Stormäster Pycelle hade varit gammal så länge hon hade känt honom, men på de tre senaste dygnen tycktes han ha åldrats ytterligare hundra år. Det tog honom en evighet att böja sitt knarrande knä för henne och sedan lyckades han inte resa sig igen. Ser Osmund ryckte upp honom på fötter.
Cersei betraktade honom ogillande. ”Lord Qyburn har informerat mig om att lord Gyles har hostat färdigt.”
”Ja, ers höghet. Jag gjorde mitt bästa för att underlätta döden för honom.”
”Gjorde ni?” Drottningen vände sig till lady Merryweather. ”Jag sa att jag ville ha Rosby i livet, eller hur?”
”Det gjorde ni, ers höghet.”
”Ser Osmund, vad minns ni av samtalet?”
”Ni befallde stormäster Pycelle att rädda honom, ers höghet. Det hörde vi allihop.”
Pycelles mun öppnades och stängdes. ”Ers höghet måste veta att jag gjorde allt jag kunde för den stackaren.”
”Som ni gjorde för Joffrey? Och hans far, min älskade make? Robert var en av de starkaste männen i de sju konungarikena och ändå förlorade ni honom till ett vildsvin. Och låt oss inte glömma Jon Arryn. Ni skulle väl ha dödat Ned Stark med om jag hade låtit er behålla honom ett tag till. Säg mig, mäster, var det i Citadellet ni lärde er att vrida era händer och komma med ursäkter?”
Tonfallet fick den gamle att rycka till. ”Ingen kunde ha gjort mer, ers höghet. Jag … jag har alltid tjänat troget.”
”När ni rådde kung Aerys att öppna portarna då min fars armé närmade sig, var det er uppfattning om trogen tjänst?”
”Det … jag missbedömde …”
”Var det ett gott råd?”
”Ers höghet måste väl veta …”
”Vad jag vet är att när min son blev förgiftad var ni till mindre nytta än Månpojken. Vad jag vet är att kronan är i desperat behov av guld och att vår kassaförvaltare är död.”
Den gamle narren tog fasta på det. ”Jag … jag ska göra en lista över män som är lämpliga att ta lord Gyles plats i lilla rådet.”
”En lista.” Hans förmätenhet roade Cersei. ”Jag kan mycket väl föreställa mig vad för sorts lista ni kommer att ge mig. Gamlingar och snikna idioter och Garth den fete.” Munnen hårdnade. ”Ni har umgåtts mycket med lady Margaery på sistone.”
”Ja. Ja, jag … Drottning Margaery har varit djupt bekymrad för ser Loras skull. Jag håller hennes höghet med sömndrycker och … andra sorters dekokter.”
”Jag förstår. Säg mig, var det vår lilla drottning som befallde er att döda lord Gyles?”
”D-döda?” Stormäster Pycelles ögon blev stora som kokta ägg. ”Ers höghet kan inte tro … det var hostan, vid alla gudar, jag … hennes höghet skulle aldrig … hon hyste inget agg mot lord Gyles, varför skulle drottning Margaery vilja se honom …”
”… död? Varför, jo för att få in ännu en ros i Tommens lilla råd. Är ni blind eller köpt? Rosby stod i vägen för henne, så hon lade honom i graven. Med er hjälp.”
”Ers höghet, jag svär, lord Gyles dog av sin hosta.” Munnen darrade. ”Min lojalitet har alltid varit mot kronan, mot riket … m-mot huset Lannister.”
I den ordningen? Det gick nästan att ta på Pycelles rädsla. Han är mogen. Dags att krama frukten och smaka på saften. ”Om ni är så trogen som ni påstår, varför ljuger ni då för mig? Försök inte förneka det. Ni började fjäska för jungfru Margaery innan ser Loras seglade till Draksten, så bespara mig ytterligare osanningar om att ni bara vill trösta vår svärdotter i sorgen. Vad för er till Jungfruvalvet så ofta? Inte kan det väl vara Margaerys andefattiga konversationskonst? Uppvaktar ni hennes koppärriga guvernant? Leker ni med lilla lady Bulwer? Eller spionerar ni på mig för hennes räkning?”
”Jag … jag lyder. En mästare svär en ed att tjäna …”
”En stormästare svär att tjäna riket.”
