Varje kväll innan hon somnade bad hon tyst sin bön: ”Ser Gregor, Dunsen, Rare Raff, ser Ilyn, ser Meryn, drottning Cersei.” Hon skulle också ha viskat namnen på många i ätten Frey av Bron, om hon hade känt till dem. En dag får jag veta vad de heter, sa hon sig, och då ska jag döda dem allihop.
Inga viskningar var för svaga för att höras i Svartvita huset. ”Barn”, sa den gamle en dag, ”vad är det för namn du viskar om kvällarna?”
”Jag viskar inga namn”, svarade hon.
”Du ljuger”, sa han. ”Alla människor ljuger när de är rädda. En del ljuger ofta, andra bara sällan. Somliga har en enda stor lögn som de upprepar så många gånger att de nästan tror på den själva, även om de innerst inne vet att det är en lögn, och det syns i deras ansikten. Berätta om namnen!”
Hon tuggade på läppen. ”Namnen spelar ingen roll.”
”Det gör de”, envisades den gamle. ”Berätta, barn!”
Berätta, annars kastar vi ut dig, uppfattade hon. ”Det är människor jag hatar. Jag vill att de ska dö.”
”Här i huset hör vi många sådana böner.”
”Jag vet”, sa Arya. Jaqen H’ghar hade en gång uppfyllt tre av hennes böner. Allt jag behövde göra var att viska …
”Är det därför du har kommit till oss?” frågade den gamle, ”för att lära dig våra hemligheter så att du kan döda dem du hatar?”
Arya visste inte vad hon skulle svara på det. ”Kanske.”
”I så fall har du kommit till fel ställe. Det är inte din sak att avgöra vilka som ska få leva och vilka som ska dö. Det tillkommer honom med många ansikten. Vi är bara hans tjänare och har svurit att lyda honom.”
”Åh.” Arya tittade på statyerna som stod längs väggarna med ljus glimmande vid fötterna. ”Vem av dem är han?”
”Allihop”, sa prästen i svart och vitt.
Han talade aldrig om vad han hette. Det gjorde inte heller den bleka lilla flickan med stora ögon och infallna kinder som påminde om en annan flicka vid namn Vesslan. I likhet med Arya bodde flickan under templet tillsammans med tre akoluter, två tjänare och kokerskan, Umma. Umma gillade att prata medan hon arbetade, men Arya begrep inte ett ord. De andra hade inga namn eller också ville de bara inte tala om dem. Den ene tjänaren var mycket gammal med ryggen böjd som en båge. Den andre var rödbrusig och det växte hår i öronen. Hon trodde att de var stumma tills hon hörde dem be. Akoluterna var yngre. Den äldste var i hennes fars ålder; de andra kunde inte ha varit mycket äldre än Sansa, som hade varit hennes syster. Precis som den gamle och flickan bar akoluterna svartvita kåpor, men deras hade ingen huva och de var svarta på vänster sida och vita på höger. Arya fick en tjänares enkla dräkt: en tunika av ofärgat ylle, pösbyxor, underkläder av linne och tygtofflor.
Bara den gamle kunde det gemensamma språket. ”Vem är du?” frågade han varje dag.
”Ingen”, svarade hon, hon som hade varit Arya av huset Stark, Arya framför fötterna, Arya hästansikte. Hon hade varit Arry och Vesslan med och Duvpastej och Salta, pagen Nan, en grå mus, ett får, spöket på Harrenhal, men inte på riktigt, inte i sitt hjärta. Där inne var hon Arya av Vinterhed, dotter till lord Eddard Stark och lady Catelyn, flickan som en gång hade haft bröderna Robb, Bran och Rickon, systern Sansa, en skräckvarg som hette Nymeria och halvbrodern Jon Snö. Där inne var hon någon … men det var inte det svar han ville ha.
Utan ett gemensamt språk kunde Arya inte tala med de andra. Men hon lyssnade och upprepade de ord hon hörde för sig själv medan hon skötte sina sysslor. Den yngste akoluten hade ansvaret för vaxljusen trots att han var blind. Han gick runt i templet i mjuka tofflor bland de gamla mumlande gummorna som kom varje dag för att be. Också utan syn visste han alltid vilka ljus som hade slocknat. ”Doften vägleder honom”, förklarade den gamle, ”och luften är varmare där ett ljus brinner.” Han sa åt Arya att blunda och prova själv.
De bad i gryningen innan de bröt fastan, knäböjde omkring den stilla svarta bassängen. Ibland ledde den gamle bönen och ibland flickan. Arya kunde bara några få ord på braavosiska, de som var likadana på högvalyriska. Hon riktade sin egen bön till guden med många ansikten, den som löd: ”Ser Gregor, Dunsen, Rare Raff, ser Ilyn, ser Meryn, drottning Cersei.” Hon bad tyst. Om guden med många ansikten var en riktig gud skulle han höra henne.
Varje dag kom besökare till Svartvita huset. De flesta var ensamma och satt för sig själva. De tände ljus vid något altare, bad vid bassängen och grät kanske lite. Några drack ur den svarta bägaren och somnade, men de flesta drack inte. Det förekom inga gudstjänster, inga psalmer, inga lovsånger till guden. Templet var aldrig fullt. Då och då bad någon att få träffa en präst, och den gamle eller flickan tog med sig besökaren ner till det allra heligaste, men det hände inte ofta.
