En gång när hon var liten hade en kringvandrande trubadur bott hos dem på Vinterhed i ett halvår. Det var en gammal man med vitt hår och väderbitna kinder, men han sjöng om riddare och deras bedrifter och om ädla damer. Sansa hade gråtit bittra tårar då han lämnade dem och bönfallit fadern att inte släppa i väg honom.
”Karlen har spelat varenda ballad han kan tre gånger om”, sa lord Eddard mjukt till henne. ”Jag kan inte hålla honom kvar här mot hans vilja. Men du behöver inte gråta. Det kommer säkert andra trubadurer hit.”
Men det hade det inte gjort, inte på över ett år. Sansa hade bett till de sju gudarna i kapellet och till hjärtträdets gamla gudar, hade bett dem skicka tillbaka den gamle mannen, eller ännu hellre en annan, ung och stilig trubadur. Men gudarna svarade inte och det förblev tyst i Vinterheds stora sal.
Men då hade hon varit en dum liten flicka. Nu var hon jungfru, tretton år och giftasvuxen. Alla hennes nätter genljöd av sång och på dagarna bad hon till gudarna om tystnad.
Om Örnnästet hade varit byggt som andra slott skulle bara råttor och fångvaktare ha hört den döde sjunga. I underjordiska fängelsehålor var murarna så tjocka att varken sånger eller skrik trängde ut. Men himmelscellerna hade en vägg av luft, så varje ackord den döde slog an ekade mot Jättens lans bergssidor. Och de ballader han valde … Han sjöng om Drakarnas dans, om fagra Jonquil och hennes narr, om Jenny från Gammelsten och om trollsländeprinsen. Han sjöng om förräderi och gräsliga mord, om hängda män och blodig hämnd. Han sjöng om sorg och elände.
Sansa kunde inte gå någonstans i slottet utan att höra musiken. Den hittade in till spiraltrapporna, fann henne naken i badet, åt kvällsvard med henne i skymningen och letade sig in i sovgemaket trots att hon stängde fönsterluckorna. Den kom in med den tunna, isiga luften och precis som luften gjorde den henne kall. Det hade inte snöat i Örnnästet sedan lady Lysas fall, men nätterna hade varit bistra.
Trubadurens röst var stark och vacker, och Sansa tyckte att han sjöng bättre än någonsin. Rösten var fylligare, full av smärta, rädsla och längtan. Hon kunde inte förstå varför gudarna hade gett en sådan röst till en sådan ond man. Han skulle ha tagit mig med våld på Fingrarna om inte Petyr hade satt ser Lothor att vakta över mig, påminde hon sig. Och han spelade för att dränka mina skrik när moster Lysa försökte döda mig.
Det gjorde inte balladerna lättare att höra. ”Snälla, kan du inte få honom att sluta”, sa hon vädjande till lord Petyr.
”Jag har gett mannen mitt ord, hjärtat.” Petyr Baelish, lord av Harrenhal, överlord av Treudden och Dalens beskyddare, tittade upp från brevet han satt och skrev. Han måste ha skrivit minst hundra stycken sedan lady Lysas fall. Sansa hade sett korparna flyga ut och in ur voljären. ”Jag står hellre ut med sången än hör honom snyfta.”
Det är bättre att han sjunger, ja, men … ”Måste han spela hela nätterna? Lord Robert kan inte sova. Han ropar …”
”… på sin mor. Det kan inte hjälpas, kvinnan är död.” Petyr ryckte på axlarna. ”Det blir inte länge till. Lord Nestor kommer uppför berget i morgon.”
Sansa hade träffat lord Nestor Royce en gång tidigare, efter giftermålet mellan Petyr och hennes moster. Royce var försvarare av Månportarna, det stora slottet som låg vid foten av berget, och vaktade trappstegen upp till Örnnästet. Bröllopsgästerna hade bott hos honom över natten innan de besteg berget. Lord Nestor hade knappt bevärdigat henne med en blick, men tanken på att han skulle komma på besök gjorde henne vettskrämd. Han var också överförvaltare i Dalen liksom Jon Arryns och lady Lysas trogne vasall. ”Han ska väl inte … Du tänker väl inte låta lord Nestor träffa Marillion?”
Rädslan måste ha synts i hennes ansikte för Petyr lade ifrån sig gåspennan. ”Jo, jag ska faktiskt insistera på att han gör det.” Han tecknade åt henne att sätta sig i stolen bredvid. ”Marillion och jag har gjort en överenskommelse; Mord kan vara mycket övertygande. Och om vår trubadur gör oss besvikna och sjunger en sång som vi inte vill höra, så behöver du och jag bara säga att han ljuger. Vem kommer lord Nestor att tro på?”
