När våren framskred och lövsprickningen kom igång försvann den tyska rikskanslern från rubrikerna. Tidningarna skrev nu mer om det spanska och det japansk-kinesiska kriget än om Tyskland och Österrike. Matilda var lättad. I mars och april hade det stått om Hitler på förstasidorna varje dag och det hade gjort henne irriterad: hon avskydde att den fula kanslern hade samma förnamn som hennes döda far.
Thune verkade uppiggad och glad efter veckan i Stockholm. Han hade också varit nöjd över hur Matilda skött kontoret. Han hade betalat henne 400 mark extra i lön för den senare hälften av april, och sagt att efter detta visste han att han kunde resa bort också i framtiden och lämna de löpande göromålen i hennes säkra händer.
De var ensamma på kontoret största delen av tiden, Thune hade högst en handfull klientmöten per dag. Thune satt inne hos sig och Matilda ute i förrummet, men de sågs och konfererade ofta. De utväxlade vänliga men kortfattade repliker när han gav henne nya uppdrag, och de sågs när hon gick in till honom för att ta emot diktamen eller avlämna kopior av färdigskrivna brev. De sågs när hon bryggt honom hans te och förde in brickan med den ångande koppen och de hårda brittiska russinkakorna av märket Ryker’s – Thune älskade dem och det hörde till Matildas plikter att se till att förrådet aldrig tog slut – och lade ner den på hans skrivbord. De sågs när Thune tog på sig rock och hatt för att gå till Kämp eller Royal eller Monte Carlo och äta lunch, och de sågs när han kom tillbaka: när lunchen varade länge kunde han återvända berusad och var då synnerligen disträ.
Ibland fick hon en känsla av att Thune liksom tog sats för att säga något till henne. Inte något alldagligt, som när han skämtade om regeringen eller berömde det vackra vädret eller kommenterade någon klient som nyss lämnat kontoret. Utan något viktigare, något han gått omkring och tänkt på.
Somliga dagar var så stillsamma och tysta att det hade varit bara naturligt om de talat med varandra lite mer. Men då Thune inte tog bladet från munnen så fick Matilda aldrig veta om han ruvade på något eller inte. Thune föredrog att hålla sig till det banala. Utom de enstaka gånger då en till synes lättsam kommentar om någon dagsaktuell händelse kunde innehålla en djupare, ofta ironisk tagg.
Det var de gångerna hon tyckte om honom allra mest. Som då han frågade henne vilka tankar det väckte när 99,73 procent av människorna folkomröstade likadant i Tyskland och Österrike.
Det väcker mer rädsla än tankar, hade Matilda svarat.
Genau, hade Thune sagt och lett ett sorgset leende, och sedan inte kommenterat saken desto mer.
Kanske var han helt enkelt blyg, tänkte hon. Hon undrade om Thune redan träffat en ny kvinna efter skilsmässan. Hon trodde inte att han gjort det: han verkade vara en ensam människa. Hon hade inget belägg för att han umgicks privat med några andra än medlemmarna i Onsdagsklubben och den exilryska affärsmannen Gerasimoff och ett par andra klienter.
Bara män.
Tänk om Thune inte alls tyckte om kvinnor, slog det henne en eftermiddag när han kom från en lunch med Gerasimoff och Grönroos och var mer disträ och sluten än han brukade, nästan tvär. Tänk om han i hemlighet tyckte om att smeka män och det var därför hans äktenskap tagit slut?
Själv gick Matilda som på nålar hela den senare hälften av april och mer än halva maj.
Hon väntade på att något skulle hända, men började småningom misströsta. Alla de som tittat in eller hört av sig då Thune var i Sverige sökte upp honom under veckorna som följde. Leopold Grönroos, Gerasimoff, den konstiga lilla juden Jary och många andra.
Men inte Kaptenen.
Tills en regnig fredagseftermiddag i slutet av maj.
Då kom brevet.
Det kom i ett tunt, litet kuvert, adresserat till frk Wiik, c/o Advokatbyrå Claes Thune, Kaserngatan, Helsingfors.
Kaptenen hade eget brevpapper, namnet var tryckt i moderna, snygga versaler längst uppe till vänster. Hon kände inget obehag när hon tittade på hans namn, hon hade kontroll över sina känslor nu.
