De stötte på det första liket en dryg kilometer från korsvägen.
Mannen hängde i ett dött träd vars svartnade stam fortfarande uppvisade ärren efter den blixt som tagit kål på det. Kråkorna hade ätit på ansiktet och vargarna hade festat på benen där de dinglade nära marken. Nedanför knäna fanns bara benpipor och tygrester kvar plus en vältuggad sko till hälften täckt av lera och mögel.
”Vad har han i munnen?” frågade Podrick.
Brienne måste stålsätta sig för att våga titta. Ansiktet var grått och grönt och ohyggligt, munnen öppen och utspänd. Någon hade stoppat en vit sten mellan tänderna. En sten eller …
”Salt”, sa kaplan Meribald.
Femtio meter längre fram fick de syn på ett andra lik. Asätarna hade slitit ner det, så vad som återstod av mannen låg utspritt på marken under ett fransigt rep som hängde från grenen på en alm. Brienne kunde ha ridit förbi utan att märka något om inte Hund hade känt lukten och skuttat in bland buskarna.
”Vad har du där, Hund?” Ser Hyle satt av, stegade efter hunden och fann en halvhjälm. Den döde mannens huvud fanns kvar inuti tillsammans med maskar och skalbaggar. ”Bra stål”, förkunnade han, ”och inte alltför bucklig även om lejonet har förlorat huvudet. Vill du ha en hjälm, Podrick?”
”Inte den. Det är maskar i den.”
”Maskar går att skölja bort, gosse. Du är lika äckelmagad som en flicka.”
Brienne gav honom en ilsken blick. ”Den är för stor för honom.”
”Han växer i den.”
”Det vill jag inte”, sa Podrick. Ser Hyle ryckte på axlarna och kastade in hjälmen i buskarna igen med lejonkam och allt. Hund skällde och lyfte benet mot ett träd.
Efter det hittade de ett lik var hundrade meter. De dinglade under ask och al, bok och björk, lärkträd och alm, under grånade gamla tårpilar och högresta kastanjer. Varje man hade en rännsnara om halsen, svängde fram och tillbaka i ett rep, och alla hade salt i munnen. En del bar mantlar av grått, blått eller karmosinrött, men de var så urblekta av väder och vind att det var svårt att skilja den ena färgen från den andra. Somliga hade emblem fastsydda på bröstet. Brienne såg yxor, pilar, flera laxar, en tall, ett eklöv, skalbaggar, stridstuppar, ett vildsvinshuvud, ett halvdussin treuddar. Brutna män, tänkte hon, slödder från härar och arméer, lordernas drägg.
Bland de döda männen fanns skalliga och skäggiga, unga och gamla, korta och långa, feta och magra. I döden var de uppsvullna med ruttna, till hälften uppätna ansikten och såg likadana ut. I galgen är alla människor bröder. Brienne hade läst det i en bok, men hon kunde inte komma ihåg vilken.
Det var Hyle Hunt som slutligen satte ord på vad de alla hade insett. ”Det var de här männen som överföll och plundrade Saltpannan.”
”Må Fadern döma dem strängt”, sa Meribald som hade varit god vän med stadens åldrige kaplan.
Vilka de var bekymrade inte Brienne lika mycket som vem som hade hängt dem. Snaran var den avrättningsmetod Beric Dondarrion och hans fredlösa föredrog, sades det. I så fall kunde den så kallade blixtlorden finnas i närheten.
Hund skällde och kaplan Meribald såg sig oroligt omkring. ”Ska vi öka farten? Solen går snart ner och lik är inget trevligt sällskap om natten. De här männen var farliga då de levde och jag tvivlar på att döden har förbättrat dem.”
”Där håller jag inte med”, sa ser Hyle. ”De är precis den sortens män som blir bättre av döden.” Ändå satte han sporrarna i hästen.
Längre fram tunnades träden ut, men inte liken. Skogen övergick i leriga fält och galgar. Ett moln av kråkor lämnade skrikande kropparna då de vägfarande närmade sig och satte sig igen när de hade passerat. De här männen var onda, påminde Brienne sig, ändå gjorde åsynen henne sorgsen. Hon tvingade sig att betrakta var och en i tur och ordning och letade efter välbekanta ansikten. Några tyckte hon sig känna igen från Harrenhal, men deras långt framskridna tillstånd av förruttnelse gjorde det svårt att vara säker. Ingen hade hundhjälm, fast det var inte många som hade hjälm över huvud taget. De flesta hade blivit fråntagna vapen, brynja och stövlar innan de hängdes.
