”Blodapelsinerna är övermogna”, anmärkte prinsen med trött röst då kaptenen rullade ut honom på terrassen.
Efter det sa han inget på flera timmar.
Det där med apelsinerna var sant. Några hade fallit ner på den ljusrosa marmorn och spruckit sönder. Den skarpa söta doften fyllde Hotahs näsborrar var gång han andades. Prinsen kände den naturligtvis också där han satt under träden i rullstolen som mäster Caleotte hade gjort åt honom med kuddar av gåsdun och mullrande hjul av ebenholts och järn.
Länge hördes bara ljuden från barnen som plaskade i dammarna och fontänerna och en gång en mjuk duns då ännu en blodapelsin föll ner på terrassen och sprack. Så med ens uppfattade kaptenen det svaga ljudet av stövlar som ekade mot marmor i andra änden av palatset.
Obara. Han kände igen kliven: långa, snabba, ilskna. I stallet vid portarna skulle hennes häst vara löddrig och blodig av sporrarna. Hon red alltid hingstar och hade hörts skryta om att hon kunde bemästra alla hästar i Dornien … och alla män med. Kaptenen kunde även höra ett mjukt hasande och förstod att mäster Caleotte försökte hålla jämna steg med henne.
Obara Sand gick alltid för fort. Hon jagar efter något som hon aldrig kan fånga, hade kaptenen en gång hört prinsen säga.
När hon dök upp i det tredelade valvet svängde Areo Hotah sin långskaftade pålyxa åt sidan för att spärra vägen. Yxhuvudet satt på ett nära två meter långt skaft av askträ, så hon kunde inte gå runt. ”Inte längre än hit, ers nåd.” I basrösten kunde man urskilja en kraftig brytning som skvallrade om att han kom från Norvos. ”Prinsen vill inte bli störd.”
Hennes ansiktsuttryck hade varit som hugget i sten innan han talade; nu hårdnade det. ”Du är i vägen, Hotah.” Obara var den äldsta sandormen, en kraftigt byggd kvinna som närmade sig de trettio med tättsittande ögon och samma råttbruna färg på håret som den sköka som fött henne. Under en råsidenmantel i gulbrunt och guld bar hon ridkläder i gammalt brunt läder, slitna och smidiga. De var det mjukaste hos henne. Vid ena höften hade hon en hoprullad piska och över ryggen en rund sköld av stål och koppar. Hon hade lämnat spjutet utanför, och det var Areo Hotah tacksam för. Trots att hon var både snabb och stark visste han att hon inte var någon match för honom, men hon visste det inte och han hade ingen önskan att se hennes blod på den ljusrosa marmorn.
Mäster Caleotte flyttade tyngden från fot till fot. ”Lady Obara, jag försökte säga …”
”Vet han om att min far är död?” frågade Obara kaptenen och ägnade inte livmedikusen mer uppmärksamhet än en fluga, om nu någon fluga skulle vara dum nog att surra runt hennes huvud.
”Det gör han”, svarade kaptenen. ”Det har kommit en fågel.”
Döden hade kommit till Dornien med svarta vingar i ett brev förseglat med en klump hårt, rött vax. Caleotte måste ha anat vad som stod i brevet, för han hade låtit Hotah överlämna det. Prinsen tackade honom, men bröt inte sigillet. Hela eftermiddagen satt han med pergamentbrevet i knäet och såg barnen leka. Han satt och betraktade dem tills solen gick ner och kvällsluften blev så kall att de gick in; sedan såg han stjärnljuset spegla sig i vattnet. Först då månen steg upp på himlen skickade han Hotah efter ett ljus så att han kunde läsa brevet under apelsinträden i nattens mörker.
Obara rörde vid piskan. ”I tusental korsar människorna sandslätten till fots för att ta sig upp i benvägens höga pass och hjälpa Ellaria att föra hem min far. Kapellen är fullpackade och de röda prästerna har tänt sina tempeleldar. I skökohusen ligger kvinnorna med varenda man som kommer dit och vägrar att ta betalt. På Solspjutet, på Brutna armen, längs Grönblodet, i bergen, ute bland sanddynerna, överallt, överallt, sliter kvinnorna sitt hår i förtvivlan och männen skriker ut sitt raseri. Samma fråga hörs på alla språk – vad tänker Doran göra? Vad tänker brodern göra för att hämnas vår mördade prins?” Hon klev närmare kaptenen. ”Och du säger: Han vill inte bli störd!”
”Han vill inte bli störd”, upprepade Areo Hotah.
Vaktkaptenen kände den prins han skyddade. En gång för länge sedan hade en grön yngling kommit från Norvos, en stor bredaxlad pojke med mörk kalufs. Håret var vitt nu och kroppen bar ärr efter många strider … men han var lika stark som någonsin och han höll pålyxan vass så som de skäggiga prästerna hade lärt honom. Hon ska inte slippa förbi, tänkte han och sa: ”Prinsen ser barnen leka, och han får aldrig störas när han ser barnen leka.”
”Flytta på dig, Hotah”, sa Obara Sand, ”annars tar jag din pålyxa och …”
”Kapten”, kom en order bakifrån. ”Släpp fram henne. Jag ska tala med henne.” Prinsens röst var hes.
