CERSEI

Det gick långsamt uppför Visenyas kulle. Medan hästarna mödosamt stretade på lutade sig drottningen mot en pösig röd kudde. Utifrån hördes ser Osmund Kittelsvarts röst: ”Ge plats! Ur vägen! Lämna plats för hennes höghet drottningen.”

”Det händer alltid något vid Margaerys hov”, berättade lady Merryweather. ”Vi har jonglörer, gycklare, poeter, marionetteater …”

”Trubadurer också?” frågade Cersei.

”Massor, ers höghet. Hamish harpisten spelar för henne varannan vecka och ibland underhåller Alaric av Eysen oss en kväll, men Blå barden är hennes favorit.”

Cersei mindes barden från Tommens bröllop. Ung och stilig. Det kanske kunde vara något. ”Jag har hört att hon omges av andra karlar med, riddare och hovmän, beundrare. Säg mig uppriktigt, tror ni att Margaery fortfarande är jungfru?”

”Hon hävdar det, ers höghet.”

”Det gör hon. Vad säger ni?”

Taenas svarta ögon glittrade okynnigt. ”När hon gifte sig med lord Renly på Höggården hjälpte jag till att klä av honom inför nedbäddningen. Hans nåd var välbyggd – och välutrustad. Jag såg bevis för det när vi släppte ner honom i brudsängen där bruden sött rodnande väntade på honom under filtarna, lika naken som den dag hon föddes. Ser Loras hade själv burit upp henne för trappan. Margaery kanske påstår att äktenskapet aldrig fullbordades, att lord Renly hade druckit för mycket vin på bröllopsbanketten, men jag kan försäkra att saken mellan hans ben var allt annat än trött då jag såg den sist.”

”Ni råkade väl inte se brudsängen morgonen efter?” sa Cersei. ”Blödde hon?”

”Inget lakan visades upp, ers höghet.”

Så synd. Men frånvaron av ett blodigt lakan betydde föga. Vanliga bondflickor blödde som grisar på bröllopsnatten, hade hon hört, men inte högättade jungfrur som Margaery Tyrell. Det var troligare att en lords dotter gav sin mödom till en häst än en make, sades det, och Margaery hade ridit sedan hon lärde sig gå. ”Jag har förstått att den lilla drottningen har många beundrare bland riddarna i min livvakt. Tvillingarna Redwyne, ser Tallad … och vem mer?”

Lady Merryweather ryckte på axlarna. ”Ser Lambert, narren som döljer ett friskt öga med en lapp, Bayard Norcross, Courtenay Greenhill, bröderna Woodwright, ibland Portifer och ofta Lucantine. Åh, och stormäster Pycelle kommer ofta på besök.”

”Pycelle? Är det sant?” Hade den gamle gubbstrutten övergett lejonet för rosen? Det ska han i så fall få ångra. ”Vem mer?”

”Sommaröbon i sin fjädermantel. Hur kunde jag glömma honom, med hud svart som bläck? Andra uppvaktar hennes unga släktingar. Elinor är trolovad med lord Ambroses son men älskar att flörta och Megga har en ny beundrare var fjortonde dag. En gång kysste hon en kökspojke. Jag har hört att hon ska gifta sig med lady Bulwers bror, men om Megga fick välja själv skulle hon hellre ta Mark Mullendore, det är jag övertygad om.”

Cersei skrattade. ”Fjärilsriddaren som förlorade halva armen i slaget vid Svartvattenforsen? Vad ska man med en krympling till?”

”Megga tycker att han är gullig. Hon har bett lady Margaery om hjälp att hitta en apa åt honom.”

”En apa.” Drottningen visste inte vad hon skulle svara på det. Sparvar och apor. Var ska det här sluta? ”Och vår tappre ser Loras? Hur ofta hälsar han på sin syster?”

”Oftare än någon av de andra.” När Taena rynkade pannan syntes ett litet veck mellan de mörka ögonen. ”Han tittar in varje morgon och kväll, såvida inte plikten kallar honom någon annanstans. Brodern är varmt fäst vid henne och de delar allt med … åh …” För ett ögonblick såg den myriska kvinnan nästan chockerad ut. Så spreds ett leende i ansiktet. ”En riktigt syndig tanke slog mig, ers höghet.”

”Då är det nog bäst att ni behåller den för er själv. Kullen vimlar av sparvar och vi vet alla att sparvar avskyr synd.”

”Jag har hört att de avskyr tvål och vatten också, ers höghet.”

”Kanske förlorar man luktsinnet om man ber för mycket. Det måste jag fråga hans helighet om.”

Bärstolens karmosinröda sidendraperier svängde fram och tillbaka. ”Orton har berättat att överstekaplanen inte har något namn”, sa lady Taena. ”Kan det vara sant? I Myr har alla namn.”

”Han har haft ett namn, det har de allihop.” Drottningen viftade avfärdande med handen. ”Också högättade kaplaner titulerar sig bara med förnamnet sedan de har avlagt sina löften. När en av dem upphöjs till överstekaplan slutar han även använda det. Kyrkan säger att han inte längre behöver en mans namn för han har blivit gudarnas ställföreträdare.”

”Hur skiljer man en överstekaplan från en annan?”

”Med svårighet. Man får säga ’den fete’ eller ’den före den fete’ eller ’den gamle som dog i sömnen’. Man kan alltid försöka locka ur dem deras namn, men de blir sårade om man använder det. Det påminner dem om att de föddes som vanliga människor och det gillar de inte.”

”Min make säger att den nye är född med smuts under naglarna.”