När Podrick frågade efter namnet på värdshuset där de hoppades tillbringa natten grep sig kaplan Meribald ivrigt an frågan, kanske för att få dem att tänka på annat än de ohyggliga vaktposterna längs vägen. ”Det gamla värdshuset, kallar somliga det. Det har funnits ett värdshus här i många hundra år, även om just det här inte uppfördes förrän under Jaehaerys I:s regeringstid, kungen som anlade kungsvägen. Jaehaerys och hans drottning övernattade här på sina resor, sägs det. Ett tag var värdshuset känt som Två kronor till deras ära, tills en värdshusvärd byggde ett klocktorn och döpte om det till Klockringarens värdshus. Senare övertogs det av en vanför riddare vid namn Långe Jon Heddle som började med järnsmide när han blev för gammal att slåss. Han smidde en ny skylt, en trehövdad drake av svart järn som han hängde på en trästolpe. Besten var så stor att den tillverkades i tio delar som hölls ihop med rep och ståltråd. När det blåste fick vinden den att slå och skramla, så värdshuset blev känt som Skallrande draken.”
”Finns drakskylten kvar?” undrade Podrick.
”Nej”, svarade kaplan Meribald. ”När smedens son var en gammal man gjorde en oäkta son till Aegon IV uppror mot sin bror, som var född i äkta säng, och tog en svart drake som sitt vapen. På den tiden tillhörde de här landområdena lord Darry och lorden var kungen obrottsligt trogen. Åsynen av den svarta järndraken gjorde honom förgrymmad, så han högg ner stolpen, hackade skylten i bitar och kastade dem i floden. Ett av drakens huvuden spolades många år senare upp på Tystön, men då var det rött av rost. Värdshusvärden hängde inte upp någon ny skylt, så folk glömde draken och började kalla stället Flodhärbärget. På den tiden flöt Treudden utanför bakdörren och hälften av rummen stack ut över vattnet. Gästerna kunde kasta ut en metrev genom fönstret och fånga foreller, sägs det. Det fanns även ett färjeläge här, så vägfarande kunde ta sig över till byarna Harroway och Vitvägg.”
”Vi har ridit mot norr och väster från Treudden, inte mot floden utan bort från den.”
”Ja, min dam”, sa kaplanen. ”Floden har flyttat på sig. Det var för sjuttio år sedan. Eller kanske åttio? Det var när Masha Heddles farfar ägde stället. Det var hon som berättade dess historia för mig. Masha var godhjärtad och förtjust i betel och honungskakor. När hon inte hade något rum åt mig brukade hon låta mig sova vid härden och hon släppte aldrig i väg mig utan bröd och ost och några torra kakor.”
”Är hon värdshusvärdinna nu?” frågade Podrick.
”Nej. Lejonen hängde henne. Senare försökte en av hennes systersöner öppna värdshuset igen, men kriget hade gjort det farligt för folk att ge sig ut på vägarna, så det kom inte mycket gäster. Han tog dit skökor också, men det räddade honom inte. Jag har hört att även han är död.”
Ser Hyle gjorde en grimas. ”Aldrig hade jag kunnat drömma om att det var så farligt att driva värdshusrörelse.”
”Det som är farligt är att vara lågättad då de mäktiga lorderna kämpar om troner”, sa kaplan Meribald. ”Eller hur, Hund?” Hund skällde instämmande.
”Vad heter stället nu då?” sa Podrick.
”Småfolket kallar det värdshuset vid korsvägen. Abboten berättade att två av Masha Heddles systerdöttrar har öppnat det igen.” Han höjde påken. ”Om gudarna är goda så kommer röken som stiger upp bakom de hängda männen från dess skorstenar.”
”Stället skulle kunna heta Galgbacken”, sa ser Hyle.
Oavsett namn var värdshuset stort och reste sig tre våningar högt där de leriga vägarna möttes. Dess väggar, torn och skorstenar var av fin vit sten som glimmade blekt och spöklikt mot den grå himlen. Den södra flygeln var byggd på kraftiga träpålar som var nedkörda i den ogräsbevuxna, spruckna marken. På norra sidan fanns ett stall med halmtak och ett klocktorn. Alltihop omgavs av en låg mur av huggna vita stenblock övervuxna med mossa.
Det är åtminstone inte nedbränt. I Saltpannan hade de mötts av död och förödelse. Då Brienne och hennes följeslagare färjades över från Tystön hade de överlevande för länge sedan flytt och de döda var begravda, men den i aska lagda staden fanns kvar. Luften luktade fortfarande rök och fiskmåsarnas skrin lät nästan mänskliga, likt vilsekomna barns klagan. Till och med borgen hade verkat ödslig och övergiven och lika grå som den lilla staden runt omkring. Den vette mot havet och bestod av ett fyrkantigt kärntorn med en ringmur runt om. Borgen var förbommad och ingenting utom baneren rörde sig på murkrönen då Brienne och de andra ledde hästarna av färjan. Det var först när Hund hade skällt i en kvart och kaplan Meribald hade bankat både länge och väl på porten med sin påk som en kvinna dök upp ovanför dem och frågade vad de ville.