”Oss?” Sansa önskade att hon kunde vara säker på den saken.
”Naturligtvis. Våra lögner gagnar honom.”
Det var varmt i salongen och brasan sprakade muntert, men Sansa huttrade ändå. ”Ja men … men tänk om …”
”Om lord Nestor sätter äran högre än vinningen?” Petyr lade armen om henne. ”Tänk om det är sanningen han vill ha och rättvisa för sin mördade härskarinna?” Han log. ”Jag känner lord Nestor, hjärtat. Inbillar du dig att jag någonsin skulle låta honom skada min dotter?”
Jag är inte din dotter, tänkte hon. Jag är Sansa Stark, dotter till lord Eddard och lady Catelyn av Vinterhed. Men hon sa det inte. Om det inte vore för Petyr Baelish så skulle det ha varit Sansa i stället för Lysa Arryn som snurrande for genom den kalla blå himlen mot en säker död två hundra meter längre ner. Han är så djärv. Sansa önskade att hon hade hans mod. Helst ville hon krypa ner i sängen igen, gömma sig under täcket och bara sova. Hon hade inte sovit hela natten igenom sedan Lysa Arryns död. ”Kan du inte säga till lord Nestor att jag är … opasslig eller …”
”Han vill med all säkerhet höra din redogörelse för hur Lysa dog.”
”Om … om Marillion berättar vad som verkligen …”
”Om han ljuger, menar du?”
”Ljuger? Ja … om han ljuger så är det hans ord mot mitt, och om lord Nestor tittar mig i ögonen och ser hur rädd jag är …”
”Lite rädsla är bara på sin plats, Alayne. Du har sett något fasansfullt. Nestor blir säkert rörd.” Petyr betraktade hennes ögon som om han såg dem för första gången. ”Du har din mors ögon, ärliga och oskyldiga ögon, blå som ett solbelyst hav. När du blir lite äldre kommer många män att vilja drunkna i de ögonen.”
Sansa visste inte vad hon skulle svara på det.
”Allt du behöver göra är att berätta samma sak för lord Nestor som för lord Robert”, återtog Petyr.
Robert är bara en sjuklig liten pojke, tänkte hon. Lord Nestor är en vuxen karl, sträng och misstänksam. Robert var inte stark och måste skyddas, också för sanningen. ”En del lögner är kärleksfulla”, hade Petyr försäkrat henne. Hon påminde honom om det. ”När vi ljög för lord Robert var det bara för att skona honom.”
”Och den här lögnen kan skona oss. Annars måste du och jag lämna Örnnästet genom samma dörr som Lysa.” Petyr tog upp gåspennan igen. ”Vi ska servera honom lögner och gyllengult vin från Arbor och han kommer att dricka upp och be om mer, det kan jag garantera.”
Han serverar även mig lögner, insåg Sansa. Men det var lugnande lögner och hon trodde att de var välmenta. Det är inte så farligt att ljuga om man menar väl. Om hon bara kunde tro på dem …
Allt som mostern hävde ur sig innan hon föll hade gjort Sansa djupt bekymrad. ”Det var bara sjukliga fantasier”, hade Petyr sagt. ”Min hustru var galen, det såg du ju själv.” Och det hade Sansa gjort. Allt jag gjorde var att bygga ett snöslott och hon tänkte knuffa ut mig genom måndörren. Petyr räddade mig. Han älskade min mor och …
Och henne? Hur kunde hon betvivla det? Han hade räddat henne.
Han räddade sin dotter Alayne, viskade en röst inombords. Men hon var Sansa med och ibland verkade det som om lord Baelish också var två olika personer. Han var Petyr, hennes beskyddare, varmhjärtad, rolig och ömsint, men han var också Lillfinger, den lord hon känt i Kungshamn, som log slugt och viskade i drottning Cerseis öra. Och Lillfinger var inte hennes vän. När Joffrey lät misshandla henne var det dvärgen som försvarade henne, inte Lillfinger. När pöbeln försökte våldta henne var det Blodhunden som förde henne i säkerhet, inte Lillfinger. När klanen Lannister förmälde henne med Tyrion mot hennes vilja var det ser Garlan Galanten som tröstade henne, inte Lillfinger. Lillfinger hade aldrig ens lyft ett lillfinger för hennes skull.