Areo Hotah reste upp pålyxan och klev åt sidan. Obara gav honom en lång sista blick och stegade förbi med mästaren i kölvattnet. Caleotte var bara hundrafemtio centimeter lång och kal som ett ägg. Ansiktet var så slätt och runt att det var svårt att avgöra hans ålder, men han hade varit där före kaptenen, hade till och med tjänat prinsens mor. Trots sin höga ålder och omfångsrika midja var han fortfarande kvick i vändningarna och smartare än de flesta, men underdånig. Han är ingen match för sandormarna, tänkte kaptenen.
I skuggan av apelsinträden satt prinsen i sin rullstol med de giktbrutna benen uppallade och stora påsar under ögonen … men om det var sorgen eller gikten som gjorde honom sömnlös kunde Hotah inte säga. Nedanför i dammarna och fontänerna lekte barnen fortfarande. De yngsta var inte mer än fem, de äldsta nitton. Hälften var flickor och hälften var pojkar. Hotah kunde höra dem plaska och ropa till varandra med höga, gälla röster. ”Det är inte så länge sedan du var ett av barnen i dammarna, Obara”, anmärkte prinsen då hon föll på knä framför rullstolen.
Hon fnös. ”Det är praktiskt taget tjugo år sedan, och jag var inte här länge. Jag är skökans avkomma, eller har du glömt det?” När han inte svarade reste hon sig och satte händerna i sidorna. ”Min far har blivit mördad.”
”Han dräptes i tvekamp”, påpekade prins Doran, ”och enligt lag är det inte mord.”
”Han var din bror.”
”Det var han.”
”Vad tänker du göra åt hans död?”
Prinsen svängde mödosamt runt rullstolen och såg på henne. Doran Martell var bara femtiotvå år gammal, men han verkade mycket äldre. Kroppen var mjuk och formlös under den böljande linneklädnaden och det var obehagligt att titta på hans ben. Gikten hade gjort lederna röda och groteskt svullna; vänster knä såg ut som ett äpple, det högra som en melon och tårna var som mörkröda vindruvor, så mogna att det verkade som om de skulle spricka om man rörde vid dem. Tyngden av ett täcke kunde få honom att rycka till och ändå bar han smärtan utan att klaga. Tystnad är prinsens vän, hade kaptenen en gång hört honom säga till sin dotter. Orden är som pilar, Arianne. När de väl har skjutits i väg kan man inte kalla tillbaka dem. ”Jag har skrivit till lord Tywin …”
”Skrivit? Om du vore hälften så modig som min far var …”
”Jag är inte din far.”
”Det vet jag mycket väl.” Obaras röst dröp av förakt.
”Du vill att jag ska dra ut i krig.”
”Jag har ett bättre förslag. Du behöver inte ens lämna rullstolen. Låt mig hämnas min far. Du har en här i Prinspasset. Lord Yronskog har en annan på benvägen. Ge mig den ena och Nym den andra. Låt henne rida längs kungsvägen medan jag jagar lorderna i Dorniens gränsland ut ur deras borgar och slott och marscherar mot Gammelstad i en kringgående rörelse.”
”Och hur ska du kunna hålla Gammelstad?”
”Det räcker med att plundra staden. Hightowers rikedom …”
”Är det guld du vill ha?”
”Det är blod jag vill ha.”
”Lord Tywin ska skicka oss Bergets huvud.”
”Och vem skickar oss lord Tywins huvud? Berget har alltid varit hans favorit.”
Prinsen pekade på dammarna. ”Obara, titta på barnen, om det behagar dig.”
”Det behagar mig inte. Jag skulle njuta mer av att köra ett spjut i lord Tywins mage. Jag ska tvinga honom att sjunga Regnet över Castamere medan jag sliter ut tarmarna på jakt efter guld.”
”Titta!” upprepade prinsen. ”Jag befaller dig.”
Några av de äldre barnen låg på mage på den släta rosa marmorn och solade. Andra vadade omkring i havet där bortom. Tre stycken höll på att bygga ett sandslott med en stor pik som liknade Spjuttornet på det gamla palatset. Ett tjugotal eller mer hade samlats i den stora dammen för att titta på då de små red på större barns axlar genom det midjedjupa vattnet och försökte knuffa ner varandra. Var gång någon trillade av följdes plasket av en skrattsalva. De såg en nötbrun flicka rycka ner en pojke med lingult hår från broderns axlar och knuffa ner honom i dammen med huvudet före.
”En gång i tiden lekte din far samma lek, och före honom gjorde jag det”, sa prinsen. ”Det var tio år mellan oss, så jag hade lämnat dammarna då han blev gammal nog att leka här, men jag brukade titta på honom när jag besökte mor. Redan som liten pojke var han vild av sig, och snabb som en vattenorm. Ofta såg jag honom vinna över pojkar som var mycket större än han själv. Samma dag han begav sig till Kungshamn påminde han mig om det. Han svor på att han skulle göra det igen, annars skulle jag aldrig ha släppt i väg honom.”
Obara skrattade. ”Som om du kunde ha hindrat honom. Dorniens Röde orm gjorde alltid som han ville.”
