Hennes fängelse var trivsamt.
Arianne fann tröst i det. Varför skulle fadern se till att hon hade det bekvämt i fångenskapen om han tänkte avrätta henne som förrädare? Det kan inte vara hans avsikt att döda mig, sa hon sig gång på gång. Han är ingen grym människa. Jag är av hans blod och säd, hans arvinge och enda dotter. Om det blev nödvändigt skulle hon kasta sig framför hjulen på hans rullstol, erkänna vad hon gjort och bönfalla om förlåtelse. Och hon skulle gråta. När han fick se tårarna rulla nedför kinderna skulle han förlåta henne.
Hon var mindre säker på om hon kunde förlåta sig själv.
”Areo, jag ville aldrig att flickan skulle komma till skada”, hade hon sagt upprepade gånger under den långa, torra ritten från Grönblodet tillbaka till Solspjutet. ”Du måste tro mig.”
Hotahs enda svar var att grymta. Arianne kunde känna hans ilska. Mörkstjärnan, den farligaste i hennes lilla grupp av sammansvurna, hade kommit undan. Han hade ridit ifrån sina förföljare och försvunnit in i den väldiga öknen med blod på klingan.
”Du känner ju mig, kapten”, hade Arianne sagt medan de tillryggalade mil efter mil. ”Du har känt mig sedan jag var liten. Du har alltid skyddat mig, precis som du skyddade min mor när du följde med henne hit från Norvos som hennes livvakt i ett främmande land. Jag behöver dig nu. Jag behöver din hjälp. Jag ville aldrig att …”
”Vad ni ville spelar ingen roll, lilla prinsessa”, sa Areo Hotah, ”utan bara vad ni gjorde.” Hans ansikte var en mask av sten. ”Tyvärr. Prinsen befaller och Hotah lyder.”
Arianne trodde att hon skulle föras inför faderns tron under kupolen av blyinfattat glas i soltornet, men i stället överlämnade Hotah henne till faderns seneschall Ricasso och slottsfogden ser Manfrey Martell i spjuttornet. ”Jag hoppas ni förlåter en blind gamling om han inte följer er upp, prinsessa”, sa Ricasso, ”men mina ben orkar inte med alla trapporna. Ett gemak har ställts i ordning åt er. Ser Manfrey eskorterar er dit, och ni får sitta där så länge det behagar prinsen.”
”Så länge prinsen är misshagad, menar ni. Blir mina vänner också inspärrade här?”
Efter tillfångatagandet hade Arianne skilts från Garin, Drey och de andra och Hotah vägrade att tala om vad som skulle ske med dem. ”Det bestämmer prinsen”, var allt vaktkaptenen hade att säga. Ser Manfrey visade sig vara lite mer meddelsam. ”De fördes till Plankstaden för vidare befordran till Skräckborgen, där de får stanna tills prins Doran finner för gott att avgöra deras öde.”
Skräckborgen var en förfallen gammal befästning som låg på en klippa i Dorniens hav, ett fasansfullt fängelse dit de grövsta brottslingarna skickades för att ruttna och dö. ”Tänker min far ta livet av dem?” Arianne hade svårt att tro sina öron. ”Det de gjorde gjorde de av kärlek till mig. Om min far måste ha någons blod borde det vara mitt.”
”Som ni säger, prinsessa.”
”Jag vill tala med honom.”
”Det var vad han trodde.” Ser Manfrey tog henne i armen och ledde henne uppför trappa efter trappa tills hon var alldeles andfådd. Spjuttornet mätte hundrafemtio fot och hennes fängelse låg nästan högst upp. Arianne granskade varenda dörr de passerade och undrade om någon av sandormarna satt inlåst innanför.
När hennes egen dörr var stängd och reglad utforskade Arianne sitt nya hem. Gemaket var stort och luftigt och saknade inte bekvämligheter. På golvet låg myriska mattor, det fanns rödvin att dricka och böcker att läsa. I ett hörn stod ett vackert utsirat cyvasse-bord med pjäser snidade av elfenben och onyx, men hon hade ingen att spela med, om hon nu haft lust med det. Hon hade en mjuk säng att sova i och ett avträde med marmorsits där en korg med kryddörter renade luften. Så här högt upp var utsikten vidunderlig. Det ena fönstret vette mot öster, så hon kunde se solen gå upp över havet. Det andra vette mot soltornet, de tre ringmurarna och den tredubbla porten där bortom.
Utforskningen tog inte längre tid än det skulle ha tagit henne att snöra ett par sandaler, men den höll åtminstone tårarna i schack. Arianne hittade ett handfat och en kanna svalt vatten och tvättade ansikte och händer, men inget skrubbande i världen kunde få bort sorgen. Arys, min vite riddare, tänkte hon. Ögonen fylldes av tårar och med ens grät hon, hela kroppen skakades av snyftningar. Hon mindes hur Hotahs tunga pålyxa hade kluvit kött och ben, hur hans huvud snurrande hade farit i väg genom luften. Varför gjorde du det? Varför kastade du bort ditt liv? Jag bad dig aldrig göra det, jag ville aldrig det, jag ville bara … jag ville … jag ville …
Den kvällen grät hon sig till sömns … för första gången men inte sista. Inte ens i drömmarna fann hon frid. Hon drömde att Arys Oakheart smekte henne, att han log mot henne och sa att han älskade henne, men hela tiden satt armborstpilarna i honom och blodet från såren färgade den vita manteln röd. På något sätt visste hon att hon drömde. När morgonen kommer upptäcker jag att det bara var en mardröm, intalade prinsessan sig, men när morgonen kom var hon ändå inlåst, ser Arys var död och Myrcella … Det var inte vad jag ville, jag ville inte att flickan skulle komma till skada. Allt jag ville var att hon skulle bli drottning. Om vi inte hade blivit förrådda …
”Någon skvallrade”, hade Hotah sagt. Minnet gjorde henne fortfarande arg. Arianne klamrade sig fast vid den känslan, närde den i sitt hjärta. Ilska var bättre än tårar, bättre än sorg, bättre än skuld. Någon hade skvallrat, någon hon litade på. Därför hade Arys Oakheart dött, dräpt av förrädarens viskning lika mycket som av kaptenens yxa. Blodet som hade strömmat nedför Myrcellas kinder var också förrädarens verk. Någon som hon älskade hade skvallrat. Det var det grymmaste i det hela.
