Kvällen var ovanligt kall, även för att vara om hösten. En bitande fuktig vind svepte genom gränderna och rev upp allt damm som lagt sig under dagen. En nordanvind full av köld. Ser Arys Oakheart fällde upp huvan så att den skymde ansiktet. Det dög inte att bli igenkänd. Fjorton dagar tidigare hade en krämare blivit mördad i skuggstaden, en oförarglig karl som kommit till Dornien för att köpa frukt och funnit döden i stället för dadlar. Hans enda brott var att komma från Kungshamn.
Pöbeln skulle finna en farligare fiende i mig. Han skulle nästan ha välkomnat en attack. Handen snuddade vid fästet på långsvärdet som hängde halvt synligt bland vecken på hans båda linnekaftaner, den yttre med turkosblå ränder och rader av gyllene solar och den lättare orangefärgade under. Den dorniska klädedräkten var bekväm, men fadern skulle ha blivit förfärad om han fått se sin son klädd på det viset. Han var från Ödemarkerna och dornierna var hans urgamla fiender, vilket gobelängerna på Gamla eken vittnade om. Arys behövde bara sluta ögonen för att se dem framför sig. Lord Edgerran den frikostige sittande i all sin prakt med hundra dorniers huvuden travade runt fötterna. De tre eklöven genomborrade av dorniska spjut i Prinspasset, Alester som blåste i stridshornet med sitt sista andetag. Ser Olyvar Gröna eken helt klädd i vitt, döende vid den unge drakens sida. Dornien är inget lämpligt ställe för en Oakheart.
Redan innan prins Oberyn dog hade riddaren känt sig illa till mods så snart han lämnade Solspjutet och gick omkring i skuggstadens gränder. Vart han än kom kunde han känna blickar på sig, små svarta dorniska ögon som betraktade honom med illa dold fientlighet. Butiksägarna lurade honom ständigt och ibland undrade han om krogvärdarna spottade i hans glas. En gång började en hop gatpojkar kasta sten på honom, tills han drog långsvärdet och jagade bort dem. Röde ormens död hade hetsat upp dornierna ännu mer, även om gatorna hade blivit lite lugnare sedan prins Doran låste in sandormarna i ett torn. Ändå skulle det ha varit detsamma som att be om bråk om han burit sin vita mantel öppet i skuggstaden. Han hade tre med sig: två av ylle, en tunn och en tjock, och en tredje av finaste vita siden. Han kände sig naken när han inte hade en av dem om axlarna.
Bättre naken än död, intalade han sig. Även utan mantel är jag en kungsvakt. Det måste hon respektera, det måste jag få henne att förstå. Han borde aldrig ha låtit sig dras in i det här, men trubadurerna sjöng ju om att kärleken kan göra män dåraktiga.
Solspjutets skuggstad verkade ofta öde under dagens heta timmar då det enda som rörde sig i de dammiga gränderna var surrande flugor, men när kvällen kom fick den liv. Genom fönster med spjäljalusier hördes det svaga ljudet av musik då ser Arys passerade och någonstans spelade folk på fingertrummor, slog den snabba rytmen i en spjutdans och gav kvällen dess puls. Där tre gränder möttes nedanför den andra ringmuren ropade en sköka till honom från en balkong. Hon var insmord med olja och enbart klädd i smycken. Han kastade en blick på henne, kutade med ryggen och stretade vidare i den hårda vinden. Vi män är så svaga. Våra kroppar förråder även de ädlaste av oss. Han tänkte på kung Baelor den välsignade som fastade tills han var svimfärdig för att tämja de skamliga lustarna. Måste han göra detsamma?
En kort karl stod i en välvd portgång och grillade ormkött över ett fyrfat, vände bitarna med en trätång då de var knaperstekta. Den fräna doften av hans såser fick riddarens ögon att tåras. Den bästa ormsåsen hade en droppe gift i sig, hade han hört, plus senapskorn och drakpeppar. Myrcella hade blivit lika förtjust i dornisk mat som i sin dorniske prins, och då och då smakade ser Arys på en rätt eller två för att glädja henne. Maten brände i munnen och fick honom att flämta efter vin och den brände ännu mer när den kom ut, men hans lilla prinsessa älskade den.
Han hade lämnat Myrcella i hennes gemak böjd över ett spelbord mitt emot prins Trystane där de flyttade vackert utsirade pjäser mellan fyrkanter av jade, karneol och lasursten. Myrcellas fylliga läppar hade varit lätt särade och de gröna ögonen smalnade i koncentration. Cyvasse hette spelet. Det hade kommit till Plankstaden med en handelsgalär från Volantis och de föräldralösa hade spritt spelet längs Grönblodet. Vid det dorniska hovet var man tokig i det.