”Det gjorde han. Jag önskar att jag hade några tröstens ord att …”
”Jag kom inte till dig för att få tröst.” Rösten var hånfull. ”Den dag min far kom och gjorde anspråk på mig ville min mor inte låta mig gå. ’Hon är flicka’, sa hon, ’och jag tror inte att hon är din. Jag har haft tusen andra män.’ Han slängde sitt spjut vid mina fötter och gav min mor en örfil så att hon började gråta. ’Vi utkämpar våra strider vare sig vi är flickor eller pojkar’, sa han, ’men gudarna låter oss välja våra vapen.’ Han pekade på spjutet och sedan på min mors tårar och jag tog upp spjutet. ’Jag sa ju att hon var min’, sa min far och tog mig. Min mor söp ihjäl sig innan året var till ända. Det sägs att hon grät när hon dog.” Obara makade sig närmare prinsen i rullstolen. ”Låt mig få använda spjutet; det är allt jag ber om.”
”Det är mycket begärt. Jag ska sova på saken.”
”Du har redan sovit för länge.”
”Du kan ha rätt. Jag ska skicka bud till dig på Solspjutet.”
”Bara budet är krig.” Obara vände på klacken och stegade därifrån lika ilsken som hon kommit, tillbaka till stallet för att hämta en utvilad häst och sätta av i vild karriär längs vägen.
Mäster Caleotte stannade kvar. ”Gör det ont i benen, min prins?” frågade han.
Prinsen log svagt. ”Är solen het?”
”Ska jag hämta något mot smärtan?”
”Nej, jag behöver kunna tänka klart.”
Mästaren tvekade. ”Min prins, är det … är det välbetänkt att låta lady Obara återvända till Solspjutet? Hon kommer med all säkerhet att uppvigla småfolket. De tyckte mycket om er bror.”
”Det gjorde vi alla.” Han tryckte fingrarna mot tinningarna. ”Nej. Du har rätt. Jag måste också återvända till Solspjutet.”
”Är det klokt?” undrade den lille runde mannen försiktigt.
”Inte klokt, men nödvändigt. Skicka en kurir till Ricasso med bud att han ska öppna mina gemak i soltornet och informera min dotter Arianne om att jag kommer dit i morgon.”
Min lilla prinsessa. Kaptenen hade saknat henne djupt.
”Ni kommer att bli sedd”, varnade mästaren.
Kaptenen förstod. När de två år tidigare lämnade Solspjutet för friden och isoleringen i Vattenträdgårdarna hade prins Dorans gikt inte varit på långt när lika svår. På den tiden kunde han fortfarande gå, långsamt och stödd på en käpp visserligen, och grimaserande av smärta för varje steg han tog. Prinsen ville inte att hans fiender skulle få veta hur svag han hade blivit och det gamla palatset och skuggstaden var fulla av ögon. Ögon och trappor som han inte kan gå i, tänkte kaptenen. Han skulle behöva flyga för att sitta högst upp i soltornet.
”Jag behöver bli sedd. Någon måste gjuta olja på vågorna. Dornien måste bli påmind om att riket fortfarande har en prins.” Han log blekt. ”Även om han är gammal och giktbruten.”
”Om ni återvänder till Solspjutet måste ni ge audiens åt prinsessan Myrcella”, sa Caleotte. ”Hennes vite riddare kommer att vara med henne och ni vet att han skickar brev till sin drottning.”
”Han gör väl det.”
Den vite riddaren. Kaptenen rynkade ögonbrynen. Ser Arys hade kommit till Dornien i tjänst hos sin prinsessa precis som Areo Hotah en gång i tiden hade kommit dit med sin. Till och med deras namn lät förunderligt lika. Men där slutade likheten. Kaptenen hade lämnat Norvos och de skäggiga prästerna, men ser Arys Oakheart tjänade fortfarande järntronen. Hotah hade känt sig lite sorgsen de gånger prinsen hade skickat honom till Solspjutet och han sett mannen i den långa snövita manteln. Han anade att de båda en dag skulle strida mot varandra, och den dagen skulle Oakheart dö sedan kaptenens pålyxa kluvit hans skalle. Hotah gled med handen längs det släta skaftet av askträ och undrade om den dagen närmade sig.
”Eftermiddagen lider mot sitt slut”, sa prinsen. ”Vi väntar till i morgon. Se till att min bärstol är klar för avfärd i gryningen.”
”Som ni befaller”, svarade Caleotte och bugade sig. Kaptenen trädde åt sidan för att låta honom passera och hörde hans steg avta.
”Kapten?” Prinsens röst var lågmäld.
Hotah klev fram med pålyxan i handen. Träet kändes lent som en kvinnas hud. Då han nådde rullstolen stötte han skaftet hårt i marmorgolvet för att tillkännage sin närvaro, men prinsen hade bara ögon för barnen. ”Hade du bröder i Norvos när du växte upp, kapten?” frågade han. ”Och systrar?”
”Både och”, svarade Hotah. ”Två bröder, tre systrar. Jag var yngst.” Yngst och oönskad. Ännu en mun att mätta, en stor pojke som åt för mycket och växte ur sina kläder. Inte undra på att de hade sålt honom till de skäggiga prästerna.
”Jag var äldst”, sa prinsen, ”och ändå är jag sist kvar. Sedan Mors och Olyvar hade dött i späd ålder gav jag upp hoppet om att få bröder. När Elia föddes var jag nio och tjänade som väpnare på Saltstrand. När korpen kom med budet om att min mor fått födslovärkar en månad för tidigt var jag gammal nog att förstå att barnet inte skulle överleva. Och då lord Gargalen berättade att jag hade fått en syster var jag säker på att hon snart skulle dö. Men tack vare Moderns barmhärtighet fick hon leva, och ett år senare kom Oberyn, skrikande och sparkande. Jag var vuxen när de lekte här i dammarna. Ändå sitter jag här och de är borta.”