Han fick ut mig ur Kungshamn, det gjorde han för mig. Jag trodde det var ser Dontos, min stackars gamle fyllbult till Florian, men det var Petyr hela tiden. Lillfinger var bara en mask han måste bära. Ibland hade Sansa svårt att avgöra var mannen slutade och masken började. Lillfinger och lord Petyr var så lika. Kanske skulle hon ha velat fly från bägge två, men hon hade ingenstans att ta vägen. Vinterhed var nedbränt och ödelagt, Bran och Rickon var döda och kalla, Robb hade blivit förrådd och mördad i Tvillingborgarna liksom modern. Tyrion hade avrättats för mordet på Joffrey och om hon själv någonsin återvände till Kungshamn skulle drottningen se till att hon blev halshuggen. Den moster hon sökt skydd hos hade försökt mörda henne, hennes morbror Edmure var fånge hos klanen Frey och moderns farbror, Svartfisken, var belägrad på Flodvattnet. Jag har inget annat hem än Örnnästet, tänkte Sansa ömkligt, och ingen annan vän än Petyr.
Den natten sjöng den döde Dagen de hängde svarte Robin, Moderns tårar och Regnet över Castamere. Sedan var han tyst ett långt tag, men just som Sansa höll på att somna började han spela igen. Han sjöng Sex sorger, Fallna löv och Alysanne. Så sorgliga ballader, tänkte hon. När hon slöt ögonen kunde hon se honom för sig i himmelscellen med den kalla svarta himlen utanför, hopkurad i ett hörn under en skinnfäll med lutan tryckt mot bröstet. Jag får inte tycka synd om honom, sa hon sig. Han var fåfäng och grym och snart är han död. Hon kunde inte rädda honom. Och varför skulle hon vilja göra det? Marillion försökte våldta henne och Petyr hade räddat hennes liv två gånger, inte bara en. En del lögner måste man säga. Det var lögnerna som hade hållit henne vid liv i Kungshamn. Om hon inte hade ljugit för Joffrey skulle hans kungsvakt ha slagit henne blodig.
Efter Alysanne slutade trubaduren sjunga igen, tillräckligt länge för att Sansa skulle få en timmes sömn. Men då det första gryningsljuset började sila in genom fönsterluckorna hörde hon de första mjuka tonerna av En dimmig morgon och vaknade genast. Det var en klagosång sjungen av en kvinna morgonen efter ett fruktansvärt slag medan hon söker bland de döda efter sin ende sons kropp. Modern sörjer sin döde son, tänkte Sansa, men Marillion sörjer sina fingrar och ögon. Orden trängde in i henne likt pilar i mörkret.
Har ni sett min son, gode herre?
Hans hår är kastanjebrunt
Han lovade att komma tillbaka
Hem till Vendernas by.
Sansa höll för öronen med en gåsdunskudde för att slippa höra resten, men det hjälpte inte. Dagen hade grytt, hon var vaken och lord Nestor Royce skulle komma uppför berget.
Överförvaltaren och hans sällskap nådde Örnnästet sent på eftermiddagen. Dalen lyste i guld och rött nedanför dem och vinden tilltog. Han hade med sig sin son ser Albar, ett tiotal riddare och ett tjog soldater. Så många främlingar. Sansa betraktade ängsligt deras ansikten och undrade om de var vänner eller fiender.
Petyr tog emot sina besökare klädd i en svart sammetsjacka med grå ärmar som matchade hans byxor i ylle och gjorde hans grågröna ögon mörkare. Mäster Colemon stod bredvid honom och ämbetskedjan i många olika metaller hängde löst omkring den långa, magra halsen. Trots att mästaren var längst var det Dalens beskyddare som drog blickarna till sig. Men det verkade som om han hade lagt undan sina leenden för dagen. Han lyssnade allvarligt då Royce presenterade riddarna i sitt sällskap och sa sedan: ”Välkomna hit, mina lorder. Ni känner naturligtvis mäster Colemon och ni minns kanske min oäkta dotter Alayne?”
”Visst.” Lord Nestor Royce hade tjurnacke och var bredbröstad och tunnhårig med gråsprängt skägg och sträng blick. Han böjde på huvudet en hel centimeter till hälsning.
Sansa neg och vågade inte säga ett ord av rädsla för att försäga sig. Petyr drog upp henne på fötter. ”Var en snäll flicka och för lord Robert till höga salen så att han får välkomna sina gäster.”
”Ja, far.” Rösten lät tunn och ansträngd. En lögnares röst, tänkte hon då hon skyndade uppför trappan och genom galleriet till måntornet. En skyldig röst.
Gretchel och Maddy försökte hjälpa Robert Arryn på med byxorna då Sansa steg in i sovgemaket. Lorden av Örnnästet hade gråtit igen. Ögonen var röda och svullna, ögonfransarna hopklibbade, näsan svullen och droppande. En sträng av snor glänste under ena näsborren och underläppen var blodig där han hade bitit i den. Lord Nestor får inte se honom så här, tänkte Sansa desperat. ”Gretchel, hämta tvättfatet.” Hon tog pojken i handen och ledde honom till sängen. ”Har min lilla fågelunge sovit gott i natt?”