”Ers höghet, hon … hon är drottningen …”
”Jag är drottningen.”
”Jag menade … hon är kungens hustru och …”
”Jag vet vem hon är. Vad jag vill veta är varför hon behöver er. Är min svärdotter sjuk?”
”Sjuk?” Den gamle drog i det han kallade skägg, de tunna vita testarna som växte i de dinglande vecken under hakan. ”I-inte sjuk precis, ers höghet. Mina eder förbjuder mig att avslöja …”
”Era eder blir till liten tröst i de svarta cellerna”, varnade hon. ”Jag vill höra sanningen, annars ska ni få bära kedjor.”
Pycelle föll ihop på knä. ”Jag bönfaller er … jag var er fars man och er vän i frågan om lord Arryn. Jag skulle inte överleva fängelsehålorna, inte en gång till.”
”Varför skickar Margaery efter er?”
”Hon önskar … hon … hon …”
”Säg det!”
Han kröp ihop. ”Månte”, viskade han. ”Månte, för …”
”Jag vet vad månte är till för.” Där har vi det. ”Res er och försök minnas hur det var att vara man.” Pycelle kämpade för att ta sig upp, men det tog honom så lång tid att hon var tvungen att be Osmund Kittelsvart hjälpa honom. ”Beträffande lord Gyles, så kommer säkert Fadern i himlen att döma honom rättvist. Han lämnade inga barn?”
”Inga egna barn, men det finns en myndling …”
”… inte av hans blod.” Cersei avfärdade den lilla olägenheten med en handviftning. ”Gyles visste att vi var i starkt behov av guld och säkert berättade han för er om sin önskan att lämna alla sina landområden och sin förmögenhet till Tommen.” Rosbys guld skulle fylla på kassakistorna och Rosbys väldiga egendomar och slott kunde ges till någon av hennes lojala män som belöning för trogen tjänst. Lord Vatten, kanske. Aurane hade antytt att han behövde ett säte; hans lordvärdighet var bara en innehållslös hedersbetygelse. Cersei visste att han hoppades på Draksten, men där siktade han för högt. Rosby passade bättre för en person av hans börd och ställning.
”Lord Gyles älskade hans höghet av hela sitt hjärta”, sa Pycelle, ”men … hans myndling …”
”… förstår säkert när han får höra er berätta om lord Gyles sista önskan. Gå, och se till att det blir gjort.”
”Om det behagar ers höghet.” I sin brådska att komma därifrån var stormäster Pycelle nära att snava på sin egen ämbetsdräkt.
Lady Merryweather stängde dörren efter honom. ”Månte”, sa hon och vände sig mot drottningen. ”Så dumt av henne. Varför ta en sådan risk?”
”Den lilla drottningen har begär som Tommen ännu är för ung att tillfredsställa.” Det var alltid en fara när en vuxen kvinna gifte sig med ett barn. Och den var ännu större när kvinnan var änka. Hon hävdar visserligen att Renly aldrig rörde henne, men det tror jag inte på. Kvinnor drack bara månte av ett enda skäl och jungfrur hade inget behov alls av det. ”Min son är bedragen, Margaery har en älskare och det är högförräderi, straffbart med döden.” Hon kunde bara hoppas att Mace Tyrells rynkiga gamla häxa till mor fick leva tillräckligt länge för att vara med om rättegången. Genom att kräva att Tommen och Margaery skulle gifta sig omgående hade lady Olenna dömt sin älskade ros till döden. ”Jaime tog med sig ser Ilyn Payne, så jag antar att vi måste hitta en ny skarprättare som kan hugga av hennes huvud.”
”Jag kan göra det”, erbjöd sig Osmund Kittelsvart med ett sorglöst leende. ”Margaery har en söt liten hals och ett riktigt vasst svärd skär igenom den med ett enda hugg.”
”Ja”, instämde Taena, ”men ätten Tyrell har en armé vid Stormens ände och en annan i Jungfrudammen. Deras svärd är också vassa.”
Jag drunknar i rosor. Det var högst irriterande. Och hon behövde Mace Tyrell även om hon gott kunde klara sig utan hans dotter. Åtminstone fram till dess att Stannis är besegrad. Då behöver jag ingen av dem. Men hur skulle hon kunna göra sig av med dottern utan att förlora fadern? ”Högförräderi är högförräderi”, sa hon, ”men vi måste ha bevis, något mer påtagligt än månte. Om vi skaffar bevis för att hon är otrogen måste till och med hennes far fördöma henne, annars blir hennes skam även hans.”