Trettio olika gudar stod längs väggarna omgivna av ljus. Den gråtande kvinnan var gummornas favorit, noterade Arya. Rika män föredrog Nattens lejon medan fattigare valde Vandraren med huvan. Soldater tände ljus vid Bakkalon, det bleka barnet, sjömän vid Månbleka jungfrun och Havsguden. Främlingen fanns där också, men det var nästan aldrig någon som kom till honom. För det mesta stod det bara ett ensamt, fladdrande ljus vid hans fötter. Den gamle sa att det inte spelade någon roll. ”Guden har många ansikten och många öron att höra med.”
Bergsknallen som templet låg på var genomborrad av gångar uthuggna ur klippan. Prästerna och akoluterna hade sina sovceller på det första planet, Arya och tjänarna på det andra. Det understa planet var förbjudet att beträda för alla utom prästerna och det var där det allra heligaste fanns.
När Arya inte arbetade var hon fri att vandra omkring i källarvalven och förrådsrummen, bara hon inte lämnade templet eller gick ner till det tredje planet. Hon hittade ett rum fullt av vapen och rustningar: utsirade hjälmar och märkliga gamla bröstharnesk, långsvärd, knivar och dolkar, armborst och långa spjut med lövformade spetsar. Ett valv var fullt av kläder: tjocka pälsverk och praktfulla sidendräkter i många olika färger bredvid högar med stinkande trådslitna trasor. Det måste finnas skattkammare också, avgjorde Arya. Hon föreställde sig travar med guldtallrikar, påsar med silvermynt, safirer blå som havet, halsband med stora gröna pärlor.
En dag dök den gamle oväntat upp och frågade vad hon gjorde. Hon sa att hon hade gått vilse.
”Du ljuger. Och vad värre är, du ljuger dåligt. Vem är du?”
”Ingen.”
”Ännu en lögn.” Han suckade.
Weese skulle ha slagit henne blodig om han hade beslagit henne med lögn, men det var annorlunda i Svartvita huset. När Arya hjälpte till i köket hände det ibland att Umma daskade till henne med sleven om hon gick i vägen, men ingen annan bar någonsin hand på henne. De lyfter bara handen för att döda, tänkte hon.
Hon kom väl överens med kokerskan. Om Umma stack en kniv i handen på henne och pekade på en lök hackade Arya den. Om Umma visade henne ett berg av deg knådade Arya den tills kokerskan sa stopp (det var det första braavosiska ordet hon lärde sig). Om Umma räckte henne en fisk benade och fileade Arya den och rullade den sedan i nötterna som kokerskan hade krossat. I de bräckta vattnen som omgav Braavos vimlade det av fisk och skaldjur av allehanda slag, förklarade den gamle. En trögflytande brun flod slingrade sig genom ett brett bälte av vass, tidvattendammar och gyttjiga strandremsor innan den rann ut i lagunen söderifrån. Här fanns gott om musslor och myskfisk, grodor och sköldpaddor, dykrabbor, leopardkrabbor och klätterkrabbor, röda, svarta och randiga ålar, nejonögon och ostron, och alla förekom ofta på det snidade träbordet där de som tjänade guden med många ansikten intog sina måltider. En del kvällar kryddade Umma fisken med havssalt och krossade pepparkorn eller kokade ålarna med hackad vitlök. Vid sällsynta tillfällen använde kokerskan saffran. Varmpaj skulle ha trivts här, tänkte Arya.
Kvällsvarden var den bästa stunden på dagen. Det var länge sedan Arya hade somnat med magen full varje kväll, och ibland tillät den gamle att hon ställde frågor. En gång frågade hon varför människorna som kom till templet verkade så fridfulla; hemma hade de varit rädda för att dö. Hon mindes hur väpnaren med finnen hade gråtit då hon stack kniven i magen på honom och hur ser Amory Lorch hade bönat och bett då Geten kastade honom i björngropen. Hon mindes byn vid Gudsögat och hur byborna hade tjutit och skrikit och gnällt så snart Kittlaren började fråga efter guld.
”Döden är inte det värsta”, svarade den gamle. ”Den är Hans gåva till oss, slutet på armod och smärta. Den dag vi föds skickar guden med många ansikten var och en av oss en mörk ängel som går vid vår sida genom livet. När våra synder och vårt lidande blir för tungt att bära tar ängeln oss i handen och för oss till nattens länder där stjärnorna alltid strålar klart. De som kommer för att dricka ur de svarta bägarna letar efter sina änglar. Om de är rädda blir de lugnade av vaxljusen. Vad tänker du på då du känner doften av våra ljus?”
Vinterhed, kunde hon ha sagt. Jag känner doften av snö, rök och tallbarr. Jag känner lukten av stall, av Hodor som skrattar, av Jon och Robb som övar med svärd på borggården, och Sansa som sjunger om någon idiotisk fager mö. Jag känner doften av kryptan där stenkungarna sitter, av nybakat bröd. Jag känner doften av gudaskogen, av min varg, av hennes päls, nästan som om hon vore hos mig. ”Jag känner ingen doft”, sa hon för att se vad han skulle säga.