Brevet var långt. Han skrev att han tänkt på henne efter deras korta samtal där på kontoret, och att han till sin egen överraskning insett att han gärna skulle fortsätta samtalet. Under de korta minuterna hade han tyckt sig ana en samstämmighet i deras sätt att förhålla sig till livet och världen. Han kände på sig att de skulle kunna bli vänner trots att de sannolikt kom från rätt olika världar, och det var denna möjlighet han nu ödmjukt bad att hon skulle pröva tillsammans med honom. Kunde fröken Wiik alltså tänka sig ett möte i all enkelhet någon dag efter kontorstid, kanske eftermiddagskaffe med något sött till, på Mississippi eller Nya Fiskartorpet, eller kanske rentav en tidig middag på något lämpligt etablissemang. Hur vore det med ett chambre separée på Golf Casino? – där finge de säkert tala ostört. Eller kanske kallbord med småvarmt på restaurangen vid det nya havsbadet i Westend, det var vackert där ute så här års.
Han skulle naturligtvis stå till förfogande med bilskjuts ifall det behövdes, tillade han.
Matilda log åt Kaptenens tro på sin egen förslagenhet. Han kallade henne fröken trots att hon tydligt markerat för honom att hon var fru. Och alla kaféerna och restaurangerna han föreslog låg långt ute i förstäderna, med föga risk för att någon skulle se dem och börja skvallra. Ifall han föreslagit middag på Klippan eller Savoy så hade risken för upptäckt varit stor, och ifall de upptäcktes skulle skandalen säkert bli omedelbar: han bar ingen ring, men hon kände ändå på sig att Kaptenen var en upptagen man.
Hon väntade till lördagsförmiddagen. Då skrev hon en kort svarsbiljett, lade den i ett kuvert, skrev adressen för hand och bemödade sig om att göra handstilen vacker, frankerade och lade brevet i den utgående posten.
Han skulle inte få hennes svar förrän tidigast på måndagen. Men det gjorde inget, han kunde gott vänta.
Hon tackade nej, och hon gjorde det utan tvekan.
Miljafröken hade sagt henne att det var så hon skulle göra. Kaptenen skulle inte ge upp, försäkrade Miljafröken. Tvärtom, ett nej skulle bara göra honom ivrigare, stegra hans aptit.
Matilda gick hela vägen hem till Mechelingatan efter jobbet. Åt lite rester ur kallskåpet och tog sedan spårvagnen till Berghäll: det var Gary Coopervecka på Bio Fenix på Andra linjen. Hon tyckte om att besöka de gamla kvarteren. Att återvända var underbart när man visste att återseendet skulle bli kort.
Efteråt var hon inte ett dugg hungrig. Hon klev av spårvagnen i förtid och slank in på Astra och såg den sena kvällsföreställningen. Greta Garbo som Mata Hari. Hon hade sett filmen två gånger tidigare. Men det gjorde inget, hon kunde se den hur många gånger som helst. Hon älskade den, älskade allt i den utom slutet.
När hon låste upp och steg in i sitt hem var hon tillfreds med dagen. Fortfarande inte minsta hungerkänsla. Hon drack ett glas vatten, klädde av sig, gjorde kvällstoalett, drog på sig nattlinnet och morgonrocken, hängde in arbetskjolen och blusen i garderoben och stängde garderobsdörren.
Det var tyst där nere på gatan. Spårvagnarna hade slutat gå, inga bilar var i rörelse, inga steg eller röster hördes. Fru Wiik var kvar på kontoret, hennes kläder hängde i garderoben. Också Miljafröken teg spak och stilla. Matilda kände sig lugn till sinnes. När hon drog undan överkastet och gled ner under täcket bestämde hon sig för att glömma alltihop. Allt skulle bli som det hade varit innan hon hörde Kaptenens röst eka i trapphuset på Kaserngatan. Det var frid och ro hon ville ha, inget annat. Ifall Kaptenen skrev till henne en gång till så skulle hon inte vara mångtydig i sitt nej, utan övertydlig: det gick inte för sig att de sågs, inte på några som helst villkor.
Men på natten tvingade sig bilderna på henne för första gången på länge.