Vid det laget hade färjan lagt ut igen och det hade börjat regna. ”Jag är en kyrkans man, ädla dam”, ropade kaplan Meribald, ”och vi är hederliga vägfarande. Vi söker skydd mot regnet och en plats vid er härd i natt.” Kvinnan hade varit helt oemottaglig för hans vädjanden. ”Det närmaste värdshuset ligger vid korsvägen, mot väster”, svarade hon. ”Vi vill inte ha några främlingar här. Försvinn!” När hon gått förmådde varken Meribalds böner, Hunds skall eller ser Hyles förbannelser locka tillbaka henne. Det slutade med att de sov i skogen under ett skydd av flätade grenar.
Men det fanns folk på värdshuset vid korsvägen. Redan innan de nådde fram hörde Brienne ett svagt hamrande som av metall.
”En smedja”, sa ser Hyle. ”Antingen finns det en smed där eller också håller värdshusvärdens gengångare på att smida en ny järndrake.” Han satte hälarna i hästen. ”Jag hoppas det också finns en kock som går igen. En knaperstekt kyckling skulle få världen på rätt köl.”
Gårdsplanen var en enda stor brun lervälling som fick det att klafsa om hästarnas hovar. Ljudet av metall lät högre här och bortom stallet, bakom en oxkärra med trasigt hjul, såg Brienne den röda glöden från smedjan. Hon kunde se hästar i stallet också och en liten pojke gungade i en väderbiten galges rostiga kedjor. Fyra flickor stod på verandan och betraktade honom. Den yngsta var inte äldre än två och naken. Den äldsta flickan, som kunde vara nio eller tio år gammal, stod med armarna beskyddande om den lilla. ”Flickor”, ropade ser Hyle, ”spring och hämta er mor.”
Pojken släppte kedjan och störtade i väg mot stallet. De fyra flickorna skruvade på sig. Efter en stund sa en: ”Vi har ingen mor”, och en annan tillade: ”Jag hade en, men hon blev dödad.” Den äldsta såg till att hon hade den lilla bakom sig och klev fram. ”Vad är ni för ena?” frågade hon.
”Hederliga vägfarande som söker husrum. Jag heter Brienne och det här är kaplan Meribald som är välkänd över hela flodlandet. Pojken är min väpnare, Podrick Payne, och riddaren är ser Hyle Hunt.”
Med ens upphörde hamrandet. Flickan på verandan synade dem vaksamt. ”Jag heter Willow. Vill ni ha rum för natten?”
”Rum, öl och varm mat i magen”, svarade ser Hyle Hunt och satt av. ”Är du värdshusvärdinnan?”
Hon skakade på huvudet. ”Det är min syster Jeyne, men hon är inte här. Allt vi har att äta är hästkött. Här finns inga skökor, om det är det ni är ute efter. Min syster körde i väg dem. Men vi har rum, några med fjäderbolster och de flesta med halmmadrasser.”
”Och alla har säkert löss”, sa ser Hyle.
”Har ni pengar att betala med? Silver?”
Ser Hyle skrattade. ”Silver? För en säng att sova i och lite hästkött? Försöker du råna oss, flicka?”
”Vi ska ha silver. Annars kan ni sova ute i skogen hos de döda.” Willow kastade en blick på åsnan och säckarna och byltena på dess rygg. ”Är det mat? Var har ni fått tag i den?”
”I Jungfrudammen”, sa Meribald. Hund skällde.
”Frågar du ut alla gäster på det här sättet?” undrade ser Hyle.
”Vi har inte så många gäster, inte som före kriget. Numera är det främst sparvar eller värre ute på vägarna.”
”Värre?” upprepade Brienne.
”Tjuvar och rånare”, hördes en pojkröst som kom från stallet.
Brienne vände sig om och fick se en gengångare närma sig.
Renly. Inget hammarslag mot hjärtat kunde ha drabbat henne hälften så hårt. ”Ers nåd?” flämtade hon.
”Lord?” En svart hårlock hade fallit ner över ögonen och pojken strök den bakåt. ”Jag är bara smed.”
Det är inte Renly, insåg Brienne. Renly är död. Renly dog i mina armar, en vuxen man på tjugoett år. Det här är bara en pojke. En pojke som såg ut precis som Renly första gången han kom till Tarth. Nej, yngre, och käken är fyrkantigare, ögonbrynen buskigare. Renly hade varit smärt och smidig, medan den här pojken hade en smeds kraftiga skuldror och muskulösa högerarm. Han bar ett långt läderförkläde, men under det var bröstet bart. Mörk skäggstubb täckte kinder och haka och håret var tjockt och svart och nådde nedanför öronen. Kung Renly hade haft samma kolsvarta hår, men hans hade alltid varit nytvättat och kammat. Ibland klippte han det kort och ibland lät han det hänga löst ner till axlarna eller hade det samlat i nacken med ett gyllene band om, men det var aldrig tovigt eller smutsigt. Lord Renly hade haft samma mörkblå ögon, men hans hade alltid varit varma och fulla av skratt medan den här pojkens lyste av ilska och misstänksamhet.