Kittelsvart drog i skägget. ”Vi måste ta dem på bar gärning.”
”Hur? Qyburn har henne under uppsikt både dag och natt. Hennes tjänstefolk tar mina pengar men har inget att komma med. Ingen har sett den här älskaren. De som lyssnar utanför hennes dörr hör sång, skratt och skvaller men inget av värde.”
”Margaery är för listig för att bli fast så lätt”, sa lady Merryweather. ”Sällskapsdamerna är hennes slottsmurar. De sover hos henne, klär henne, ber, läser och syr med henne. När hon inte idkar falkjakt eller är ute och rider leker hon ’kom in i mitt slott’ med lilla Alysanne Bulwer. Och så snart det finns män i närheten är mamsell Nysterica där eller hennes unga släktingar.”
”Men hon måste väl skicka bort dem någon gång”, envisades drottningen. Hon slogs av en tanke. ”Såvida de inte är i maskopi med henne, inte alla kanske, men några.”
”Megga, Alla och Elinor?” Taena lät tvivlande. ”Alla tre är yngre än den lilla drottningen och oskyldigare.”
”Lättfärdiga stycken klädda i jungfruligt vitt. Det gör bara deras synder än mer chockerande. Deras namn ska höljas i skam.” Med ens kunde drottningen nästan se det för sig. ”Taena, din make är min riksdrots. Ni måste supera med mig i kväll, båda två.” Hon ville ha det här snabbt avklarat, innan Margaery fick för sig att återvända till Höggården eller segla till Draksten för att vara hos brodern som låg för döden. ”Jag ska befalla kockarna att steka ett vildsvin åt oss. Och vi måste naturligtvis ha musik för att underlätta matsmältningen.”
Taena fattade genast. ”Musik. Exakt.”
”Gå och säg åt er make och se till att trubaduren vidtalas”, uppmanade Cersei. ”Ser Osmund, ni kan stanna. Vi har mycket att diskutera. Jag behöver även Qyburn.”
Sorgligt nog kunde köket inte trolla fram något vildsvin och det fanns inte tid att skicka ut jägare. I stället slaktade kockarna en sugga och serverade dem honungsglaserad skinka späckad med kryddnejlikor och torkade körsbär. Det var inte vad Cersei ville ha, men hon fick nöja sig med det. Efter det fick de ugnsstekta äpplen och en stark vitmögelost. Lady Taena lät sig väl smaka men inte Orton Merryweather, vars runda ansikte var rödflammigt och blekt från soppan till osten. Han drack mycket och sneglade hela tiden på trubaduren.
”Det var tråkigt det här med lord Gyles”, sa Cersei slutligen. ”Men ingen av oss lär väl sakna hans hostande.”
”Nej, knappast.”
”Vi behöver en ny kassaförvaltare. Om det inte vore så oroligt i Arryndalen skulle jag kalla tillbaka Petyr Baelish, men … Jag funderar på att låta ser Harys prova på ämbetet. Han kan inte sköta det sämre än Gyles och han hostar i alla fall inte.”
”Ser Harys är kungens hand”, sa Taena.
Ser Harys är gisslan och ingen vidare bra sådan. ”Det är på tiden att Tommen får en kraftfullare hand.”
Lord Orton höjde blicken från vinbägaren. ”Kraftfullare, absolut.” Han tvekade. ”Vem …?”
”Ni, ers nåd. Ni har det i blodet. Er farfar tog min egen fars plats som hand till Aerys.” Att ersätta Tywin Lannister med Owen Merryweather hade varit detsamma som att byta ut en stridshäst mot en åsna, men Owen hade varit gammal och skröplig då Aerys utsåg honom, älskvärd men ineffektiv. Hans sonson var yngre och … Tja, han har en stark hustru. Det var synd att inte Taena kunde tjäna som hand. Hon var tre gånger så klipsk som sin make och dessutom roligare. Men hon var också kvinna och från Myr, så Orton fick duga. ”Jag tvivlar inte ett ögonblick på att ni är duktigare än ser Harys.” Innehållet i min potta är duktigare än ser Harys. ”Vill ni bli kungens hand?”