Hon drömde om natten då de första kvinnorna fördes från svältlägret till det andra lägret öster om Helsingfors. Och när hon vaknade ur drömmen, svettig och rädd, fortsatte tankarna att mala och minnena att flimra förbi.
Hon hade hört till den första transporten. Men hon visste inte längre om hon mindes allt precis så som det varit i verkligheten. I minnena fanns personer och ögonblick som hon ibland trodde att Miljafröken hittat på.
Den där junimånaden för länge sedan.
Sommarvärmen anlände, solen gassade skoningslöst dag efter dag, och matransonerna i lägret i väster blev allt mindre och sämre.
Det var nu, när solen stod högt på himlen nästan dygnet runt, som fångarna började få en halv sill till frukost i stället för en hel.
Det var nu det blev ont om mjöl och de fick äta Taggtrådslimpan i stället för vanligt bröd. De döpte den till Taggtrådslimpan för att den var full av havreagnar som först fastnade i munnen och sedan – ifall man begick misstaget att svälja dem – stack som knivar i halsen och nere i magen.
Det var nu de började få den tunna kabeljosoppan som sällan kokades tillräckligt: de små torskbitarna förblev råa, och de flesta fångarna spydde upp soppan omedelbart.
Dödssiffrorna på grund av sjukdom – de skjutna bokfördes skilt, men de var få, bara en eller två per dag – började växa, snart var siffran uppe i mer än hundra döda per dag.
Det som kallades ”sjukdom” var inget annat än svält. Och det var männen som dog. De dog faktiskt som flugor, medan kvinnorna höll sig vid liv bara de undgick att bli skjutna.
Milja Matilda visste inte varför de kvinnliga fångarna var så mycket livskraftigare än männen.
Visst: kvinnorna hade egna, bevakade kaserner, och vakterna slog dem inte med batonger och elkablar lika ofta som de slog männen. Och de flesta av kvinnorna hade tagits till fånga först när kriget var slut: hon var själv en av dem. Kvinnorna hade haft mer att äta under vintern, de hade inte frusit och hungrat ute vid fronten som männen.
Men det var nog inte hela sanningen.
Det var något annat också, något hon inte kunde ge ord åt, inte då och inte senare heller.
Det fanns något slocknat och dött i blicken hos många av männen. Som om de sjunkit ner i en förtvivlan så djup att de inte längre ville leva.
Medan kvinnornas ögon fortfarande brann. Hon såg livsviljan glimma till i deras blickar i halvdunklet inne i kasernen, hon hörde dem säga god natt till varandra med obrutna röster innan de lade sig ner och försökte komma till sömns på det skrovliga asfaltgolvet. Somliga brann av hat mot de vita, andra bars av den enkla drömmen om att en dag få vandra ut från lägret och återta sitt liv.
Kanske var det så, skulle Matilda tänka sedan när hon hunnit läsa böcker och också lärt känna Hannes, att männen alltid väntade sig för mycket. Av sig själva, av livet, av revolutionen. Medan kvinnorna – i varje fall arbetarkvinnorna – inte väntade sig något alls, åtminstone inte något gott.
Därför blev kvinnorna som hårt tvinnade rep: oeftergivliga och rustade för oändligt slitage.
Men kanske – också den tanken skulle nå henne först då åren gått och hon fått mera kunskap – var sanningen mycket banalare än så. Kanske hade kvinnorna bara mer reservfett att leva på, inte bara i brösten utan också annorstädes.
Just då, den varma och klibbiga sommaren efter kriget, tänkte Milja Matilda inget alls. Hon gjorde bara som de andra, hon försökte överleva.
Matsituationen blev snabbt värre.
Männen började fånga grodor i skymningen. Djuren fanns i träddungen som låg där lägret gränsade mot stranden. Taggtrådsstängslet låg bara drygt femtio meter från vattenbrynet. Det var en vacker havsvik, fångarna kunde se svalkan och lindringen men fick inte uppleva dem: inne i lägret rådde svår vattenbrist.
Grodorna kokades eller halstrades – vakterna tillät att fångarna gjorde upp öppna eldar på lägerområdet, men det var svårt att hitta något att bränna – och så slet man bort och åt de köttrika låren. Ifall grodan var vältillredd hölls den nere, men när männen förivrade sig och åt låren halvråa blev magsmärtorna fruktansvärda, kräkningarna kom med kraften hos en springbrunn och det var flera som dog.