”Du ljuger”, sa han, ”men du får behålla dina hemligheter om du vill, Arya av huset Stark.” Så kallade han henne bara när hon misshagade honom. ”Du vet att du får lämna templet. Du är inte en av oss, inte än. Du får resa hem när du vill.”
”Ni sa att om jag gav mig av fick jag inte komma tillbaka.”
”Exakt.”
Ordet gjorde henne sorgsen. Syrio brukade också säga så, mindes Arya. Han sa det hela tiden. Syrio Forel hade lärt henne ”handarbete” och dött för hennes skull. ”Jag vill stanna här.”
”Gör det, men kom ihåg att Svartvita huset inte är ett hem för föräldralösa barn. Alla måste tjäna under detta tak. Valar dohaeris säger vi här. Stanna om du vill, men du måste vara medveten om att vi kräver lydnad, i allt och alltid. Om du inte kan lyda måste du ge dig av.”
”Jag kan lyda.”
”Det återstår att se.”
Förutom att hon hjälpte Umma hade hon även andra sysslor. Hon sopade golven i templet, hon serverade vid måltider, hon sorterade döda människors kläder, tömde deras börsar och räknade högar med underliga mynt. Varje morgon gick hon bredvid den gamle då han gjorde sin rundtur i templet för att hitta de döda. Tyst som en skugga, brukade hon säga sig och minnas Syrio. Hon bar en lykta med tjocka järnglas. Vid varje alkov gläntade hon lite på ett glas för att titta efter lik.
De döda var aldrig svåra att finna. De kom till Svartvita huset, bad en timme, en dag eller ett år, drack av det söta svarta vattnet i bassängen och sträckte sedan ut sig på en stenbänk bakom den ena eller den andra guden. De slöt ögonen, somnade och vaknade aldrig mer. ”Guden med många ansikten kan ge sin gåva på otaliga sätt”, sa den gamle, ”men här är den alltid ömsint.” När de fann en kropp bad han en bön och försäkrade sig om att livet hade flytt och Arya hämtade de tjänare som hade i uppgift att bära ner de döda till valven. Akoluterna tog av dem kläderna och tvättade kropparna, och de dödas kläder, pengar och värdesaker lades i en lår för att senare sorteras. Liken bars ner till det allra heligaste dit bara prästerna hade tillträde och vad som hände där inne fick Arya inte veta. En gång när hon satt och åt kvällsvard greps hon av en fasansfull misstanke och hon lade ner kniv och gaffel och stirrade misstänksamt på en skiva blekt vitt kött. Den gamle märkte det förfärade uttrycket i hennes ansikte. ”Det är griskött, barn”, försäkrade han, ”bara griskött.”
Hon sov på en bädd av sten som påminde om sängen hon haft på Harrenhal då hon skrubbade trappor åt Weese. Madrassen var visserligen stoppad med trasor i stället för halm, vilket gjorde den knöligare men också mindre stickig. Hon fick så många filtar hon ville ha, tjocka rutiga yllefiltar i grönt och rött. Och sovcellen var bara hennes. Där förvarade hon sina skatter: silvergaffeln, slokhatten och de fingerlösa handskarna som hon fått av sjömännen på Titanens dotter, dolken, stövlarna och bältet, det lilla förrådet av mynt, kläderna hon burit …
Och Nål.
Trots att plikterna inte gav henne mycket tid över för ”handarbete” så övade hon så ofta hon kunde, duellerade med sin skugga i skenet från ett blått vaxljus. En kväll råkade flickan passera och såg Arya träna med svärdet. Flickan sa inte ett ord, men nästa dag följde den gamle med Arya till hennes sovcell. ”Du måste göra dig av med allt det här”, sa han och pekade på hennes skatter.
Arya blev upprörd. ”Men de är mina!”
”Och vem är du?”
”Ingen.”
Han tog upp silvergaffeln. ”Den tillhör Arya av huset Stark. Alla de här sakerna tillhör henne. Det finns ingen plats för dem här, ingen plats för Arya. Hennes namn är för förnämt. Här är vi bara tjänare.”
”Jag tjänar”, sa hon sårat. Hon gillade silvergaffeln.
”Du låtsas tjäna, men i ditt hjärta är du en lords dotter. Du har använt andra namn, men du har burit dem lika lättvindigt som en klänning. Under fanns alltid Arya.”
”Jag bär inte klänningar. Man kan inte slåss i idiotiska klänningar.”
”Varför skulle du vilja slåss? Är du en blodtörstig bandit som svassar omkring i gränderna?” Han suckade. ”Innan du dricker ur dödens bägare måste du överlämna dig åt honom med många ansikten. Kropp och själ, hela dig. Om du inte kan förmå dig till det måste du lämna templet.”
”Järnmyntet …”
”… betalade resan hit. Från och med nu måste du göra rätt för dig och priset är högt.”
”Jag har inget guld.”