Vid foten av sängen fann hon en kista av cederträ full med sina kläder, så hon tog av sig den smutsiga resdräkten som hon hade sovit i och satte på sig det mest avslöjande hon kunde hitta, tunna sidenplagg som täckte allt men inte dolde något. Prins Doran behandlade henne som ett barn, men hon vägrade att klä sig som ett, och dessutom visste hon att klädseln skulle få fadern att bli illa till mods då han kom för att ta henne i upptuktelse. Om jag måste krypa i stoftet och gråta så är det bara rättvist att han också får lida lite.
Hon väntade honom den dagen, men när dörren äntligen öppnades var det bara tjänarna med middagsmålet. ”När får jag träffa min far?” frågade hon, men ingen av dem svarade. Killingen var stekt med citron och honung. Till det fanns vinlöv fyllda med en blandning av russin, lök, svamp och stark drakpeppar. ”Jag är inte hungrig”, sa Arianne. Hennes vänner skulle serveras skeppsskorpor och salt kött på vägen till Skräckborgen. ”Ta bort det här och ge mig prins Doran.” Men de lämnade maten och fadern kom inte. Efter ett tag fick hungern beslutsamheten att vackla och hon satte sig ner och åt.
När maten var slut fanns det inget för Arianne att göra. Hon gick runt i sitt torn, både ett och två och tio varv. Hon satte sig vid cyvasse-bordet och flyttade på en elefant. Hon kurade ihop sig på fönsterbänken och försökte läsa en bok, men orden flöt ihop och hon upptäckte att hon grät igen. Arys, mitt hjärta, min vite riddare, varför gjorde du det? Du kunde ha gett dig. Jag försökte säga det, men orden fastnade i strupen. Din ridderlige dumbom, jag ville inte att du skulle dö eller att Myrcella … vid alla gudar, den lilla flickan …
Till slut kröp hon ner i sängen igen. Det hade blivit mörkt och det fanns inget annat att göra än att sova. Någon skvallrade, tänkte hon, någon skvallrade. Garin, Drey och fläckiga Sylva hade hon känt sedan barndomen och de var henne lika kära som hennes kusin Tyene. Hon kunde bara inte tro att de hade förrått henne, men då återstod bara Mörkstjärnan, och om han var förrädaren, varför hade han i så fall gett sig på stackars Myrcella? Ser Gerold ville döda henne i stället för att kröna henne, det sa han redan i Shandystone. Han sa att det var så jag skulle få det krig jag ville ha. Men det verkade inte logiskt att Dayne skulle vara förrädaren.
Någon skvallrade. Kunde det ha varit ser Arys? Hade den vite riddarens dåliga samvete vunnit över passionen? Hade han älskat Myrcella högre än henne och förrått sin nya prinsessa för att sona sitt förräderi mot den gamla? Skämdes han så djupt för det han gjort att han kastade bort sitt liv vid Grönblodet hellre än att leva med vanäran?
Någon skvallrade. När fadern kom skulle hon få veta vem. Men prins Doran kom inte nästa dag och inte dagen efter det heller. Prinsessan hade inget annat att göra än att vanka av och an, gråta och begrunda sina synder. På dagarna försökte hon läsa, men böckerna hon fått var fruktansvärt tråkiga: trista historie- och geografiböcker, kartor och en torr redogörelse för Dorniens lagar, Den sjuuddiga stjärnan och Överstekaplanernas liv, en enorm volym om drakar som lyckades göra dem lika intressanta som vattenödlor. Arianne skulle ha gett en hel del för Tio tusen skepp eller Drottning Nymerias kärlekshistorier, vad som helst som kunde skingra tankarna och låta henne glömma fångenskapen för en timme eller två, men sådana nöjen nekades henne.
Från fönsterbänken behövde hon bara titta ut för att se den väldiga kupolen av guld och blyinfattat glas nedanför där fadern satt på sin tron. Snart kallar han på mig, sa hon sig.
Hon fick inte ta emot några besökare utom tjänarna: Bors med skäggstubben, långe värdige Timoth, systrarna Morra och Mellei, söta lilla Cedra, gamla Belandra som hade varit moderns kammarjungfru. De kom med hennes måltider, bytte lakan, tömde pottan under avträdet, men de vägrade tala med henne. När hon bad om mer vin hämtade Timoth det. Om hon begärde sina favoriträtter, fikon eller oliver eller paprikor fyllda med ost behövde hon bara säga till Belandra. Morra och Mellei tog hand om hennes smutskläder och lämnade tillbaka dem rena och fräscha. Varannan dag bars en badbalja upp och blyga lilla Cedra tvålade in henne på ryggen och borstade hennes hår.
Men de tilltalade henne inte och berättade inte heller vad som hände i världen utanför hennes sandstensbur. ”Har Mörkstjärnan blivit tillfångatagen?” frågade hon Bors en dag. ”Letar de fortfarande efter honom?” Karlen vände henne bara ryggen och gick. ”Har du blivit döv?” snäste Arianne efter honom. ”Kom tillbaka och svara mig. Jag befaller dig!” Det enda svar hon fick var en dörr som stängdes.
”Timoth, hur har det gått för prinsessan Myrcella?” försökte hon en annan dag. ”Jag ville inte att hon skulle komma till skada.” Sist hon såg den andra prinsessan var på vägen tillbaka till Solspjutet. Myrcella hade varit för svag för att sitta till häst och färdats i en bärstol med huvudet ombundet med sidenbandage och de gröna ögonen glansiga av feber. ”Säg att hon inte är död, jag ber dig. Det kan väl inte göra något om jag får veta det? Berätta hur det är med henne!” Timoth vägrade.
”Belandra”, sa Arianne några dagar senare, ”om du älskade min mor, förbarma dig då över hennes stackars dotter och säg när min far tänker besöka mig. Snälla, rara.” Men Belandra hade också förlorat talförmågan.