”Jag … ja, naturligtvis. Det är en stor ära, ers höghet.”
En större ära än du förtjänar. ”Ni har tjänat mig väl som riksdrots, ers nåd, och ska fortsätta att göra det i dessa … svåra tider som ligger framför oss.” När drottningen såg att Merryweather hade begripit vad hon menade vände hon sig mot trubaduren och log. ”Och ni måste också bli belönad för de vackra ballader ni har spelat för oss medan vi åt. Gudarna har skänkt er en gåva.”
Trubaduren bugade. ”Det är vänligt av ers höghet att säga så.”
”Det är inte vänlighet”, sa Cersei, ”utan sanningen. Taena har berättat att ni kallas Blå barden.”
”Det gör jag, ers höghet.” Trubadurens stövlar var av mjukt blått kalvskinn, byxorna av fint blått ylle och tunikan av ljusblått siden med infällningar av glänsande blå satin. Han hade till och med färgat håret blått, på tyroshiskt manér. Det var långt och lockigt och nådde ner till axlarna och det luktade som om han hade tvättat det i rosenvatten. Från blå rosor förmodligen. Men tänderna är åtminstone vita. De var snygga, inte det minsta ojämna.
”Har ni inget annat namn?”
En svag rodnad syntes på kinderna. ”Som pojke kallades jag Wat. Ett bra namn för en bonddräng men inte lika passande på en trubadur.”
Blue barden hade samma färg på ögonen som Robert, och bara därför avskydde hon honom. ”Det är lätt att förstå varför ni är lady Margaerys favorit.”
”Ers höghet är alltför vänlig. Hon säger att jag behagar henne.”
”Det är jag säker på. Får jag se på lutan?”
”Självfallet, ers höghet.” Under artigheten kunde man ana att han var illa till mods, men han räckte henne lutan. Man säger inte nej till en drottning.
Cersei knäppte på en sträng och log åt ljudet. ”Både ljuvt och sorgset, precis som kärleken. Säg mig, Wat … första gången ni lägrade Margaery, var det innan hon gifte sig med min son eller efter?”
Först tycktes han inte förstå. När han gjorde det blev ögonen stora som tefat. ”Ers höghet har blivit felunderrättad. Jag svär på att jag aldrig …”
”Lögnare!” Cersei drämde lutan i ansiktet på trubaduren så hårt att det målade träet exploderade i flisor. ”Lord Orton, kalla på mina vakter och för det här kräket till fängelsehålorna.”
Orton Merryweathers ansikte var svettigt av rädsla. ”Vilken … skändlighet … han har förfört drottningen.”
”Jag befarar att det var tvärtom, men han är ändå en förrädare. Låt honom sjunga för Qyburn.”
Blå barden blev alldeles vit i ansiktet. ”Nej.” Blodet rann från läppen där lutan hade sargat den. ”Jag har aldrig …” Då Merryweather grep honom i armen skrek han: ”Barmhärtiga moder, nej!”
”Jag är inte er mor”, sa Cersei.
Men i de svarta cellerna fick de inte ur honom något annat än förnekelser, böner och vädjanden om barmhärtighet. Inom kort strömmade blodet nedför hakan från alla krossade tänder och han kissade ner sina mörkblå byxor tre gånger, men ändå framhärdade karlen med sina lögner. ”Kan vi ha fel trubadur?” frågade Cersei.
”Allt är möjligt, ers höghet. Oroa er inte, karlen kommer att erkänna innan natten är slut.” Nere i fängelsehålorna bar Qyburn grovt kläde och en smeds läderförkläde. Till Blå barden sa han: ”Jag är ledsen att vakterna behandlade er omilt. De vet inte mycket om artighet.” Rösten var vänlig och bekymrad. ”Allt vi vill ha är sanningen.”
”Jag har ju berättat sanningen”, snyftade trubaduren. Järnkedjor höll fast honom mot den kalla stenmuren.
”Vi vet bättre.” Qyburn hade en rakkniv i handen och dess egg glimmade svagt i fackelskenet. Han skar sönder Blue bardens kläder tills mannen var naken så när som på de höga blå stövlarna. Håret mellan benen var brunt, noterade Cersei roat. ”Berätta hur ni beredde den lilla drottningen njutning”, befallde hon.