”Det stämmer nog. Som regel upphöjer de mest gudfruktiga en av de sina, men det har förekommit undantag.” Stormäster Pycelle hade med stor omständlighet satt henne in i de historiska detaljerna. ”Under kung Baelor den välsignades regering blev en enkel stenhuggare vald till överstekaplan. Han bearbetade sten så vackert att Baelor avgjorde att han var Smeden återfödd i en dödlig kropp. Karlen kunde varken läsa eller skriva eller minnas orden i den enklaste bön.” Än i denna dag hävdade somliga att Baelors hand hade låtit förgifta karlen för att han inte skulle bli en belastning för riket. ”Efter hans död upphöjdes en åttaårig pojke, än en gång på kung Baelors starka inrådan. Pojken kunde göra underverk, förkunnade hans höghet, men inte ens pojkens små helande händer kunde rädda Baelor under hans sista fasta.”

Lady Merryweather skrattade till. ”Åtta år gammal? Kanske min son kan bli överstekaplan. Han är snart sju.”

”Ber han mycket?” frågade drottningen.

”Han föredrar att leka med svärd.”

”En riktig pojke. Kan han namnet på alla de sju gudarna?”

”Jag tror det.”

”Jag ska ha honom i åtanke.” Cersei tvivlade inte på att det fanns mängder av pojkar som skulle göra större heder åt kristallkronan än den eländige karlen som de mest gudfruktiga hade valt att förära den. Så går det när man låter narrar och dårar styra sig själva. Nästa gång ska jag välja deras högste ledare. Kanske skulle det inte dröja så länge till nästa gång om den nye överstekaplanen fortsatte att sätta sig på tvären. Baelors hand hade inte mycket att lära Cersei i det avseendet.

”Ur vägen!” ropade ser Osmund Kittelsvart. ”Ge plats för hennes höghet drottningen!”

Bärstolen började sakta in, vilket bara kunde betyda att de närmade sig kullens krön. ”Ni borde föra er son till hovet”, sa Cersei till lady Merryweather. ”Sex år är inte för ungt. Tommen behöver andra pojkar omkring sig. Varför inte er son?” Joffrey hade aldrig haft en nära vän i sin egen ålder, mindes hon. Den stackars pojken var alltid ensam. Jag hade Jaime när jag var barn … och Melara, tills hon ramlade ner i brunnen. Visserligen hade Joffrey tyckt om Blodhunden, men det var inte vänskap. Han letade efter den far han aldrig fann i Robert. En liten fosterbror är kanske precis vad som behövs för att slå in en kil mellan Tommen och Margaery. Med tiden kan de komma att stå varandra lika nära som Robert och hans barndomsvän Ned Stark. En dåre, men en lojal dåre. Tommen kommer att behöva lojala vänner.

”Ers höghet är mycket vänlig, men Russell har aldrig haft något annat hem än Långbord. Jag befarar att han skulle känna sig vilsen i den här stora staden.”

”I början kanske”, höll drottningen med, ”men det går snart över, det gjorde det för mig. När min far befallde att jag skulle komma till hovet grät jag och Jaime rasade, tills min faster tog mig med ut i Stenträdgården och förklarade att det inte fanns någon i Kungshamn som jag behövde vara rädd för. ’Du är lejoninna’, sa hon, ’det är de andra som ska frukta dig.’ Er son vänjer sig han med. Nog skulle ni väl föredra att ha honom i närheten, så att ni kan träffa honom varje dag? Han är väl ert enda barn?”

”Än så länge. Min make har bett gudarna välsigna oss med ännu en son, för den händelse …”

”Jag vet.” Cersei tänkte på Joffrey, hur han rev sig blodig på halsen. I dödsögonblicket hade han tittat på henne med en desperat vädjan i blicken och minnet hade plötsligt fått hennes hjärta att hoppa över ett slag; en droppe rött blod som fick en ljuslåga att fräsa till, en kraxande röst som talade om kronor och svepningar, om döden i händerna på valonqaren.

Utanför bärstolen skrek ser Osmund någonting och någon skrek tillbaka. Bärstolen stannade med ett ryck. ”Är ni döda?” ropade Kittelsvart med dånande röst. ”Ur vägen!”

Drottningen drog undan ett hörn av draperiet och vinkade till sig ser Meryn Trant. ”Vad står på?”

”Det är sparvarna, ers höghet.” Ser Meryn bar vitt fjällpansar under manteln. Hjälmen och skölden hängde på sadelknappen. ”De har slagit läger på gatan, men vi ska jaga bort dem.”

”Gör det, men försiktigt. Jag har ingen lust att bli inblandad i ännu ett upplopp.” Cersei släppte draperiet. ”Det här är absurt.”

”Ja verkligen, ers höghet”, instämde lady Merryweather. ”Överstekaplanen borde ha kommit till er. Och de här förskräckliga sparvarna …”

”Han ger dem mat, daltar med dem, välsignar dem, men han vägrar att välsigna kungen.” Det var en tom ritual, det insåg hon, men ritualer och ceremonier var viktiga i de okunnigas ögon. Aegon erövraren själv hade daterat sitt rikes födelse till den dag då överstekaplanen smorde honom i Gammelstad. ”Den här eländige prästen ska lyda eller lära sig hur svag och mänsklig han trots allt är.”

”Orton säger att det är guldet han egentligen vill ha, att han tänker hålla inne med välsignelsen fram till dess att kronan åter börjar betala tillbaka på skulden.”