Är det tystnad min far använder som pinoredskap i stället för sträckbänken eller tumskruvar? Det var så likt Doran Martell att Arianne var tvungen att skratta. Han tror han är sofistikerad när han bara är svag. Hon beslöt sig för att njuta av lugnet, att använda tiden till att försöka glömma och gå vidare.
Det var meningslöst att grubbla på ser Arys, det insåg hon, så i stället tvingade hon sig att tänka på sandormarna, särskilt på Tyene. Arianne älskade sina kusiner, från stingsliga, hetlevrade Obara till lilla Loreza, den yngsta som bara var sex år gammal. Men hon hade alltid älskat Tyene mest och hon hade varit den syster hon aldrig fått. Prinsessan hade aldrig stått sina bröder nära. Quentyn befann sig på Yronskog och Trystane var för ung. Nej, det hade alltid varit hon och Tyene, tillsammans med Garin, Drey och fläckiga Sylva. Ibland gjorde Nym dem sällskap och Sarella försökte ständigt tränga sig på trots att hon inte var välkommen, men för det mesta hade de varit fem. De plaskade i Vattenträdgårdarnas dammar och fontäner, red på varandras nakna axlar och försökte knuffa motståndaren i vattnet. Hon och Tyene hade lärt sig läsa, rida och dansa tillsammans. När de var tio hade Arianne stulit ett krus vin och de hade blivit berusade tillsammans. De delade måltider, sängar och smycken. De skulle ha delat sin förste älskare också, men Drey blev alltför upphetsad och sprutade sin säd över Tyenes fingrar i samma stund som hon plockade fram hans mandom ur byxorna. Hennes händer är farliga. Minnet fick Arianne att le.
Ju mer prinsessan tänkte på sina kusiner, desto mer saknade hon dem. De kan ju faktiskt finnas på någon av våningarna under mig. Den kvällen försökte Arianne dunka i golvet med klacken på sandalen. När hon inte fick något svar lutade hon sig ut och kikade ner. Hon kunde se andra fönster, mindre än hennes egna, en del inte större än skottgluggar. ”Tyene!” ropade hon. ”Tyene, är du där? Obara, Nym? Hör ni mig? Ellaria. Någon? TYENE?” Prinsessan ägnade halva natten åt att hänga ut genom fönstret och ropade tills hon var hes, men det kom inga svar. Det skrämde henne mer än hon kunde säga. Om sandormarna var inspärrade i spjuttornet skulle de ha hört hennes rop. Varför svarade de inte? Om far har skadat dem förlåter jag honom aldrig, tänkte hon.
När det hade gått fjorton dagar var hennes tålamod nästan slut. ”Jag vill tala med min far nu”, sa hon till Bors med befallande röst. ”Du ska föra mig till honom.” Det gjorde han inte. ”Jag är redo att träffa prinsen”, sa hon till Timoth, men han vände sig bort som om han inte hade hört. Morgonen därpå väntade Arianne vid dörren då den öppnades. Hon störtade ut förbi Belandra så att en tallrik med kryddstarka ägg åkte i väggen, men vakterna fångade in henne innan hon hunnit tre meter. Hon kände dem med, men de var döva för hennes vädjanden. Hon fäktade med armarna och sparkade vilt då de släpade henne tillbaka in i torngemaket.
Arianne avgjorde att hon måste vara listigare. Cedra var hennes bästa hopp; flickan var ung, naiv och lättlurad. Garin hade skrutit med att han hade lägrat henne en gång, mindes prinsessan. Medan Cedra tvålade in henne på ryggen nästa gång hon badade började hon tala om allt och inget. ”Jag vet att du har order om att inte prata med mig”, sa hon, ”men ingen har förbjudit mig att prata.” Hon talade om hur varmt det var, vad hon hade ätit till kvällsmat dagen före och hur långsam och stel stackars Belandra började bli. Prins Oberyn hade beväpnat sina döttrar, så att de aldrig var försvarslösa, men Arianne Martell hade inget annat vapen att ta till än list. Så hon log och använde charmen och begärde inget i gengäld av Cedra, varken ord eller nickningar.
Kvällen därpå småpratade hon åter medan flickan serverade maten. Den här gången lyckades hon nämna Garin. Då hon sa hans namn tittade Cedra blygt upp och var nära att spilla ut vinet. Så det är så det ligger till, tänkte Arianne.
Nästa gång hon badade talade hon om sina fängslade vänner och särskilt om Garin. ”Det är honom jag är mest orolig för”, anförtrodde hon tjänsteflickan. ”De föräldralösa tycker om att vandra omkring i frihet. Garin behöver solsken och frisk luft. Hur ska han klara av att sitta inlåst i en fuktig fängelsecell? Han överlever inte länge i Skräckborgen.” Cedra svarade inte, men hon var blek i ansiktet när Arianne steg ur badbaljan och hon kramade svampen så hårt att det droppade vatten på den myriska mattan.
Ändå krävdes det ytterligare fyra dagar och två bad innan flickan föll till föga. ”Snälla”, viskade Cedra till slut efter det att Arianne hade målat upp en högst verklighetstrogen bild av hur Garin kastade sig ut genom cellens fönster för att en sista gång få uppleva friheten innan han dog. ”Ni måste hjälpa honom. Låt honom inte dö.”
”Jag kan inte göra någonting så länge jag sitter inlåst här”, viskade hon tillbaka. ”Min far vägrar att ta emot mig. Du är den enda som kan rädda Garin. Älskar du honom?”
”Ja”, viskade Cedra och rodnade. ”Men vad kan jag göra?”
”Du kan smuggla ut ett brev från mig”, svarade prinsessan. ”Vill du göra det? Vill du ta risken … för Garins skull?”
Cedra tittade storögt på henne och nickade.
