Det var tyst där inne hos henne men hon visste att det var bråttom: hon hörde förvånade röster från någon av grannlägenheterna, hon visste inte om det var bredvid eller i våningen nedanför.
Först hade hon legat vaken och känt på sig att det var nästan likadant med Kaptenen: han hade sovit alldeles för oroligt och lätt.
Han hade vaknat till på riktigt sedan, och velat en gång till.
Det var fortfarande kolmörkt i sovrummet, hennes gardiner var tjocka och släppte inte in något ljus förrän morgonen började gry.
Hon hade låtit det ske, hade tänkt att om allt bara gick som det skulle så spelade det ingen roll om han var försiktig eller inte.
Han hade varit försiktig den där andra gången också. Hon hade inte hjälpt till alls, bara legat stilla och känt hur han drog sig ur och grymtade till och hur stänken landade på hennes lår och hennes mage.
Han hade somnat sedan, fridfullt som ett barn, utom snarkningarna som kom glest men var långa och tunga.
Hon hade väntat till gryningen, hon behövde ledljus men vågade inte tända någon lampa.
Hon hade gått ut i köket, skruvat på kallvattenkranen och låtit vattnet rinna, stått där och väntat.
Han hade kunnat vakna då, hon hade fortfarande kunnat backa.
Han hade sovit vidare, snarkningarna hade mullrat genom den tysta lägenheten. Ett grått ljus hade silats in genom gardinen i vardagsrummet. Hon hade öppnat skafferidörren och famlat bakom burken med vetemjöl.
På kvällen, när hon satt och väntade på honom, hade Miljafröken ansatt henne med sina idéer.
Miljafröken hade sett för många filmer. Hon var fånig och teatralisk, tyckte att hon skulle böja sig ner över honom och viska du är bara en liten korpral eller något annat tillgjort just innan.
Hon hade viftat bort Miljafröken. Det var för farligt, det fanns ingen tid för sådant.
Hon hade börjat skaka redan när hon stod i köket.
Hade försökt minnas allt det som Reinhard sagt och visat. Hade befallit sig själv att sluta skaka.
Hade gått in i sovrummet, gått till hans sida av sängen och böjt sig fram.
Han hade sovit på vänster sida. Hon var inte säker men trodde att hon bara hade tryckt den till hans tinning och tryckt av direkt.
Hon hade blivit skrämd förstås, knallen var mycket hårdare än hon mindes, hon hade studsat bakåt, det var nära att benen vek sig.
Kaptenens kropp hade darrat till lite, det hade inte varat länge men hon hade blivit ifrån sig, hade rusat till vardagsrummet hade hört sig gny av skräck hade vänt sig om och siktat mot dörröppningen ifall han kom efter henne.
Hon satt i läsfåtöljen och kunde inte stoppa skakningarna, det var som frossa, hon siktade fortfarande mot dörröppningen fast hon redan visste att han inte skulle komma.
Hon hade varit rädd att hon skulle börja tänka på Konni och Tuulikki och barnen och börja gråta. Men det var lätt att låta bli, hon var ensam nu.
Hon ville inte tänka på Thune heller. Men tankarna kom ändå, det rusade genom hennes huvud att hon svikit honom och att han säkert skulle missförstå allting.
En dörr öppnades ute i trappan och hon hörde oroliga, upprörda röster.
Hon måste få skakningarna att sluta, så att hon kunde lyfta armen.
Hon vände blicken från dörröppningen och såg Miljafröken stå i hörnet till höger om fönstret. Hennes ögon var gråa och lugna, håret blänkte nytvättat, fingernaglarna var långa och hela och glänste i djuprött.
Hon nickade.