”Kyrkan ska få sitt guld så snart vi har fred.” Kaplan Torbert och kaplan Raynard hade visat stor förståelse för hennes svåra belägenhet … till skillnad från den irriterande braavosiern som hade jagat stackars lord Gyles så obarmhärtigt att han blivit sängliggande och hostade blod. Vi var tvungna att ha de där skeppen. Hon kunde inte förlita sig på Arbor; huset Redwyne stod alldeles för nära ätten Tyrell. Hon behövde en egen flotta.

Galärerna som höll på att byggas nere vid floden skulle ge henne det. Hennes flaggskepp skulle ha dubbelt så många åror som Kung Roberts stridsklubba. Aurane hade bett Cersei om lov att få kalla henne Lord Tywin, vilket hon med glädje hade beviljat. Hon såg fram emot att höra männen tala om hennes far som ”hon”. Ett annat av skeppen skulle döpas till Söta Cersei och skulle föra en förgylld galjonsbild som liknade henne med ringbrynja, lejonformad hjälm och ett spjut i handen. Djärve Joffrey, Lady Joanna och Lejoninnan skulle följa henne till havs tillsammans med Drottning Margaery, Guldrosen, Lord Renly, Lady Olenna och Prinsessan Myrcella. Drottningen hade begått misstaget att låta Tommen ge namn åt de sista fem. För ett hade han till och med valt Månpojken. Först när lord Aurane framkastade att sjömännen kanske inte ville tjänstgöra på ett skepp som var uppkallat efter en narr hade pojken motsträvigt gått med på att hedra sin syster i stället.

”Om den här eländige kaplanen tror att han ska kunna tvinga mig att köpa Tommens välsignelse får han allt tänka om”, sa drottningen till Taena. Hon hade inte för avsikt att krusa för ett prästpack.

Bärstolen stannade åter och så plötsligt att Cersei ryckte till. ”Det här är högst irriterande.” Hon lutade sig ut igen och såg att de hade nått krönet på Visenyas kulle. Framför dem reste sig Baelors katedral med sin magnifika kupol och de sju glänsande tornen, men mellan henne och marmortrappan fanns ett hav av surmulna människor, bruna, ovårdade och otvättade. Sparvar, tänkte hon och rynkade på näsan, för inga sparvar hade någonsin luktat så illa.

Cersei var förfärad. Qyburn hade berättat att de var många, men att se dem med egna ögon var en helt annan sak. I hundratal hade de slagit läger på torget och i parken, och deras kokeldar fyllde luften med rök och stinkande matos. Tält av säckväv och ruckel gjorda av lera och gamla brädbitar besudlade den vita marmorn. Till och med i trappan nedanför katedralens höga portar satt sparvar hopkrupna.

Ser Osmund kom ridande tillbaka mot henne. Bredvid honom red ser Osfryd Kittelsvart på en hingst lika gyllene som hans mantel. Osfryd var mellanbrodern. Han var tystare än de båda andra och log inte i onödan. Och han är grymmare än bröderna, om det som sägs är sant. Kanske borde jag ha skickat honom till muren.

Stormäster Pycelle hade velat ha en äldre karl med mer krigserfarenhet som befälhavare för stadsvakten och flera av de andra rådsherrarna hade hållit med honom. ”Ser Osfryd är tillräckligt erfaren”, hade hon sagt, men det hade inte fått tyst på dem. De gläfser som ett koppel knähundar. Och hon hade nästan tappat tålamodet med Pycelle. Han hade tagit sig friheten att invända mot hennes beslut att skicka efter en vapenmästare från Dornien och föreburit att det skulle kunna förolämpa klanen Tyrell. ”Varför tror ni att jag gör det?” hade hon föraktfullt frågat.

”Ursäkta, ers höghet”, sa ser Osmund. ”Min bror ska hämta hit fler guldmantlar. Var inte orolig, vi ska snart ha banat väg för er.”

”Jag har inte tid. Jag fortsätter till fots.”

”Snälla, ers höghet.” Taena tog henne i armen. ”De skrämmer mig. De är flera hundra och så smutsiga.”

Cersei kysste henne på kinden. ”Lejonet fruktar inte sparven, men jag uppskattar er omtanke. Jag vet att ni håller av mig, ers nåd. Var snäll och hjälp mig ner, ser Osmund!”

Om jag hade vetat att jag skulle bli tvungen att promenera hade jag klätt mig därefter. Hon bar en vit klänning med infällningar av guldtyg, elegant men sedesam. Det var flera år sedan drottningen använde den sist och den satt alldeles för hårt i midjan. ”Ser Osmund, ser Meryn, eskortera mig! Ser Osfryd, se till att min bärstol inte kommer till skada!” En del av sparvarna var så utmärglade och hålögda att hon fruktade för sina hästars liv.

Medan drottningen tog sig fram genom myllret av trashankar, förbi deras kokeldar, vagnar och primitiva skydd, mindes hon en annan folkmassa som en gång hade samlats på det här torget. Den dagen hon gifte sig med Robert Baratheon hade Kungshamnsborna gått man ur huse för att hurra för dem. Kvinnorna hade på sig sina finaste kläder och var och varannan karl hade ett barn på axlarna. När hon steg ut ur katedralen hand i hand med den unge kungen hade människorna jublat så högt att det hördes ända till Lannishamn. ”De tycker bra om er”, viskade Robert i hennes öra. ”Se, alla ler.” För ett kort ögonblick hade Cersei varit lycklig i sitt äktenskap, tills hon råkade kasta en blick på Jaime. Nej, inte alla, mindes hon att hon hade tänkt.

Nu var det ingen som log. De blickar sparvarna gav henne var tomma, surmulna och fientliga. Motsträvigt släppte de fram henne. Om de vore riktiga sparvar skulle det räcka med ett rop för att få dem att flyga sin väg. Hundra guldmantlar med svärd och spikklubbor skulle snabbt kunna få bort slöddret härifrån. Det var vad lord Tywin skulle ha gjort. Han skulle ha ridit ner dem i stället för att snällt bana sig väg mellan dem.

