ARYA

Långt borta vid horisonten syntes ett svagt ljus genom dimman som låg över vattnet.

”Det ser ut som en stjärna”, sa Arya.

”Hemmets stjärna”, sa Denyo.

Hans far skrek ut order. Matroser klättrade upp och ner i de tre höga masterna, klängde i riggen för att reva de tunga, purpurröda seglen, och på de båda roddarbänkarna tog männen i av alla krafter. Det knarrade och knakade och däcken lutade då galären Titanens dotter krängde mot styrbord och började svänga.

Hemmets stjärna. Arya stod i fören med handen på den förgyllda galjonsfiguren, en jungfru med en fruktskål. För en kort sekund tillät hon sig att låtsas att hon var på väg hem.

Men det var idiotiskt. Hennes hem fanns inte mer, föräldrarna var döda och alla hennes bröder dräpta utom Jon Snö på muren. Det var dit hon hade velat fara. Det hade hon också sagt till kaptenen, men inte ens järnmyntet hjälpte. Arya tycktes aldrig komma dit hon ville. Yoren hade svurit att föra henne till Vinterhed, men i stället hamnade hon på Harrenhal och Yoren slutade i en grav. När hon flydde från Harrenhal för att ta sig till Flodvattnet hade Gul, Anguy och Tom Sju tagit henne till fånga och släpat med henne till ihåliga kullen. Sedan hade Blodhunden tvingat med henne till Tvillingborgarna. Arya hade lämnat honom döende vid floden Treudden och fortsatt till Saltpannan i hopp om att kunna ta sig vidare till Östvakten vid havet, men …

Fast Braavos var kanske inte så illa, Syrio hade varit från Braavos och Jaqen kunde finnas där. Det var Jaqen som hade gett henne järnmyntet. Han hade inte varit en verklig vän, inte som Syrio, men hade hon någonsin haft någon nytta av sina vänner? Jag behöver inga vänner så länge jag har Nål. Hon drog med tummen över den släta svärdsknappen och önskade, önskade …

I ärlighetens namn visste Arya inte vad hon skulle önska, lika lite som hon visste vad som väntade henne under stjärnan långt där framme. Kaptenen hade gett henne båtlägenhet, men han hade inte tid att tala med henne. En del i besättningen undvek henne, men andra gav henne gåvor: en silvergaffel, fingerlösa handskar, en slokhatt i ylle lappad med läderbitar. En sjöman lärde henne att slå råbandsknopar. En annan bjöd henne på eldvin i fingerborgsstora bägare. De vänskapliga bankade på bröstet och upprepade sina namn gång på gång tills Arya kunde säga dem, men ingen tänkte på att fråga vad hon hette. De kallade henne Salta eftersom hon hade kommit ombord i Saltpannan nära Treuddens mynning. Och det namnet var väl inte sämre än något annat, antog hon.

Nattens sista stjärnor hade försvunnit, alla utom två rakt fram. ”Det är två stjärnor nu.”

”Två ögon”, förklarade Denyo. ”Titanen ser oss.”

Titanen på Braavos. Hemma på Vinterhed hade gamla Nan berättat historien om Titanen. Det var en jätte stor som ett berg och närhelst Braavos var i fara brukade han vakna med eld i blicken och med knarrande stenlemmar vada ut i havet för att krossa fienden. ”Braavosierna matar honom med små högättade flickors möra rosa kött”, brukade Nan sluta och Sansa brukade ge ifrån sig ett ängsligt pip. Men mäster Luwin sa att Titanen bara var en staty och att gamla Nans historier var amsagor.

Vinterhed är nedbränt och ligger i ruiner, påminde Arya sig. Gamla Nan och mäster Luwin var sannolikt döda och Sansa med. Det tjänade ingenting till att tänka på dem. Alla människor måste dö. Det var det orden betydde, orden som Jaqen H’ghar hade lärt henne då han gav henne det slitna järnmyntet. Hon hade lärt sig fler braavosiska ord sedan de lämnade Saltpannan, orden för var snäll och tack och havet och stjärna och eldvin, men redan innan visste hon att alla människor måste dö. De flesta i besättningen hade ett hum om de sju konungarikenas gemensamma språk efter nätter i land i Gammelstad och Kungshamn, men bara kaptenen och hans söner kunde det tillräckligt bra för att kunna prata med henne. Denyo var den yngste, en knubbig, gladlynt pojke på tolv år som höll ordning i faderns hytt och hjälpte sin äldste bror med matematik.