”Nej.” Han snörvlade. ”Jag fick inte en blund i ögonen, Alayne. Han sjöng igen och min dörr var låst. Jag ropade att de skulle släppa ut mig, men ingen kom. Någon hade stängt in mig.”
”Det var inte snällt gjort.” Hon doppade en mjuk lapp i det varma vattnet och började tvätta av hans ansikte, försiktigt, försiktigt. Om man tog i för hårt kunde Robert börja skaka. Pojken var klen och väldigt liten för sin ålder. Han var åtta år gammal, men Sansa hade känt större femåringar.
Roberts underläpp darrade. ”Jag tänkte lägga mig hos dig.”
Jag vet. Robert hade varit van vid att krypa ner hos modern, tills hon gifte sig med lord Petyr. Sedan lady Lysa dog hade han tagit för vana att vandra omkring i Örnnästet på jakt efter andra sängar. Den han tyckte bäst om var Sansas, och det var därför hon hade bett ser Lothor Brune att låsa hans dörr kvällen före. Hon skulle inte ha haft något emot det om han bara sov, men han försökte alltid suga på hennes bröst och när han fick sina skakanfall kissade han ofta i sängen.
”Lord Nestor Royce har kommit upp från Månportarna för att träffa dig.” Sansa torkade honom om näsan.
”Jag vill inte träffa honom”, protesterade Robert. ”Jag vill höra en saga, en saga om den bevingade riddaren.”
”Efteråt”, sa Sansa. ”Först måste du ta emot lord Nestor.”
”Lord Nestor har en vårta”, rös Robert. Han var rädd för män med vårtor. ”Mor sa att han var gräslig.”
”Min stackars lilla fågelunge.” Sansa strök hans hår bakåt. ”Jag vet att du saknar henne. Lord Petyr saknar henne också. Han älskade henne lika mycket som du.”
Det var en lögn, men den var välment. Den enda kvinna Petyr någonsin hade älskat var Sansas mördade mor, det hade han erkänt för lady Lysa alldeles innan han knuffade ut henne genom måndörren. Hon var galen och farlig. Hon mördade sin egen make och skulle ha mördat mig med om inte Petyr hade räddat mig i sista stund.
Men det behövde inte Robert veta något om. Han var bara en sjuklig liten pojke som hade älskat sin mor. ”Så där ja”, sa Sansa, ”nu ser du ut som en riktig lord. Maddy, hämta hans mantel.” Den var av lammull, mjuk och varm, i en vacker himmelsblå färg som framhävde det gräddvita i tunikan. Hon fäste den om axlarna med en silverbrosch formad som en månskära och tog honom i handen. För en gångs skull följde Robert snällt med.
Höga salen hade varit stängd sedan Lysas fall och Sansa rös av obehag då hon steg in i den igen. Salen var lång och magnifik, och vacker, antog hon, men hon trivdes inte i den och där var alltid kallt. De smäckra pelarna såg ut som beniga fingrar och den blåådrade vita marmorn förde tankarna till en gammal gummas åderbråck. Trots att det satt femtio hållare i silver längs väggarna var bara ett fåtal facklor tända, så skuggorna dansade över golvet och samlades i hörnorna. Deras steg ekade mot marmorn och Sansa kunde höra vinden slita i måndörren. Jag ska inte titta på den, sa hon sig, annars börjar jag skaka lika våldsamt som Robert.
Med Maddys hjälp satte hon lord Robert på tronen av ödesträ med flera kuddar under sig och meddelade att han skulle ta emot sina gäster. Två vakter i himmelsblå mantlar öppnade dörrarna längst bort i salen och Petyr visade in dem, förde dem längs den långa blå mattan som löpte mellan raderna av benvita pelare.
Med sin pipiga röst välkomnade pojken artigt lord Nestor och sa inget om vårtan. När överförvaltaren frågade om hans mor började Roberts händer skaka lite. ”Marillion gjorde min mor illa. Han kastade ut henne genom måndörren.”
”Såg ers nåd när det hände?” frågade ser Marwyn Belmore, en gänglig riddare med rödblont hår som hade varit Lysas vaktkapten tills Petyr bytte ut honom mot ser Lothor Brune.
”Alayne såg det”, svarade pojken, ”och min styvfar.”