Jag har en korp, tänkte Arianne triumferande, men vem ska jag skicka henne till? Den ende av hennes sammansvurna som undkommit var Mörkstjärnan. Men vid det här laget kunde ser Gerold mycket väl ha blivit tillfångatagen. Om inte, så hade han med all säkerhet lämnat Dornien. Hennes nästa tanke var Garins mor och Grönblodets föräldralösa. Nej, inte de. Det måste vara någon med makt, någon som inte var inblandad i vår konspiration men som ändå ställer sig på vår sida. Hon funderade på modern, men lady Mellario befann sig långt borta i Norvos. Dessutom hade prins Doran inte lyssnat på sin hustru på många år. Nej, jag behöver en lord som är tillräckligt inflytelserik för att kunna få min far att släppa mig.
Den mäktigaste av de dorniska lorderna var Anders Yronskog, prinsen av blodet, lord av Yronskog och beskyddare av stenvägen, men Arianne visste bättre än att söka hjälp av den man som fostrat hennes bror Quentyn. Nej. Dreys bror, ser Deziel Dalt, hade en gång velat gifta sig med henne, men han var alldeles för plikttrogen för att gå emot sin prins. Och även om riddaren av Citronskog kanske skulle kunna sätta skräck i en mer obetydlig lord så var han inte stark nog att påverka prinsen av Dornien. Nej. Detsamma gällde fläckiga Sylvas far. Nej. Slutligen avgjorde Arianne att hon bara hade två möjligheter: Harmen Uller, lord av Helveteshult, och Franklyn Fowler, lord av Himmelshög och beskyddare av Prinspasset.
Hälften av ätten Uller är halvgalen och den andra hälften är än värre, sades det. Ellaria Sand var lord Harmens oäkta dotter och hon och hennes småflickor satt inlåsta tillsammans med resten av sandormarna. Det borde ha gjort lord Harmen förgrymmad och då var han farlig. För farlig kanske. Prinsessan ville inte sätta fler liv på spel.
Lord Fowler var nog ett säkrare val. Gamle höken, kallades han. Han hade aldrig dragit jämnt med Anders Yronskog. Fiendskapen mellan deras hus gick tillbaka tusen år, sedan ätten Fowler valt Martell framför Yronskog under Nymerias krig. Dessutom var Tvillingarna Fowler goda vänner till lady Nym, men spelade det någon roll för Gamle höken?
Arianne funderade fram och tillbaka i dagar medan hon satte ihop sitt hemliga brev. ”Ge mannen som kommer med detta hundra silverhjortar”, började hon. Det borde borga för att meddelandet överlämnades. Hon berättade var hon befann sig och vädjade om att bli räddad. ”Den som befriar mig ska inte bli bortglömd när jag gifter mig.” Det borde få hjältarna att komma springande. Såvida inte prins Doran hade förskjutit henne var hon fortfarande den rättmätiga arvtagaren till Solspjutet och den man som äktade henne skulle en dag styra Dornien vid hennes sida. Arianne kunde bara hoppas att hennes räddare skulle vara yngre än de gamla gubbar som fadern under årens lopp försökt gifta bort henne med. ”Jag vill ha en gemål med tänderna kvar”, hade hon sagt till honom när hon avvisade den senaste.
Hon vågade inte be om pergamentpapper av rädsla för att väcka misstankar, så hon skrev sitt meddelande längst ner på en sida som hon hade rivit ut ur Den sjuuddiga stjärnan och tryckte det i handen på Cedra nästa gång det var baddag. ”Det finns ett ställe nära den tredubbla porten där karavanerna skaffar proviant innan de korsar öknen”, sa Arianne till henne. ”Hitta en vägfarande som ska till Prinspasset och lova honom hundra silverhjortar om han ger brevet till lord Fowler.”
”Det ska jag göra.” Cedra gömde meddelandet i klänningslivet. ”Jag ska hitta någon innan solen går ner, min prinsessa.”
”Bra. I morgon får du berätta hur det gick.”
Men flickan kom inte tillbaka nästa dag och inte dagen efter det heller. När det blev dags för Arianne att bada var det Morra och Mellei som fyllde badbaljan, tvättade henne på ryggen och borstade hennes hår. ”Är Cedra sjuk?” frågade prinsessan, men ingen av dem svarade. Hon har åkt fast, tänkte hon. Vad kunde det annars vara? Den natten var hon så orolig att hon knappt kunde sova.
När Timoth kom med frukosten morgonen därpå sa Arianne att hon ville prata med Ricasso. Hon kunde ju inte tvinga prins Doran att komma, men en enkel seneschall kunde väl inte strunta i en befallning från den rättmätiga arvtagaren till Solspjutet?
Men det gjorde han. ”Sa du till Ricasso?” frågade hon nästa gång hon träffade Timoth. ”Berättade du att jag vill tala med honom?” Då karlen vägrade att svara ryckte Arianne åt sig ett krus med rödvin och hällde det över hans huvud. Djupt sårad och drypande av vin drog sig tjänaren tillbaka. Far tänker låta mig sitta här tills jag ruttnar bort. Eller också planerar han att gifta bort mig med någon vämjelig gamling och låter mig sitta inlåst här fram till bröllopet.
Under hela sin uppväxttid hade Arianne Martell vetat att hon en dag skulle gifta sig med en mäktig lord som fadern valde ut åt henne. Hon hade fått lära sig att det var vad som förväntades av prinsessor, även om hennes farbror Oberyn hade en helt annan uppfattning om saken. ”Ta för er av livets njutningar där ni finner dem”, hade Röde ormen sagt till sina egna döttrar, ”eller gift er om ni vill. Men välj med omsorg och förvänta er inte att jag ska hjälpa er om ni upptäcker att ni har fått en idiot eller ett fä på halsen.”
Prins Dorans rättmätiga arvtagare hade aldrig fått åtnjuta den frihet som prins Oberyn hade gett sina oäkta döttrar. Arianne måste gifta sig och det hade hon accepterat. Drey hade velat ha henne, det visste hon, liksom hans bror Deziel, riddaren av Citronskog. Daemon Sand hade till och med anhållit om hennes hand, men Daemon var oäkting och prins Doran avsåg dessutom inte att förmäla henne med en dornier.
