen, klämde Grenberg i med illa dold ilska.
Claesson väntade en stund med nästa fråga, lät känslorna lägga sig något.
– Var ni rädda? frågade han sedan utan att närmare specificera sig.
– Inte rädda kanske, sa Grenberg. Inte för farsan. Inte jag i alla fall. Men det var… vad ska jag säga … det var tufft.
Claesson nickade.
– Den där kvällen då han inte kom hem. Minns du det?
Grenberg ryckte på axlarna.
– Vad tror du att Malin skulle ha kommit ihåg om vi hade kunnat fråga henne? fortsatte Claesson och noterade hur försvarsadvokat Kvist rörde på sig som till protest, men han opponerade sig aldrig.
– Men vi hade lovat varandra att inget …
Grenberg tystnade.
– Vad hade ni lovat varandra?
– Vissa saker behåller man för sig själv. Livet ut, konstaterade Grenberg.
– Vi har alla våra hemligheter, höll Claesson med om. Men vissa är tyngre att bära än andra.
Tjurigt slöt Grenberg munnen, sköt ut läpparna och la armarna i kors över bröstet som för att stänga till om sig.
– Du och Malin var hemma. Kanske tittade ni på tv, fortsatte Claesson vänligt.
– Nej, det gjorde vi inte alls, protesterade Grenberg. Kanske en stund. Jag hade varit på träning. Ishockey, och när jag kom hem sa syrran att farsan hade stuckit ut. Det var som vanligt, alltså. Så vi åt utan honom. Lite te och mackor. Det var det hela!
Claesson nickade.
– Så det var det hela? upprepade han och tänkte samtidigt att han lika väl kunde släppa alla omständigheter kring faderns död. Ärendet var preskriberat.
– Ja, sa Grenberg. Men när vi skulle lägga oss undrade vi förstås var han var. Vi hade väl sett på en videorulle och klockan var rätt mycket.
– Ja. Så ni var trötta och gick och la er? fortsatte Claesson och det hördes tydligt att han trots allt ville locka fram något. Du kan berätta vad som hände. Det kommer inte att vändas mot dig. Det var så länge sedan och ni var bara barn. Men det kanske kunde kännas bra för dig.
Grenberg, som redan fått mer än han tålde denna dag, harklade sig och tog till orda.
– Vi gick upp. Klädde på oss. Det var mörkt och kallt och vi ville hem så fort som möjligt. Vi cyklade mot stan, for runt på gatorna på Söder. Malin slog runt med cykeln för det var halt, men det var inte så farligt, hon gjorde sig inte så illa. Vi hittade i alla fall inte farsan lullande någonstans. Men sedan, när vi trampade hem utmed Växjösjön, så upptäckte vi någon ute på isen …
Rösten sjönk. Alla i rummet väntade på fortsättningen.
– Och det var han, sa Grenberg.
Där kom det, tänkte Claesson föga överraskad.
– Vet du varför han gick där? undrade han.
– Ingen aning! Han vinglade, hade väl gått fel, tänkte vi … och så hörde vi att isen brast under honom. Det var för djävligt!
Rösten stockade sig. Advokat Kvist skruvade på sig.
– Vi vågade inte ge oss ut. Vi kunde ju också falla igenom, och det fanns inte en enda människa som kunde hjälpa oss, och det var mitt i natten och smällkallt …
Uppriven och modlös var han tvungen att hämta andan, han tittade nästan hatiskt på Claesson, som harklade sig.
– Så …, sa Claesson som trodde sig ha resten klart för sig, men det skulle fram.
– Så vi for hem.
Claesson nickade.
– Ringde ni inte polisen?
Grenberg skakade nekande på huvudet.
– Vi var rädda.
Han såg nu ut som det sårade barn han förmodligen alltid hade varit, och det var smärtsamt.
– Rädda för vad då? undrade Claesson försiktigt.
– Att liksom bli inblandade. Vi kunde ju hamna på ungdomsfängelse. Vad visste vi?
– Ni var rädda för polisen.