”Jag hoppas att Titanen inte är hungrig”, sa Arya.

”Hungrig?” upprepade Denyo förbryllat.

”Det var inget.” Även om Titanen verkligen åt högättade flickors rosa kött behövde Arya inte frukta honom. Hon var tanig, ingen vidare måltid för en jätte, och nästan elva år, praktiskt taget en vuxen kvinna. Och Salta är ju inte högättad. ”Är Titanen Braavos gud?” frågade hon. ”Eller har ni de sju gudarna?”

”Alla gudar vördas i Braavos.” Kaptenens son älskade att tala om sin stad nästan lika mycket som han älskade att tala om faderns skepp. ”Dina sju har ett kapell här, Kapellet bortom havet, men bara sjömän från Västeros förrättar andakt där.”

De är inte mina sju. De var min mors gudar och de lät klanen Frey mörda henne på Tvillingborgarna. Hon undrade om hon skulle finna en gudaskog i Braavos med ett ödesträd mitt i. Det visste nog Denyo, men hon kunde ju inte fråga honom. Salta var från Saltpannan och vad kunde en flicka från Saltpannan veta om Nordens gamla gudar? De gamla gudarna är döda, sa hon sig, liksom mor och far och Robb och Bran och Rickon, alla är döda. Hon mindes att fadern för länge sedan hade sagt att när de kalla vindarna blåser dör ensamvargen men flocken överlever. Han hade fått det om bakfoten. Arya, ensamvargen, levde fortfarande, men vargarna i flocken hade dräpts och flåtts.

”Månsångarna visade oss till den här fristaden där Valyriens drakar inte kunde hitta oss”, berättade Denyo. ”Deras tempel är störst. Vi vördar även vattnens fader, men hans hus byggs på nytt var gång han tar en brud. Resten av gudarna dväljs tillsammans på en ö mitt i staden. Där kan du också hitta guden med många ansikten.”

Titanens ögon verkade lysa starkare nu och det var längre mellan dem. Arya kände inte till någon gud med många ansikten, men om han hörde bön var han kanske den gud hon sökte. Ser Gregor, tänkte hon, Dunsen, Rare Raff, ser Ilyn, ser Meryn, drottning Cersei. Bara sex nu. Joffrey var död, Blodhunden hade dräpt Polliver och hon hade själv stuckit kniven i Kittlaren och i den idiotiska väpnaren med finnen också. Jag skulle inte ha dödat honom om han inte hade gripit tag i mig. Blodhunden hade varit döende då hon lämnade honom sårad och febrig på Treuddens strand. Jag borde ha gett honom barmhärtighetens gåva och stuckit kniven i hjärtat på honom.

”Titta, Salta!” Denyo tog henne i armen. ”Ser du? Där.” Han pekade.

Vid fören skingrades dimman likt grå draperier och Titanens dotter klöv det grågröna vattnet på böljande, purpurfärgade vingar. Arya kunde höra sjöfåglarnas skrin ovanför. Långt där framme stack en bergskam upp ur havet med de branta sluttningarna täckta av höga tallar och svarta granar. I mitten hade havet brutit igenom och över det öppna vattnet tornade Titanen upp sig med lågande ögon och det långa, gröna håret fladdrande för vinden.

Han hade fötterna på var sida om öppningen som grenslades av benen. De var uthuggna i massiv sten, samma svarta granit som de båda bergstoppar han stod på, och runt höfterna bar han en grönaktig bronskjol. Bröstharnesket var också av brons liksom huvudet med den buskprydda halvhjälmen. Håret var av grönt hamprep och väldiga eldar brann i hans grottor till ögon. Ena handen vilade på bergskammen till vänster med bronsfingrarna slutna om en stenkulle medan den andra höll i ett brutet svärd och sträckte sig upp mot himlen.

Han är bara lite större än kung Baelors staty i Kungshamn, sa Arya sig när de ännu befann sig en bra bit ut till havs. Men då galären kom närmare och hon såg brottsjöarna slå mot klipporna blev Titanen större. Hon kunde höra Denyos far ryta order med sin mörka röst och uppe i riggen beslog matroserna seglen. Vi ska ro under Titanens ben. Arya kunde se skottgluggar i det väldiga bröstharnesket av brons och fläckar på Titanens armar och axlar där sjöfåglarna hade sina bon. Hon böjde huvudet bakåt. Baelor den välsignade skulle inte ens nå upp till hans knä. Han skulle kunna kliva över Vinterheds murar.