Lord Nestor tittade på henne. Ser Albar, ser Marwyn, mäster Colemon, allihop såg på henne. Hon var min moster, men hon ville döda mig, tänkte Sansa. Hon tvingade mig att gå fram till måndörren och försökte knuffa ut mig. Jag ville aldrig ha någon kyss, jag byggde bara ett snöslott. Hon slog armarna om sig själv för att inte darra.
”Ursäkta henne, mina herrar”, sa Petyr Baelish lågmält. ”Hon har fortfarande mardrömmar om den dagen. Inte undra på att hon inte förmår tala om den.” Mjukt lade han händerna på hennes axlar. ”Jag vet hur svårt det är för dig, Alayne, men våra vänner måste få höra sanningen.”
”Ja.” Hon var så torr i halsen att det nästan gjorde ont att prata. ”Jag såg … Jag var med lady Lysa när …” En tår rann nedför kinden. Det är bra, en tår är bra. ” … när Marillion … knuffade henne.” Och hon berättade historien igen utan att knappt vara medveten om vad hon sa.
Innan hon hunnit halvvägs började Robert gråta och kuddarna under honom var nära att glida i väg. ”Han dödade min mor. Jag vill se honom flyga!” Skakningarna i händerna hade blivit värre och armarna skakade också. Det ryckte i pojkens huvud och tänderna började skallra. ”Flyga!” tjöt han. ”Flyga, flyga.” Han fäktade vilt med armar och ben. Lothor Brune stegade fram till podiet och fick tag i pojken då han gled ner från tronen. Mäster Colemon var steget bakom, men det fanns inget han kunde göra.
Lika hjälplös som de andra kunde Sansa bara stå och se på medan skakanfallet pågick. Ser Lothor fick en spark i ansiktet och svor men fortsatte att hålla fast pojken medan han fäktade och slog och kissade på sig. Deras besökare sa inte ett ord. Lord Nestor hade sett anfallen förut. Det dröjde en bra stund innan spasmerna började avta och det kändes som en evighet. När det var över var den lille lorden så svag att han inte förmådde stå upprätt. ”Det är nog bäst att lägga hans nåd till sängs och åderlåta honom”, sa lord Petyr. Brune tog pojken i famnen och bar ut honom från salen. Mäster Colemon följde bekymrat efter.
När deras steg hade dött bort lade sig tystnaden i Örnnästets höga sal. Sansa kunde höra vinden vina och skrapa mot måndörren. Hon frös och var mycket trött. Måste jag berätta historien igen? undrade hon.
Men hon hade tydligen gjort det bra. Lord Nestor harklade sig. ”Jag ogillade trubaduren från första stund”, morrade han, ”och gång på gång bad jag lady Lysa att skicka bort honom härifrån.”
”Ni gav henne alltid goda råd, ers nåd”, sa Petyr.
”Men hon lyssnade aldrig”, klagade Royce. ”Hon hörde motvilligt på och brydde sig inte om vad jag sa.”
”Min hustru var för tillitsfull för den här världen.” Petyr talade så ömt om Lysa att Sansa skulle ha trott att han hade älskat henne. ”Lysa kunde inte se det onda hos människor, bara det goda. Marillion sjöng vackra ballader och hon trodde att de återspeglade hans väsen.”
”Han kallade oss grisar”, sa ser Albar Royce, en burdus, bredaxlad riddare som rakade hakan men vars tjocka svarta polisonger ramade in det alldagliga ansiktet likt häckar. Ser Albar var sin far upp i dagen. ”Han sjöng en ballad om två grisar som bökade runt ett berg och åt en falks spillning. Det skulle föreställa oss, men när jag sa det skrattade han bara åt mig. ’Nej, nej, balladen handlar om ett par grisar’, påstod han.”
”Han hånade mig med”, sa ser Marwyn Belmore. ”Ser dingdång kallade han mig. När jag svor att jag skulle skära av honom tungan sprang han till lady Lysa och gömde sig bakom hennes kjolar.”
”Som han ofta gjorde”, sa lord Nestor. ”Karlen var feg, men lady Lysas gunst gjorde honom oförskämd. Hon klädde honom som en lord, gav honom guldringar och ett bälte besatt med månstenar.”
”Till och med lord Jons favoritfalk.” På riddarens midjekorta jacka syntes ätten Waxleys sex vita ljus. ”Hans nåd älskade den falken. Kung Robert gav honom den.”
Petyr Baelish suckade. ”Ja, det var otillbörligt, och jag satte stopp för det. Lysa gick med på att skicka bort honom. Det var därför hon träffade honom här den där dagen. Jag borde ha varit med henne, men jag kunde ju aldrig drömma om att … om jag inte hade envisats … det var jag som dödade henne.”