Ser Arys tyckte bara att det var irriterande. Det fanns tio olika pjäser, var och en med sina attribut och krafter och spelplanen ändrades från parti till parti, beroende på hur spelarna ställde upp sina pjäser. Prins Trystane hade tyckt om cyvasse från första stund och Myrcella hade lärt sig det för att kunna spela med honom. Hon var nästan elva år och hennes trolovade tretton. Ändå var det oftast hon som vann på sistone, men det tycktes inte göra Trystane något. De båda barnen kunde inte se mer olika ut, han med olivfärgad hud och rakt svart hår, hon blek som mjölk med ett svall av gyllene lockar. Ljus och mörk, precis som drottning Cersei och kung Robert. Arys hoppades att Myrcella skulle få större glädje av sin dorniske pojke än vad modern fått av sin stormlord.
Han gillade inte att lämna henne, trots att hon skulle vara trygg i palatset. Bara två dörrar ledde till Myrcellas gemak i soltornet och ser Arys hade två man posterade vid bägge, livvakter i ätten Lannisters tjänst, män som följt med dem från Kungshamn, erfarna och lojala kämpar. Myrcella hade också sina kammarjungfrur och mamsell Eglantine, och prins Trystane beskyddades av sin livvakt, ser Gascoyne av Grönblodet. Ingen kommer att besvära henne, intalade han sig, och om fjorton dagar far vi härifrån.
Det hade prins Doran lovat. Trots att Arys hade blivit chockad då han såg hur gammal och skröplig den dorniske prinsen blivit tvivlade han inte på prinsens ord. ”Jag beklagar att jag varken kunde ta emot er eller träffa Myrcella förrän nu”, hade Martell sagt när Arys visades in i hans salong, ”men jag utgår ifrån att min dotter Arianne har tagit emot er väl här i Dornien, ser.”
”Det har hon, min prins”, hade han svarat och hoppats att ingen rodnad skulle förråda honom.
”Vårt land är ogästvänligt och fattigt men inte utan skönhet. Det smärtar mig att ni inte har sett mer av Dornien än Solspjutet, men jag fruktar att varken ni eller er prinsessa skulle vara trygg utanför dessa murar. Vi dornier är ett hetlevrat folk, som har lätt att brusa upp och svårt att förlåta. Det skulle glädja mitt hjärta om jag kunde försäkra er att sandormarna var de enda som ville ha krig, men jag ska inte ljuga för er. Ni har hört hur småfolket ropar på gatorna, att de vill att jag ska kalla samman spjuten. Och jag är rädd för att hälften av mina lorder håller med.”
”Och ni, min prins”, hade riddaren dristat sig till att fråga.
”Min mor lärde mig för länge sedan att bara galningar utkämpar krig som de inte kan vinna.” Om den rättframt ställda frågan förnärmade prins Doran dolde han det väl. ”Men freden är bräcklig, lika bräcklig som er prinsessa.”
”Bara ett odjur i människohamn skulle skada en liten flicka.”
”Min syster Elia hade en liten flicka. Rhaenys hette hon och hon var också prinsessa.” Prinsen suckade. ”De som skulle vilja sticka kniven i prinsessan Myrcella vill inte henne personligen något ont, inte mer än ser Amory Lorch när han dödade Rhaenys, om han nu gjorde det. De försöker bara tvinga fram krig. För vem skulle tro på min oskuld om Myrcella blev dräpt i Dornien under mitt beskydd?”
”Ingen ska skada Myrcella så länge jag lever.”
”Ett ädelt löfte”, sa Doran Martell med ett svagt leende, ”men ni är bara en. Med inspärrningen av mina egensinniga brorsdöttrar hade jag hoppats gjuta olja på vågorna, men allt jag har åstadkommit är att jaga in kackerlackorna i säven. Varje natt hör jag dem viska och vässa knivarna.”
Han är rädd, insåg ser Arys. Se, händerna darrar. Prinsen av Dornien är livrädd. Orden svek honom.
”Jag ber om ursäkt”, återtog prins Doran. ”Jag är skröplig och svag och ibland … tröttar Solspjutet ut mig med allt oväsen, smutsen och lukterna. Så snart mina plikter tillåter avser jag att återvända till Vattenträdgårdarna. När jag gör det ska jag ta prinsessan Myrcella med mig.” Innan riddaren hann protestera höjde prinsen en hand med röda och svullna knogar. ”Ni ska också följa med liksom hennes guvernant, kammarjungfrur och vakter. Solspjutets murar är starka, men nedanför dem ligger skuggstaden. Också här inne i palatset kommer och går hundratals människor varje dag. Trädgårdarna är min tillflyktsort. Prins Maron anlade dem som en gåva till sin brud av ätten Targaryen för att befästa Dorniens förbund med järntronen. Hösten är en underbar årstid där … heta dagar och svala nätter med en salt bris från havet, fontäner och dammar. Och där finns andra barn, pojkar och flickor av hög och förnäm börd. Myrcella får vänner i sin egen ålder att leka med. Hon blir inte ensam.”