När drottningen upptäckte vad de hade gjort med Baelor den älskade fick hon anledning att beklaga att hon varit så godhjärtad. Den väldiga marmorstatyn som i hundra år välvilligt leende hade blickat ut över torget badade upp till midjan i benknotor och skallar. På en del fanns det kvar köttslamsor, och på en satt en kråka och festade. Överallt surrade det av flugor. ”Vad ska det här betyda?” frågade Cersei högt och ljudligt. ”Tänker ni begrava Baelor den välsignade i skelett?”

En enbent karl klev fram stödd på en träkrycka. ”Ers höghet, det här är kvarlevorna efter heliga män och kvinnor som mördats för sin tro. Präster, prästinnor, bröder i brunt, beige och grönt, systrar i vitt, blått och grått. En del blev hängda, andra fick magen uppskuren. Kyrkor har plundrats, jungfrur och mödrar har våldtagits av gudlösa män och djävulsdyrkare. Till och med tysta systrar har blivit ofredade. Vår Moder i himlen skriker ut sin ångest. Vi har fört hit deras kvarlevor från rikets alla hörn för att bära vittnesbörd om hur de troende våndas.”

Cersei kände allas blickar på sig. ”Kungen ska bli informerad om dessa illdåd”, svarade hon allvarligt, ”och Tommen kommer att bli lika upprörd som ni. Det här är Stannis och den röda trollkonans verk liksom de vilda nordmännens, de som dyrkar träd och vargar.” Hon höjde rösten. ”Kära vänner, ni ska få hämnd för era döda!”

Några få hurrade. ”Vi ber inte om hämnd för våra döda”, sa den enbente karlen, ”bara skydd för de levande, för kyrkor och heliga platser.”

”Järntronen måste försvara den sanna tron”, morrade en stor luns med en sjuuddig stjärna målad i pannan. ”En kung som inte beskyddar sitt folk är ingen riktig kung.” Ett instämmande mummel hördes från andra runt omkring honom. En karl var till och med oförskämd nog att ta ser Meryn om handleden och säga: ”Det är dags för alla smorda riddare att vända sina världsliga herrar ryggen och försvara den sanna tron. Sälla er till oss, om ni älskar de sju.”

”Släpp mig!” fräste ser Meryn och ryckte sig loss.

”Jag hör vad ni säger”, sa Cersei. ”Min son är ung, men han älskar de sju. Ni ska få både hans beskydd och mitt.”

Karlen med stjärnan i pannan var inte blidkad. ”Krigaren ska försvara oss”, sa han, ”inte den fete pojkkungen.”

Meryn Trant förde handen mot svärdet, men Cersei hejdade honom innan han hann dra det ur skidan. Hon hade bara två riddare i ett hav av sparvar. Hon såg käppar och liar, påkar och klubbor och även flera yxor. ”Jag vill inte att blod utgjuts på denna heliga plats, ser.” Varför är män sådana barn? Om ni hugger ner honom kommer resten att slita oss i stycken. ”Vi är alla Moderns barn. Kom, hans helighet väntar oss.” Men då hon kom fram till trappan som ledde upp till katedralen ställde sig en skock beväpnade män framför portarna. De bar ringbrynjor och härdat läder och här och där syntes några i buckligt bröstharnesk. En del var utrustade med spjut eller långsvärd, men de flesta hade yxa och på deras blekta vita vapenskjortor syntes en påsydd röd stjärna. Två av dem hade oförskämdheten att korsa spjuten och blockera dörrarna.

”Är det så här ni tar emot er drottning?” frågade hon. ”Var finns Raynard och Torbert?” Det var inte likt dem att missa chansen att fjäska för henne. Torbert brukade alltid lägga sig på knä och tvätta hennes fötter under stora åthävor.

”Jag känner inte dem ni talar om”, sa en av männen med en röd stjärna på vapenskjortan, ”men om de tillhör den sanna tron så behövde de sju säkert deras tjänster.”

”Kaplan Raynard och kaplan Torbert tillhör de mest gudfruktiga”, påpekade Cersei, ”och de kommer att bli rasande när de får veta att ni har stoppat mig. Tänker ni neka mig tillträde till Baelors heliga katedral?”

”Ers höghet”, sa en kutryggig gamling, ”ni är välkommen hit, men era män måste lämna sina svärdsgehäng. Inga vapen är tillåtna i katedralen, enligt överstekaplanens order.”

”Riddare i kungsvakten lägger inte ifrån sig sina vapen, inte ens i kungens närvaro.”

”I kungens hus måste kungens ord gälla”, svarade gamlingen, ”men det här är gudarnas hus.”

Färgen steg på hennes kinder. Ett ord till Meryn Trant och gubbstrutten skulle möta sina gudar tidigare än han hade tänkt. Men inte här, inte nu. ”Vänta på mig”, sa hon kort till de båda riddarna och gick ensam uppför trappan. Männen som stoppat henne reste upp sina spjut. Två andra lutade sig mot dörrarna som gnisslande öppnade sig.

I Lampornas hall fann Cersei ett tjugotal kaplaner på knä, men inte i bön. De hade hinkar med såpa och vatten och skurade golvet. Deras kåpor av grovt kläde fick Cersei att ta dem för sparvar tills en av dem höjde på huvudet. Han var röd som en pion i ansiktet och hade brustna, blödande blåsor på händerna. ”Ers höghet.”