Nej, tänkte Sansa, du får inte säga så, du får inte berätta det för dem, du får inte. Men Albar Royce skakade på huvudet. ”Nej, ers nåd, ni får inte klandra er själv.”
”Det var trubadurens verk”, fastslog fadern. ”Hämta hit honom, lord Petyr. Låt oss sätta punkt för den här sorgliga historien.”
Petyr Baelish samlade sig och sa: ”Som ni önskar, ers nåd.” Han vände sig till vakterna och gav en order och trubaduren hämtades från fängelsehålorna. Fångvaktaren Mord följde med honom, en jätte till karl med små svarta ögon och vanställt ansikte. Ena örat och en del av vänsterkinden hade huggits bort i något slag, men det återstod ändå närmare två hundra kilo av blekt vitt kött. Kläderna satt illa och han stank.
Marillion däremot såg närmast elegant ut. Någon hade badat honom och klätt honom i himmelsblå byxor och en löst sittande vit tunika med puffärmar. Om midjan hade han ett silverskärp som varit en gåva från lady Lysa. Vita sidenhandskar dolde händerna och den vita sidenbindeln besparade lorderna åsynen av hans ögon.
Mord stod bakom honom med ett spö. Fångvaktaren stötte trubaduren i ryggen som föll på knä. ”Vördade lorder, jag ber om förlåtelse.”
Lord Nestor såg bister ut. ”Erkänner du ditt brott?”
”Om jag hade ögon skulle jag gråta.” Trubadurens röst, som var så stark och säker om nätterna, lät nu bruten och svag. ”Jag älskade henne så högt att jag inte stod ut med att se henne i en annans armar, att veta att hon delade hans säng. Det var inte min mening att skada lady Lysa, det svär jag på. Jag barrikaderade dörrarna så att ingen kunde störa oss medan jag förklarade henne min heta kärlek, men hon var helt kallsinnig … när hon berättade att hon väntade lord Petyrs barn så … greps jag av något slags vansinne …”
Sansa stirrade på hans händer medan han talade. Feta Maddy påstod att Mord hade huggit av tre av hans fingrar, ett ringfinger och båda lillfingrarna. De verkade stelare än de andra, men det var svårt att avgöra när han hade handskar på sig. Det är kanske inte sant. Hur skulle Maddy kunna veta det?
”Lord Petyr har varit vänlig nog att låta mig behålla lutan”, sa den blinde trubaduren. ”Min luta och … min tunga … så att jag kan sjunga mina ballader. Lady Lysa älskade att höra mig sjunga …”
”För bort kräket, annars dödar jag honom med mina egna händer”, morrade lord Nestor. ”Jag mår illa av att se på honom.”
”Mord, för honom tillbaka till himmelscellen”, befallde Petyr.
”Ja, ers nåd.” Mord grep omilt tag i Marillion. ”Inget mer prat.” När fångvaktaren talade såg Sansa till sin stora förvåning att tänderna var av guld. De andra tittade på medan han till hälften släpade till hälften knuffade trubaduren mot dörrarna.
”Karlen måste dö”, förkunnade ser Marwyn Belmore när de hade försvunnit. ”Han borde ha följt efter lady Lysa ut genom måndörren.”
”Utan sin tunga”, lade ser Albar Royce till. ”Utan den där ljugande, hånfulla tungan.”
”Jag har varit för snäll mot honom, jag vet”, sa Petyr Baelish ursäktande. ”Ärligt talat tycker jag synd om honom. Han dödade av kärlek.”
”Av kärlek eller hat”, inflikade Belmore. ”Han måste ändå dö.”
”Snart nog”, förkunnade lord Nestor barskt. ”Ingen överlever länge i himmelscellerna. Det blå kallar snart på honom.”
”Kanske”, sa Petyr Baelish, ”men det återstår att se om Marillion svarar.” Han gjorde en gest och vakterna öppnade dörrarna längst bort i salen. ”Mina herrar, jag vet att ni måste vara trötta efter att ha bestigit berget. Sovgemak har ställts i ordning åt er allihop och mat och vin väntar i nedre salen. Oswell, visa dem vägen och se till att de har allt de behöver.” Så vände han sig till Nestor Royce. ”Ers nåd, vill ni dricka en bägare vin med mig i salongen? Alayne, mitt hjärta, följ med och servera.”
En liten brasa var tänd i salongen där ett krus vin väntade. Arbors flytande guld. Sansa fyllde lord Nestors bägare medan Petyr rörde om i brasan med eldgaffeln.
Lord Nestor satte sig bredvid elden. ”Det är inte slut med detta”, sa han till Petyr som om Sansa inte vore där. ”Min kusin tänker själv fråga ut trubaduren.”