”Jag har aldrig … jag sjöng, det var allt, jag sjöng och spelade. Hennes sällskapsdamer kan intyga det, de var alltid med oss, hennes släktingar.”
”Hur många av dem har ni gått i säng med?”
”Ingen. Jag är bara en trubadur. Snälla!”
Qyburn sa: ”Ers höghet, kanske spelade den här stackars mannen bara för Margaery medan hon hade andra älskare.”
”Nej. Snälla. Hon har aldrig … jag sjöng, jag sjöng bara.”
Lord Qyburn lät handen glida över Blå bardens bröst. ”Tar hon era bröstvårtor i munnen under kärleksakten?” Han tog den ena mellan tumme och pekfinger och vred om. ”En del män njuter av det. Deras bröstvårtor är lika känsliga som en kvinnas.” Rakkniven blixtrade till och trubaduren skrek. På bröstet syntes ett vått rött öga som grät blod. Cersei mådde illa. Helst ville hon blunda, vända sig bort, få slut på det. Men hon var drottning och det här var högförräderi. Lord Tywin skulle inte ha vänt sig bort.
Till slut hade Blå barden berättat sitt livs historia, ända från sin första namndag. Fadern hade varit tunnbindare och Wat skulle gå i hans fotspår, men som pojke upptäckte han att han var skickligare på att tillverka lutor än tunnor. När han var tolv år rymde han hemifrån och anslöt sig till några musiker som han hört på en marknad. Han hade vandrat runt halva Ödemarkerna innan han kom till Kungshamn i hopp om att finna ynnest vid hovet.
”Ynnest?” Qyburn småskrattade. ”Är det vad kvinnor kallar det numera? Jag fruktar att ni fick för mycket av det, min vän … och av fel drottning. Den riktiga står framför er.”
Ja. Cersei klandrade Margaery Tyrell för det här. Wat kunde ha levt ett långt och rikt liv, kunde ha sjungit sina ballader och lägrat svinvakterskor och torpardöttrar. Hennes intrigerande tvingade mig till det här. Hon har besudlat mig med sitt förräderi.
I gryningen var trubadurens stövlar fulla av blod och han hade berättat för dem hur Margaery brukade smeka sig själv medan hon såg sina unga släktingar bereda honom njutning med munnen. Vid andra tillfällen hade han sjungit för henne medan hon tillfredsställde sina lustar med andra älskare. ”Vilka då?” frågade drottningen och Wat namngav ser Tallad den långe, Lambert Turnberry, Jalabhar Xho, tvillingarna Redwyne, Osney Kittelsvart, Hugh Clifton och Blomriddaren.
Det misshagade henne. Hon vågade inte befläcka hjälten från Draksten. Dessutom skulle ingen som kände ser Loras tro på det. Tvillingarna Redwyne kunde inte heller vara inblandade. Utan Arbor och dess flotta skulle riket aldrig kunna bli kvitt Euron Kråkögat och hans eländiga järnmän. ”Nu rabblar ni bara upp namnen på de män ni såg i hennes gemak. Vi vill ha sanningen!”
”Sanningen.” Wat såg på henne med det blå öga som Qyburn hade låtit honom behålla. Blodet bubblade ur hålen där framtänderna hade suttit. ”Jag kanske … mindes fel.”
”Horas och Hobber hade väl ingen del i det här?”
”Nej”, medgav han, ”inte de.”
”Och jag är säker på att Margaery var noga med att dölja för brodern vad hon höll på med.”
”Det gjorde hon, det minns jag nu. En gång var jag tvungen att gömma mig under sängen när ser Loras kom på besök. Han får inte veta någonting, sa hon.”
”Jag föredrar den här sången framför den andra.” Det var säkrast att lämna de mäktiga lorderna utanför, men de andra … Ser Tallad hade varit en kringvandrande riddare, Jalabhar Xho var en landsflyktig tiggare, Clifton var den ende som tillhörde den lilla drottningens vakter. Och Osney är russinet i kakan. ”Jag är säker på att ni känner er bättre nu när ni har berättat sanningen. Och ni måste komma ihåg den när Margaery ställs inför rätta. Om ni börjar ljuga igen …”
”Det ska jag inte. Jag ska berätta sanningen. Och efter …”
”Får ni ta den svarta dräkten. Det har ni mitt ord på.” Cersei vände sig till Qyburn. ”Tvätta hans sår och lägg om dem och ge honom vallmomjölk mot smärtan.”