”Det vi har att erbjuda kan inte köpas för guld. Priset är hela dig. Människorna väljer många olika vägar genom jämmerdalen. Vår är den svåraste och ytterst få är utvalda att ta den. Den kräver sällsynt styrka hos både kropp, själ och hjärta liksom mod och uthållighet.”
Jag har ett hål där hjärtat borde sitta, tänkte hon, och ingen annanstans att ta vägen. ”Jag är stark, lika stark som ni, och uthållig.”
”Du tror att templet är enda platsen för dig.” Det var som om han hade läst hennes tankar. ”Du har fel. Du skulle få mindre betungande plikter i någon köpmans hushåll. Eller vill du hellre bli kurtisan och få höra ballader om din skönhet? Säg bara till, så ska vi skicka dig till Svarta pärlan eller Skymningens dotter. Du får sova på rosenblad och bära sidenkjolar som frasar när du går och mäktiga lorder ska ruinera sig för att få din mödom. Eller är det äktenskap och barn du önskar dig? Säg det, så ska vi hitta en make åt dig, en redbar lärling, en rik gamling, en sjöfarare, det är bara att välja.”
Hon ville inte ha något av det. Utan att svara skakade hon på huvudet.
”Är det Västeros du drömmer om, barn? I morgon avseglar Luco Prestayns Lysande damen med destination Måsstaden, Duskendal, Kungshamn och Tyrosh. Ska vi ordna båtlägenhet åt dig?”
”Jag har ju precis kommit från Västeros.” Ibland kändes det som om det var tusen år sedan hon hade flytt från Kungshamn och ibland som om det vore i går, men hon visste att hon inte kunde fara hem. ”Jag ska ge mig av om ni inte vill ha mig kvar, men inte dit.”
”Vad jag vill har inte med saken att göra”, sa den gamle. ”Det kan vara så att guden med många ansikten har fört dig hit som sitt redskap, men när jag tittar på dig ser jag ett barn och vad värre är, ett flickebarn. Många har tjänat honom med många ansikten under århundradenas lopp, men bara några få av hans tjänare har varit kvinnor. De sätter liv till världen. Vi delar ut dödens gåva. Ingen kan göra båda delarna.”
Han försöker skrämma bort mig, tänkte Arya, på samma sätt som med masken. ”Det bryr jag mig inte om.”
”Det borde du göra. Om du stannar kommer guden med många ansikten att ta dina öron, din näsa, din tunga. Han kommer att ta dina sorgsna grå ögon som har sett så mycket. Han kommer att ta dina händer och fötter, armar och ben, dina könsdelar. Han kommer att ta ditt hopp och dina drömmar, det du älskar och det du hatar. De som träder i hans tjänst måste ge upp allt som gör dem till dem de är. Klarar du det?” Han satte handen om hennes haka och blickade djupt in i hennes ögon, så djupt att hon rös. ”Nej”, sa han, ”det tror jag inte att du klarar.”
Arya slog undan hans hand. ”Jag skulle kunna det om jag ville.”
”Så säger Arya av huset Stark, gravmaskätare.”
”Jag kan ge upp allt om jag vill.”
Han pekade på hennes skatter. ”Då kan du börja med dem.”
Samma kväll efter maten gick Arya tillbaka till sin sovcell, tog av sig tunikan och pösbyxorna och viskade sina namn, men sömnen vägrade att infinna sig. Hon kastade sig av och an på madrassen, bet sig i läppen. Hon kunde känna hålet inuti där hjärtat hade suttit.
Mitt i natten steg hon upp igen, tog på sig sina gamla kläder och spände på sig svärdsbältet. Nål hängde vid ena höften, dolken vid den andra. Med slokhatten på huvudet, de fingerlösa handskarna instoppade i bältet och silvergaffeln i handen smög hon uppför trappan. Det finns ingen plats här för Arya av huset Stark, tänkte hon. Aryas plats var på Vinterhed, men Vinterhed fanns inte längre. Då snön faller och de vita vindarna blåser dör ensamvargen, men flocken överlever. Fast hon hade ingen flock. De hade dödat hennes flock, ser Ilyn, ser Meryn och drottningen. Hon hade försökt skaffa sig en ny flock – Varmpaj, Gendry, Yoren, Lommy Grönhand och Harwin som varit i faderns tjänst – men den hade skingrats. Hon sköt upp dörrarna och steg ut i mörkret.
Det var första gången hon lämnade templet sedan hon kom dit. Himlen var mulen och dimman täckte marken likt en trådsliten grå filt. Till höger om sig hörde hon årtag från kanalen. Braavos, den hemlighetsfulla staden, tänkte hon. Namnet verkade ovanligt passande. Hon smög nedför trappan till den övertäckta kajen med dimslöjor virvlande kring fötterna. Dimman var så tät att hon inte kunde se vattnet, men hon hörde hur det kluckade mjukt mot pålverket av sten. Långt borta i mörkret syntes ett ljussken. Bönebrasan i de röda prästernas tempel, tänkte hon.
Vid kajkanten stannade hon med silvergaffeln i handen. Den var av äkta silver. Det är inte min gaffel. Han gav den till Salta. Hon släppte den i vattnet och hörde ett mjukt plums.