”Som ni säger.” Prinsens ord dunkade i huvudet. Hon kommer att vara i säkerhet där. Men varför hade Doran Martell uppmanat honom att inte skriva till Kungshamn och berätta om flytten? Myrcella är tryggast om ingen vet exakt var hon befinner sig. Ser Arys hade hållit med om det, men vad hade han för val? Han var en riddare i kungsvakten, men bara en, precis som prinsen hade sagt.
Med ens mynnade gränden ut i en månbelyst gård. Förbi ljusstöparens butik, hade hon skrivit, en grind och en kort yttertrappa. Han sköt upp grinden och gick uppför de slitna trappstegen till en omärkt dörr. Ska jag knacka? I stället sköt han upp dörren och kom in i ett stort, dunkelt rum med låg takhöjd. Det lystes upp av två doftljus som fladdrade i nischer uthuggna i de bastanta murarna. Under sandalerna hade han mönstrade myriska mattor, och han såg en säng och en gobeläng på en vägg. ”Min prinsessa?” ropade han. ”Var är du?”
”Här.” Hon klev ut ur skuggorna bakom dörren.
En utsirad orm slingrade sig runt hennes högra underarm och fjällen av koppar och guld skimrade när hon rörde sig. Det var allt hon hade på sig.
Nej, ville han säga. Jag kom bara hit för att tala om att jag måste gå igen. Men när han såg henne glänsa i skenet från ljusen tycktes han förlora talförmågan. Halsen blev lika torr som Dorniens sand. Tyst stod han där och insöp hennes ljuvliga kropp: halsgropen, de runda fylliga brösten med stora, mörka bröstvårtor, den smala midjan och de rundade höfterna. Så höll han plötsligt om henne och hon slet i hans kläder. När hon kom till tunikan grep hon tag i halslinningen och rev sönder sidenet ner till naveln, men Arys brydde sig inte längre. Hennes hud var slät under hans fingrar, lika varm vid hans beröring som sanden som stektes av Dorniens sol. Han fann hennes läppar, hennes mun öppnades under hans och hennes bröst fyllde hans händer. Han kände bröstvårtorna styvna då han gled över dem med tummarna. Hennes hår var svart och tjockt och luktade orkidéer, en mörk och jordig doft som gjorde honom så hård att det nästan var plågsamt.
”Rör mig”, viskade kvinnan i hans öra. Hans hand gled ner till hennes rundade mage och fann det våta stället innanför busken av svart hår. ”Ja, där”, mumlade hon då han stack in ett finger i henne. Hon gnydde, drog med honom till sängen och knuffade ner honom. ”Mer, åh mer, ja, min riddare, min härliga vita riddare, ja du, du, jag vill ha dig.” Hennes händer hjälpte honom att komma in och gled sedan runt till hans rygg för att dra honom närmare. ”Djupare”, viskade hon. ”Ja, åh.” När hon lindade benen om hans midja kändes de starka som stål. Hennes naglar klöste honom på ryggen då han stötte in i henne, gång på gång på gång tills hon skrek och välvde ryggen under honom. Samtidigt fann hennes fingrar hans bröstvårtor och hon nöp tills han tömde sin säd inuti henne. Jag skulle kunna dö lycklig nu, tänkte riddaren och för en kort stund kände han frid.
Han dog inte.
Hans åtrå var djup och lika bottenlös som havet, men när tidvattnet drog sig tillbaka stack skammens och skuldens klippor upp lika spetsiga som någonsin. Ibland täckte vågorna dem, men de fanns kvar under vattnet, hårda, svarta och slemmiga. Vad gör jag? frågade han sig. Jag är en riddare i kungsvakten. Han rullade av henne och stirrade upp i taket. En stor spricka löpte tvärs över, från den ena väggen till den andra. Han hade inte märkt det förut, lika lite som han hade lagt märke till motivet på gobelängen. Den föreställde Nymeria och hennes tio tusen skepp. Jag har bara ögon för henne. En drake kunde ha kikat in genom fönstret, men jag skulle bara ha sett hennes bröst, hennes ansikte, hennes leende.
”Det finns vin”, mumlade hon mot hans hals. Hon gled med handen över hans bröstkorg. ”Är du törstig?”
”Nej.” Han makade sig undan och satte sig på sängkanten. Det var hett i rummet, ändå huttrade han.
”Du blöder”, sa hon. ”Jag klöste för hårt.”
När hon rörde vid ryggen ryckte han till som om hennes fingrar vore glödheta. ”Låt bli.” Naken reste han sig. ”Inte mer.”