– Självklart! Man visste ju aldrig vad som kunde hända. De kanske skulle dela på oss, kontrollera oss? Vi var inte precis fostrade till att lita på socialen och polismakten.
– Så ni kom överens om att inget säga.
Grenberg nickade.
– Vi litade väl egentligen inte på någon. Mer än på varandra, konstaterade han.
– Har du varit orolig för att Malin skulle läcka den här hemligheten till någon annan?
Grenberg var helt utmattad. Ryckte förstrött på axlarna.
– Kanske, svarade han knappt hörbart.
– Rädd för att Malin skulle bli förtrolig och berätta allt för Alf Brink, som hon var kär i och som var snäll mot henne.
– Vet inte, svarade Grenberg och glodde tomt in i den kala väggen. Kanske, sa han sedan tonlöst.
Då stängde Claesson av bandspelaren.
*
– Du store tid! Det var en sorglig familj! utbrast Louise mest för att ha något att säga.
– Ja, sa Claesson trött, som efter att maratonlopp. Det har bara gått bra för den äldsta systern.
De satt på hans expedition, som var den största, och väntade på de övriga i teamet, på Lundin, Peter Berg, Benny och Erika Ljung. De skulle ut och ta en öl. En julöl fick det väl bli.
Louise gnuggade ögonen och masserade hårbottnen.
– Gud, vad trött man kan bli! sa hon. Jag har huvudvärk.
Claesson svarade inte. Han satt bakom skrivbordet och plockade med papper, mest som terapi, ett handfast sätt att gå ner i varv.
– Men nu är det över, sa hon fundersamt och tittade ut på fliken av grå himmel över hustaken. Det liksom går in i en själv, fortsatte hon som om det inte gjorde henne något om Claesson lyssnade eller inte.
– Visst gör det, sa han och fogade ihop några papper med ett gem och la undan dem i hyllan bakom sig och vred sig sedan mot Louise, som fortsatte att halvt drömmande se ut.
– Så sorgligt och orättvist på något sätt, fortsatte hon de egna funderingarna högt. Malin var på gång med livet.
– Visst, sa Claesson. Hon tycktes ha kommit en bit på väg.
Louise släppte decemberhimlen, såg på honom.
– Vissa uppbrott är nödvändiga, sa han, men utvecklade det inte vidare.
– Man får vara tacksam över att bara ha en vanlig hederlig otrohet att gräma sig över, sa hon och försökte låta galghumoristisk.
– Säger du det?
Han lät tvivlande.
– Jag lever i varje fall. Men vad gör vi inte för att få lite kärlek.
– Tänker du på Alexander Grenberg?
– Ja.
– Kallar du det kärlek? kommenterade Claesson.
– Nej, kanske inte. Maktbehov som grott ur ensamhet och övergivenhet, konstaterade hon. Undrar om han över huvud taget är förmögen till djupare känslor?
– Vet inte. Vi får fråga psykologen, sa Claesson. Han hade sina båda kvinnor, tog sig rätten att ha det. Accepterade inte att initiativet för en frigörelse kom från någon annan än honom själv.
– Kontroll.
– Ja, kanske det.
– Och feghet. Att inte välja.
– Kanske det också. Och väldigt mycket mer, sa Claesson.
– Jag tycker nästan på sätt och vis synd om honom. Kanske han ändå hade varma känslor för Malin. På riktigt alltså. Fast skamfyllda och brottsliga. Han skulle ha släppt henne. Låtit henne leva sitt eget liv. Det vill vi alla, konstaterade hon tvärsäkert.
Claesson tittade på henne.
– Bestämma själva hur vi vill leva våra liv, förtydligade hon.
Claesson kikade på henne över glasögonen, förnam ett nålstick av obehag men var ändå nyfiken, via Louises funderingar kunde han komma en smula närmare kvinnors sätt att tänka. För han hade så smått börjat ana att det ibland kunde vara lite olika. Men ändå mest lika.
Just som Claesson skulle ge en passning, kom resten av gänget.