Därefter följde slokhatten och handskarna. De var också Saltas. Hon tömde börsen i handflatan: fem silverhjortar, nio kopparstjärnor och lite småmynt. Hon kastade ut dem över vattnet. Sedan var det stövlarnas tur. De åstadkom det största plasket. Därpå slängde hon i dolken, den som hon tagit av bågskytten som hade bett Blodhunden om barmhärtighetens gåva. Svärdsbältet åkte i kanalen liksom manteln, tunikan, byxorna, underkläderna, alltihop, allt utom Nål.
Hon stod på kajen, blek och huttrande i dimman med svärdet i handen. Nål tycktes viska till henne. Stick dem med den spetsiga änden, sa det, och berätta inget för Sansa! Mikkens märke fanns på klingan. Det är bara ett svärd. Om hon behövde ett fanns det hundratals under templet. Nål var för kort för att vara ett riktigt svärd, snarare en leksak än ett vapen. Hon hade varit en idiotisk liten flicka då Jon gav det till henne. ”Det är bara ett svärd”, sa hon, högre den här gången …
… men det var det inte.
Nål var Robb, Bran och Rickon, modern och fadern, även Sansa. Nål var Vinterheds grå murar och människorna som bott där. Nål var sommarsnön, gamla Nans historier, hjärtträdet med sina röda blad och sitt otäcka ansikte, den varma jordiga doften i växthusen, ljudet av nordanvinden som fick fönsterluckorna till hennes rum att skallra. Nål var Jon Snös leende. Han brukade rufsa mig i håret och kalla mig lillasyster, mindes hon och plötsligt hade hon tårar i ögonen.
Polliver hade stulit svärdet då Bergets män tog henne till fånga, men då hon och Blodhunden steg in på värdshuset vid korsvägen fanns det där. Gudarna ville att jag skulle ha det. Inte de sju och inte heller han med många ansikten, utan faderns gudar, nordens gamla gudar. Guden med många ansikten kan få resten, tänkte hon, men inte Nål.
Lika naken som den dag hon föddes gick hon uppför trappan med Nål i handen. Halvvägs upp rörde sig en sten under fötterna. Arya ställde sig på knä och grävde med fingrarna runt kanterna. Först rörde den sig inte ur fläcken, men hon gav sig inte, krafsade bort söndervittrat murbruk med naglarna. Till slut fick hon tag om stenen, drog ut den med bägge händerna. En springa öppnades framför henne.
”Här kan du känna dig trygg”, sa hon till Nål. ”Ingen utom jag vet att du finns här.” Hon lade svärdet och skidan i springan och satte tillbaka stenen så att den såg ut precis som de andra. Då hon gick tillbaka upp till templet räknade hon trappstegen så att hon skulle kunna hitta svärdet igen. En dag kunde hon behöva det. ”En dag”, viskade hon till sig själv.
Hon berättade aldrig för den gamle vad hon hade gjort, ändå visste han det. Kvällen därpå kom han till hennes sovcell efter kvällsvarden. ”Sätt dig, barn”, sa han. ”Jag har en historia att berätta.”
”Vad för slags historia?” undrade hon vaksamt.
”Historien om hur det hela började. Om du ska bli en av oss måste du veta vilka vi är och hur vi kom till. Folk viskar om de ansiktslösa männen i Braavos, men vi är äldre än den hemlighetsfulla staden. Innan Titanen reste sig och Uthero avslöjades, redan innan staden grundades, fanns vi. Vi har blomstrat i Braavos i den nordliga dimman, men ursprungligen kom vi från Valyrien där eländiga slavar slet i de djupa gruvorna under De fjorton lågorna som i forna tider lyste upp det fria riket. De flesta gruvor är fuktiga och kalla och har brutits i det döda urberget, men De fjorton lågorna var levande berg med ådror av flytande lava och hjärtan av eld. Så gruvorna i det gamla Valyrien var alltid heta, och de blev ännu hetare när schakten grävdes allt djupare. Slavarna slet i en ugn. Bergväggarna runt omkring dem var för heta att röra vid. Luften stank av svavel och sved i lungorna när de andades in den. Fotsulorna fick brännsår och blåsor också genom de tjockaste sandaler. Ibland när de bröt igenom en vägg på jakt efter guld fann de i stället ånga, kokande vatten eller flytande lava. I en del schakt var det så lågt i tak att slavarna inte kunde stå upprätt, utan måste krypa eller gå dubbelvikta. Och det fanns eldormar i det röda mörkret.”
”Vad är det för något?” frågade hon.
”En del säger att de liknar drakar, för eldormarna sprutar också eld. I stället för att flyga genom luften borrar de sig igenom sten och jord. Om man ska tro gamla sägner fanns det eldormar i De fjorton lågorna redan innan drakarna kom. Ungarna är inte större än din magra arm, men de kan bli monstruöst stora och älskar inte människor.”
”Dödade de slavarna?”