”Kaplan Raynard?” Drottningen trodde knappt sina ögon. ”Vad gör ni på knä?”

”Han tvättar golvet.” Den som talat var säkert tio centimeter kortare än drottningen och smal som ett kvastskaft. ”Arbete är en form av bön som tilltalar Smeden.” Han reste sig med skurborsten i handen. ”Ers höghet, vi har väntat er.”

Karlen hade kort, gråsprängt brunt skägg och håret var tillbakadraget i en hård knut i nacken. Kåpan var ren men trådsliten och lappad. Han hade rullat upp ärmarna till armbågarna medan han skurade, men nedanför knäna var tyget drypande vått. Ansiktet var skarpskuret och de djupt liggande ögonen bruna som dy. Hans fötter är bara, såg hon till sin bestörtning, och de var vedervärdiga, hårda, knotiga och valkiga. ”Är ni hans helighet?”

”Det är vi.”

Fader, ge mig styrka. Drottningen visste att hon borde falla på knä, men golvet var vått av smutsigt såpvatten och hon ville inte förstöra klänningen. Hon betraktade gamlingarna som låg på golvet. ”Jag kan inte se min vän kaplan Torbert.”

”Kaplan Torbert är satt på bröd och vatten i en botgöringscell. Det är syndigt att vara så fet när halva riket svälter.”

Cersei hade fått mer än nog för en dag och hon lät honom se sin ilska. ”Är det så här ni tar emot mig? Med en skurborste i handen och drypande av vatten? Vet ni vem jag är?”

”Ers höghet är drottningregent i de sju konungarikena”, svarade karlen, ”men i Den sjuuddiga stjärnan står det skrivet att precis som småfolket böjer sig för sina lorder och lorderna för sina kungar så måste kungar och drottningar böja sig för de sju som är en.”

Menar han att jag ska knäböja? I så fall kände han henne inte särskilt väl. ”Rätteligen borde ni ha mött mig på trappan i er bästa skrud med kristallkronan på huvudet.”

”Vi har ingen krona, ers höghet.”

Hon började ilskna till ordentligt. ”Min far gav er företrädare en ovanligt vacker krona av kristall och spunnet guld.”

”Och för den gåvan hedrar vi honom i våra böner”, sa överstekaplanen, ”men de fattiga behöver mat i magarna mer än vi behöver guld och kristall på huvudet. Kronan är såld. Även de andra kronorna i våra valv liksom alla våra ringar och skrudar av guld- och silvertyg har sålts. Ylle håller en man varm. Det var därför de sju gav oss får.”

Han är spritt språngande galen. De mest gudfruktiga måste också ha varit galna när de upphöjde honom … galna eller livrädda för tiggarna utanför portarna. Qyburns spioner hävdade att kaplan Luceon hade varit nio röster från att bli vald när portarna gav vika och sparvarna strömmade in i katedralen med ledaren på sina axlar och yxor i händerna.

Iskallt betraktade hon den lille karlen. ”Finns det någonstans där vi kan prata mer i enrum, ers helighet?”

Överstekaplanen räckte skurborsten till en av de mest gudfruktiga. ”Om ers höghet vill följa oss?”

Han förde henne genom de inre dörrarna och in i själva katedralen. Deras steg ekade mot marmorgolvet. Dammkorn virvlade i den färgade solgatan som sken ner genom det blyinfattade glaset i den väldiga kupolen. Luften var fylld av rökelse och bredvid de sju altaren lyste vaxljus likt stjärnor. Ett tusental brann för Modern och nästan lika många för Jungfrun, men man kunde räkna Främlingens ljus på sina två händer och ändå ha fingrar kvar.

Också här hade sparvarna trängt sig in. Ett dussintal sjabbiga vandrande riddare låg på knä framför Krigaren och bönföll honom att välsigna svärden de hade lagt i en hög vid hans fötter. Vid Moderns altare ledde en kaplan ett hundratal sparvar i bön och deras röster lät som avlägsna vågor mot en strand. Överstekaplanen förde Cersei till altaret där Kloka gumman höjde sin lykta. När han knäböjde hade Cersei inget annat val än att göra detsamma. Lyckligtvis var den här överstekaplanen inte lika långrandig som den fete hade varit. Alltid något att vara tacksam för.

Hans helighet gjorde ingen min av att resa sig efter bönen och det verkade som om hon måste tala med honom på knä. En liten mans trick, tänkte hon roat. ”Ers helighet”, sa hon, ”sparvarna skrämmer stadsborna. Jag vill ha bort dem.”

”Vart ska de ta vägen, ers höghet?”

Det finns sju helveten och vilket som helst duger. ”Tillbaka dit varifrån de kom, föreställer jag mig.”

”De kom från ingenstans. Liksom sparven är den ödmjukaste och enklaste av fåglar är de de ödmjukaste och enklaste av människor.”

Vi är överens om att de är enkla och simpla. ”Har ni sett vad de har gjort med Baelor den välsignades staty? De besudlar torget med sina grisar, getter och exkrementer.”

”Exkrementer är lättare att tvätta bort än blod, ers höghet. Om torget är besudlat, så besudlades det av den avrättning som ägde rum här.”

Hur vågar han kasta Ned Stark i ansiktet på mig? ”Vi beklagar alla att Joffrey var ung och inte så klok som han kunde ha varit. Lord Stark borde ha halshuggits någon annanstans, av respekt för Baelor den välsignade, men vi får inte glömma att karlen var en förrädare.”

”Kung Baelor förlät dem som konspirerade mot honom.”