”Bronze Yohn misstror mig.” Petyr flyttade en stock åt sidan.
”Han kommer inte ensam. Symond Templeton följer säkert med och lady Waynwood, befarar jag.”
”Och lord Belmore, unge lord Hunter, Horton Redfort. Dessutom tar de med sig starke Sam Sten och medlemmar av ätterna Tollett, Shett och Coldwater liksom några ur ätten Corbray.”
”Ni är välinformerad. Inte lord Lyonel Corbray väl?”
”Nej, hans bror. Ser Lyn ogillar mig av någon anledning.”
”Lyn Corbray är farlig”, påpekade lord Nestor. ”Vad tänker ni göra?”
”Vad kan jag göra annat än ta emot dem om de kommer?” Petyr rörde om i brasan ännu en gång och lade ifrån sig eldgaffeln.
”Min kusin tänker avsätta er som Dalens beskyddare.”
”I så fall kan jag inte hindra honom. Jag har en garnison på tjugo man. Lord Royce och hans vänner kan ställa upp tjugo tusen.” Petyr gick fram till ekkistan som stod nedanför fönstret. ”Bronze Yohn gör som han vill.” Han öppnade kistan och tog fram en pergamentrulle som han räckte lord Nestor. ”Ers nåd, det här är ett bevis på den kärlek min hustru kände för er.”
Sansa såg Royce rulla upp pergamentet. ”Det här … det är oväntat, ers nåd.” Till sin förvåning kunde hon se tårar i hans ögon.
”Oväntat men inte oförtjänt. Min hustru värderade er högst av alla sina vasaller. Ni var hennes klippa, sa hon en gång.”
”Hennes klippa.” Lord Nestor rodnade. ”Sa hon det?”
”Ofta. Och det här är beviset.” Petyr pekade på pergamentet.
”Det … det känns bra att veta. Jon Arryn uppskattade mina tjänster, men lady Lysa … Hon försmådde mig när jag kom för att uppvakta henne och jag fruktade …” Lord Nestor lade pannan i djupa veck. ”Det bär huset Arryns sigill ser jag, men underskriften …”
”Lysa blev mördad innan hon hann underteckna dokumentet, så jag skrev under som Dalens beskyddare. Jag vet att det var hennes önskan.”
”Jag förstår.” Lord Nestor rullade ihop pergamentet. ”Ni är … plikttrogen, ers nåd. Ja, och inte utan mod. Somliga kommer att kalla det här otillbörligt och kritisera er. Ämbetet som försvarare av Månportarna har aldrig varit ärftligt. Ätten Arryn byggde slottet på den tiden då de fortfarande bar falkkronan och styrde Dalen som kungar. Örnnästet var deras sommarsäte, men då snön kom brukade hovet flytta ner. En del skulle säga att Portarna är lika kungliga som Örnnästet.”
”Det har inte funnits någon kung i Dalen på tre hundra år”, påpekade Petyr Baelish.
”Drakarna kom”, sa lord Nestor, ”men även efter det förblev Portarna släkten Arryns slott. Jon Arryn själv var försvarare av Månportarna medan fadern levde. När han ärvde lordtiteln utsåg han sin bror Ronnel till försvarare av Portarna och sedan sin kusin Denys.”
”Lord Robert har inga bröder och bara avlägsna släktingar.”
”Det är sant.” Lord Nestor höll hårt om pergamentet. ”Jag ska inte säga att jag inte hade hoppats på det här. Medan lord Jon styrde riket som hand föll det på min lott att styra Dalen åt honom. Jag gjorde allt som krävdes av mig och bad inte om något för egen räkning. Vid alla gudar, jag har förtjänat det här!”
”Det har ni”, instämde Petyr, ”och lord Robert kommer att sova lugnare när han vet att ni alltid finns där, en trogen vän vid foten av hans berg.” Han höjde bägaren. ”Så … en skål, ers nåd. För huset Royce, försvarare av Månportarna, nu och för evigt.”
”Nu och för evigt. Ja!” Silverbägarna slogs ihop.
Senare, mycket senare, när kruset med gyllengult vin från Arbor var tomt, drog sig lord Nestor tillbaka. Vid det laget var Sansa halvsovande och ville inget hellre än att krypa i säng, men Petyr tog henne om handleden. ”Ser du vilka underverk man kan åstadkomma med lögner och Arbors flytande guld?”
Varför kändes det som om hon ville gråta? Det var ju bra att Nestor Royce var på deras sida. ”Var allt lögner?”