”Jag har balsam för klösmärkena.”
Men inte för skammen. ”Klösmärkena gör mig inget. Förlåt mig, men jag måste gå.”
”Så snart?” Hon hade hes röst, en bred mun som gjord för viskningar och läppar skapta för kyssar. Det tjocka, svarta håret föll i kaskader ner över de bara axlarna och fylliga brösten, och det var både mjukt och lockigt, precis som blygdhåret. ”Stanna hos mig i natt. Jag har fortfarande mycket att lära dig.”
”Jag har redan lärt mig för mycket av dig.”
”Ett tag verkade du gilla lektionerna. Är det säkert att du inte är på väg till en annan säng och en annan kvinna? Tala om vem hon är, så ska jag utmana henne på duell om dig och slåss barbröstad med kniv.” Hon log. ”Såvida det inte är en sandorm. I så fall kan vi dela dig. Jag tycker bra om mina kusiner.” ”Du vet mycket väl att jag inte har någon annan kvinna, bara … plikten.”
Hon hävde sig upp på armbågen för att betrakta honom, och de stora svarta ögonen glänste i skenet från doftljusen. ”Den syfilitiska skökan. Jag känner henne. Torr som damm mellan benen och hennes kyssar suger livet ur dig. Låt plikten sova ensam för en gångs skull och stanna hos mig i natt.”
”Min plats är i palatset.”
Hon suckade. ”Hos din andra prinsessa. Du gör mig svartsjuk. Jag tror att du älskar henne mer än mig. Myrcella är alldeles för ung för dig. Du behöver en kvinna, inte en liten flicka, men jag kan spela oskyldig om det eggar dig.”
”Du borde inte säga sådana saker.” Tänk på att hon är dornier. I Ödemarkerna sades det att det var maten som gjorde de dorniska männen så hetlevrade och kvinnorna så vilda och liderliga. Starka pepparfrukter och exotiska kryddor gör dornierna varmblodiga, hon kan inte rå för det. ”Jag älskar Myrcella som en dotter av mitt eget blod.” Han kunde aldrig få en dotter, lika lite som han kunde få en hustru. I stället hade han en fin vit mantel. ”Vi ska flytta till Vattenträdgårdarna.”
”Så småningom”, instämde hon, ”fast för min far tar allt fyra gånger så lång tid som det borde. Om han säger att han ämnar ge sig av i morgon kommer ni säkert i väg inom två veckor. Men jag kan lova att du blir ensam i Trädgårdarna. Och var finns den eldige älskaren som sa att han ville tillbringa resten av livet i mina armar?”
”Jag var berusad när jag sa det.”
”Du hade druckit tre bägare vin utspätt med vatten.”
”Jag var berusad av dig. Det hade gått tio år sedan … Jag hade inte rört en kvinna före dig, inte sedan jag tog den vita dräkten. Jag visste inte vad kärlek kunde vara, men nu … är jag rädd.”
”Vad kan skrämma min vite riddare?”
”Jag fruktar för min ära och för din.”
”Jag kan ta ansvar för min egen ära.” Hon satte fingret mot sitt bröst, drog det långsamt runt bröstvårtan. ”Och min njutning om så behövs. Jag är en vuxen kvinna.”
Det var hon, utan något som helst tvivel. När han såg henne sitta där på sängen och förföriskt leende leka med bröstet … fanns det någon annan kvinna med så stora, lättantändliga bröstvårtor? Han kunde knappt titta på dem utan att vilja ta tag i dem och suga på dem tills de var styva, våta och glänsande …
Han tittade bort. Hans underkläder låg utströdda över mattan. Riddaren böjde sig ner för att plocka upp dem.
”Dina händer skakar”, påpekade hon. ”De vill nog hellre smeka mig. Måste du ha så bråttom att få på dig kläderna? Jag föredrar dig som du är. Till sängs utan kläder är vi våra sanna jag, en man och en kvinna, ett älskande par, ett kött, så nära två kan vara. Kläderna gör oss till andra människor. Jag är hellre kött och blod än siden och pärlor, och du … du är inte din vita mantel.”
”Jo, det är jag”, förkunnade ser Arys. ”Jag är min mantel. Och det här måste få ett slut, för din skull lika mycket som för min. Om vi skulle bli avslöjade …”
”Så skulle andra tycka att du kan skatta dig lycklig.”
”Nej, de skulle betrakta mig som en edsbrytare. Tänk om någon skulle gå till din far och berätta hur jag har vanhedrat dig?”
”Min far är många saker, men ingen har någonsin sagt att han är dum. Oäktingen av Gudsnåd fick min mödom när vi båda var fjorton år gamla. Vet du vad min far gjorde när han fick höra det?” Hon drog upp lakanet till hakan för att skyla sig. ”Ingenting. Min far är mycket bra på att göra ingenting. Han kallar det att tänka. Svara ärligt! Är det min vanära eller din egen som bekymrar dig?”