Så gav Titanen ifrån sig ett tordönsvrål.

Ljudet var lika högt som han, ett fasansfullt gnisslande stön som till och med dränkte kaptenens vrål och braket av vågor mot den barrskogsklädda bergskammen. Tusentals fåglar lyfte samtidigt och Arya ryckte till, men så såg hon Denyo skratta. ”Han förvarnar Arsenalen om vår ankomst”, ropade han. ”Du ska inte vara rädd.”

”Det är jag inte heller”, ropade Arya tillbaka. ”Det var bara så högt.”

Nu hade vinden och vågorna fått Titanens dotter i sitt våld och drev henne snabbt mot gattet, men roddarnas årtag var jämna och taktfasta och piskade upp vattnet till ett vitt skum då Titanens skugga föll över dem. För ett ögonblick verkade det som om de skulle krossas mot klipporna under hans ben. Skummet yrde och stänkte i ansiktet på Arya där hon kröp ihop i fören bredvid Denyo och hon kände smaken av salt på läpparna. Hon måste titta rakt upp för att kunna se Titanens ansikte. ”Braavosierna matar honom med små högättade flickors möra rosa kött”, hörde hon gamla Nan säga igen, men hon var inte en liten flicka och hon var inte rädd för en idiotisk gammal staty.

Ändå höll hon ena handen på Nål då de gled mellan Titanens ben. Ännu fler skottgluggar syntes på insidan av de väldiga stenlåren och då Arya vred på halsen och såg mastkorgen passera med gott och väl tio meters marginal upptäckte hon mördarhål under Titanens bronskjol och bleka ansikten som kikade ner på dem bakom järnstängerna.

Och så var de igenom.

Skuggan försvann, vinden lade sig och nu befann de sig i en stor lagun. Framför dem reste sig en hög klippa ur vattnet likt en stålklädd näve, och på krönet vimlade det av skorpioner, eldkastare och hävstångskatapulter. ”Arsenalen på Braavos”, upplyste Denyo lika stolt som om det vore hans eget verk. ”Där kan de bygga en krigsgalär på en dag.” Arya kunde se en mängd galärer som låg förtöjda vid kajer eller vilade på avlöpningsbäddar. Ur otaliga träskjul längs de steniga stränderna stack målade förstävar ut likt jakthundar i en kennel, smala, elaka och hungriga, i väntan på att ett jakthorn skulle kalla på dem. Hon försökte räkna dem, men de var för många, och sedan såg hon ytterligare dockor, skjul och kajer där kustlinjen svängde.

Två galärer hade kommit ut för att möta dem. De tycktes flyga över vattnet likt trollsländor och de bleka årorna rörde sig blixtsnabbt. Arya hörde kaptenen ropa till dem och deras kaptener ropade tillbaka, men hon förstod inte vad de sa. Ett mäktigt horn ljöd. Galärerna slöt upp på var sida om dem, så nära att hon kunde höra det dämpade ljudet av trummor inifrån deras purpurfärgade skrov, bom bom bom bom bom bom bom bom, som slagen av levande hjärtan.

Så var galärerna bakom dem och Arsenalen med. Rakt fram sträckte sig ett brett, ärtgrönt vatten som krusade sig likt färgat glas. Ur dess våta hjärta höjde sig själva staden, en mängd kupoler, torn och broar i grått, guld och rött. Braavos hundra öar i havet.

Mäster Luwin hade undervisat om Braavos, men Arya hade glömt bort mycket av vad han sagt. Staden var platt, det kunde Arya se också på långt håll, inte alls som Kungshamn på sina tre höga kullar. De enda kullar som fanns här var de som människan hade byggt av tegel och granit, brons och marmor. Det var även något annat som saknades, men det tog henne en stund att komma på vad. Staden har inga murar. Men då hon påpekade det skrattade Denyo åt henne. ”Våra murar är gjorda av trä och är purpurfärgade”, förklarade han. ”Våra galärer är våra murar. Vi behöver inga andra.”