Det såg kaplan Meribald också. ”Vi vill er inget ont, gosse. När Masha Heddle ägde värdshuset hade hon alltid en honungskaka åt mig. Ibland lät hon mig få en säng om det inte var fullbelagt.”
”Hon är död”, upplyste pojken. ”Lejonen hängde henne.”
”Att hänga folk tycks vara traktens favoritsport”, anmärkte ser Hyle Hunt. ”Om jag hade lite mark här kunde jag plantera hampa, sälja rep och tjäna en förmögenhet.”
”Alla barnen, är de dina … syskon eller kusiner?” frågade Brienne den äldsta flickan.
”Nej.” Willow stirrade på Brienne med ett för henne välbekant sätt. ”De är bara … jag vet inte … Ibland kommer sparvarna hit med dem. Andra hittar hit själva. Om du är kvinna, varför är du klädd som man?”
Kaplan Meribald svarade. ”Lady Brienne är en sköldmö med ett uppdrag. Men just nu behöver hon en torr säng och en varm brasa, precis som vi andra. Mina gamla ben säger att det blir regn igen och det snart. Har ni rum åt oss?”
”Nej”, sa pojksmeden. ”Ja”, sa flickan.
De blängde på varandra. Så stampade Willow med foten. ”De har mat, Gendry. De små är hungriga.” Hon visslade och som genom ett trollslag dök ännu fler barn upp; trashankar med trassliga lockar som legat gömda under verandan kröp fram och i fönstren kikade flickor försiktigt ut. En del höll i armborst, spända och laddade.
”De skulle kunna kalla det Armborsthuset”, föreslog ser Hyle.
De föräldralösas hus skulle passa bättre, tänkte Brienne.
”Wat, ta hand om hästarna”, beordrade Willow. ”Lägg ifrån dig stenen, Will, de har inte kommit för att skada oss. Tansy, Pate, hämta ved till brasan. Jon Penny, hjälp kaplanen med byltena. Jag ska visa dem några rum.”
De tog tre rum i fil, alla utrustade med fjäderbolster, potta och fönster. Briennes rum hade även härd. Hon betalade ytterligare några slantar för ved. ”Ska jag sova i ert rum eller ser Hyles?” frågade Podrick. ”Du kan sova hos mig.” Dagen därpå tänkte hon ta med sig Podrick och ge sig av på egen hand. Kaplan Meribald skulle till Nutten, Flodkröken och Harroway, men Brienne såg ingen mening med att följa med honom längre. Han hade Hund som sällskap och abboten hade övertygat henne om att hon inte skulle finna Sansa längs Treudden. ”Jag tänker stiga upp före soluppgången medan ser Hyle sover.” Brienne hade inte förlåtit honom för vad som hände på Höggården, och precis som Hunt själv sagt hade han inte svurit någon ed vad gällde Sansa.
”Vart ska vi, ser? Min dam, menar jag.”
Det hade Brienne inget svar på. De hade bokstavligt talat kommit till korsvägen, den plats där kungsvägen, flodvägen och bergsvägen möttes. Bergsvägen skulle föra dem österut genom bergen till Arryndalen där lady Sansas moster hade styrt fram till sin död. Flodvägen ledde västerut längs Röda floden till Flodvattnet och Sansas mors farbror som var belägrad men i livet. Eller också kunde de rida kungsvägen norrut, förbi Tvillingborgarna och genom Näset med dess kärr och träskmarker. Om hon kunde ta sig förbi Cailins vallgrav och dem som höll det nu skulle kungsvägen föra dem ända till Vinterhed.
Eller också kan jag ta kungsvägen söderut, tänkte Brienne. Jag kan återvända till Kungshamn med svansen mellan benen, erkänna mitt misslyckande för ser Jaime, lämna tillbaka svärdet och leta upp ett skepp som ska till Tarth, så som abboten föreslog. Tanken kändes bitter, men samtidigt längtade hon hem till Skymningsslottet och fadern. Hon undrade också om Jaime skulle trösta henne om hon grät mot hans axel. Det var väl vad män ville ha, svaga hjälplösa kvinnor som de måste beskydda?
”Ser? Min dam? Jag frågade vart vi skulle?”
”Ner till skänkrummet och kvällsmaten.”
Skänkrummet vimlade av barn. Brienne försökte räkna dem, men de stod inte stilla ens för en sekund. Hon räknade några två eller tre gånger och andra inte alls, så hon gav upp. De hade skjutit ihop borden i tre långa rader och de äldre pojkarna släpade in bänkar. Äldre här betydde tio eller tolv år. Gendry var nästan en vuxen man, men det var Willow som röt order som om hon vore drottning i sitt slott och de andra barnen var hennes tjänare.