”Svartbrända lik hittades ofta i schakt där berget var sprucket eller fullt av hål. Ändå grävde man allt djupare. Slavarna dog som flugor, men det struntade deras ägare i. Rött och gult guld och silver var värdefullare än slavarnas liv, för slavar var billiga i det gamla fria riket. I krig tog valyrierna tusentals. I fredstid födde de upp slavar, men bara de sämsta skickades ner för att dö i det röda mörkret.”
”Gjorde slavarna aldrig uppror?”
”En del gjorde det”, svarade han. ”Det var vanligt med uppror i gruvorna, men de ledde sällan till något. Draklorderna var kunniga i svartkonst och det var farligt att sätta sig upp mot dem. Den första ansiktslösa mannen var en som gjorde det.”
”Vem var han?” utbrast Arya innan hon hann tänka sig för.
”Ingen”, svarade den gamle. ”Somliga säger att han var slav själv. Andra hävdar att han var son till en högättad valyrier. Det finns även de som menar att han var en uppsyningsman som tyckte synd om arbetarna. Sanningen är den att ingen vet. Vem han än var så rörde han sig bland slavarna och hörde dem be sina böner. Män av säkert hundra olika nationaliteter slet i gruvorna och var och en bad till sin egen gud på sitt eget språk, ändå bad alla om detsamma. Det var befrielse de bad om, slut på smärtan. En liten, enkel sak. Men gudarna svarade inte och lidandet fortsatte. Är alla deras gudar döva? undrade han, tills det gick upp ett ljus för honom en natt i det röda mörkret.
Alla gudar har sina redskap, män och kvinnor som tjänar dem och hjälper till att utföra deras vilja på jorden. Slavarna åkallade inte hundra olika gudar, som det verkade, utan en och samma med hundra olika ansikten, och han var den gudens redskap. Samma natt valde han ut den eländigaste av slavarna, den som innerligast hade bett om befrielse, och gjorde slut på hans slaveri. Den första gåvan hade getts.”
Arya drog sig undan. ”Han dödade slaven?” Det lät inte rätt. ”Han borde ha dödat ägarna!”
”Han skulle ge dem gåvan också, men det är en historia som får vänta till en annan dag eller som man helst inte alls berättar.” Den gamle lade huvudet på sned. ”Och vem är du, barn?”
”Ingen.”
”En lögn.”
”Hur kan ni veta det? Är det magi?”
”Man behöver inte vara trollkarl för att skilja på lögn och sanning, inte om man har ögon. Man måste lära sig att läsa ett ansikte. Titta på ögonen, munnen, musklerna här i mungipan och här där halsen övergår i axlarna.” Med två fingrar rörde han lätt vid henne. ”En del lögnare blinkar, andra stirrar stint. En del tittar bort, andra väter läpparna. Många håller för munnen alldeles innan de ljuger, som för att dölja sitt bedrägeri. Andra tecken kan vara mer subtila, men de finns alltid där. Ett falskt och ett äkta leende kan se likadana ut, men de är lika olika som gryning och skymning. Kan du skilja skymningen från gryningen?”
Arya nickade fast hon inte var säker på att hon kunde det.
”Då kan du lära dig att se en lögn, och när du har gjort det kommer ingen hemlighet att vara förborgad för dig.”
”Lär mig!” Hon skulle bli ingen om det var vad som krävdes. Ingen hade inga hål inombords.
”Hon ska lära dig”, sa den gamle då flickan dök upp utanför dörren till cellen. ”Ni ska börja med det braavosiska språket. Vad är du till för nytta om du inte kan tala och förstå? Och du ska lära henne ditt eget språk. Ni ska lära av varandra. Vill du göra det?”
”Ja”, svarade Arya och från den stunden var hon novis i Svartvita huset. Den enkla dräkten ersattes av en kåpa, en kåpa i svart och vitt lika mjuk som den gamla röda filten hon en gång haft på Vinterhed. Under den bar hon underkläder av finaste vita linne och en svart undertunika som nådde nedanför knäna.
Efter det ägnade hon och flickan sin tid tillsammans åt att röra vid saker och peka medan de försökte lära den andra några ord på sitt eget språk. Till en början enkla ord som bägare, ljus och sko, sedan svårare och slutligen hela meningar. En gång i tiden brukade Syrio Forel låta Arya stå på ett ben tills hon darrade. Senare hade han skickat ut henne att jaga katter. Hon hade dansat vattendansen på trädgrenar med ett kvastsvärd. Allt det hade varit svårt, men det här var svårare.
Till och med broderi var roligare att hålla på med än språk, sa hon sig efter en kväll då hon hade glömt hälften av de ord hon trodde att hon kunde och uttalat den andra hälften så illa att flickan hade skrattat åt henne. Mina meningar är inte bättre än mina stygn brukade vara. Om flickan inte hade varit så liten och utsvulten skulle Arya ha smällt till hennes idiotiska ansikte. I stället bet hon sig i underläppen. För dum att lära sig och för dum att ge upp.
Flickan lärde sig det gemensamma språket snabbare. En dag vid kvällsmaten vände hon sig till Arya och frågade: ”Vem är du?”
”Ingen”, svarade Arya på braavosiska.
”Du ljuger”, sa flickan. ”Du måste ljuga godare.”