Däcket knarrade bakom dem. Då Arya vände sig om upptäckte hon att Denyos far tornade upp sig över dem i sin långa kaptensrock av purpurrött ylle. Köpmannen och kaptenen Ternesio Terys hade varken skägg eller mustascher och det grå håret, som inramade hans fyrkantiga, väderbitna ansikte, var kortklippt och välkammat. Under överfarten hade hon ofta sett honom skämta med besättningen, men då han bistert rynkade ögonbrynen flydde männen undan som inför en annalkande storm. Han såg bister ut nu. ”Resan närmar sig sitt slut”, sa han till Arya. ”Vi ska till Chequyhamnen där havslordens tulltjänstemän kommer ombord för att inspektera lastrummen. De håller på i en halv dag, det gör de alltid, men det finns ingen anledning för dig att stanna kvar tills de är klara. Samla ihop dina tillhörigheter. Jag ska se till att en skeppsbåt firas ner så kan Yorko ro dig i land.”

I land. Arya bet sig i läppen. Hon hade korsat Smala havet för att komma hit, men om hon fått för kaptenen skulle hon mycket hellre ha stannat kvar på Titanens dotter. Salta var för liten för att manövrera en åra, det visste hon nu, men hon kunde lära sig att splitsa rep och reva segel och hålla kursen på de stora, salta haven. En gång hade Denyo tagit med henne upp i utkiken och hon hade inte varit rädd alls trots att däcket sett väldigt litet ut under henne. Jag kan räkna också och städa hytter.

Men galären hade inget behov av en andra skeppspojke. Dessutom behövde hon bara kasta en blick på kaptenens ansikte för att förstå hur angelägen han var om att bli av med henne. Så Arya nickade bara. ”I land”, instämde hon trots att hon inte hade en aning om vad hon skulle mötas av.

”Valar dohaeris.” Han rörde vid pannan med två fingrar. ”Jag hoppas att du inte glömmer Ternesio Terys och vad han har gjort för dig.”

”Det ska jag inte”, försäkrade Arya med liten röst. Vinden slet i manteln lika envetet som ett spöke. Det var dags för henne att ge sig av.

Samla ihop dina tillhörigheter, hade kaptenen sagt och det var lätt gjort. Hon hade bara kläderna hon gick i, sin lilla börs, gåvorna besättningen gett henne, dolken på vänster höft och Nål på höger.

Skeppsbåten väntade redan med Yorko vid årorna. Han var också son till kaptenen men äldre än Denyo och inte lika vänskaplig. Jag glömde säga farväl till Denyo, tänkte Arya när hon klev ner i båten. Hon undrade om hon någonsin skulle få se pojken igen. Jag borde ha tagit farväl.

Bakom dem krympte Titanens dotter ihop medan staden blev större och större för varje årtag. Till höger om henne låg en hamn, ett virrvarr av pirer och kajer där bukiga valfångstfartyg från Ibben trängdes med svanskepp från Sommaröarna och fler galärer än man kunde räkna. Bortom en låglänt landtunga långt till vänster syntes ännu en hamn där de översta våningarna på till hälften dränkta hus stack upp ur vattnet. Arya hade aldrig sett så många stora byggnader på ett och samma ställe. Kungshamn hade Röda slottet, Baelors katedral och Drakhålan, men i Braavos tycktes det finnas ett tjugotal tempel liksom torn och palats som var lika stora eller större. Jag kommer att bli en mus igen, tänkte hon dystert, som på Harrenhal innan jag rymde.

På avstånd hade det sett ut som om staden låg på en enda väldig ö, men då Yorko rodde närmare upptäckte hon att den utgjordes av många små öar sammanlänkade av välvda stenbroar som ledde över otaliga kanaler. Bortom hamnen skymtade hon grå stenhus som stod så tätt att de lutade sig mot varandra. I Aryas ögon såg de konstiga ut, fyra eller fem våningar höga och mycket smala med spetsiga tegeltak som liknade toppiga hattar. Hon såg inga halmtak och bara några få timmerhus av den sort som fanns i Västeros. De har inga träd, slog det henne. Braavos är nästan helt byggt av sten, en grå stad i ett grönt hav.