Areo Hotah visste inte vad han skulle svara på det. Han var bara vaktkapten och trots alla år som gått en främling i detta land med en gud som hade sju ansikten. Tjäna, lyda, skydda. Den dagen han avlade sitt löfte och äktade pålyxan hade han varit sexton år gammal. Enkla löften för en enkel man, hade de skäggiga prästerna sagt. Han hade inte blivit lärd att ge råd åt sörjande prinsar.
Han försökte fortfarande komma på något att säga då ännu en blodapelsin föll ner på marmorn med en tung duns bara några decimeter från prinsen. Doran ryckte till vid ljudet, som om det på något sätt hade gjort honom illa. ”Jag är trött”, suckade han. ”Lämna mig, Areo. Låt mig betrakta barnen ytterligare några timmar.”
När solen gick ner och luften blev sval drog sig barnen inomhus för att få kvällsmat, men prinsen satt kvar under apelsinträden och blickade ut över de spegelblanka dammarna och havet där bortom. En tjänare kom ut med en skål purpurfärgade oliver, flatbröd, ost och kikärtspasta. Han åt lite och drack en bägare av det söta starkvin som han älskade. När den var tom fyllde han den igen. Fram på de mörka småtimmarna somnade han i rullstolen. Först då körde kaptenen honom längs det månljusa galleriet, förbi en rad kannelerade kolonner och genom en elegant valvport, till en stor säng med svala, fräscha linnelakan i ett rum vid havet. Doran stönade då kaptenen flyttade honom, men gudarna var goda och han vaknade inte.
Kaptenens sovcell låg vägg i vägg med prinsens sovgemak. Han satte sig på den smala sängen, tog fram brynstenen och oljeduken ur nischen. Håll pålyxan vass, hade de skäggiga prästerna sagt åt honom den dagen de brännmärkte honom. Och det gjorde han.
Medan Hotah brynte pålyxan tänkte han på Norvos, den höga staden på kullen och den låga vid floden. Han mindes ännu ljuden från de tre klockorna: Nooms mörka klanger som fick honom att rysa ända in i märgen, Narrahs stolta, starka klämtning, Nyels ljuva, silveraktiga skratt. Återigen fylldes munnen av smaken av vinterkaka med bitar av ingefära, pinjenötter och körsbär som sköljdes ner med nahsa, jäst getmjölk som serverades spetsad med honung i en järnbägare. Han såg modern i klänningen med ekorrkragen, den som hon bara bar en gång om året när de gick för att se björnarna dansa nedanför Syndarnas trappa. Och han kände stanken av brinnande hår då den skäggige prästen satte brännjärnet mot bröstet. Smärtan hade varit så intensiv att Areo Hotah trodde att hjärtat skulle stanna, ändå hade han inte rört en muskel. Håret hade aldrig växt ut igen.
Först när båda eggarna var vassa nog att raka sig med lade kaptenen ner sin hustru av askträ och järn på sängen. Gäspande drog han av sig sina smutsiga kläder, kastade dem på golvet och sträckte ut sig på halmmadrassen. Tanken på brännmärket hade fått det att klia och han var tvungen att riva hårt innan han slöt ögonen. Jag borde ha plockat upp apelsinerna, tänkte han och somnade, drömde om den syrliga, söta smaken och känslan av kladdig saft på fingrarna.
Gryningen kom alldeles för snart. Utanför stallet stod den minsta av de tre hästburna bärstolarna, den av cederträ med tjocka röda sidengardiner. Bland de trettio spjutkastare som tjänstgjorde i Vattenträdgårdarna valde kaptenen ut tjugo som eskort; resten skulle stanna för att hålla vakt över palatset och barnen, varav en del var söner och döttrar till höga lorder och förmögna köpmän.
Trots att prinsen hade talat om att ge sig av i gryningen visste Areo Hotah att det skulle dra ut på tiden. Medan livmedikusen hjälpte Doran Martell att bada och lade om hans svullna leder med linnebandage indränkta i smärtlindrande liniment satte kaptenen på sig en brynja av kopparfjäll som det anstod hans rang och en böljande mantel av gulbrunt råsiden för att solen inte skulle lysa på kopparen. Det såg ut att bli en varm dag. Kaptenen hade för länge sedan lagt av den tunga hästhårscapen och tunikan av nitat läder som han använt i Norvos eftersom de var alldeles för tjocka för hettan i Dornien. Han hade behållit sin halvhjälm av järn med dess kam av vassa spetsar, men numera bar han den omlindad med orange siden, för annars skulle solen som stekte på metallen ha gett honom en blixtrande huvudvärk långt innan de ens fick syn på palatset.
Prinsen var ännu inte färdig att ge sig av. Han hade bestämt sig för att bryta fastan med en blodapelsin, en tallrik måsägg och tärningar av skinka och stark chilipeppar innan han gav sig av. Sedan måste han absolut säga farväl till flera av barnen som blivit hans speciella favoriter: pojken Dalt och lady Svartbergs barnaskara och den föräldralösa flickan med det runda ansiktet vars far hade sålt tyger och kryddor längs floden Grönblodet. Doran hade en praktfull myrisk filt över benen då han talade med barnen för att de skulle slippa se de svullna, omlindade lederna.