Om hon vore högättad skulle det falla sig naturligt för henne att ge order och för dem att lyda. Brienne undrade om Willow kunde vara någon annan än den hon utgav sig för. Flickan var för ung och alldaglig för att vara Sansa Stark, men hon var lika gammal som Arya och lady Catelyn hade sagt att hon inte var på långt när lika vacker som systern. Brunt hår, bruna ögon, mager … kunde det vara hon? Arya Stark hade brunt hår, mindes Brienne, men hon var inte säker på ögonfärgen. Kunde det vara så att hon trots allt inte hade dött i Saltpannan?
Utomhus började det skymma. I skänkrummet tände Willow fyra talgljus och befallde flickorna att lägga mer ved på elden. Pojkarna hjälpte Podrick Payne att lasta av åsnan och bar in klippfisk, lammkött, grönsaker, nötter och stora ostar medan kaplan Meribald gick ut i köket för att koka gröt. ”Mina apelsiner är tyvärr slut och jag får nog inte se fler förrän till våren”, sa han till en liten pojke. ”Har du någonsin ätit en apelsin, gosse? Kramat en och sugit i dig den söta saften?” Då pojken skakade på huvudet rufsade kaplanen honom i håret. ”När det blir vår ska jag ge dig en om du är snäll och hjälper mig att röra i gröten.”
Ser Hyle drog av sig stövlarna för att värma fötterna vid brasan. Då Brienne satte sig bredvid honom nickade han mot andra änden av rummet. ”Det finns blodfläckar på golvet där Hund nosar. Golvet är skrubbat, men blodet har sugits upp av träet och går inte att få bort.”
”Det här är värdshuset där Sandor Clegane dödade tre av sin brors män”, påminde hon.
”Det är riktigt”, instämde Hunt, ”men vem kan säga att de var de första att dö här … eller att de blir de sista.”
”Är ni rädd för några få barnungar?”
”Fyra är få, tio skulle vara många, och det här är en kakofoni. Barn borde kläs i lindor och hängas på väggen tills flickorna får bröst och pojkarna är gamla nog att raka sig.”
”Jag tycker synd om dem. Alla har förlorat sina föräldrar. En del har sett dem bli dräpta.”
Hunt himlade med ögonen. ”Jag glömde att jag talade med en kvinna. Ert hjärta är tydligen vekt ändå. Någonstans innerst inne i vår svärdsjänta döljer sig en presumtiv mor. Det ni vill ha är ett sött litet barn som suger på tutten.” Ser Hyle flinade. ”Men till det behöver ni en karl, helst en äkta make. Varför inte mig?”
”Om ni fortfarande hoppas vinna det där vadet …”
”Det jag vill vinna är er, lord Selwyns enda levande barn. Jag vet män som har gift sig med svagsinta idioter och spädbarn för att få gods värda tiondelen av Tarth. Jag är inte Renly Baratheon, det medges, men jag har den fördelen att jag lever. En del säger att det är mitt enda företräde. Ett äktenskap skulle gagna oss båda. Landområden för mig och ett slott fullt av barn för er.” Han pekade på dem. ”Jag kan försäkra att jag är potent. Jag har avlat minst en oäkting som jag känner till. Men oroa er inte, jag ska inte påtvinga er henne. Sist jag besökte henne hällde hennes mor en gryta med soppa över mig.”
En rodnad kröp uppför Briennes hals. ”Min far är bara femtiofyra. Inte för gammal för att gifta om sig och få en son med en ny hustru.”
”Det är en risk. Om er far gifter om sig och om hans brud är fruktsam och om barnet är en pojke. Jag har slagit vad med sämre odds.”
”Och förlorat dem. Försök med någon annan, ser.”
”Så talar en jungfru som aldrig har försökt, men när ni väl har gjort det kommer ni att tycka annorlunda. I mörkret är ni lika vacker som någon annan kvinna. Era läppar är som gjorda för kyssar.”
”Det är bara läppar”, sa Brienne, ”och alla är likadana.”
”Alla läppar är gjorda för kyssar”, instämde Hunt. ”Lämna dörren till ert rum öppen i natt så ska jag krypa ner i sängen hos er och bevisa sanningen i vad jag har sagt.”
”Om ni gör det är ni eunuck när ni går.” Brienne reste sig och gick därifrån.
Kaplan Meribald frågade om han fick läsa bordsbön och låtsades inte om den lilla flickan som kröp naken över bordet. ”Ja”, svarade Willow och ryckte åt sig tultan innan hon nådde gröten. Så de böjde ner huvudena och tackade Fadern och Modern för sitt dagliga bröd … alla utom den svarthårige pojken från smedjan som lade armarna i kors och ilsket glodde på de andra som bad. Brienne var inte den enda som märkte det. Efter bönen tittade kaplan Meribald tvärs över bordet och frågade: ”Älskar du inte gudarna, min son?”
”Inte era gudar.” Gendry reste sig tvärt. ”Jag har arbete att sköta.” Han stegade ut utan mat.
”Finns det någon annan gud han älskar?” frågade Hyle Hunt.
”Ljusets herre”, pep en mager pojke i sexårsåldern.