Yorko rodde norr om hamnen och svängde in i en bred kanal som ledde rakt in i stadens hjärta. De passerade under en utsirad stenbro som pryddes av en mängd olika sorters fiskar, skaldjur och bläckfiskar. Så dök ännu en bro upp, prydd med skira vinrankor, och bortom den en tredje där mängder av målade ögon tittade ner på dem. På sidorna fanns mynningar till mindre kanaler och från dessa utgick ännu mindre. En del av husen var byggda över vattenvägarna och förvandlade kanalerna till ett slags tunnlar. Genom dessa gled smäckra båtar formade som vattenormar med målade huvuden och uppresta stjärtar. De roddes inte utan vrickades fram av män som stod i aktern iförda mantlar i grått, brunt och mörkt mossgrönt. Hon såg även jättelika flatbottnade pråmar lastade med lådor och tunnor som stakades fram av tjugo man på var sida och eleganta husbåtar med lyktor av färgat glas, sammetsdraperier och galjonsfigurer i mässing. Över kanalerna och husen höjde sig en akvedukt av massiv grå sten som vilade på mäktiga valvbågar i tre våningar och sträckte sig söderut in i diset. ”Vad är det för något?” frågade Arya. ”Sötvattensfloden”, svarade Yorko. ”Den leder hit färskvatten från fastlandet, över den gyttjiga strandremsan och det salta havet. Gott sötvatten till brunnarna.”

När hon såg sig om syntes inte hamnen och lagunen längre. På bägge sidor kantades kanalen av en rad väldiga stenstatyer, allvarliga män i långa bronsklädnader fläckade av fågelspillning. Somliga hade böcker i händerna, andra dolkar eller hammare. En hade en guldstjärna i sin uppsträckta hand. En annan höll i ett stenkrus och hällde en aldrig sinande stråle vatten ner i kanalen. ”Är de gudar?” undrade Arya.

”Havslorder”, sa Yorko. ”Gudarnas ö ligger längre fram. Sex broar bort på högra stranden, ser du? Det är Månsångarnas tempel.”

Det var en av de byggnader som hon hade sett utifrån lagunen, ett kolossalt tempel i snövit marmor som kröntes av en enorm silverfärgad kupol vars flussglasfönster visade månens alla faser. Portarna vaktades av ett par marmorstatyer, jungfrur lika höga som havslorderna som bar upp ett halvmånformat överstycke.

Där bortom stod ett annat tempel av röd sten som mest liknade en fästning. Högst upp på det stora fyrkantiga tornet brann en eld i ett fyrfat av järn som mätte sex meter tvärs över medan mindre eldar flankerade mässingsdörrarna. ”De röda prästerna älskar sina eldar”, berättade Yorko. ”Ljusets herre är deras gud, röde R’hllor.”

Jag vet. Arya mindes Thoros från Myr som bar ett hopplock av gamla rustningsdelar över en ämbetsdräkt så urblekt att han snarare varit en rosa präst än en röd. Ändå hade hans kyss återuppväckt lord Beric från de döda. Hon såg det röda gudshuset glida förbi och undrade om prästerna på Braavos kunde göra detsamma.

Sedan fick hon syn på en stor tegelbyggnad övervuxen av lavar. Arya skulle ha tagit den för ett magasin om inte Yorko hade sagt: ”Det är Den heliga fristaden där vi hedrar de små gudarna som världen har glömt bort. Den kallas även Kaningården.” En smal kanal löpte utmed Kaningårdens murar och därefter svängde Yorko åt höger. Så kom en tunnel och sedan var de ute i ljuset igen. På sidorna fanns ytterligare helgedomar.

”Jag visste inte att det fanns så många gudar”, sa Arya.

Yorko grymtade något. De rundade ett hörn och åkte under ännu en bro. Till vänster syntes en bergsknalle på vars krön låg ett fönsterlöst tempel av mörkgrå sten. Från ingången ledde en trappa ner till en övertäckt kaj.

Yorko strök med årorna. Mjukt stötte skeppsbåten emot ett pålverk och han tog tag i en järnring för att hålla den stilla. ”Här lämnar jag dig.”

Kajen låg i dunkel och trappan var brant. Templets svarta tegeltak var spetsigt precis som taken på husen vid kanalerna. Arya bet sig i läppen. Syrio kom från Braavos. Kanske hade han gått uppför den här trappan och besökt templet. Hon grep tag i en ring och hävde sig upp på kajen.

”Du vet vad jag heter”, sa Yorko från båten.

”Yorko Terys.”