Det var middagstid innan de kom i väg, prinsen i sin bärstol, mäster Caleotte ridande på en åsna och resten till fots. Fem spjutkastare gick framför och fem bakom medan ytterligare fem flankerade bärstolens båda sidor. Areo Hotah intog sin vanliga plats på prinsens vänstra sida med pålyxan på axeln. Vägen från Vattenträdgårdarna till Solspjutet löpte längs havet, så det fläktade skönt medan de tog sig fram genom det karga rödbruna landskapet av sten, sand och förkrympta träd.
De hade hunnit halvvägs då den andra sandormen plötsligt dök upp på en dyn sittande på en gyllene sandhäst med en man likt fint vitt siden. Även till häst såg lady Nym graciös ut. Hon var klädd i en skimrande syrenfärgad klädnad och en sidencape i benvitt och koppar som lyfte vid varje vindpust och fick det att se ut som om hon var på vippen att flyga i väg. Nymeria Sand var tjugofem år gammal och slank som en vidja. Det raka, svarta håret, som hon bar i en lång fläta ombunden med en tråd av rödguld, gick ner i en änkesnibb ovanför de mörka ögonen precis som det gjort på fadern. Med de höga kindbenen, fylliga läpparna och den mjölkvita hyn hade hon fått all den skönhet som hennes äldre syster saknade. Men Obaras mor hade varit en sköka från Gammelstad medan Nym hade det gamla Voltanis ädla blod i sina ådror. Som eskort hade hon ett tiotal beridna spjutkastare vars runda sköldar glänste i solen. De följde efter henne nedför dynen.
Prinsen hade dragit ifrån gardinerna för att kunna njuta av brisen från havet. Lady Nym höll in sitt vackra sto för att hålla jämna steg med bärstolen. ”Trevligt att råkas, farbror”, sa hon som om hon bara hade råkat stöta på honom. ”Får jag göra dig sällskap till Solspjutet?” Kaptenen befann sig på motsatt sida av bärstolen men kunde ändå höra varje ord lady Nym sa.
”Med glädje”, svarade prins Doran, men han lät inte glad, tänkte kaptenen. ”Gikt och sorg är dåliga följeslagare.” Med det visste kaptenen att han menade att varje liten sten skar som knivar i de svullna lederna.
”Gikten kan jag inte göra något åt”, sa Nym, ”men sorg var inget som låg för min far. Han föredrog hämnd. Är det sant att Gregor Clegane medgav att han hade mördat Elia och hennes barn?”
”Han vrålade ut sin skuld så att hela hovet kunde höra det”, svarade prinsen, ”och lord Tywin har lovat oss hans huvud.”
”Och en Lannister betalar alltid sina skulder, fast det verkar som om lord Tywin har för avsikt att betala oss med våra egna pengar. Jag har fått en fågel från vår käre ser Daemon som svär på att min far kittlade monstret mer än en gång under striden. I så fall är ser Gregor så gott som död, men det är inte Tywin Lannisters förtjänst.”
Prinsen grimaserade, men om det var smärtan eller brorsdotterns ord som fick honom att göra det kunde kaptenen inte avgöra. ”Det kan vara så.”
”Kan vara? Jag säger att det är så.”
”Obara vill att jag ska börja krig.”
Lady Nym skrattade. ”Ja, hon vill bränna ner Gammelstad. Hon hatar den staden lika mycket som vår lillasyster älskar den.”
”Och du?”
Nym kastade en blick över axeln på eskorten som red ett tiotal längder bakom dem. ”Jag låg till sängs med tvillingarna Fowler när jag fick budet”, hörde kaptenen henne säga. ”Du kan ju ätten Fowlers ord? Låt mig sväva! Det är allt jag ber dig om. Låt mig sväva, farbror. Jag behöver ingen mäktig här, bara en kär syster.”
”Obara?”
”Tyene. Obara är för högljudd. Tyene är så rar och mild att ingen kommer att misstänka henne. Obara skulle göra Gammelstad till vår fars likbål, men jag är inte lika girig. Fyra liv räcker för mig. Lord Tywins gyllenblonda tvillingar som betalning för Elias barn, det gamla lejonet för Elia själv och till slut den lille kungen för min far.”
”Pojken har aldrig gjort oss något.”
”Pojken är oäkting och den skamliga frukten av högförräderi, blodskam och äktenskapsbrott, om man ska tro lord Stannis.” Det lättsamma tonfallet hade försvunnit ur lady Nyms röst och kaptenen fann sig betrakta henne med avsmalnande ögon. Hennes syster Obara bar piskan på höften och hade ett spjut som alla kunde se. Lady Nym var inte mindre livsfarlig, men hon hade sina vapen väl gömda. ”Bara kungligt blod kan sona mordet på min far.”
”Oberyn dog i tvekamp när han slogs för en sak som inte berörde honom. Det kallar inte jag mord.”
”Kalla det vad du vill. Vi skickade dem Dorniens främste kämpe och de skickar tillbaka en säck med ben.”