Willow slog till honom med träsleven. ”Ben stormun, det finns mat. Du ska äta och inte besvära gästerna med struntprat.”
Barnen kastade sig över kvällsmaten likt vargar över ett sårat rådjur, slogs om klippfisken, slet kornbrödet i bitar och smetade ner sig med gröt. Till och med den enorma osten var snart uppäten. Brienne nöjde sig med fisk, bröd och morötter medan kaplan Meribald gav Hund dubbelt så mycket som han själv åt. Utomhus började det regna. Inomhus sprakade elden och skänkrummet genljöd av tuggande och av att Willow smällde till barnen med sleven. ”En dag blir den flickan en förfärlig hustru till en stackars karl”, anmärkte ser Hyle. ”Förmodligen till lärlingen.”
”Någon borde gå ut med lite mat till honom innan allt tar slut”, sa Brienne.
”Ni är någon.”
Hon svepte in en bit ost, ett stycke bröd, ett torkat äpple och två bitar stekt klippfisk i ett tygstycke. När Podrick reste sig för att följa med sa hon åt honom att sitta ner igen och äta. ”Jag blir inte borta länge.”
Regnet vräkte ner på gårdsplanen och Brienne täckte över matpaketet med manteln. Några av hästarna gnäggade då hon gick förbi stallet. De är också hungriga.
Gendry stod vid ässjan, barbröstad under läderförklädet, och han bankade på ett svärd som om han önskade att det vore en fiende. Hon betraktade honom en stund. Han har Renlys ögon och Renlys hår men inte hans benstomme. Lord Renly var snarare vig än muskulös, inte som sin bror Robert som var känd för sin styrka.
Det var först när Gendry avbröt sig för att torka svetten ur pannan som han fick se henne stå där. ”Vad vill du?”
”Jag har med mig mat åt dig.” Hon vecklade upp tyget.
”Om jag hade velat ha mat skulle jag ha ätit.”
”En smed behöver äta för att hålla sig stark.”
”Är du min mor?”
”Nej.” Hon lade maten på en bänk. ”Vem var din mor?”
”Vad angår det dig?”
”Du är född i Kungshamn.” Han sätt att tala gjorde henne säker på den saken.
”Jag och många andra.” Han stack ner svärdet i en tunna med regnvatten för att kyla det. Det fräste om det heta stålet.
”Hur gammal är du?” frågade Brienne. ”Lever din mor? Och din far, vem var det?”
”Du frågar för mycket.” Han lade ifrån sig svärdet. ”Min mor är död och jag har aldrig träffat min far.”
”Du är en oäkting.”
Han tog det som en förolämpning. ”Jag är riddare. Svärdet ska bli mitt när det är klart.”
Vad gjorde en riddare i en smedja? ”Du har svart hår och blå ögon och är född i skuggan av Röda slottet. Har ingen någonsin sagt något om ditt ansikte?”
”Vad är det för fel på mitt ansikte? Det är inte lika fult som ditt.”
”I Kungshamn måste du ha sett kung Robert.”
Han ryckte på axlarna. ”Ibland. På avstånd på torneringar. En gång i Baelors katedral. Guldmantlarna föste oss åt sidan så att han kunde komma förbi. En annan gång lekte jag nära Dyporten då han kom tillbaka från en jakt. Han var så berusad att han nästan red omkull mig. En stor fet fyllbult var han, men en bättre kung än sönerna.”
De är inte hans söner. Stannis talade sanning den där dagen han träffade Renly. Joffrey och Tommen var inte Roberts söner, men den här pojken … ”Hör på mig”, började Brienne. Så hörde hon Hund skälla, högt och ursinnigt. ”Det kommer någon.”
”Vänner”, sa Gendry obekymrat.
”Vad för sorts vänner?” Brienne gick fram till dörren och kikade ut i regnet.
Han ryckte på axlarna. ”Du får snart träffa dem.”
Jag kanske inte vill träffa dem, tänkte Brienne då de första ryttarna kom ridande genom vattenpölarna på gårdsplanen. Vid sidan av regnets strilande och Hunds skall kunde hon höra det svaga klirret av svärd och brynjor som doldes av deras slitna mantlar. Hon räknade dem. Två, fyra, sex, sju. Några verkade vara sårade, att döma av hur de satt i sadeln. Den siste var en riktig bjässe, dubbelt så stor som någon av de andra. Hästen var sprängd och blodig och vacklade under hans tyngd. Alla ryttarna utom han hade fällt upp huvorna för att skydda sig mot det piskande regnet. Ansiktet var brett, hårlöst och vitt och de runda kinderna var täckta av vätskande sår.
Brienne drog häftigt efter andan och drog Edshållaren. De är för många, tänkte hon förskräckt, de är för många. ”Gendry”, sa hon med låg röst, ”du behöver svärd och brynja. Det här är inte dina vänner, de är ingens vänner.”