Arya skrattade. ”Godare? Du menar bättre, dummer.”
”Bättre, dummer. Jag ska visa dig.”
Nästa dag började de ljugarspelet, turades om att ställa frågor till varandra. Ibland talade de sanning, ibland ljög de. Frågeställaren måste försöka avgöra vad som var sant och vad som var falskt. Flickan tycktes alltid veta. Arya var tvungen att gissa. För det mesta gissade hon fel.
”Hur gammal är du?” frågade flickan en gång på det gemensamma språket. ”Tio”, svarade Arya och höll upp tio fingrar. Hon trodde att hon fortfarande var tio, fast det var svårt att veta säkert. Braavosierna hade en annan tideräkning än i Västeros och hennes namndag kunde redan ha passerat.
Flickan nickade. Arya nickade tillbaka och sa på sin bästa braavosiska: ”Hur gammal är du?”
Flickan höll upp tio fingrar, sedan tio och ytterligare tio och så sex. Ansiktet var slätt som en spegelblank sjö. Hon kan inte vara trettiosex, tänkte Arya. Hon är en liten flicka. ”Du ljuger”, sa hon. Flickan skakade på huvudet och höll upp sina fingrar igen: tio och tio och tio och sex. Hon sa ordet för trettiosex och fick Arya att säga efter henne.
Nästa dag berättade hon för den gamle vad flickan hade påstått. ”Hon ljög inte”, sa prästen och småskrattade. ”Den du kallar flicka är en vuxen kvinna som har ägnat sitt liv åt att tjäna honom med många ansikten. Hon gav honom allt hon var, allt hon kunde ha blivit, alla liv som fanns inom henne.”
Arya bet sig i läppen. ”Blir jag som hon?”
”Nej, inte om du inte önskar det”, svarade han. ”Det är gifterna som har gjort henne sådan.”
Gifterna. Då förstod hon. Varje dag efter kvällsbönen tömde flickan ett stenkrus i den svarta bassängen.
Flickan och den gamle var inte de enda som tjänade guden med många ansikten. Då och då besökte andra Svartvita huset. Den fete hade hårda svarta ögon, krokig näsa och en bred mun full av gula tänder. Den stränge log aldrig; ögonen var bleka, läpparna fylliga och mörka. Den stilige hade en annan färg på skägget varje gång hon såg honom och en annorlunda näsa, men såg alltid lika bra ut. De tre kom oftast, men det fanns även andra: skelaren, ädlingen, den utsvultne. En gång kom den fete och skelaren tillsammans. Umma skickade Arya att servera dem vin. ”När du inte serverar måste du stå lika stilla som om du vore huggen i sten”, sa den gamle till henne. ”Klarar du det?”
”Ja.” Innan du tränar på att röra dig måste du kunna vara stilla, hade Syrio Forel sagt för länge sedan i Kungshamn och det hade hon lärt sig. Hon hade varit Roose Boltons munskänk på Harrenhal och han hudflängde en om man spillde hans vin.
”Bra”, sa den gamle. ”Det vore bäst om du vore blind och döv med. Du kan få höra saker, men du måste låta dem gå in i ena örat och ut genom det andra. Lyssna inte.”
Arya hörde en hel del den kvällen, men nästan allt sades på braavosiska och hon förstod knappt ett ord av tio. Orörlig som en sten, sa hon sig. Det svåraste var att inte gäspa. Innan kvällen var slut började tankarna vandra. Medan hon stod där med kruset i handen drömde hon att hon var en varg som sprang genom en månbelyst skog med en stor flock ylande i hälarna.
”Är alla de andra männen präster?” frågade hon den gamle nästa morgon. ”Var det deras riktiga ansikten?”
”Vad tror du, barn?”
Hon trodde inte det. ”Är Jaqen H’ghar också präst? Vet ni om han kommer tillbaka till Braavos?”
”Vem?” frågade den gamle oskuldsfullt.
”Jaqen H’ghar. Han som gav mig järnmyntet.”
”Jag känner ingen med det namnet, barn.”
”Jag frågade honom hur han bar sig åt för att ändra utseende och han sa att det inte var svårare än att ta ett nytt namn, om man visste hur man bar sig åt.”
”Gjorde han?”
”Kan ni lära mig ändra utseende?”
”Om du önskar.” Han vred hennes huvud åt sidan. ”Blås upp kinderna och stick ut tungan!”
Arya blåste upp kinderna och stack ut tungan.
”Så där. Ditt utseende är förändrat.”
”Det var inte så jag menade. Jaqen använde magi.”
”All magi har ett pris, barn. Åratal av bön, offer och studier krävs för att lära sig fungerande besvärjelser.”
”Åratal?” utbrast hon bestört.
”Om det vore lätt skulle alla kunna göra det. Du måste lära dig att gå innan du kan springa. Varför använda besvärjelser när det finns trolleritrick?”
”Jag kan inga trolleritrick heller.”
”I så fall kan du öva på att göra grimaser. Under huden har du muskler. Lär dig att använda dem. Det är ditt ansikte, dina kinder, dina läppar, dina öron. Leenden och bistra miner ska inte överraska dig. Ett leende ska vara en tjänare och bara komma när du kallar på det. Lär dig att styra ditt ansikte.”