Män och kvinnor slet med blödande naglar loss bark från träden, de åt barken rå eller grillad, försökte suga i sig sav från de saftiga innersidorna.
En morgon serverades fångarna – det visade sig senare att det varit ett misstag och inte ett försök att döda de svagaste – rutten ost. Det var svårt att få ner osten, de flesta kräktes redan av lukten. Men somliga åt, och samma eftermiddag hittades ett dussintal män döda på olika ställen i lägret. De satt lutade mot trädstammar eller låg i sanden eller på golvet inne i barackerna, alla med halvtuggad ost mellan tänderna och mögeltäckta bitar i handen.
Någon, Milja Matilda gissade på lägerläkaren, blev då uppskrämd och bestämde att alla kvinnor skulle flyttas. Till ett läger där matbristen inte var riktigt lika stor, och där deras eventuella död skulle läggas någon annan till last.
Den första förflyttningen skedde mitt i natten. Men det var nästan ljust ändå, ett slags lång skymning.
De fördes med fånglägrets två lastautomobiler till tåget som inte stod på någon station, utan mitt ute i skogen. Resan tog kanske en halv timme. Kvinnorna med hopsurrade ben där uppe på flaken, vakterna i mindre bilar strax bakom. Vägen gropig och lastbilarnas däck smala, det gick inte att värja sig mot stötarna. Halvdunklet, människorna som fladdrande skuggor, månskäran på den ljusa himlen, vakternas svärande röster som överröstade motorbullret, medfången Loviisa som kräktes galla där bredvid henne, den ihållande värken i hennes egen mage.
Hon hade bara ätit några brödbitar och lite vattnig soppa under de tre senaste dygnen. Hon hade inte haft avföring på, hon visste inte, veckor. Magen var en hård, uppspänd knut, hon gick till den stinkande latrinen och satte sig och försökte krysta men inget rörde på sig där inne. Hon hade inte haft månadsblödning sedan början av maj då hon togs till fånga, och det var nästan juli nu. Hon hade fyllt sjutton för bara några dagar sedan. Hon hade inte berättat om sin födelsedag för någon, inte ens för Loviisa som var hennes närmaste vän i lägret. Hon visste att hon inte väntade barn. Ingen hade förgripit sig på henne, inte på det sättet. Det var hennes kropp som var på väg att sluta fungera, som gradvis släcktes.
Trots att benen darrade och skakade så hade hon vänt sig om där uppe på flaket, innan en av vakterna omilt knuffade till henne med gevärskolven så att hon ramlade ner i sittande läge. De sista bilderna hade etsats in i minnet: de mörkt ruvande tegelkasernerna, träden som var ljusa och avskavda nertill efter att de hungrande klöst loss barken, den lilla jordvallen efter de senaste liken som grävts ner i den långa massgraven ett stycke från porten.
De föstes in i två godsvagnar. Trångt, inga bänkar, inga trasmattor, ingen halm, inte en droppe vatten. Bara deras skugglika gestalter som fyllde vagnen, och den tjocka, illaluktande luften när allt fler av dem släppte väder i ovisshet och skräck för vad som skulle hända.
Under hela natten hade ingen sagt ett ord till dem om vart de skulle. De visste ryktesvägen att mindre fånggrupper som fått beskedet nu ska ni få åka hem hade försvunnit spårlöst, sådant hade skett på flera orter i landet.
Hon försökte tänka att de nog var för många nu, att de vita tog en alltför stor risk ifall de dödade så här många fångar på en gång.
Det hann nästan bli gryning innan de startade. Vagnarna var fönsterlösa, men det växande ljuset sipprade in genom dörrspringorna.
Det knyckte och skakade när tåget mödosamt satte sig i rörelse. Vakterna satt lutade mot de reglade dörrarna, gevärspiporna pekade mot fångarna under hela resan. Som om någon av dem skulle haft kraft nog att göra uppror, springa upp, ta ett tigersprång mot vakterna – alla var män – och börja slåss. Deras samlade krafter hade knappt räckt till att lyfta upp dörregeln, så undernärda var de.