Arianne hade accepterat det med. Ett år kom kung Roberts bror på besök och hon gjorde sitt bästa för att förföra honom, men hon var bara en halvvuxen flicka och lord Renly verkade mer road än tänd av hennes närmanden. Senare, när Hoster Tully bad henne komma till Flodvattnet och träffa hans arvinge, tände hon ett ljus för Jungfrun som tack, men prins Doran hade tackat nej till inbjudan. Prinsessan skulle till och med ha kunnat tänka sig halte Willas Tyrell, men fadern vägrade att skicka henne till Höggården. Hon försökte bege sig dit ändå med Tyenes hjälp, men prins Oberyn hann i fatt dem i Vaith och förde dem tillbaka. Samma år försökte prins Doran trolova henne med Ben Bibury, en obetydlig ädling som var minst åttio och lika blind som han var tandlös.
Bibury dog några år senare. Det var åtminstone en liten tröst; hon kunde inte tvingas gifta sig med honom om han var död. Och lorden av Bron hade gift om sig, så hon gick säker för honom med. Men Eldon Estermont levde och var ogift liksom lord Rosby och lord Grandison. Grandison kallades Gråskägg, men när hon slutligen träffade honom hade skägget blivit snövitt. På välkomstfesten hade han somnat mellan fiskrätten och kötträtten. Drey tyckte att det var passande eftersom hans vapen var ett sovande lejon. Garin hade slagit vad om att hon inte kunde knyta en knut i skägget utan att väcka honom, men Arianne hade inte antagit vadet. Grandison hade verkat trevlig, mindre gnällig än Estermont och kraftfullare än Rosby, även om hon aldrig skulle vilja gifta sig med honom. Inte ens om Hotah stod över mig med yxan.
Ingen kom för att gifta sig med henne, varken den dagen eller dagen därpå. Och Cedra kom inte heller tillbaka. Arianne försökte förleda Morra och Mellei på samma sätt, men det lyckades inte. Om hon hade kunnat tala med dem var och en för sig hade hon kanske haft en chans, men tillsammans var systrarna som en mur. Vid det laget skulle prinsessan nästan ha välkomnat en kväll på sträckbänken. Ensamheten var på väg att göra henne galen. Jag förtjänar skarprättarens yxa för det jag gjorde, men inte ens det beviljar han mig. I stället låter han mig sitta instängd och glömmer att jag någonsin har funnits till. Hon undrade om mäster Caleotte hade satt ihop en kungörelse där hennes bror Quentyn utropades till nästa prins av Dornien.
Dagarna kom och gick, den ena efter den andra och så många att Arianne tappade räkningen på hur länge hon hade suttit inspärrad. Hon låg allt oftare till sängs och nådde till slut en punkt där hon inte steg upp alls utom för att gå på avträdet. Måltiderna tjänarna kom med kallnade orörda. Arianne sov och vaknade och sov igen och var ändå för trött för att stiga upp. Hon bad Modern om barmhärtighet och Krigaren om mod och sov sedan lite till. Gamla måltider ersattes av nya, men hon åt inte dem heller. En gång när hon kände sig särskilt stark bar hon maten till fönstret och kastade ner den på borggården för att den inte skulle fresta henne. Ansträngningen gjorde henne utmattad, så efteråt kröp hon ner i sängen igen och sov en halv dag.
Så kom en dag då hon väcktes av en hand som omilt skakade henne i axeln. ”Lilla prinsessa”, sa en röst som hon hade hört sedan barndomen. ”Stig upp och klä er, prinsen har kallat på er.” Areo Hotah, hennes gamle vän och beskyddare, stod böjd över henne. Han talade till henne. Arianne log sömnigt. Det var underbart att se det ärrade ansiktet och höra den barska, mörka rösten och kraftiga norvoshiska brytningen. ”Vad gjorde ni med Cedra?”
”Prinsen skickade henne till Vattenträdgårdarna”, svarade Hotah. ”Han berättar säkert mer, men först måste ni bada och äta.”
Hon måste se förfärlig ut. Svag som en kattunge tog sig Arianne upp ur sängen. ”Säg åt Morra och Mellei att göra i ordning ett bad”, sa hon, ”och säg åt Timoth att komma upp med mat. Något lätt. Lite kall buljong, frukt och ost.”
”Ska bli”, sa Hotah. Aldrig hade hon hört något ljuvligare.
Kaptenen väntade utanför medan prinsessan badade och borstade håret och sparsamt åt av osten och frukten. Hon drack lite vin för att lugna magen. Jag är rädd, insåg hon, för första gången i hela mitt liv är jag rädd för min far. Det fick henne att skratta så häftigt att vinet trängde ut ur näsan. Sedan var det dags för henne att klä sig. Hon valde en enkel klänning av elfenbensvitt linne med vinrankor och purpurröda druvor broderade på ärmar och liv. Hon avstod från smycken. Jag måste vara jungfrulig, ödmjuk och ångerfull. Jag måste kasta mig för hans fötter och be om förlåtelse, annars får jag kanske aldrig mer höra en mänsklig röst.
När hon var klar hade skymningen fallit. Arianne hade trott att Hotah skulle eskortera henne till soltornet för att höra faderns dom. I stället förde han henne till prinsens salong där de hittade Doran Martell sittande vid ett cyvasse-bord med de giktsjuka benen på en mjuk fotpall. I sina röda, svullna händer höll han en onyxelefant. Prinsen såg sämre ut än någonsin. Ansiktet var blekt och uppsvällt och lederna så inflammerade att det gjorde ont att se dem. Arianne tyckte oändligt synd om honom, men ändå kunde hon inte förmå sig till att falla på knä och be om förlåtelse så som hon hade tänkt. ”Far”, sa hon i stället.
När han höjde huvudet för att se på henne var de mörka ögonen beslöjade av smärta. Är det gikten? undrade Arianne. Eller är det mitt fel? ”Folket i Volantis är märkliga och påhittiga”, muttrade han och ställde ifrån sig elefanten. ”Jag har sett Volantis en gång, på vägen till Norvos där jag först träffade Mellario. Klockorna ringde och björnarna dansade nedför trapporna. Areo minns säkert den dagen.”