”Ers höghet är god.” Qyburn släppte den blodiga rakkniven i en burk med vinäger. ”Margaery kanske undrar vart hennes trubadur har tagit vägen.”
”Trubadurer kommer och går, det är de kända för.”
När Cersei hade gått uppför de mörka stentrapporna från de svarta cellerna var hon andfådd. Jag måste vila. Det var tröttsamt att få fram sanningen och hon fasade för vad som skulle komma. Jag måste vara stark. Det jag gör gör jag för Tommen och riket. Det var synd att Grodmaggie var död. Fan ta din förutsägelse, gamla häxa. Den lilla drottningen är yngre än jag, men hon har aldrig varit vackrare, och snart är hon död.
Lady Merryweather väntade i hennes sovgemak. Det var mitt i mörkaste natten, närmare gryningen än skymningen. Jocelyn och Dorcas sov men inte Taena. ”Var det hemskt?” frågade hon.
”Ni kan omöjligt förstå. Jag behöver sova, men är rädd för att drömma.”
Taena strök henne över håret. ”Det var för Tommens skull.”
”Det var det, jag vet.” Cersei rös. ”Jag är torr i halsen. Slå upp en bägare vin åt mig, är ni rar.”
”Om det behagar er. Det är allt jag vill.”
Lögnare. Hon visste vad Taena ville. Må så vara. Om kvinnan var förälskad i henne skulle det bidra till att hålla både henne och maken lojala. I en värld så full av förräderi var det värt några kyssar. Hon är inte värre än de flesta karlar och det finns ingen risk att hon gör mig gravid.
Vinet hjälpte men inte helt. ”Jag känner mig smutsig”, klagade drottningen där hon stod vid fönstret med bägaren i handen.
”Ett bad är vad ni behöver, min kära.” Lady Merryweather väckte Dorcas och Jocelyn och skickade dem efter hett vatten. Då baljan var full hjälpte hon drottningen av med kläderna, snörde upp klänningen med flinka fingrar och drog ner den över axlarna. Sedan tog hon av sig sin egen klänning och lät den falla i en hög på golvet.
De badade tillsammans; Cersei med ryggen mot Taena och hennes armar omkring sig. ”Tommen måste besparas det värsta av det här”, sa hon till den myriska kvinnan. ”Margaery går med honom till katedralen varje dag för att be gudarna göra hennes bror frisk.” Irriterande nog klängde ser Loras sig fortfarande fast vid livet. ”Han är också förtjust i hennes unga släktingar; det blir tungt för honom att förlora dem alla.”
”Alla tre kanske inte är skyldiga”, framkastade lady Merryweather. ”Det kan vara så att en av dem inte var delaktig. Om det hon såg fick henne att skämmas och må illa …”
”… skulle hon kanske kunna övertalas att vittna mot de andra. Ja, mycket bra, men vem av dem är oskyldig?”
”Alla.”
”Den blyga.”
”Hon verkar blyg, men egentligen är hon bakslug. Överlåt henne åt mig, min kära.”
”Med glädje.” Utan uppbackning skulle Blå bardens bekännelse aldrig räcka till. Trubadurer ljög trots allt för sitt uppehälle. Alla Tyrell skulle vara till stor hjälp, om Taena fick henne med på noterna. ”Ser Osney ska också bekänna. De andra måste fås att förstå att det bara är genom att erkänna som de kan förtjäna kungens förlåtelse och muren.” Jalabhar Xho skulle finna sanningen tilltalande. Hon var mindre säker på de andra, men Qyburn kunde vara övertygande …
Dagen grydde över Kungshamn då de klev ur badbaljan. Drottningens hud var vit och skrynklig. ”Stanna hos mig”, sa hon till Taena. ”Jag vill inte sova ensam.” Hon bad till och med en bön innan hon kröp ner under filtarna, besvor Modern om ljuva drömmar.