”Både ock.” Hennes anklagelse sved. ”Därför måste det här bli sista gången.”
”Det har du sagt förr.”
Det har jag och jag menade det då med. Men jag är svag, annars skulle jag inte vara här nu. Det kunde han inte berätta för henne; hon var den sortens kvinna som föraktade svaghet, det anade han. Hon är mer lik farbrodern än fadern. Han vände sig bort och hittade tunikan i randigt siden på en stol. Hon hade slitit sönder tyget till naveln när hon drog av honom den. ”Den är förstörd”, klagade han. ”Hur ska jag nu kunna ha den?”
”Bakochfram”, föreslog hon. ”Revan syns inte när du har på dig kaftanerna. Kanske kan din lilla prinsessa laga den åt dig. Eller ska jag skicka en ny till Vattenträdgårdarna?”
”Skicka mig inga gåvor.” Det skulle dra uppmärksamhet till sig. Han skakade ut tunikan och drog den över huvudet, bakochfram. Sidenet kändes svalt mot huden, fast det klibbade fast vid ryggen där hon hade klöst honom. Men den dög för att gå tillbaka till palatset i. ”Det enda jag vill är att göra slut på det här …”
”Är det ridderligt? Du sårar mig. Jag börjar tro att alla dina kärleksfulla ord var lögner.”
Jag skulle aldrig kunna ljuga för dig. Ser Arys kände det som om hon hade slagit honom. ”Varför skulle jag annars ha besudlat min ära, om inte av kärlek? När jag är tillsammans med dig kan jag … knappt tänka. Du är allt jag någonsin har drömt om, men …”
”Ord är vind. Lämna mig inte om du älskar mig.”
”Jag har svurit en ed …”
”… att inte gifta dig eller avla barn. Jag har druckit mitt månte och du vet att jag inte kan gifta mig med dig.” Hon log. ”Men jag kan övertalas att behålla dig som min älskare.”
”Nu hånar du mig.”
”Lite, kanske. Tror du att du är den ende kungsvakt som någonsin har älskat en kvinna?”
”Det har alltid funnits män som har funnit det lättare att svära eder än att hålla dem”, medgav han. Ser Boros Blount var inte obekant med Sidengatan, och ser Preston Greenfield brukade avlägga besök i en klädeshandlares hus så snart handlaren var borta, men Arys ville inte skämma ut sina edsvurna bröder genom att berätta om deras svagheter. ”Ser Terrence Toyne hittades i säng med sin kungs älskarinna”, sa han i stället. ”Han svor att det var kärlek, men det kostade både honom och henne livet och det blev hans hus undergång liksom döden för den ädlaste riddare som någonsin har funnits.”
”Ja, men vad säger du om Lucamore den lustfyllde med sina tre hustrur och sexton barn? Balladen om honom får mig alltid att skratta.”
”Sanningen är inte lika lustig. Han kallades aldrig Lucamore den lustfyllde medan han levde. Han hette ser Lucamore Strong och hela hans liv var en lögn. När hans bedrägeri uppdagades snöpte hans egna edsvurna bröder honom. Den gamle kungen skickade honom till muren och hans sexton barn blev utan sin far. Han var ingen sann riddare, lika lite som Terrence Toyne …”
”Och drakriddaren?” Hon slängde av sig sängkläderna och satte fötterna i golvet. ”Den ädlaste riddare som någonsin har funnits, sa du, men han gick i säng med sin drottning och gjorde henne med barn.”
”Det där tror jag inte på”, invände han förnärmat. ”Historien om att prins Aemon var drottning Naerys älskare var bara en lögn som hans bror spred ut när han ville åsidosätta sin äkta son till förmån för sin oäkting. Aegon kallades inte den ovärdige utan anledning.” Arys hittade svärdsgehänget och spände fast det om midjan. Det såg visserligen märkligt ut tillsammans med den dorniska sidentunikan, men den välbekanta tyngden av långsvärd och dolk påminde honom om vem och vad han var. ”Jag vill inte bli ihågkommen som Arys den ovärdige”, förkunnade han. ”Jag vill inte besudla min mantel.”
”Ja, den fina vita manteln”, sa hon. ”Du glömmer att min gammelfarbror bar samma mantel. Han dog när jag var liten, men jag minns honom fortfarande. Han var lång som ett torn och brukade kittla mig tills jag grät av skratt.”
”Jag fick aldrig äran att träffa prins Lewyn”, sa ser Arys, ”men alla är överens om att han var en framstående riddare.”
”En framstående riddare med en älskarinna. Hon är gammal nu, men i sin ungdom var hon en enastående skönhet, sägs det.”