”Det gör jag”, instämde Areo Hotah med sin djupa stämma. ”Björnarna dansade och klockorna ringde och prinsen var klädd i rött, guld och orange. Min härskarinna frågade vem det var som lyste så starkt.”
Prins Doran log blekt. ”Lämna oss, kapten.”
Hotah stötte skaftet på pålyxan i golvet, vände på klacken och gick.
”Jag sa åt dem att ställa in ett cyvasse-bord i ditt gemak”, sa fadern då de blev ensamma.
”Vem skulle jag spela med?” Varför talar han om ett spel? Har gikten fått honom att förlora förståndet?
”Dig själv. Ibland är det bäst att studera ett spel innan man ger sig på det. Hur bra kan du spelet, Arianne?”
”Tillräckligt bra för att spela.”
”Men inte för att vinna. Min bror älskade striden för dess egen skull, men jag spelar bara de spel jag kan vinna. Cyvasse är inget för mig.” Han studerade hennes ansikte en lång stund innan han sa: ”Varför? Berätta varför, Arianne!”
”För vårt hus ära.” Faderns röst gjorde henne arg. Han lät så sorgsen, så utmattad, så svag. Du är prins! ville hon skrika. Du borde vara rasande! ”Din eftergivenhet är en skam för hela Dornien, far. Din bror begav sig till Kungshamn i ditt ställe och de dödade honom!”
”Tror du inte att jag vet det? Oberyn är med mig var gång jag sluter ögonen.”
”Han säger väl åt dig att öppna dem.” Hon satte sig mitt emot fadern vid cyvasse-bordet.
”Jag har inte gett dig lov att sitta.”
”Kalla tillbaka Hotah och piska mig för min oförskämdhet, om du vill. Du är prins av Dornien, du kan göra det.” Hon rörde vid en av cyvassepjäserna, det tungt beväpnade rytteriet. ”Har du fått tag i ser Gerold?”
Han skakade på huvudet. ”Men det hade varit bra. Det var dumt av dig att ta med honom i sammansvärjningen. Mörkstjärnan är den farligaste mannen i Dornien. Du och han har ställt till med stor skada.”
Arianne tordes nästan inte fråga. ”Myrcella, är hon …?”
”… död? Nej, men Mörkstjärnan gjorde sitt bästa. Allas blickar var riktade mot din vite riddare, så ingen verkar vara riktigt säker på vad som hände, men tydligen ryggade hästen undan i sista stund, annars skulle han ha huggit hjässan av flickan. Som det är öppnade hugget kinden in till benet och skar av höger öra. Mäster Caleotte lyckades rädda hennes liv, men inga grötomslag eller dekokter i världen kan reparera hennes ansikte. Hon var min myndling, Arianne, trolovad med din egen bror och hon stod under mitt beskydd. Du har vanärat oss alla.”
”Det var inte min mening att hon skulle komma till skada”, framhöll Arianne. ”Om Hotah inte hade hindrat oss …”
”… så skulle du ha krönt Myrcella till drottning och inlett ett uppror mot hennes bror. I stället för ett öra skulle hon ha förlorat sitt liv.”
”Bara om vi förlorade.”
”Om? Rätta ordet är när. Dornien är det minst folkrika av de sju konungarikena. Den unge draken överdrev storleken på våra arméer när han skrev sin bok för att göra sin erövring ärofullare och vi har vattnat det frö han planterade och låtit våra fiender tro att vi är starkare än vi är, men en prinsessa borde veta sanningen. Tapperhet räcker inte om man är numerärt underlägsen. Dornien kan inte vinna ett krig mot järntronen, inte ensamt, och det kan mycket väl vara så att det är krig du har gett oss. Är du stolt?” Prinsen gav henne inte tid att svara. ”Vad ska jag göra med dig, Arianne?”
Förlåt mig, ville hon säga, men hans ord hade sårat henne för djupt. ”Gör som vanligt, gör ingenting.”
”Du gör det svårt för en man att svälja sin ilska.”
”Låt bli då. Du kommer bara att sätta den i halsen.” Prinsen svarade inte. ”Hur fick du reda på mina planer?”
”Jag är prins av Dornien. Människor vill vinna min bevågenhet.”
Någon skvallrade. ”Du visste och ändå lät du oss föra bort Myrcella. Varför?”
”Det var ett misstag och ett ödesdigert sådant. Du är min dotter, Arianne, den lilla flicka som brukade komma till mig när hon hade skrapat knäet. Jag fann det svårt att tro att du konspirerade mot mig. Jag var tvungen att ta reda på sanningen.”
”Nu har du gjort det. Jag vill veta vem som skvallrade på mig.”
”Det skulle jag också vilja om jag vore du.”
”Tänker du berätta det?”
”Jag kan inte se någon anledning till det.”
”Du tror inte att jag kan ta reda på sanningen själv?”
”Du får gärna försöka. Så länge du inte vet det kommer du inte att lita på någon av dem, och det är bra för en prinsessa att vara lite misstänksam.” Prins Doran suckade. ”Du gör mig besviken, Arianne.”
”Sa kråkan till korpen. Du har gjort mig besviken i åratal, far.” Hon hade inte tänkt säga det rent ut, men orden bara kom. Så där, nu har jag sagt det.
”Jag vet. Jag är svag och försiktig och visar våra fiender för stor misskund. Fast just nu har du själv behov av lite misskund, kan man tycka. Du borde be om förlåtelse i stället för att provocera mig.”
”Jag ber bara om misskund för mina vänner.”
”Så ädelt av dig!”
”Det de gjorde gjorde de av kärlek till mig. De förtjänar inte att dö i Skräckborgen.”
”Det håller jag med om. Bortsett från Mörkstjärnan var dina sammansvurna inget annat än obetänksamma barn. Ändå var det ingen oförarglig lek. Du och dina vänner ägnade er åt högförräderi. Jag kunde ha låtit halshugga dem.”
”Du kunde ha gjort det, men gjorde det inte. Dayne, Dalt, Santagar … nej, du skulle aldrig våga göra de husen till dina fiender.”