”Valar dohaeris.” Han stötte ifrån med åran och skeppsbåten gled ut på djupt vatten. Arya såg honom ro tillbaka samma väg de hade kommit tills han försvann i skuggorna under en bro. Då ljudet av årtag dog bort kunde hon nästan höra sitt eget hjärta slå. Med ens var hon någon annanstans, på Harrenhal tillsammans med Gendry, kanske, eller med Blodhunden i skogarna längs Treudden. Salta är ett idiotiskt barn, intalade hon sig. Jag är en varg och ska inte vara rädd. Hon klappade Nåls fäste för att det skulle ge tur och började klättra uppför trappan, tog två steg i taget så att ingen någonsin kunde säga att hon hade varit rädd.

Ovanför trappan möttes hon av ett par höga utsirade dörrar, den vänstra av ödesträ blekt som ben och den högra av glänsande svart ebenholts. De pryddes av månansikten, i ebenholts på ödesträ och i ödesträ på ebenholts. På något sätt påminde det henne om hjärtträdet i gudaskogen på Vinterhed. Dörrarna betraktar mig, tänkte hon och bultade på dem med sina behandskade händer, men ingen av dem rörde sig ur fläcken. Låsta och förbommade. ”Släpp in mig, dumma dörrar”, sa hon. ”Jag har korsat Smala havet.” Hon knöt näven och bankade hårt. ”Jaqen sa att jag skulle komma hit. Jag har järnmyntet.” Hon tog fram det ur börsen och höll upp det. ”Titta! Valar morghulis.”

Dörrarna svarade inte, men de gled upp.

De öppnades tyst inåt utan att någon mänsklig hand rörde vid dem. Arya tog ett steg och sedan ännu ett. Dörrarna stängdes bakom henne och det blev kolsvart. Med ens hade hon Nål i handen trots att hon inte mindes att hon hade dragit svärdet.

Några få vaxljus brann längs väggarna, men skenet var så svagt att Arya inte kunde se sina egna fötter. Någon viskade, för tyst för att hon skulle kunna urskilja orden. Någon annan grät. Hon hörde lätta steg, läder som gled över sten, en dörr som öppnades och stängdes. Vatten, jag hör vatten också.

Långsamt vande sig ögonen. Templet verkade mycket större inuti än det hade gjort utifrån. Kapellen i Västeros var sjusidiga, med sju altare för de sju gudarna, men här fanns fler än sju gudar. Längs väggarna stod gudastatyer, massiva och hotfulla, och vid deras fötter fladdrade röda vaxljus svagt som avlägsna stjärnor. Den närmaste statyn var en flera meter hög kvinna av marmor. Riktiga tårar rann nedför kinderna och fyllde skålen hon hade i famnen. Därefter kom en man med lejonhuvud som satt på en tron av ebenholts och intill honom syntes en häst av brons och järn som stegrade sig. En bit längre bort kunde hon urskilja ett väldigt stenansikte, ett blekt spädbarn med ett svärd, en långhårig svart get stor som en uroxe, en man stödd på en stav med ansiktet dolt av en huva. Resten var bara otydliga skepnader som skymtade i dunklet. Mellan gudastatyerna fanns mörka alkover där ett och annat vaxljus brann.

Tyst som en skugga och med svärdet i handen förflyttade sig Arya mellan raderna av långa stenbänkar. Golvet var av sten, det talade fötterna om för henne; inte av glänsande marmor som i Baelors katedral utan strävare. Hon gick förbi några kvinnor som viskade med varandra. Luften var varm och tung, så tung att hon gäspade. Hon kunde känna doften från ljusen. Den var obekant och hon tänkte att det måste vara någon sorts rökelse, men då hon kom längre in i templet tyckte hon att det luktade snö och tallbarr och varm köttgryta. Goda dofter, sa Arya sig och kände sig lite modigare, modig nog att stoppa ner Nål i skidan igen.

Mitt i templet fann hon vattnet hon hade hört, en rund bläcksvart bassäng som var svagt upplyst av röda vaxljus. Bredvid den satt en yngling i silvergrå mantel och grät tyst. Hon såg honom doppa handen i bassängen så att det bildades scharlakansröda krusningar på vattnet. Han drog upp handen och sög på fingrarna, ett efter ett. Han måste vara törstig. På bassängkanten stod flera bägare. Arya fyllde en och höll fram den mot honom för att han skulle dricka. Ynglingen stirrade länge på henne innan han tog bägaren. ”Valar morghulis”, sa han.

”Valar dohaeris”, svarade hon.