”Han gjorde sådant som jag inte hade bett honom om. ’Ta reda på så mycket som möjligt om pojkkungen och hans lilla råd, notera deras starka och svaga sidor’, sa jag till honom på terrassen. Vi åt apelsiner. ’Skaffa oss vänner, om det finns några. Försök att få veta mer om hur Elia dog, men provocera inte lord Tywin i onödan.’ Oberyn skrattade och sa: ’När har jag någonsin provocerat någon … i onödan? Du borde hellre varna ätten Lannister för att provocera mig.’ Han ville ha rättvisa för Elia, men han kunde inte vänta …”
”Han väntade i sjutton år”, avbröt lady Nym. ”Om det var dig de hade dödat skulle min far ha lett sina vasaller norrut innan ditt lik hunnit kallna. Om det hade varit du skulle spjuten nu ha fallit likt regn över Dorniens gränsland.”
”Det tvivlar jag inte på.”
”Mina systrar och jag tänker inte vänta sjutton år på vår hämnd, det behöver du inte heller tvivla på.” Hon satte sporrarna i stoet och galopperade i väg mot Solspjutet med sin eskort hack i häl.
Prinsen lutade sig mot kuddarna och slöt ögonen, men Hotah visste att han inte sov. Han har ont. Hotah övervägde att kalla på mäster Caleotte, men om prins Doran hade velat ha något mot smärtan skulle han ha sagt till.
Eftermiddagens skuggor var långa och mörka och solen lika röd och svullen som prinsens leder innan de skymtade Solspjutets torn i öster. Först det smäckra spjuttornet som var hundrafemtio fot högt och kröntes av ett spjut av förgyllt stål som lade ytterligare trettio fot till dess höjd; sedan det mäktiga soltornet med sin kupol av guld och blyinfattat glas; slutligen sandskeppet som såg ut som en monstruös galär som spolats upp på land och förvandlats till sten.
Kustvägen var det bara sex fjärdingsväg mellan Vattenträdgårdarna och Solspjutet, och ändå var det som två skilda världar. I den ena lekte barnen nakna i solen, där hördes musik på stenlagda gårdar och doften av citroner och blodapelsiner var genomträngande. I den andra luktade det damm, svett och rök och nätterna genljöd av röster. Medan Vattenträdgårdarna bestod av rosa marmor var Solspjutet byggt av lera och halm i brunt och grått. Huset Martells urgamla fäste stod på den östligaste delen av en liten landtunga av sten och sand som på tre sidor omgavs av havet. I skuggan av Solspjutets massiva västra murar klamrade sig butiker och fönsterlösa ruckel i lertegel fast vid palatset likt långhalsar på en galärs skrov. Väster om dessa hade stall och värdshus, vinstugor och skökohus skjutit upp, många omgivna av egna murar, där ännu fler ruckel klängde sig fast. Och så vidare och så vidare, som de skäggiga prästerna skulle ha sagt. Jämfört med Tyrosh, Myr eller Norvos var skuggstaden inte stort mer än en by, men ändå det närmaste man kom en stad i Dornien.
Lady Nym hade kommit dit några timmar före dem och hon måste ha förvarnat vakterna om att de var på väg för den tredubbla porten stod öppen då de kom fram. Bara här var portarna ordnade i linje så att besökare kunde passera under alla de tre ringmurarna och nå det gamla palatset utan att behöva ta omvägen genom flera kilometer av trånga gränder, undanskymda gårdar och skräniga basarer.
Så snart Solspjutet kom inom synhåll hade prins Doran dragit för gardinerna, men ändå skrek småfolket åt honom då bärstolen passerade. Sandormarna har hetsat upp dem till kokpunkten, tänkte kaptenen och blev illa till mods. De korsade gyttret innanför den yttre ringmuren och fortsatte genom den andra porten. Bortom den stank vinden av tjära, saltvatten och multnande sjögräs och trängseln tätnade för varje steg. ”Ge plats för prins Doran!” ropade Areo Hotah med dånande stämma och stötte skaftet på pålyxan mot tegelstenarna. ”Ge plats för prinsen av Dornien!”
”Prinsen är död!” gastade en kvinna gällt bakom honom.
”Till spjuten!” tjöt en man från en balkong.
”Doran!” hördes en högättad röst. ”Till spjuten!”
Hotah gav upp försöken att se vilka det var som ropade. Det var för tjockt med folk och en tredjedel av dem skrek: ”Till spjuten! Hämnd för Röde ormen!” När de nådde den tredje porten fick vakterna vräka människor åt sidan för att bana väg för prinsens bärstol och folkmassan började kasta saker. En trashank smet förbi spjutkastarna med ett halvruttet granatäpple i handen, men då han fick syn på Areo Hotah med pålyxan redo lät han äpplet falla till marken och slog till reträtt. Andra längre bak kastade citroner, limefrukter och apelsiner samtidigt som de skrek: ”Krig! Krig! Till spjuten!” En av vakterna träffades i ögat av en citron och kaptenen själv fick en apelsin på foten.
Inget svar kom inifrån bärstolen. Doran Martell höll sig dold innanför sina sidenväggar tills palatsets tjocka murar slukade dem allihop och fällgallret hissades ner bakom dem med skramlande kedjor. Ljudet av rop dog långsamt bort. Prinsessan Arianne väntade på den yttre borggården för att ta emot fadern med halva hovet omkring sig: gamle blinde seneschall Ricasso, slottsfogden ser Manfrey Martell, unge mäster Myles i grå ämbetsdräkt och sidenmjukt skägg, två tjog dorniska riddare i böljande linnekaftaner i en mångfald olika nyanser. Lilla Myrcella Baratheon stod bredvid sin guvernant och ser Arys i kungsvakten som försmäktade i sitt vita emaljerade fjällpansar.