Kung Baelor spärrade in sina egna systrar vars enda brott var att de var vackra. Första gången Cersei hörde det hade hon gått till Tyrions barnkammare och nypt det lilla monstret tills han skrek. Jag borde ha hållit för näsan och stoppat en socka i hans mun. Hon tvingade sig att le. ”Kung Tommen ska förlåta sparvarna med så snart de har återvänt hem.”

”De flesta har förlorat sina hem. Lidandet finns överallt liksom sorgen och döden. Innan jag kom till Kungshamn besökte jag mängder av byar som var för små för att ha en egen kaplan. Jag vandrade från den ena till den andra, förrättade vigslar, meddelade syndernas förlåtelse, döpte nyfödda barn. De byarna finns inte mer, ers höghet. Ogräs och sly växer där trädgårdar en gång blomstrade och benknotor kantar vägkanterna.”

”Krig är fasansfullt. De här illdåden är verk av nordmännen, av lord Stannis och hans avgudadyrkare.”

”En del av mina sparvar talar om skaror med lejon som plundrade dem och om Blodhunden, som var i ert hus tjänst. I Saltpannan dräpte han en gammal kaplan och skändade en tolvårig flicka, ett oskyldigt barn ämnat för kyrkan. Han bar sin ringbrynja när han våldtog henne och järnet slet sönder hennes hud. När han var klar gav han henne till sina män som skar av henne näsan och bröstvårtorna.”

”Hans höghet kan inte lastas för alla brott som begås av någon som tjänat huset Lannister. Sandor Clegane är en förrädare och en rå sälle. Varför tror ni att jag avskedade honom? Numera slåss han för Beric Dondarrion, som är fredlös, inte för kung Tommen.”

”Det är sant. Ändå måste man fråga sig, var fanns kungens riddare när dessa illdåd skedde? Svor inte Jaehaerys medlaren på själva järntronen att kronan alltid skulle skydda och försvara kyrkan?”

Cersei hade ingen aning om vad Jaehaerys hade svurit. ”Det gjorde han”, instämde hon, ”och överstekaplanen välsignade honom och gav honom den kungliga smörjelsen. Av tradition brukar varje ny överstekaplan ge kungen sin välsignelse, och ändå har ni vägrat att välsigna kung Tommen.”

”Ers höghet tar miste. Vi har inte vägrat.”

”Ni har inte kommit.”

”Tiden är ännu inte mogen.”

Är ni präst eller grönsakshandlare? ”Vad kan jag göra för att få den mer mogen?” Om han nämner ordet guld gör jag med honom som med den förre och letar upp en åttaåring som kan ta hans plats.

”Riket är fullt av kungar. Om kyrkan ska kunna upphöja en av dem över de andra måste vi vara säkra. För tre hundra år sedan, då Aegon draklorden landade nedanför den här kullen, låste överstekaplanen in sig i Stjärnkyrkan i Gammelstad och bad i sju dagar och sju nätter och levde bara på bröd och vatten. När han kom ut igen tillkännagav han att kyrkan inte skulle sätta sig emot Aegon och hans systrar, för Kloka gumman hade höjt sin lykta och visat honom vad som annars skulle hända. Om Gammelstad tog till vapen mot draken skulle staden brinna och det höga tornet, Citadellet och Stjärnkyrkan skulle raseras. Lord Hightower var en gudfruktig man. När han hörde profetian lät han soldaterna stanna i kasernen och öppnade stadsportarna för Aegon när han kom. Och hans helighet smorde erövraren med sju oljor. Jag måste göra som han gjorde för tre hundra år sedan, jag måste be och fasta.”

”I sju dagar och sju nätter?”

”Så länge som krävs.”

Det kliade i fingrarna på Cersei att smälla till det allvarliga, fromma ansiktet. Jag kan hjälpa dig att fasta, tänkte hon. Jag kan stänga in dig i ett torn och se till att ingen kommer med mat förrän gudarna har talat. ”De falska kungarna har falska gudar”, påminde hon. ”Bara kung Tommen försvarar den sanna tron.”

”Ändå bränns och plundras kyrkor överallt. Till och med tysta systrar har skändats medan de ropar ut sin ångest till himlen. Ers höghet har väl sett våra heliga dödas benknotor och skallar?”

”Det har jag”, var hon tvungen att säga. ”Ge Tommen er välsignelse så ska han sätta stopp för skändligheterna.”

”Och hur ska han göra det, ers höghet? Ska han skicka ut riddare som slår följe med varenda tiggarbroder på vägarna? Ska han ge oss män att skydda våra kyrkor mot vargar och lejon?”

Jag tänker låtsas att du inte nämnde lejonen. ”Riket är i krig och hans höghet behöver varenda man.” Cersei hade inte för avsikt att ödsla bort Tommens stridskrafter på att vara barnvakt åt sparvar eller skydda en massa bittra prästinnors rynkiga sköten. Hälften av dem ber säkert om en riktigt trevlig våldtäkt i sina böner. ”Era sparvar har klubbor och yxor. Låt dem försvara sig.”

”Kung Maegors lagar förbjuder det, vilket ers höghet måste veta. Det var på hans påbud som kyrkan lade ner sina svärd.”

”Tommen är kung nu, inte Maegor.” Vad brydde hon sig om vad Maegor den grymme hade påbjudit för tre hundra år sedan? I stället för att ta ifrån de troende svärden borde han ha använt dem för sina egna syften. Hon pekade på Krigaren som stod ovanför sitt altare i röd marmor. ”Vad håller han i?”

”Ett svärd.”

”Har han glömt hur man använder det?”

”Maegors lagar …”

”… kan upphävas.” Hon lät orden hänga i luften, väntade på att överstekaplanen skulle ta betet.