”Jag törs mer än du anar, men låt oss lämna det därhän tills vidare. Ser Andrey har skickats till Norvos för att tjäna din mor i tre år. Garin ska tillbringa de kommande två åren i Tyrosh. Av hans släktingar bland de föräldralösa har jag krävt pengar och gisslan. Lady Sylva har inte fått något straff av mig, men hon var giftasvuxen, så hennes far sände henne till Grönsten för att äkta lord Estermont. Arys Oakheart valde sitt eget öde och mötte det tappert. En riddare i kungsvakten … Vad gjorde du med honom?”
”Jag knullade honom, far. Vad jag minns befallde du mig att underhålla våra förnäma besökare.”
Han blev röd i ansiktet. ”Var det allt som krävdes?”
”Jag sa till honom att när Myrcella väl var drottning skulle hon ge oss tillstånd att gifta oss. Han ville ha mig till sin hustru.”
”Och du gjorde väl allt för att hindra honom från att bryta sina heliga löften”, sa fadern.
Nu var det hennes tur att rodna. Det hade tagit henne ett halvår att förföra ser Arys. Han hävdade att han hade haft andra kvinnor innan han tog den vita dräkten, men det hade hon haft svårt att tro. Hans smekningar hade varit klumpiga, hans kyssar nervösa och första gången de gick till sängs hade han tömt sin säd på hennes lår medan hon hjälpte honom in med handen. Och dessutom hade han varit förtärd av skam. Om hon hade fått en gulddrake för varje gång han hade viskat ”Vi borde inte göra det här” skulle hon vara rikare än ätten Lannister. Gick han till anfall mot Areo Hotah för att rädda mig? undrade Arianne. Eller gjorde han det för att komma undan mig, för att tvätta bort vanäran med sitt livsblod? ”Han älskade mig”, hörde hon sig själv säga. ”Han dog för mig.”
”I så fall kan han vara den förste av många. Du och dina kusiner ville ha krig och ni kan få er önskan uppfylld. Medan vi pratar är en annan riddare i kungsvakten på väg till Solspjutet. Ser Balon Swann har med sig Bergets huvud till mig. Mina vasaller har uppehållit honom för att ge mig mer tid. Ätten Wyl har jagat med honom längs benvägen i en vecka och lord Yronskog höll honom sysselsatt med fester och andra förströelser i två veckor sedan han hade tagit sig genom bergen. För närvarande är han på Tor där lady Jordayne har ordnat tornerspel till hans ära. När han kommer till Spökkullen ska han finna att lady Toland inte tänker låta sig överglänsas av henne. Men förr eller senare måste ser Balon ändå komma till Solspjutet och när han gör det vill han träffa Myrcella och ser Arys, sin edsvurne broder. Vad ska vi säga åt honom, Arianne? Ska jag säga att ser Oakheart omkom i en jaktolycka eller i ett fall nedför en hal trappa? Kanske simmade Arys i Vattenträdgårdarna, halkade på marmorn och slog i huvudet och drunknade?”
”Nej”, sa Arianne, ”säg att han dog då han försvarade sin lilla prinsessa. Säg till ser Balon att Mörkstjärnan försökte döda henne och att ser Arys gick emellan och räddade hennes liv.” Det var så de vita riddarna i kungsvakten förväntades dö, när de gav sitt liv för dem som de svurit att skydda. ”Ser Balon kanske blir lika misstänksam som du blev när ätten Lannister dödade din syster och hennes barn, men han har inga bevis …”
”… förrän han talar med Myrcella. Eller måste det modiga barnet råka ut för en tragisk olycka? I så fall blir det krig. Ingen lögn kan rädda Dornien från drottningens vrede om hennes dotter skulle dö medan hon står under mitt beskydd.”
Han behöver mig, insåg Arianne. Det är därför han har skickat efter mig.
”Jag kan tala om för Myrcella vad hon ska säga, men varför skulle jag göra det?”
Det syntes ett ilsket uttryck i faderns ansikte. ”Jag varnar dig, Arianne. Jag börjar tappa tålamodet.”
”Med mig?” Typiskt honom. ”Du har alltid haft en ängels överseende med lord Tywin och klanen Lannister men inte med ditt eget blod.”
”Du blandar ihop tålamod och överseende. Jag har arbetat för Tywin Lannisters undergång sedan den dag jag fick höra vad som hänt Elia och hennes barn. Jag hoppades ta ifrån honom allt han höll kärt innan jag dödade honom, men det verkar som om hans dvärg till son berövade mig det nöjet. Jag finner lite tröst i vetskapen om att han dog en grym död, mördad av det monster han själv avlat. Hur som helst så tjuter lord Tywin nere i helvetet där tusentals andra snart ska göra honom sällskap om din dårskap leder till krig.” Fadern gjorde en grimas, som om själva ordet plågade honom. ”Är det vad du vill?”
Prinsessan vägrade att låta sig skrämmas. ”Jag vill att mina kusiner ska befrias. Jag vill se min farbror hämnad. Jag vill ha mina rättigheter.”
”Dina rättigheter?”
”Dornien.”
”Du ska få Dornien när jag är död. Är du så angelägen om att bli av med mig?”
”Jag borde fråga dig detsamma, far. Du har försökt bli av med mig i åratal.”
”Det är inte sant!”
”Inte? Ska vi fråga min bror.”
”Trystane?”
”Quentyn. Var är han någonstans?”
”Han är med lord Yronskogs här vid benvägen.”
”Du är duktig på att ljuga, far. Du blinkade inte ens. Quentyn har rest till Lys.”
”Var har du fått det ifrån?”
”En vän har talat om det för mig.” Hon kunde också ha hemligheter.
”Din vän ljög. Du har mitt ord på att din bror inte har rest till Lys. Det svär jag vid solen och spjutet och de sju gudarna.”
Arianne lät sig inte luras så lätt. ”Är det Myr då eller Tyrosh? Jag vet att han är någonstans på andra sidan Smala havet där han hyr soldenärer för att stjäla min förstfödslorätt.”