Det visade sig att hon hade talat för döva öron; gudarna lyssnade som vanligt inte. Cersei drömde att hon åter var nere i de svarta cellerna, men den här gången var det hon själv som var fastkedjad vid muren i stället för trubaduren. Hon var naken och blodet droppade från brösten för dvärgen hade slitit av bröstvårtorna med tänderna. ”Snälla rara”, bönföll hon, ”inte mina barn, skada inte mina barn.” Tyrion bara hånlog åt henne. Han var också naken, täckt av strävt svart hår som fick honom att likna en apa snarare än en man. ”Du ska se dem krönta”, sa han, ”och du ska se dem dö.” Sedan tog han hennes blödande bröst i munnen och började suga och smärtan skar genom henne likt en kniv.
Hon vaknade rysande i Taenas armar. ”En mardröm”, förklarade hon matt. ”Skrek jag? Ursäkta.”
”Drömmar förvandlas till stoft i dagsljus. Var det dvärgen igen? Varför skrämmer den dumme lille mannen er?”
”Han ska döda mig. Det förutsades när jag var tio år gammal. Jag ville veta vem jag skulle gifta mig med, men hon sa …”
”Hon?”
”Maegin.” Orden forsade ur henne. Än i denna dag kunde hon höra Melara Hetherspoon säga att om de inte talade om profetiorna skulle de inte slå in. Men hon var inte så tyst i brunnen, hon skrek och skrek. ”Tyrion är valonqaren”, sa hon. ”Använder ni det ordet i Myr? Det är högvalyriska och betyder lillebror.” Hon hade frågat mamsell Saranella efter det att Melara hade drunknat.
Taena fattade hennes hand och klappade den. ”Det var en avskyvärd kvinna, gammal, sjuk och ful. Ni var ung och vacker, full av liv och stolthet. Hon bodde i Lannishamn, sa ni, så hon måste ha känt till dvärgen och att han tog livet av er mor. Den här häxan vågade inte göra er något, så i stället försökte hon skada er med sin ormtunga.”
Kunde det vara sant? Cersei ville tro det. ”Men Melara dog, precis som Grodmaggie hade förutsagt. Jag gifte mig inte med Rhaegar och Joffrey … dvärgen dödade min son inför mina ögon.”
”En son”, sa lady Merryweather, ”men ni har en till, rar och stark och inget ont ska drabba honom.”
”Inte så länge jag lever.” Att säga det hjälpte henne att tro att det var så. Drömmar förvandlas till stoft i dagsljus, ja. Utomhus sken solen genom ett lätt dis. Cersei slängde av sig filtarna. ”Jag ska bryta fastan med kungen i dag. Jag vill träffa min son.” Allt jag gör gör jag för honom.
Tommen hjälpte henne att återfå jämvikten. Han hade aldrig varit henne så kär som den morgonen då han pratade om sina kattungar och ringlade honung på en bit mörkt nybakat bröd. ”Ser Språng fångade en mus”, berättade han, ”men lady Morrhår tog den ifrån honom.”
Jag har aldrig varit så naiv och oskyldig, tänkte Cersei. Hur ska han kunna regera detta grymma rike? Som mor ville hon bara skydda honom, som drottning visste hon att han måste bli hårdare, annars skulle järntronen sluka honom. ”Ser Språng måste lära sig att försvara sina rättigheter”, sa hon. ”I den här världen förlorar alltid de svaga mot de starka.”
Kungen funderade på det en stund och slickade honung av fingrarna. ”När ser Loras kommer tillbaka ska jag lära mig att slåss med lans, svärd och morgonstjärna lika bra som han.”
”Du ska få lära dig att slåss”, lovade drottningen, ”men inte av ser Loras. Han kommer inte tillbaka, Tommen.”
”Margaery säger att han gör det. Vi ber för honom. Vi ber om Moderns barmhärtighet och vi ber att Krigaren ska ge honom styrka. Elinor säger att det här är ser Loras svåraste strid.”
Hon strök hans hår bakåt, de mjuka gyllene lockarna som påminde henne så starkt om Joffrey. ”Ska du tillbringa eftermiddagen tillsammans med din hustru och hennes sällskapsdamer?”
”Inte i dag. Hon måste fasta och rena sig, sa hon.”