Han gjorde henne inte besviken. ”Den stridande kyrkan pånyttfödd … det vore svaret på tre hundra års böner, ers höghet. Krigaren skulle lyfta sitt skinande svärd igen och befria det syndfulla riket från allt ont. Om hans höghet tillåter mig att återuppliva de urgamla välsignade ordnarna Svärden och Stjärnorna skulle varenda gudfruktig människa i de sju konungarikena veta att han var vår sanne och rättmätige härskare.”

Det lät som musik i Cerseis öron, men hon var noga med att inte verka för ivrig. ”Ers helighet talade tidigare om förlåtelse. I dessa svåra tider skulle kung Tommen vara mycket tacksam om ni på något sätt skulle kunna förlåta och glömma kronans skuld. Vi tycks vara skyldiga kyrkan niohundratusen gulddrakar.”

”Niohundratusensexhundrasjuttiofyra. Guld som skulle kunna föda de hungriga och bygga upp tusen kyrkor.”

”Är det guld ni vill ha?” frågade drottningen. ”Eller vill ni att Maegors dammiga lagar ska upphävas?”

Överstekaplanen funderade lite. ”Som ni önskar. Skulden ska efterskänkas och kung Tommen ska få sin välsignelse. Krigarsönerna ska eskortera mig till honom, skinande i glansen av sin tro medan mina sparvar ger sig ut och försvarar de små och svaga, pånyttfödda som gamla tiders fattiga stackare.”

Drottningen reste sig och slätade till kjolarna. ”Jag ska se till att papperen skrivs ut och hans höghet ska underteckna dem och sätta sitt kungliga sigill på dem.” Om det var något med kungarollen som Tommen gillade så var det att leka med sigillet.

”Må de sju bevara hans höghet och må han regera länge.” Överstekaplanen gjorde ett kyrktorn med fingrarna och höjde blicken mot himlen. ”Låt de onda darra!”

Hörde du det, lord Stannis? Cersei kunde inte låta bli att le. Inte ens fadern kunde ha skött sig bättre. Med ett enda skickligt drag hade hon befriat Kungshamn från de eländiga sparvarna, försäkrat sig om Tommens välsignelse och minskat kronans skuld med nära en miljon gulddrakar. Hjärtat sjöng av glädje då hon tillät överstekaplanen att eskortera henne tillbaka till Lampornas hall.

Lady Merryweather delade drottningens förtjusning även om hon varken hade hört talas om krigarsönerna eller de fattiga stackarna. ”De fanns före Aegons erövring”, förklarade Cersei. ”Krigarsönerna var en orden av riddare som avstod från landområden och guld och svor att tjäna hans helighet. De fattiga stackarna var av blygsamt ursprung men många fler, ett slags tiggarbröder fast de bar yxor i stället för tiggarskålar. De vandrade på vägarna, eskorterade vägfarande från kyrka till kyrka och stad till stad. Deras emblem var den sjuuddiga stjärnan, rött på vitt, så småfolket gav dem namnet Stjärnorna. Krigarsönerna bar regnbågsmantlar och ringbrynjor med silverinläggningar över tagelskjortorna och de hade stjärnformade kristaller på svärdsknapparna. De var Svärden. Heliga män, asketer, fanatiker, trollkarlar, drakdödare, demonjägare … det fanns många historier om dem. Men alla är överens om att de var oförsonliga i sitt hat mot alla fiender till den heliga tron.”

Lady Merryweather förstod genast. ”Fiender som lord Stannis och hans röda trollkona, kanske?”

”Ja, faktiskt”, sa Cersei och fnittrade som en ung flicka. ”Ska vi öppna en flaska hippocras och skåla för krigarsönerna på hemvägen?”

”För krigarsönerna och drottningregentens snille. För Cersei, den första av hennes namn!”

Kryddvinet var lika sött och ljuvligt som Cerseis triumf och drottningens bärstol tycktes sväva tillbaka genom staden. Men vid foten av Aegons kulle stötte de ihop med Margaery Tyrell och hennes unga släktingar på hemväg från en ridtur. Hon dyker upp vart jag än går, tänkte Cersei irriterat då hon fick syn på den lilla drottningen.

Efter Margaery kom ett långt följe av hovfolk, vakter och tjänare, många med korgar fulla av nyplockade blommor. Och var och en av de unga släktingarna hade en beundrare med sig. Den gänglige väpnaren Alyn Ambrose red bredvid Elinor, sin trolovade, ser Tallad tillsammans med blyga Alla, krymplingen Mark Mullendore med knubbiga, skrattande Megga. Tvillingarna Redwyne eskorterade två av Margaerys andra hovdamer, Meredyth Crane och Janna Fossoway. Alla kvinnorna hade blommor i håret. Jalabhar Xho ingick också i sällskapet liksom ser Lambert Turnberry med sin ögonlapp och den stilige trubaduren Blå barden.

Och naturligtvis måste en riddare i kungsvakten beledsaga den lilla drottningen och naturligtvis är det Blomriddaren. Ser Loras glittrade i vitt fjällpansar med guldinläggningar. Trots att han inte längre gjorde anspråk på att träna Tommen i vapenhantering tillbringade kungen ändå alldeles för mycket tid i hans sällskap. Varje gång pojken kom tillbaka från en eftermiddag med sin lilla hustru hade han något nytt att berätta om vad ser Loras hade sagt eller gjort.

Margaery ropade en hälsning när de båda följena möttes och red fram till drottningens bärstol. Hon var rosig om kinderna, de bruna lockarna hängde löst ner över axlarna och rörde sig lätt i vinden. ”Vi har plockat höstblommor i kungsskogen”, berättade hon.