Han drack djupt och släppte bägaren i bassängen med ett mjukt plums. Så reste han sig, vajade till och höll sig för magen. Ett tag trodde Arya att han skulle ramla omkull. Det var först då hon upptäckte den mörka fläcken under hans bälte som blev större inför hennes ögon. ”Du är ju knivhuggen!” utbrast hon, men han tycktes inte märka henne. Ostadigt vinglade han fram mot väggen och kröp in och lade sig på en hård stenbädd i en alkov. När Arya tittade närmare efter upptäckte hon ännu fler alkover. I en del låg gamlingar och sov.

Nej, de är döda eller döende, viskade en halvt bortglömd röst i huvudet. Titta med ögonen.

En hand rörde vid hennes arm.

Arya hoppade undan, men det var bara en flicka, en blek liten flicka i en kåpa med huva som hon nästan drunknade i, svart på höger sida och vit på vänster. Under huvan syntes ett utmärglat och benigt ansikte, infallna kinder och tefatsstora mörka ögon. ”Ta inte i mig”, varnade Arya. ”Jag dödade den pojke som gjorde det sist.”

Flickan sa några ord som Arya inte förstod.

Hon skakade på huvudet. ”Talar du inte det gemensamma språket?”

Bakom henne sa en röst. ”Det gör jag och jag är präst här.”

Arya gillade inte att man hela tiden överrumplade henne. Det var en lång karl insvept i en större modell av den svartvita kåpan med huva som flickan bar. Under huvan kunde Arya bara se ett svagt rött glitter från ljusen som reflekterades i hans ögon. ”Vad är det här för plats?” frågade hon.

”En fridens plats, mitt barn.” Rösten var mjuk. ”Här i Svartvita huset är du trygg. Fast du är för ung för att söka dig till guden med många ansikten.”

”Är han som Söderns gud, den med sju ansikten?”

”Sju? Nej. Han har fler ansikten än man kan räkna, lilla vän, lika många ansikten som det finns stjärnor på himlen. I Braavos får människorna dyrka vilken gud de vill, men när vägarna tar slut står han med många ansikten och väntar. Han ska finnas där för dig en dag, men du behöver inte kasta dig i armarna på honom.”

”Jag kom bara hit för att hitta Jaqen H’ghar.”

”Det namnet känner jag inte igen.”

Modet sjönk. ”Han var från Lorath och håret var vitt på ena sidan och rött på den andra. Han sa att han skulle lära mig hemligheter och gav mig den här.” Hon höll järnmyntet hårt i näven och när hon öppnade fingrarna klistrade det fast vid hennes svettiga handflata.

Prästen studerade myntet, även om han inte gjorde någon ansats att röra vid det. Flickan med de stora ögonen tittade också på det. Till slut sa mannen. ”Vad heter du, barn?”

”Salta. Jag kommer från Saltpannan vid floden Treudden.”

Trots att hon inte kunde se hans ansikte kände hon att han log. ”Nej, tala om vad du heter.”

”Duvpastej”, svarade hon den här gången.

”Ditt riktiga namn.”

”Min mor gav mig namnet Nan, men jag kallas Vesslan …”

”Ditt namn!”

Hon svalde. ”Arry. Jag heter Arry.”

”Nära och nu sanningen?”

Rädslan skär djupare än svärd, sa hon sig. ”Arya.” Först viskade hon ordet, sedan kastade hon det i ansiktet på honom. ”Jag är Arya av huset Stark.”

”Det är du”, instämde han, ”men Svartvita huset är inte rätt ställe för Arya av huset Stark.”

”Snälla, jag har ingenstans att ta vägen.”

”Är du rädd för döden?”

Hon bet sig i läppen. ”Nej.”

”Låt oss se.” Prästen fällde ner huvan. Under hade han inget ansikte, bara ett gulnat kranium med några skinnslamsor som hängde på kinderna och en vit mask som slingrade sig i en tom ögonhåla. ”Kyss mig, barn”, kraxade han med en röst som var lika torr och hes som en dödsrossling.

Försöker han skrämma mig? Arya kysste honom på det ställe där näsan skulle sitta och tog gravmasken i hans öga för att äta den, men den smälte bort som en skugga i handen.

Det gula kraniet löstes också upp och den raraste gamla farbror hon någonsin sett log mot henne. ”Ingen har någonsin försökt äta min mask förut”, sa han. ”Är du hungrig, mitt barn?”

Ja, tänkte hon, men inte på mat.