”Vad pratar du om?” Pojken kom och ställde sig bredvid henne med hammaren i handen.
Det blixtrade i söder samtidigt som ryttarna svingade sig av hästarna och för en kort sekund förbyttes mörkret i ljus. En yxa glimmade silveraktigt blå, det skimrade om plåt och stål och under den mörka huvan på den förste ryttaren såg Brienne en skymt av ett morrande hundhuvud av järn och rader av ståltänder.
Gendry såg det också. ”Han.”
”Inte han, hans hjälm.” Brienne försökte hålla rädslan borta från rösten, men hon var alldeles torr i munnen. Hon trodde att hon visste vem som bar Blodhundens hjälm. Barnen, tänkte hon.
Dörren till värdshuset slogs upp. Willow steg ut i regnet med ett armborst i händerna. Flickan skrek åt ryttarna, men en åskknall dränkte hennes ord. Då den avtog hörde Brienne karlen i Blodhundens hjälm säga: ”Om du skjuter en pil mot mig ska jag sticka upp armborstet i fittan på dig och knulla dig med det. Sedan ska jag sticka ut ögonen på dig och tvinga dig att äta upp dem.” Raseriet i karlens röst fick Willow att darrande ta ett kliv bakåt.
Sju, tänkte Brienne förtvivlat. Hon hade inte en chans mot sju, det visste hon. Ingen chans och inget val.
Med Edshållaren i handen steg hon ut i regnet. ”Låt henne vara! Om ni vill våldta någon får ni försöka med mig.”
De fredlösa vände sig om. En skrattade och en annan sa någonting på ett språk som Brienne inte förstod. Den väldige med det breda vita ansiktet väste illvilligt. Karlen i Blodhundens hjälm började skratta. ”Du är till och med fulare än jag mindes. Jag skulle hellre våldta din häst.”
”Hästar är vad vi vill ha”, sa en av de sårade männen, ”utvilade hästar och mat. Vi har folk som jagar oss. Ge oss era hästar, så ger vi oss av. Vi ska inte skada er.”
”Glöm det!” Mannen i Blodhundens hjälm ryckte åt sig en stridsyxa från sadeln. ”Jag vill hugga benen av henne, så kan hon stå på stumparna och se på medan jag knullar flickan med armborstet.”
”Med vad då?” undrade Brienne hånfullt. ”Shagwell sa att de tog mandomen samtidigt med näsan.”
Avsikten var att provocera honom, och det lyckades hon med. Bölande förbannelser kom han emot henne, och det stänkte svart vatten om honom då han gick till anfall. De andra drog sig lite tillbaka för att titta på, vilket var just vad hon hade hoppats på. Brienne stod blickstilla och väntade. Det var mörkt på gårdsplanen och inte så lätt att se var man satte fötterna. Det är bättre att låta honom komma till mig. Om gudarna är goda och står mig bi halkar han i leran och faller.
Så goda var inte gudarna, men svärdet stod henne bi. Fem steg, fyra steg, nu, räknade Brienne och parerade hans hugg med Edshållaren. Stål brakade mot stål då hennes klinga skar igenom hans paltor och slet sönder brynjan samtidigt som yxan kom farande emot henne. Hon hoppade åt sidan, högg mot hans bröst och hoppade undan igen.
Han följde efter, stapplande och blödande och vrålande av raseri. ”Hora!” gastade han. ”Missfoster! Jag ska ge dig till hundarna, ditt förbannade åkerspöke!” Yxan virvlade runt i mordiska bågar, en brutal svart skugga som förvandlades till silver var gång det blixtrade. Brienne hade ingen sköld att avvärja huggen med. Det enda hon kunde göra var att backa undan för honom, hoppa hit och dit då yxhuvudet kom emot henne. En gång halkade hon i leran och var nära att falla, men på något sätt återfick hon balansen. Men den gången träffade yxan hennes vänsteraxel och lämnade efter sig en skärande smärta. ”Du har satmaran!” ropade en av de andra.