Det vet jag, tänkte drottningen. Hennes spioner var skickliga på att hålla henne underrättad om Margaerys göranden och låtanden. Vår lilla drottning är så rastlös. Hon lät sällan mer än tre dagar gå utan att ge sig ut och rida. Vissa dagar red hon längs vägen till Rosby för att fiska musslor och äta vid havet. Vid andra tillfällen tog hon med sig sin uppvaktning över floden och ägnade en eftermiddag åt falkjakt. Den lilla drottningen tyckte också om att segla upp- och nedför Svartvattenforsen utan något egentligt mål. När hon kände sig from lämnade hon slottet för att be i Baelors katedral. Hon anlitade ett tiotal olika sömmerskor, var välkänd bland stadens guldsmeder och hade även besökt fiskmarknaden vid Dyporten för att titta på dagens fångst. Vart hon än gick fjäskade småfolket för henne och lady Margaery gjorde allt hon kunde för att underblåsa deras kärlek. Hon gav ständigt allmosor till tiggare, köpte varma pajer från bagarnas kärror och stannade för att tala med simpla handelsmän.

Hade hon fått bestämma skulle hon ha sett till att Tommen också gjorde allt det där. Hon bad honom ständigt att följa med henne och hennes höns på deras äventyr och pojken bönföll ständigt modern om lov. Drottningen hade gett sitt samtycke några gånger, om så bara för att ge ser Osney tillfälle att tillbringa ytterligare ett par timmar i Margaerys sällskap. Inte för att det har lett till något. Osney har varit en stor besvikelse. ”Minns du den dagen din syster avseglade till Dornien?” frågade Cersei sin son. ”Minns du hur pöbeln skrek på vägen tillbaka till slottet? Stenarna, förbannelserna?”

Men kungen vägrade att höra på det örat och det var den lilla drottningens fel. ”Om vi beblandar oss med folket älskar de oss mer.”

”Pöbeln älskade den fete överstekaplanen så högt att de slet honom i stycken och han var en kyrkans man”, påminde hon. Han blev bara sur på henne. Precis som Margaery vill, antagligen. Hon försöker stjäla honom från mig var dag på alla upptänkliga sätt. Joffrey skulle ha genomskådat hennes illistiga leende och låtit henne få veta sin plats, men Tommen var mer lätttrogen. Hon visste att Joffrey var för stark för henne, tänkte Cersei och mindes guldmyntet som Qyburn hade hittat. Om huset Tyrell skulle ha en chans att regera måste han undanröjas. Det slog henne att Margaery och hennes gräsliga farmor en gång i hemlighet hade planerat att gifta bort Sansa Stark med den lilla drottningens halte bror Willas. Lord Tywin hade förekommit dem och i stället förmält Sansa med Tyrion, men det fanns en koppling där. De är alla inblandade, insåg hon förfärat. Klanen Tyrell mutade vakterna att befria Tyrion och förde honom snabbt längs rosenvägen till Höggården där hans avskyvärda brud väntade. Vid det här laget är båda två i säkerhet, gömda bakom en mur av rosor.

”Ni borde ha följt med oss, ers höghet”, pladdrade den lilla drottningen på medan de tog sig uppför Aegons kulle. ”Vi kunde ha haft så trevligt tillsammans. Träden är klädda i guld, rött och orange och det finns blommor överallt. Kastanjer med. Vi rostade några på hemvägen.”

”Jag har ingen tid över för att rida genom skogarna och plocka blommor”, sa Cersei. ”Jag har ett kungarike att regera.”

”Bara ett, ers höghet? Vem regerar de andra sex?” Margaery skrattade glatt. ”Ni ursäktar väl mitt lilla skämt, hoppas jag. Jag vet att ni bär en tung börda. Ni borde låta mig dela den. Det måste finnas något jag kan göra för att hjälpa er. Det skulle tysta skvallret om att ni och jag är rivaler om kungen.”

”Är det vad som sägs?” Cersei log. ”Så dumt. Jag har aldrig sett er som en rival, inte för ett ögonblick.”

”Det gläder mig att höra.” Flickan tycktes inte ens ha förstått vad hon menade. ”Ni och Tommen måste följa med nästa gång. Jag vet att hans höghet skulle tycka om det. Blå barden spelade för oss och ser Tallad visade hur man slåss med käppar, så som småfolket gör. Skogarna är så vackra på hösten.”

”Min framlidne make älskade också skogen.” I början av deras äktenskap bönföll Robert henne alltid att följa med ut och jaga, men Cersei hade tackat nej. Hans jaktexpeditioner gav henne tid med Jaime. Gyllene dagar och silvriga nätter. Det var en farlig dans de hade dansat. Det fanns ögon och öron överallt på Röda slottet och hon kunde aldrig vara säker på när Robert skulle komma tillbaka. Men på något sätt hade faran gjort deras stunder tillsammans mer spännande. ”Men skönhet kan gömma dödliga faror”, varnade hon den lilla drottningen. ”Robert förlorade livet i skogen.”

Margaery log mot ser Loras, ett varmt systerligt leende fyllt av tillgivenhet. ”Det är vänligt av ers höghet att oroa sig för mig, men min bror skyddar mig.”

Ge dig ut och jaga, hade Cersei uppmanat Robert massor av gånger. Min bror skyddar mig. Så mindes hon vad Taena hade antytt tidigare och brast i skratt.

”Ers höghet har ett vackert skratt.” Lady Margaery gav henne ett frågande leende. ”Får vi andra också ta del av det roliga?”

”En dag ska ni få det”, svarade drottningen. ”Det lovar jag.”