När de var framme i Helsingfors blev det ny transport, nu med häst och kärra. Återigen upp på flaken, den här gången bands de vid varandra. Milja Matildas strupe snördes ihop av törst, hon hade gjort vad som helst för en klunk vatten. Någon hunger kände hon inte, inte nu längre. Det var morgon och mycket folk i rörelse, men fångtransporten väckte inte så mycket uppseende som man hade kunnat tro. Två borgarkvinnor och en herreman med spatserkäpp och silvrigt pipskägg spottade ur sig hatiska ord, nu får ni skörda vad ni sått era hyndor, det var allt. Barnen tittade bara storögt på fångarna och teg.
Så hade det varit också dagen då de kom och hämtade henne. Kvarterets barn hade stått tysta och tittat.
Barnen sa sällan något ont, bara om de fått onda ord till utantilläxa. I stället teg de, i deras ögon fanns den outtalade frågan vad världen riktigt var för ett ställe.
I Matildas dröm förflyttades fångarna till det nya lägret omedelbart. I ena ögonblicket hötte den silverhårige med käppen mot dem där på järnvägstorget, i följande sekund rullade fångtransporten in genom lägerporten och Milja Matildas svullna ögon klippte vattnigt i det skarpa juniljuset.
I verkligheten hade resan tagit halvannan timme, de hade kommit fram först vid middagstid.
Sandfältet, lika dammigt och vidsträckt som i det gamla lägret. Soldaterna, pojkspolingar bara, inte mycket äldre än hon själv, som drillades av sergeanter och korpraler som var lika unga som sina underordnade. Den stora tallen mitt ute på fältet, dess topp så överraskande tunn, gav föga skugga. De långa tegelkasernerna, dystra och mörka precis som i svältlägret, till och med mitt på dagen i månaden juni, i det klaraste av solljus.
En grupp fångar höll på med någon form av arbete i ett hörn av fältet, intill en av kasernerna. Några grävde med spadar, andra knuffade stora kärror med trähjul som motsträvigt borrade sig ner i sanden. En lång och grånad man hade ramlat över sin kärra, låg och drog efter andan med huvudet vilande på det ena handtaget, genomsvettig, mager som en skrika.
Han håller på att dö, hann Milja Matilda tänka. Sedan såg hon hans ansikte och kände igen det.
Hennes far låg på sida, med kinden mot kärrhandtaget, stirrade åt hennes håll med tom blick, kände inte igen henne, såg henne inte.
Några meter från Adolf satt en kvinna lutad mot kasernväggen.
Zaida. Ögonen svarta och tomma, som uttorkade brunnar.
Redan innan hon vaknat visste Matilda att hon drömde, att det inte kunde stämma – ingendera levde ju längre den sommaren, varken hennes pappa eller hennes mamma.
Ändå skrek hon när hon vaknade. Eller hade åtminstone en känsla av att hon skrikit. Det var alltid svårt att veta om man skrek också i den verkliga världen eller bara i drömmen.
Ingen bankade irriterat i väggen eller stampade i golvet, det var alldeles tyst i huset. Kanske hade hon skrikit bara inombords.
Det var svalt i rummet, men hon var blöt av svett. Hon gick till fönstret, drog från gardinen, öppnade och lät uteluften strömma in. Hon lutade sig ut, det var morgon redan, ljust, solen var på väg upp över hustaken, en tidningsutdelare slamrade med sin kärra borta på Caloniusgatan, två arbetare stod och väntade på spårvagnen som skulle ta dem till fabrikerna i Gräsviken. Hon gick tillbaka in i rummet och tittade på väckarklockan: tjugo över sex.
Ibland när hon tänkte på det gamla brukade hon intala sig att det kanske ändå var så att allt bara var en ond dröm, att det aldrig hade hänt, att hon var tokig på riktigt, såg saker som inte fanns, att hon hade haft ett annat liv som hon bara hade råkat glömma, och på grund av glömskan drömde hon de dåliga drömmarna i stället, men en dag skulle de riktiga minnena komma tillbaka och fylla henne med trygga och ljusa bilder.
Där hon inte var Milja Matilda, inte den reserverade fru Wiik, inte Miljafröken och inte den förtegna och filmälskande Matilda.
Där hon var någon alldeles annan.