Hon var lättad över att de tittade på och inte blandade sig i. Hon kunde inte slåss mot sju, inte ensam, inte ens om en eller två av dem var sårade. Gamle ser Goodwin hade länge legat i sin grav, ändå kunde hon höra honom viska i sitt öra. Männen kommer alltid att underskatta dig, sa han, och stoltheten får dem att vilja besegra dig snabbt, för att det inte ska sägas att en kvinna bjöd dem hårt motstånd. Låt dem göra slut på sina krafter i rasande anfall medan du bevarar dina. Vänta och avvakta, flicka, vänta och avvakta. Och det gjorde hon, rörde sig i sidled, bakåt och sedan i sidled igen, högg mot hans ansikte, ben och armar. Hans hugg blev långsammare då yxan blev tyngre. Brienne tvingade honom att vända sig så att han fick regnet i ögonen och tog två snabba steg tillbaka. Vrålande förbannelser höjde han yxan och kom efter henne, men ena foten halkade i leran …
… och hon mötte hans hugg med bägge händerna om svärdsfästet. Det besinningslösa utfallet placerade honom i precis rätt position och Edshållaren skar genom tyg, brynja, läder, ännu mer tyg, trängde djupt in i magen och skrapade mot revbenen innan den kom ut genom ryggen. Yxan föll ur kraftlösa fingrar samtidigt som de brakade ihop och Briennes ansikte trycktes mot hjälmen med det morrande hundhuvudet. Hon kände den kalla våta metallen mot kinden. Regnet forsade nedför stålet och när det blixtrade igen såg hon smärta, rädsla och klentro genom ögonspringorna. ”Safirer”, viskade hon samtidigt som hon vred om klingan. Han riste till och föll ihop över henne och med ens var det ett lik som omfamnade henne i det svarta regnet. Hon tog ett steg tillbaka och lät honom falla …
… och Biter kastade sig skrikande över henne likt en lavin av vått ylle och mjölkvitt kött. Han lyfte upp Brienne och vräkte omkull henne på marken. Hon landade i en vattenpöl med ett plask som fick vattnet att tränga in i näsa och ögon. Luften gick ur henne och hon slog huvudet i en sten. ”Nej”, var allt hon hann säga innan han låg ovanpå henne och pressade ner henne i leran med sin tyngd. Han hade ena handen i hennes hår och drog huvudet bakåt. Den andra trevade efter halsen. Hon hade tappat Edshållaren och hade bara händerna att försvara sig med, men när hon körde knytnäven i ansiktet på honom var det som att slå på en boll av våt vit deg. Han väste åt henne.
Hon slog honom, gång på gång på gång, körde sin knutna näve i ögat på honom, men han tycktes inte känna slagen. Hon klöste honom på handlederna, men hans grepp hårdnade bara trots att blodet rann om honom. Han krossade henne, kvävde henne. Hon bankade på hans axlar för att få bort honom, men han var stark som en häst, omöjlig att flytta. När hon försökte knäa honom i skrevet lyckades hon bara köra knäet i hans mage. Grymtande slet Biter loss en handfull av hennes hår.
Min dolk. Desperat klamrade Brienne sig fast vid tanken. Hon förde handen nedåt, rös till när fingrarna kände hans äckliga feta hull, fortsatte att treva tills hon fann fästet. Biter hade bägge händerna om hennes hals och började dunka hennes huvud i marken. Det blixtrade till igen, den här gången inne i hennes skalle, ändå slöts fingrarna om dolken och drog den ur slidan. Eftersom han låg ovanpå henne kunde hon inte höja bladet för att genomborra honom, så hon drog det hårt över hans mage. Något varmt och vått forsade mellan fingrarna. Biter väste åter, högre än tidigare, och släppte strupen så pass länge att han kunde smocka till henne i ansiktet. Hon hörde ben knäckas och kände en skärande smärta. När hon försökte hugga honom igen, ryckte han dolken ur handen på henne, satte knäet mot hennes underarm och bröt av den. Sedan tog han åter tag om huvudet och fortsatte att försöka slita av det från axlarna.
Brienne kunde höra Hund skälla, runt omkring henne skrek folk och mellan åskknallarna hörde hon stål braka mot stål. Ser Hyle, tänkte hon. Ser Hyle har gett sig in i striden. Men allt verkade så långt borta och oviktigt. Hennes värld var inte större än händerna som slöts om strupen och ansiktet som tornade upp sig ovanför. Regnet droppade från hans huva när han lutade sig närmare och hans andedräkt stank som rutten ost.
Det sved i Briennes lungor och värken i huvudet förblindade henne. Ben skrapade mot ben inuti henne. Biter gapade stort med munnen. Hon såg tänderna, gula och sneda och filade till spetsar. När de bet i hennes mjuka kind kände hon det knappt. Det var som om hon uppslukades av ett mörker. Jag kan inte dö än, sa hon sig. Det finns en sak som jag måste göra.
Biters mun var full av blod och kött. Han spottade, flinade och satte de spetsiga tänderna i hennes kind igen. Den här gången tuggade han och svalde. Han äter på mig, insåg Brienne, men hon orkade inte kämpa emot längre. Hon kände det som om hon flöt ovanför sig själv och betraktade det fasansfulla som hände som om det drabbade någon annan kvinna, någon idiotisk flicka som trodde att hon var riddare. Det är snart slut, intalade hon sig, och då spelar det ingen roll om han äter mig. Biter kastade huvudet bakåt och öppnade munnen igen, tjöt och stack ut tungan åt henne. Den var spetsig, dröp av blod och var längre än någon tunga borde vara. Den gled ur munnen på honom, längre och längre ut, röd, våt och glänsande och den var gräslig att se, oanständig. Hans tunga är säkert tre decimeter, tänkte Brienne alldeles innan mörkret uppslukade henne. Den ser nästan ut som ett svärd.