Prins Lewyn? Det där hade ser Arys inte hört talas om och det chockerade honom. Terrence Toynes förräderi och Lucamore den lustfylldes bedrägeri fanns upptecknade i Vita boken, men på prins Lewyns sida nämndes inget om en kvinna.
”Min gammelfarbror sa alltid att det var svärdet i en mans hand som bestämde hans värde, inte det mellan benen”, återtog hon, ”så bespara mig ditt fromma prat om besudlade mantlar. Det är inte vår kärlek som har vanhedrat dig, det är monstren du har tjänat och de odjur du har kallat dina bröder.”
De orden träffade en öm punkt. ”Robert var inget monster.”
”Han gick över barns lik för att få sin tron”, påpekade hon, ”fast jag håller med om att han inte var lika grym som Joffrey.”
Joffrey. Han hade varit stilig, lång och stark för sin ålder, men det var också det enda som kunde sägas till hans fördel. Arys skämdes när han tänkte på alla gånger han hade slagit flickan Stark på pojkens befallning. När Tyrion valde ut honom som Myrcellas eskort till Dornien hade han tänt ett ljus för Krigaren som tack. ”Joffrey är död, förgiftad av dvärgen.” Han skulle aldrig ha trott att Tyrion var kapabel till en sådan illgärning. ”Tommen är kung nu och han är inte alls som sin bror.”
”Och inte heller som sin syster.”
Det var sant. Tommen var godhjärtad och gjorde alltid sitt bästa, men sist Arys såg honom hade han gråtit på kajen. Myrcella fällde aldrig en tår trots att det var hon som lämnade hemmet för att besegla en allians med sin mödom. Sanningen att säga var prinsessan modigare än brodern och dessutom mer begåvad och mer självsäker. Hon var intelligentare och förde sig bättre. Inget skrämde henne, inte ens Joffrey. Det är kvinnorna som är starkast. Han tänkte inte bara på Myrcella utan på hennes mor och sin egen, på Törnedrottningen, på Röde ormens vackra, livsfarliga sandormar. Och på prinsessan Arianne Martell, henne mest av allt. ”Jag vill inte säga att du har fel.” Rösten var hes.
”Vill inte? Kan inte! Myrcella är bättre lämpad att regera …”
”En son kommer före en dotter.”
”Varför? Vilken gud har bestämt det? Jag är min fars arvtagare. Ska jag avstå mina rättigheter åt mina bröder?”
”Du förvränger mina ord. Jag har aldrig sagt … Dornien är annorlunda. De sju konungarikena har aldrig haft en regerande drottning.”
”Viserys I avsåg att hans dotter Rhaenyra skulle efterträda honom, kan du förneka det? Men då kungen låg döende avgjorde befälhavaren för hans kungsvakt att det skulle bli på annat sätt.”
Ser Criston Cole. Criston kungamakaren hade fått bror att vända sig mot syster och delat kungsvakten i två läger, vilket hade lett till det fasansfulla krig som trubadurerna kallade Drakarnas dans. Somliga hävdade att han hade drivits av ärelystnad, för prins Aegon var medgörligare än sin egensinniga äldre syster. Andra tillskrev honom ädlare motiv och hävdade att han försvarade urgamla andaliska sedvänjor. Några få viskade att ser Criston hade varit prinsessan Rhaenyras älskare innan han tog den vita dräkten och ville hämnas på den kvinna som hade försmått honom. ”Kungamakaren gjorde stor skada”, höll ser Arys med, ”och han fick betala dyrt för det, men …”
”… men kanske skickade de sju gudarna hit dig för att en vit riddare skulle rätta till vad en annan felat. Du vet väl att min far tänker ta Myrcella med sig när han återvänder till Vattenträdgårdarna?”
”För att skydda henne mot dem som vill skada henne.”
”Nej, för att avlägsna henne från dem som vill kröna henne. Prins Oberyn skulle själv ha satt kronan på hennes huvud om han fått leva, men min far saknar modet.” Hon reste sig. ”Du säger att du älskar flickan som en dotter av ditt eget blod. Skulle du låta din dotter bli fråntagen alla sina rättigheter och låsas in i ett fängelse.”
”Vattenträdgårdarna är inget fängelse”, invände han svagt.
”Ett fängelse har inte fontäner och fikonträd, är det vad du tror? Men när flickan väl är där kommer hon inte att tillåtas ge sig av igen, lika lite som du. Det kommer Hotah att se till. Du känner honom inte som jag. Han kan vara fruktansvärd.”
Ser Arys rynkade pannan. Den store vaktkaptenen från Norvos med det ärrade ansiktet hade alltid fått honom att känna sig djupt illa till mods. Det påstås att han sover med pålyxan bredvid sig. ”Vad vill du att jag ska göra?”