Prinsessan Arianne stegade fram till bärstolen iförd ormskinnssandaler som var snörda ända upp på låren. Håret var ett svall av kolsvarta lockar som nådde ner till midjan och runt pannan hade hon ett band av kopparsolar. Hon är fortfarande liten och nätt, tänkte kaptenen. Sandormarna var långa, men Arianne bråddes på sin mor som bara mätte hundrafemtio centimeter. Men under det juvelbesatta bältet och de löst sittande lagren av purpurfärgat siden och guldbrokad hade hon en kvinnas kropp, yppig och kurvig. ”Far”, sa hon då gardinerna drogs åt sidan, ”Solspjutet gläder sig åt din återkomst.”
”Ja, jag hörde det.” Prinsen log trött och klappade dotterns kind med en röd, svullen hand. ”Du ser frisk och kry ut. Kapten, var vänlig och hjälp mig ner.”
Hotah stoppade pålyxan i fodralet som han hade över ryggen och lyfte prinsen så försiktigt han kunde för att inte stöta till de värkande lederna. Ändå förmådde Doran Martell inte hålla tillbaka en flämtning av smärta.
”Jag har befallt kockarna att laga en festmåltid med alla dina favoriträtter till i kväll”, sa Arianne.
”Jag befarar att jag inte kan göra dem rättvisa.” Prinsen lät blicken långsamt glida runt borggården. ”Jag kan inte se Tyene.”
”Hon ber att få tala med dig i enrum. Jag skickade henne till tronsalen för att vänta på dig.”
Prinsen suckade. ”Kapten? Det är lika bra att få det överstökat, så att jag får vila sedan.”
Hotah bar honom uppför den långa stentrappan i soltornet till den stora runda salen under kupolen där eftermiddagens sista solstrålar lyste in genom de djupa fönstren och tecknade spräckliga, färgrika mönster på den ljusa marmorn. Där väntade den tredje sandormen på dem.
Hon satt med benen i kors på en kudde nedanför det upphöjda podiet där tronerna stod, men då de steg in reste hon sig. Hon var klädd i en åtsmitande klänning av ljusblå brokad med ärmar av myrisk spets som fick henne att se lika oskyldig ut som Jungfrun själv. I ena handen hade hon ett broderi, i den andra ett par guldnålar. Håret var också guldgult och ögonen som mörkblå tjärnar. Ändå påminde de kaptenen om hennes fars ögon, trots att Oberyns varit svarta som natten. Alla prins Oberyns döttrar har hans ormögon, insåg Hotah med ens. Färgen spelar ingen roll.
”Farbror”, sa Tyene Sand. ”Jag har väntat på dig.”
”Kapten, hjälp mig till tronen.”
Det fanns två troner på podiet och de var nästan identiska, bortsett från att den ena hade huset Martells spjut inlagt i guld på ryggstödet medan den andra hade den sprakande rhoyniska solen som hade vajat från masterna på Nymerias skepp då de först kom till Dornien. Kaptenen placerade prinsen nedanför spjutet och tog ett steg åt sidan.
”Gör det så förfärligt ont?” Tyenes röst var mjuk och hon såg lika söt ut som sommarsmultron. Hennes mor hade varit prästinna och Tyene hade ett nästan överjordiskt skimmer över sig. ”Finns det något jag kan göra för att lindra din smärta?”
”Säg vad du har att säga och låt mig vila sedan.”
”Se vad jag har gjort åt dig, farbror!” Tyene vecklade ut broderiet som föreställde hennes far, prins Oberyn, där han leende satt på en sandhäst iförd röd rustning. ”När broderiet är färdigt ska du få det, som hjälp att minnas honom.”
”Jag lär inte glömma din far.”
”Det känns bra att veta. Många har undrat.”
”Lord Tywin har lovat oss Bergets huvud.”
”Det är så vänligt av honom … men en bödels svärd är inget passande slut för ser Gregor. Vi har bett så länge för hans död, så det är bara rätt och riktigt att han också ska be för den. Jag vet vad det var för gift som min far använde, och det finns inget plågsammare eller mer långsamt verkande. Snart hörs det kanske ända hit ner till Solspjutet hur Berget skriker.”
Prins Doran suckade. ”Obara vill ha krig, Nym nöjer sig med mord. Och du?”
”Krig”, svarade Tyene, ”men inte min systers krig. Dornierna slåss bäst på hemmaplan, så låt oss vässa spjuten och vänta. När ätterna Lannister och Tyrell går till anfall ska vi sticka ner dem i bergspassen och begrava dem under ökensanden så som vi har gjort hundratals gånger tidigare.”
”Om de går till anfall.”