Faderns ansikte mörknade. ”Den här misstänksamheten länder dig inte till heder, Arianne. Det är Quentyn som borde konspirera mot mig. Jag skickade bort honom när han bara var ett barn, för ung för att förstå vad Dornien behöver. Anders Yronskog har varit hans far mer än jag, ändå är din bror trogen och lydig.”
”Varför inte? Du favoriserar honom, det har du alltid gjort. Han ser ut som du, tänker som du och du har för avsikt att ge honom Dornien, försök inte förneka det. Jag läste ditt brev.” Orden stod fortfarande skrivna med eldskrift i hennes minne. ”En dag ska du sitta där jag sitter och styra hela Dornien, skrev du till honom. Säg mig, far, när beslöt du dig för att göra mig arvlös? Var det samma dag Quentyn föddes eller den dag jag föddes? Vad har jag gjort för att du ska hata mig så?” Till sin ilska fick hon tårar i ögonen.
”Jag har aldrig hatat dig.” Prins Dorans röst var spröd och sorgsen. ”Arianne, du förstår inte.”
”Förnekar du att du skrev de orden?”
”Nej, det var när Quentyn precis hade flyttat till Yronskog. Jag avsåg att låta honom efterträda mig. Jag hade andra planer för dig.” ”Ja, verkligen!” utbrast hon föraktfullt. ”Sådana fantastiska planer. Gyles Rosby, blinde Ben Bibury, gamle Grandison. De var dina planer.”
Hon gav honom ingen chans att svara.
”Jag vet att det är min plikt att skänka Dornien en arvinge, och det har jag aldrig glömt. Jag skulle med glädje ha gift mig, men de partier du föreslog var förolämpningar. Med vartenda ett spottade du på mig. Hur kunde du erbjuda Walder Frey min hand om du älskade mig.”
”För att jag visste att du skulle försmå honom. Så snart du hade nått en viss ålder måste det se ut som om jag försökte hitta en gemål åt dig, annars skulle folk ha fattat misstankar, men jag vågade inte presentera någon för dig som du skulle godta. Du var bortlovad, Arianne.”
Bortlovad? Arianne stirrade klentroget på honom. ”Vad är det du säger? Är det också en lögn? Du har aldrig berättat …”
”Det var en hemlig överenskommelse. Jag tänkte berätta när du blev tillräckligt gammal, när du blev myndig, men …”
”Jag är tjugotre år gammal och har varit vuxen i sju år.”
”Jag vet. Jag höll dig ovetande för länge, men det var bara för att skydda dig. Arianne, din karaktär … för dig är en hemlighet bara något spännande att viska i örat på Garin eller på Tyene då ni ligger i sängen och ska sova en kväll. Garin skvallrar som bara de föräldralösa kan och Tyene undanhåller inte Obara och lady Nym någonting. Och om de visste … Obara är alldeles för förtjust i vin och Nym står för nära tvillingarna Fowler. Och vem skulle tvillingarna Fowler anförtro sig åt? Jag kunde inte ta risken.”
Hon var förbryllad. Bortlovad. Jag var bortlovad. ”Vem är det? Vem har jag varit trolovad med i alla dessa år?”
”Det spelar ingen roll. Han är död.”
Det gjorde henne än mer förbryllad. ”Gamlingarna är så skröpliga. Var det ett lårbensbrott, en förkylning, gikt?”
”Det var en gryta med smält guld. Vi prinsar gör upp noggranna planer och gudarna slår dem i kras.” Prins Doran gjorde en trött gest med en svullen, röd hand. ”Dornien ska bli ditt. Det har du mitt ord på, om mitt ord fortfarande betyder något för dig. Din bror Quentyn har en svårare väg att gå.”
”Vilken väg?” Arianne gav honom en misstänksam blick. ”Vad är det du undanhåller mig? Må de sju gudarna vara mig nådiga, men jag är trött på hemligheter. Berätta allt för mig, far, eller utnämn Quentyn till din arvtagare, skicka efter Hotah med yxan och låt mig dö tillsammans med mina kusiner.”
”Tror du på allvar att jag skulle kunna skada min brors barn?” Fadern gjorde en grimas. ”Obara, Nym och Tyene saknar ingenting utom sin frihet och Ellaria och småflickorna befinner sig i Vattenträdgårdarna. Dorea stegar omkring och slår ner apelsiner med sin morgonstjärna och Elia och Obella har blivit dammarnas skräck.” Han suckade. ”Det är inte så länge sedan du lekte i dammarna. Du brukade rida på en äldre flickas axlar, en lång flicka med stripigt gult hår …”
”Jeyne Fowler eller hennes syster Jennelyn.” Det var åratal sedan Arianne tänkte på det. ”Och Frynne, hennes far var smed. Hon hade brunt hår. Men Garin var min favorit. När jag red på Garins axlar kunde ingen besegra oss, inte ens Nym och den grönhåriga flickan från Tyrosh.”
”Den grönhåriga flickan var dotter till guvernören. Jag skulle egentligen ha skickat dig till Tyrosh i hennes ställe. Du skulle ha tjänat guvernören som munskänk och träffat din trolovade i hemlighet, men din mor hotade med att skada sig själv om jag tog ifrån henne ännu ett barn och jag … jag förmådde inte göra så mot henne.”
Hans historia blir bara än märkligare. ”Är det dit Quentyn har begett sig? Till Tyrosh, för att uppvakta guvernörens grönhåriga dotter?”
Fadern tog upp en cyvasse-pjäs. ”Jag måste få veta hur du fick reda på att Quentyn hade lämnat Dornien. Din bror reste med Cletus Yronskog, mäster Kedry och tre av lord Yronskogs bästa unga riddare på en lång och farofylld resa med ett osäkert mottagande vid dess slut. Han ska hämta hem det vårt hjärta önskar sig mest av allt.”
Hennes ögon smalnade. ”Vad är det?”
”Hämnd.” Rösten var lågmäld, som om han var rädd för att någon lyssnade. ”Rättvisa.” Prins Doran tryckte onyxdraken i hennes handflata med svullna, giktbrutna fingrar och viskade: ”Eld och blod.”