”Inget mer än du redan har svurit att göra. Skydda Myrcella med ditt liv. Försvara henne … och hennes rättigheter. Sätt en krona på hennes huvud.”
”Jag har svurit en ed!”
”Inför Joffrey, inte Tommen.”
”Ja, men Tommen är godhjärtad och blir en bättre kung än Joffrey.”
”Men inte bättre än Myrcella. Hon älskar också pojken och jag vet att hon inte låter honom komma till skada. Stormens ände är rätteligen hans, eftersom lord Renly inte hade någon arvinge och lord Stannis är dömd till förlust av ära, liv och gods. Med tiden tillfaller även Casterlyklippan pojken genom hans mor. Han kommer att bli en framstående lord i riket, men Myrcella borde sitta på järntronen.”
”Lagen … jag vet inte …”
”Men jag vet.” När hon stod upp nådde det långa svarta håret ner till korsryggen. ”Aegon draklorden skapade kungsvakten och dess löften, men det en kung gör kan göras om eller förändras av en annan. Förr tjänade kungsvakterna på livstid, ändå blev ser Barristan berövad sin vita mantel av Joffrey för att hans hund skulle kunna få en. Myrcella vill säkert att du ska vara lycklig och hon tycker om mig med. Om vi ber om det ger hon sitt tillstånd till att vi gifter oss.” Arianne slog armarna om honom och lade kinden mot hans bröstkorg. Hennes hjässa nådde nästan upp till hans haka. ”Du kan få både mig och den vita manteln om du vill.”
Hon sliter mig i stycken. ”Det vet du att jag vill, men …”
”Jag är prinsessa av Dornien”, avbröt hon med sin hesa röst, ”och det är inte tillbörligt att du tvingar mig att bönfalla.”
Ser Arys andades in doften av parfym i hennes hår och han kunde känna hennes hjärta slå då hon tryckte sig intill honom. Hans kropp reagerade på hennes närhet och han tvivlade inte på att hon märkte det. När han lade armarna på hennes axlar upptäckte han att hon darrade. ”Arianne? Min prinsessa? Vad är det, älskade?”
”Måste jag säga det? Jag är rädd. Du kallar mig älskade, men ändå avvisar du mig när jag bäst behöver dig. Är det så fel av mig att vilja bli beskyddad av en riddare?”
Han hade aldrig hört henne låta så sårbar. ”Nej, men du har din fars vakter som skyddar dig, så varför …”
”Det är min fars vakter jag fruktar.” Med ens lät hon yngre än Myrcella. ”Det var min fars vakter som släpade bort mina kusiner i kedjor.”
”Inte i kedjor. Jag har hört att de har alla bekvämligheter.”
Hon skrattade bittert. ”Har du sett dem? Han vägrar att låta mig träffa dem, visste du det?”
”De sysslade med högförräderi, underblåste krig.”
”Loreza är sex, Dorea åtta. Hur kan de underblåsa krig? Ändå har min far spärrat in dem tillsammans med deras systrar. Du har ju träffat honom. Rädslan får även starka män att göra saker som de annars kanske inte skulle göra, och min far har aldrig varit stark. Arys, min hjärtanskär, om du älskar mig så lyssna. Jag har aldrig varit lika orädd som mina kusiner, för jag är av svagare säd, men Tyene och jag är jämngamla och har stått varandra nära som systrar sedan vi var små. Vi har inga hemligheter för varandra. Om hon kan bli fängslad kan jag det med och av samma skäl … det här med Myrcella.”
”Så skulle din far aldrig göra.”
”Du känner inte min far. Jag har varit en besvikelse för honom sedan den dag jag kom till världen utan mandom. Flera gånger har han försökt gifta bort mig med tandlösa gamlingar, den ene mer avskyvärd än den andre. Han befallde mig visserligen aldrig att gifta mig med dem, men bara det att han föreslog det avslöjar hur han ringaktar mig.”
”Men du är ändå hans arvtagare.”
”Är jag?”
”Han överlät ju åt dig att regera på Solspjutet när han begav sig till Vattenträdgårdarna.” ”Regera? Nej, han lämnade sin kusin ser Manfrey som slottsfogde, gamle blinde Ricasso som seneschall, sina fogdar för att driva in skatter och avgifter som hans skattmästare Alyse Ladybright räknar, sina sheriffer för att patrullera skuggstaden, sina drotsar för att döma och mäster Myles för att sköta den brevväxling som inte prinsen själv behövde befatta sig med. Över allihop placerade han Röde ormen. Min uppgift var att ordna fester och tillställningar och att underhålla framstående gäster. Oberyn besökte Vattenträdgårdarna en gång i veckan, mig kallade han dit en gång i halvåret. Jag är inte den arvtagare min far vill ha, det har han klargjort. Våra lagar tvingar honom, men han vill hellre ha min bror som efterträdare, det vet jag.”