Fasta och rena sig … åh, för Jungfruns dag. Det var åratal sedan Cersei behövt bry sig om den helgdagen. Gift tre gånger och ändå vill hon få oss att tro att hon är jungfru. Sedesamt klädd i vitt skulle den lilla drottningen föra sina höns till Baelors katedral för att tända höga vita ljus vid Jungfruns fötter och hänga girlander av pergament om hennes hals. Några av hennes höns, åtminstone. På Jungfruns dag var mödrar och skökor liksom män utestängda från kyrkorna, för att de inte skulle vanhelga gudarnas hemvist. Bara jungfrur fick …
”Mor? Sa jag något fel?”
Cersei kysste sonen på pannan. ”Du sa något mycket klokt, hjärtat mitt. Spring i väg och lek med kattungarna nu.”
Lite senare kallade hon ser Osney Kittelsvart till sin salong. Han kom in från borggården, svettig och stroppig, och då han böjde knä klädde han av henne med blicken så som han alltid gjorde.
”Res er, ser, och sätt er här bredvid mig. En gång gjorde ni mig en stor tjänst, men nu har jag en hårdare nöt för er att knäcka.”
”Och jag har något hårt åt er.”
”Det måste vänta.” Hon gled lätt med fingertopparna över hans ärr. ”Minns ni skökan som gav er dem? Jag ska ge henne åt er när ni kommer tillbaka från muren. Skulle ni gilla det?”
”Det är er jag vill ha.”
Det var rätt svar. ”Först måste ni erkänna högförräderi. En mans synder kan förgifta hans själ om de får fräta tillräckligt länge. Jag förstår att det måste vara svårt för er att leva med det ni har gjort. Det är hög tid för er att avbörda er skammen.”
”Skammen?” Osney lät förbryllad. ”Jag har ju talat om för Osmund att Margaery aldrig låter mig göra mer än …”
”Det är ridderligt av er att skydda henne”, avbröt Cersei, ”men ni är för ädel för att fortsätta leva med ert brott. Nej, ni måste redan i kväll bege er till Baelors katedral och tala med överstekaplanen. När en mans synder är så svarta kan bara hans helighet rädda honom från helvetets plågor. Berätta för honom hur ni lägrade Margaery och hennes unga släktingar.”
Osney blinkade. ”Vad! Dem med?”
”Megga och Elinor”, avgjorde hon, ”aldrig Alla.” Den lilla detaljen skulle göra historien mer trovärdig. ”Alla satt och grät och bönföll de andra att sluta synda.”
”Bara Megga och Elinor? Eller Margaery med?”
”Margaery med naturligtvis. Det var hennes idé.”
Hon berättade vad hon hade tänkt ut. Osneys ansikte fylldes långsamt av fruktan medan han lyssnade. När hon var klar sa han: ”När ni har huggit huvudet av henne vill jag ta den där kyssen hon aldrig gav mig.”
”Ni får ta så många kyssar ni vill.”
”Och sedan muren?”
”För ett kort tag. Tommen är en förlåtande kung.”
Osney kliade ärren på kinden. ”Om jag ljuger om en kvinna så är det vanligen så att jag säger att jag aldrig knullade henne och hon säger att jag gjorde det. Det här … Jag har aldrig tidigare ljugit för en överstekaplan. Jag tror man kommer till något helvete för det, ett av de sämsta.”
Drottningen var förbluffad. Det sista hon hade väntat sig var fromhet från en Kittelsvart.
”Vägrar ni att lyda mig?”
”Nej.” Osney rörde vid hennes gyllene hår. ”Men de bästa lögnerna har lite sanning i sig … för att ge dem lite krydda, så att säga. Och ni vill att jag ska säga att jag knullade en drottning …”
Hon var nära att ge honom en örfil. Men hon hade gått för långt och för mycket stod på spel. Allt jag gör gör jag för Tommen. Hon vred på huvudet och tog ser Osneys hand mellan sina, kysste hans fingrar. De var sträva och hårda med valkar efter all svärdsträning. Robert hade likadana händer, tänkte hon.
Cersei lindade armarna om hans hals. ”Jag vill inte att ni ska behöva ljuga”, sa hon med hes röst. ”Ge mig en timme och möt mig i mitt sovgemak.”
”Vi har väntat länge nog.” Han satte fingrarna innanför klänningslivet och ryckte till och sidenet slets sönder med ett krasande ljud som var så högt att Cersei befarade att halva Röda slottet måste ha hört det. ”Ta av resten av kläderna innan jag river sönder dem med”, sa han. ”Ni kan behålla kronan på. Jag gillar er i kronan.”