”Det måste de göra om de inte vill se riket splittrat igen, som det var innan vi gifte oss med drakarna. Det har far berättat. Han sa att det var tack vare dvärgen prinsessan Myrcella kom hit. Hon är så söt. Jag önskar att jag hade hennes lockar. Hon är född till att bli drottning, precis som mor sin.” Smilgroparna framträdde i Tyenes kinder. ”Det skulle vara en ära för mig att arrangera bröllopet och beställa kronorna med. Trystane och Myrcella är så oskuldsfulla och jag tänkte att kanske vitt guld … med smaragder för att matcha Myrcellas ögon. Åh, diamanter och pärlor går lika bra, bara barnen blir gifta och krönta. Sedan behöver vi bara utropa Myrcella som den första av hennes namn, drottning över andalerna, rhoynarerna och de första människorna, rättmätig arvtagare till de sju konungarikena och härskarinna över Västeros och vänta på att lejonen ska komma.”
”Rättmätig arvtagare?” Prinsen fnös.
”Hon är äldre än brodern”, förklarade Tyene som om han vore en idiot. ”Enligt lag ska järntronen gå till henne.”
”Enligt dornisk lag.”
”När gode kung Daeron gifte sig med prinsessan Myriah och införlivade oss med kungariket kom man överens om att dornisk lag alltid skulle gälla i Dornien. Och Myrcella råkar befinna sig i Dornien.”
”Det gör hon”, medgav han motvilligt. ”Låt mig tänka över saken.”
Tyene ilsknade till. ”Du tänker alldeles för mycket, farbror.”
”Gör jag?”
”Far sa det.”
”Oberyn tänkte för lite.”
”En del män tänker för att de är rädda för att handla.”
”Det är skillnad mellan rädsla och försiktighet.”
”I så fall hoppas jag att jag aldrig får se dig rädd. Du kanske glömmer att andas.” Hon klev upp på podiet …
Kaptenen stötte skaftet på pålyxan i golvet. ”Ni går för långt, ers nåd. Var snäll och lämna podiet.”
”Jag menade inget illa, kapten. Jag älskar min farbror och jag vet att han älskade min far.” Tyene föll på knä framför prinsen. ”Jag har sagt allt jag hade att säga. Ursäkta om jag har brustit i aktning. Mitt hjärta är krossat. Har jag fortfarande din kärlek?”
”Alltid.”
”Ge mig din välsignelse, så ska jag gå.”
Doran tvekade bråkdelen av en sekund innan han lade handen på sin brorsdotters huvud. ”Tappa inte modet, barn.”
”Hur skulle jag kunna göra det? Jag är hans dotter.”
Så snart hon gått skyndade mäster Caleotte upp på podiet. ”Min prins, hon gjorde väl … här, låt mig få se på er hand.” Han undersökte först handflatan och vände sedan på handen för att lukta på ovansidan av prinsens fingrar. ”Nej, bra. Det är som det ska. Det finns inga rivmärken, så …”
Prinsen drog till sig handen. ”Får jag besvära om lite vallmomjölk, mäster? Det räcker med en fingerborg.”
”Vallmomjölk. Naturligtvis.”
”Nu med detsamma”, påpekade Doran Martell vänligt och Caleotte skyndade mot trappan.
Solen hade gått ner. Ljuset inne i kupolen var skymningsblått och de spräckliga mönstren på golvet höll på att försvinna. Prinsen satt på sin tron under ätten Martells spjut och ansiktet var blekt av smärta. Efter en lång stunds tystnad vände han sig till Areo Hotah. ”Hur lojala är mina vakter?”
”Lojala.” Kaptenen visste inte vad han annars skulle svara.
”Alla? Eller bara några?”
”De är bra män, bra dornier, och gör som jag befaller.” Han stötte pålyxan i golvet. ”Jag ska ge er huvudet på den som förråder er.”
”Jag vill inte ha några huvuden, jag vill ha lydnad.”
”Det har ni.” Tjäna, lyda, skydda. Enkla löften för en enkel man. ”Hur många vakter behövs?”
”Det får du själv avgöra. Kanske är några få bra män till större nytta än ett tjog. Jag vill att detta görs så snabbt och diskret som möjligt och utan blodspillan.”
”Snabbt och diskret och utan blodspillan. Vad befaller ni?”
”Du ska söka upp mina brorsdöttrar, gripa dem och spärra in dem i cellerna högst upp i spjuttornet.”
”Sandormarna?” Kaptenen blev torr i halsen. ”Alla … åtta, min prins? De små med?”
Prinsen tänkte efter. ”Ellarias flickor är för unga för att utgöra någon fara, men det finns de som kan försöka använda dem mot mig. Det är bäst att ha dem i säkert förvar. Ja, de små med … men först in Tyene, Nymeria och Obara.”
”Som min prins befaller.” Kaptenen kände sig bekymrad. Min lilla prinsessa kommer inte att tycka om det här. ”Hur blir det med Sarella? Hon är vuxen nu, nästan tjugo år gammal.”
”Såvida hon inte återvänder till Dornien finns det inget jag kan göra åt Sarella utom att hoppas att hon visar prov på bättre förstånd än sina systrar. Låt henne … sköta sitt. Spärra in de andra. Jag kommer inte att kunna sova förrän jag vet att de sitter inom lås och bom.”
”Ska ske.” Kaptenen tvekade. ”När det här blir känt på gatorna kommer småfolket att vråla av förbittring.”
”Liksom resten av Dornien”, sa Doran Martell med trött stämma. ”Jag hoppas bara att lord Tywin hör dem i Kungshamn och förstår vilken lojal vän han har i Solspjutet.”