”Din bror?” Ser Arys satte handen under Ariannes haka för att kunna se henne i ögonen. ”Du kan inte mena Trystane. Han är bara pojken.”
”Inte Trys utan Quentyn.” Hennes ögon var djärva och svarta som synden och hon vek inte undan med blicken. ”Jag har vetat sanningen sedan jag var fjorton år gammal, sedan den dagen jag gick till min fars salong för att säga godnatt och fann att han var borta. Min mor hade skickat efter honom, fick jag senare veta. Han hade lämnat ett ljus brinnande. När jag skulle blåsa ut det fick jag se ett brev ligga bredvid, ett brev till min bror Quentyn på Yronskog. I det sa min far att Quentyn måste göra allt som hans mästare och vapenmästare krävde av honom, för en dag ska du sitta där jag sitter och styra hela Dornien och en regent måste vara stark till både kropp och själ.” En tår rann nedför Ariannes mjuka kind. ”Min fars ord, skrivna med hans egen handstil. De etsade sig fast i mitt minne. Jag grät mig till sömns den kvällen och många kvällar därefter.”
Ser Arys hade ännu inte träffat Quentyn Martell. Prinsen hade fostrats av lord Yronskog sedan späd ålder, hade tjänat som page och sedan som väpnare, hade till och med blivit riddare hos honom hellre än hos Röde ormen. Om jag vore far skulle även jag vilja att min son efterträdde mig, tänkte han, men det hördes på henne hur sårad hon var och han visste att om han sa vad han tänkte skulle han förlora henne. ”Du kanske missförstod”, försökte han. ”Du var bara ett barn. Kanske ville prinsen bara uppmuntra din bror att vara flitigare.”
”Du tror det? Säg mig, var är Quentyn nu?”
”Prinsen är med lord Yronskogs här vid benvägen”, svarade ser Arys försiktigt. Det var vad Solspjutets urgamle seneschall hade berättat när Arys först kom till Dornien. Mästaren med det sidenmjuka skägget sa detsamma.
”Det är vad min far vill få oss att tro, men jag har goda vänner som har andra informationer. Min bror har korsat Smala havet i hemlighet, förklädd till en vanlig köpman. Varför?”
”Hur ska jag kunna veta det? Det kan finnas hundratals skäl.”
”Eller ett. Är du medveten om att Gyllene kompaniet har brutit sitt kontrakt med Myr?”
”Soldenärer bryter sina kontrakt hela tiden.”
”Inte Gyllene kompaniet. Vårt ord är lika solitt som guld har varit deras motto sedan Bitterståls dagar. Myr står på randen till krig med Lys och Tyrosh. Varför bryta ett kontrakt som erbjöd dem utsikter till bra löner och tillfälle till plundring.”
”Lys kanske erbjöd dem bättre lön. Eller Tyrosh.”
”Nej”, sa hon. ”Det skulle jag kunna tro om alla de andra soldenärkompanierna. De flesta kan byta sida för några småslantar. Gyllene kompaniet är annorlunda. Det är ett brödraskap av landsflyktiga och söner till landsflyktiga som förenas av drömmen om Bitterstål. De vill hem lika mycket som de vill ha guld och det vet lord Yronskog lika väl som jag. Hans förfäder red med Bitterstål under tre av Svartfyrs uppror.” Hon tog ser Arys hand och flätade in fingrarna i hans. ”Har du någonsin sett huset Toland av Spökkullens vapen?”
Han blev tvungen att tänka efter. ”En drake som äter sin egen svans.”
”Draken representerar tiden. Den har ingen början och inget slut, så allting upprepar sig. Anders Yronskog är Criston Cole pånyttfödd. Han viskar i min brors öra att han borde regera efter min far, att det inte är rätt för män att knäböja för kvinnor, att särskilt Arianne är olämplig som regent eftersom hon är så egensinnig och lättfärdig.” Hon knyckte trotsigt på huvudet. ”Så dina två prinsessor kämpar för samma sak och båda har samme riddare som påstår sig älska dem men vägrar att slåss för dem.”
”Jag ska göra det.” Ser Arys föll på knä. ”Myrcella är äldst och bättre lämpad för kronan. Vem ska försvara hennes rättigheter om inte hennes kungsvakt? Mitt svärd, mitt liv, min ära, allt tillhör henne … och dig, mitt hjärtas glädje. Jag svär att ingen ska stjäla din födslorätt så länge jag har styrkan att lyfta ett svärd. Jag är din. Vad vill du ha av mig?”
”Hela dig.” Hon böjde sig fram och kysste honom på munnen. ”Hela dig, min älskade, min älskling, min hjärtanskär, nu och för evigt. Men först …”
”Be, och det är ditt.”
”… Myrcella.”