”Inte allt. Lysa kallade ofta lord Nestor för en klippa, fast jag tror inte att hon menade det som en komplimang, och hon tyckte att hans son var en tjockskalle. Hon visste att lord Nestor drömde om att äga Portarna och inte bara vara lord till namnet, men Lysa hoppades på andra söner och ville att slottet skulle gå till Roberts lillebror.” Petyr reste sig. ”Förstod du vad som hände här, Alayne?”
Sansa tvekade lite. ”Du gav lord Nestor Månportarna för att försäkra dig om hans stöd.”
”Det gjorde jag”, medgav Petyr, ”men vår klippa är en Royce och därför är han bördsstolt och har lätt att bli förnärmad. Om jag hade frågat vad hans pris var skulle han ha blåst upp sig som en ilsken padda och betraktat det som en skymf. Men på det här sättet … karlen är inte helt dum, men de lögner jag serverade honom var ljuvare än sanningen. Han vill tro att Lysa värderade honom högre än alla sina andra vasaller. En av dem är trots allt Bronze Yohn och Nestor är starkt medveten om att han tillhör en mindre inflytelserik gren av huset Royce. Han vill ha mer för sin son. Ärans män kan göra saker för sina barn som de aldrig skulle kunna tänka sig att göra för egen räkning.”
Hon nickade. ”Underskriften … du kunde ha låtit lord Robert skriva under, men i stället …”
”… skrev jag under som Dalens beskyddare. Varför?”
”Så att … om du blir avsatt eller … eller dödad …”
”… blir lord Nestors rätt till Portarna med ens ifrågasatt. Och jag kan försäkra att han är medveten om det. Det var klipskt av dig att förstå det. Fast inte mer än jag förväntar mig av min dotter.”
”Tack.” Sansa kände sig nästan löjligt stolt över att hon hade räknat ut det, men också förbryllad. ”Men jag är ju inte din dotter. Inte på riktigt, menar jag. Jag låtsas vara Alayne, men du vet …”
Lillfinger satte ett finger mot hennes läppar. ”Jag vet vad jag vet och det gör du med. En del saker bör man helst hålla tyst med, hjärtat.”
”Även när vi är ensamma?”
”Särskilt när vi är ensamma. Annars kan det komma en dag när en tjänare stiger in oanmäld i ett rum eller en vakt vid dörren råkar höra något han inte borde. Vill du ha mer blod på dina vackra små händer, raring?”
Marillions ansikte tycktes sväva framför henne med sidenbindeln för ögonen. ”Nej, tack”, svarade Sansa.
”Det här är inte något spel vi spelar utan en kamp, kampen om järntronen.”
Men jag har aldrig bett om att få vara med. Det var för farligt. En felsägning och jag är död. ”Oswell … Oswell rodde mig från Kungshamn den natten jag flydde. Han måste veta vem jag är.”
”Om han hade hälften så mycket förstånd som en fårlort skulle man kunna tro det. Ser Lothor vet det också. Men Oswell har varit länge i min tjänst och Brune är tystlåten av naturen. Kittelsvart håller ett öga på Brune åt mig och Brune bevakar Kittelsvart. Lita inte på någon, sa jag en gång åt lord Eddard Stark, men han vägrade att lyssna. Du är Alayne och du måste alltid vara Alayne.” Han lade två fingrar mot hennes vänstra bröst. ”Också här inne. I ditt hjärta. Klarar du det? Kan du vara min dotter i ditt hjärta?”
”Jag …” Jag vet inte, var hon nära att säga, men det var inte vad han ville höra. Lögner och Arbors flytande guld, tänkte hon. ”Jag är Alayne, far. Vem skulle jag annars vara?”
Lord Lillfinger kysste henne på kinden. ”Med min intelligens och Cats skönhet kommer världen att ligga för dina fötter, mitt hjärta. I säng med dig nu.”
Gretchel hade gjort upp eld på härden och puffat upp kuddarna. Sansa klädde av sig och kröp ner under täcket. Han kommer inte att sjunga i natt, inte med lord Nestor och de andra i slottet. Det skulle han aldrig våga. Hon slöt ögonen.
Någon gång under natten vaknade hon av att lille Robert lade sig i sängen bredvid henne. Jag glömde säga åt Lothor att låsa in honom, slog det henne. Det var inget att göra åt saken så hon lade armen om honom. ”Du får stanna, min lilla fågelunge, men försök att ligga stilla. Bara blunda och sov.”
”Det ska jag.” Han makade sig närmare och lade huvudet mellan hennes bröst. ”Alayne? Är du min mor nu?”
”Jag förmodar det”, svarade hon. Om en lögn var välment gjorde den ingen skada.