”Visa mig!”
”Blås upp kinderna.” Hon gjorde det. ”Höj ögonbrynen. Nej, högre.” Hon gjorde det med. ”Bra. Se hur länge du kan hålla det ansiktsuttrycket. Det blir inte länge. Försök i morgon igen. I ett av valven finns en myrisk spegel. Träna framför den en timme varje dag. Ögon, näsborrar, kinder, öron, mun, lär dig att styra dem.” Han satte handen under hennes haka. ”Vem är du?”
”Ingen.”
”En lögn, en dålig lögn, barn.”
Nästa dag hittade hon den myriska spegeln och varje morgon och kväll satt hon framför den med ett ljus på var sida om sig och gjorde grimaser. Styr ditt ansikte, så kan du ljuga, påminde hon sig.
En kort tid därefter befallde den gamle henne att hjälpa de andra akoluterna att göra i ordning liken. Arbetet var långt ifrån lika hårt som att skura trappor åt Weese. Ibland kunde liket vara stort och tungt, men de flesta av de döda var skinntorra och lätta. Arya betraktade dem medan hon tvättade dem och undrade vad som fört dem till den svarta bassängen. Hon mindes en historia som gamla Nan hade berättat, om hur det ibland hände sig under långa vintrar att män som levt för länge tillkännagav att de tänkte ge sig ut och jaga. Och deras döttrar grät och deras söner vände ansiktet mot elden, kunde hon höra Nan säga, men ingen hindrade dem eller frågade vad för sorts vilt de tänkte jaga när snön var så djup och den kalla vinden ven. Hon undrade vad de gamla braavosierna sa till sina söner och döttrar innan de begav sig till Svartvita huset.
Det blev fullmåne och nymåne och fullmåne igen, även om Arya aldrig såg det. Hon tjänade, tvättade de döda, gjorde grimaser i spegeln, lärde sig braavosiska och försökte minnas att hon var ingen.
En dag skickade den gamle efter henne. ”Ditt uttal är förskräckligt”, sa han, ”men du kan tillräckligt många ord för att göra dig förstådd. Tiden är inne för dig att lämna oss för ett tag. Enda sättet att lära dig behärska vårt språk är att tala det varje dag från gryning till skymning. Du måste ge dig av.”
”Vart?” frågade hon. ”När?”
”Nu”, svarade han. ”Utanför dessa murar finns Braavos hundra öar i havet. Du har ju lärt dig orden för musslor, ostron och räkor?”
”Ja.” Hon upprepade dem på sin bästa braavosiska.
Hennes bästa braavosiska fick honom att le. ”Det duger. I hamnen nedanför Den sjunkna staden hittar du en fiskhandlare vid namn Brusco, en god man med dålig rygg. Han behöver en flicka som kan skjuta hans skottkärra och sälja hans musslor, ostron och räkor till matroserna på fartygen. Du ska bli den flickan. Förstår du?”
”Ja.”
”Och när Brusco frågar, vem är du?”
”Ingen.”
”Nej, det duger inte utanför templet.”
Hon tvekade. ”Jag skulle kunna vara Salta från Saltpannan.”
”Salta är bekant för Ternesio Terys och sjömännen på Titanens dotter. Du avviker genom ditt sätt att tala, så du måste vara en flicka från Västeros, men en annan flicka, tror jag.”
Hon bet sig i läppen. ”Jag skulle kunna vara Katta?”
”Katta.” Han funderade lite. ”Ja. Braavos är fullt av katter. En mer gör ingen skillnad. Du är Katta, ett föräldralöst barn från …”
”Kungshamn.” Hon hade besökt Vita hamnen två gånger tillsammans med fadern, men hon kände till Kungshamn bättre.
”Exakt. Din far var roddarmästare på en galär. När din mor dog tog han dig med sig till sjöss. Sedan dog han med och kaptenen hade ingen användning för dig, så han satte dig i land i Braavos. Och vad hette skeppet?”
”Nymeria”, sa hon genast.
Den kvällen lämnade Arya Svartvita huset. På höger höft hade hon en lång järnkniv som doldes av den lappade och urblekta manteln. Stövlarna klämde i tårna och tunikan var så trådsliten att vinden blåste rakt igenom den. Men Braavos låg framför hennes fötter. Luften luktade rök, salt och fisk. Kanalerna var krokiga och gränderna ännu krokigare. Folk gav henne nyfikna blickar då hon gick förbi och gatubarn ropade ord efter henne som hon inte förstod. Det dröjde inte länge förrän hon hade gått vilse.
”Ser Gregor”, sjöng hon då hon gick över en stenbro som vilade på fyra valv. Då hon stod mitt på brospannet kunde hon se masterna på fartygen i Lumpsamlarens hamn. ”Dunsen, Rare Raff, ser Ilyn, ser Meryn, drottning Cersei.” Det började regna. Arya vände upp ansiktet och lät regndropparna skölja över kinderna, så lycklig att hon kunde dansa. ”Valar morghulis”, sa hon, ”valar morghulis, valar morghulis.”