Hon vred om järnringen och sköt upp dörren men bara en springa. ”Lilla fågelunge”, ropade hon. ”Får jag komma in?”
”Var försiktig, min dam”, varnade gamla Gretchel och vred händerna. ”Hans nåd kastade pottan på livmedikusen.”
”Då kan han inte kasta den på mig. Har du inget annat att göra? Och du, Maddy … Är alla fönster stängda och reglade? Är alla möbler övertäckta?”
”Ja, alla, min dam”, svarade Maddy.
”Det är nog bäst att kontrollera det en gång till.” Alayne steg in i det mörka sovgemaket. ”Det är bara jag.”
Någon snörvlade i mörkret. ”Är du ensam?”
”Ja, ers nåd.”
”Kom in då, men bara du.”
Alayne stängde dörren ordentligt efter sig. Den var av massiv ek och tio centimeter tjock. Maddy och Gretchel kunde tjuvlyssna så mycket de ville, men de skulle inte kunna höra någonting. Och det var nog lika bra. Gretchel kunde hålla tand för tunga, men Maddy skvallrade skamlöst.
”Har mäster Colemon skickat dig?” frågade pojken.
”Nej”, ljög hon. ”Jag hörde att du inte mådde bra.” Sedan livmedikusen fått pottan över sig hade han störtat till ser Lothor Brune som hade kommit till henne. ”Om min dam kan få upp honom ur sängen med lock och pock slipper jag slita upp honom”, hade riddaren sagt.
Och det går ju inte an, tänkte hon. När Robert blev omilt behandlad brukade han få ett skakanfall. ”Är du hungrig? Ska jag skicka ner Maddy efter bär och grädde eller nygräddat bröd med smör?” För sent mindes hon att det inte fanns något nygräddat bröd; köket var igenbommat och ugnarna kalla. Men det skulle vara mödan värt att göra upp eld om det är vad som krävs för att få upp Robert ur sängen.
”Jag vill inte ha något att äta”, sa den lille lorden grinigt med sin pipiga röst, ”och jag vill inte stiga upp heller. Du får läsa för mig om du vill.”
”Det är för mörkt här inne för att läsa.” De tunga, fördragna draperierna gjorde det becksvart inne i sovgemaket. ”Har min lilla fågelunge glömt bort vad det är för dag i dag?”
”Nej, men jag tänker stanna i sängen”, svarade han. ”Du kan läsa för mig om den bevingade riddaren.”
Den bevingade riddaren var ser Artys Arryn. Enligt legenden hade han drivit ut de första människorna ur Dalen och flugit till toppen av Jättens lans på en enorm falk för att dräpa gripkungen. Det fanns minst hundra sagor som handlade om hans äventyr och lille Robert kunde alla utantill, men han tyckte ändå om när någon läste dem högt för honom. ”Mitt hjärta, vi måste ge oss av”, sa hon, ”men jag lovar att läsa två sagor om den bevingade riddaren när vi kommer till Månportarna.”
”Tre”, sa han genast. Vad man än lovade Robert ville han alltid ha mer.
”Tre”, samtyckte hon. ”Får jag släppa in solen nu?”
”Nej, den sticker i ögonen. Kom och lägg dig, Alayne!”
Hon gick ändå fram till fönstret, gjorde en vid lov runt den trasiga pottan; hon kände lukten av den bättre än hon såg den. ”Jag ska bara lätta en aning på draperierna, så att jag kan se ditt ansikte.”
Han snörvlade. ”Om du måste så.”
Draperierna var av tjock blå sammet. Hon drog bort den ena och fäste omtaget. Dammet virvlade i det bleka morgonljuset. De små, diamantformade fönsterrutorna var täckta av rimfrost. Alayne gned bort imman på insidan och kunde urskilja en klarblå himmel och ett gnistrande vitt berg. Örnnästet var insvept i en skrud av is och på Jättens lans låg snön meterdjup.
När hon vände sig om satt Robert Arryn upp i sängen med ryggen mot kuddarna och betraktade henne. Lorden av Örnnästet. Han hade en yllefilt över benen. Ovanför den var han naken, en bleksiktig pojke med hår långt som en flickas. Robert hade spinkiga armar och ben, ett insjunket bröst, en liten mage och ögon som alltid var röda och rinnande. Han kan inte rå för hur han är. Han föddes liten och sjuklig. ”Ers nåd ser ovanligt stark ut i dag.” Det älskade han att höra. ”Ska jag säga åt Maddy och Gretchel att hämta varmt vatten till badet? Maddy ska borsta dig på ryggen och tvätta håret så att du är ren och fin för nedfärden. Det blir väl bra?”
”Nej, jag avskyr Maddy. Hon har en vårta på ögonlocket och borstar så hårt att det svider. Mor gjorde mig aldrig illa när hon borstade mig på ryggen.”
”Jag ska säga åt Maddy att vara lätt på handen. Du kommer att känna dig bättre när du är nybadad och fräsch.”
”Jag vill inte bada, sa jag ju! Jag har ont i huvudet.”
”Ska jag hämta en varm tvättlapp och lägga på pannan? Eller en bägare drömvin? Fast bara en liten. Mya Sten väntar på Himmel och hon blir sårad om du inte kommer. Du vet ju hur mycket hon tycker om dig.”
”Jag tycker inte om henne. Hon är bara mulflickan.” Robert snörvlade. ”Mäster Colemon hade lagt något äckligt i min mjölk i går kväll. Jag sa att jag ville ha sötmjölk, men han vägrade ge mig det trots att jag befallde honom. Det är jag som är lorden och han borde göra som jag säger. Ingen gör som jag vill.”
”Jag ska tala med honom”, lovade Alayne, ”men bara om du stiger upp. Det är vackert ute. Solen skiner, en perfekt dag för att rida nedför berget. Mulorna väntar på Himmel med Mya …”
Hans mun började darra. ”Jag avskyr de där stinkande mulorna. En försökte bita mig en gång! Säg till Mya att jag stannar här.” Det lät som om han tänkte börja gråta. ”Ingen kan skada mig så länge jag stannar här uppe. Örnnästet är ointagligt.”
”Vem skulle vilja skada min lilla fågelunge? Dina lorder och riddare avgudar dig och småfolket ropar ditt namn.” Han är rädd, tänkte hon, och det har han all anledning till. Sedan modern fallit vägrade pojken att ens kliva ut på en balkong och vägen från Örnnästet till Månportarna kunde avskräcka vem som helst. Alayne hade haft hjärtat i halsgropen då hon tog sig uppför berget tillsammans med lady Lysa och lord Petyr, och alla sa att det var värre på nedvägen eftersom man tittade ner hela tiden. Mya kunde berätta om förnäma lorder och tappra riddare som hade blivit bleka och kissat på sig på berget. Och ingen av dem hade skaksjukan.
Nere i dalgången var det fortfarande höst, men vintern hade slagit klorna i bergstopparna. De hade redan drabbats av tre snöstormar och en isstorm som förvandlat slottet till kristall i fjorton dagar. Örnnästet var kanske ointagligt, men snart skulle det dessutom bli omöjligt att ta sig dit, och för var dag blev det farligare att ta sig därifrån. De flesta av slottets tjänare och vakter hade redan gett sig av och bara ett tiotal fanns kvar för att passa upp på lord Robert.
”Vi kommer att få så trevligt, hjärtat mitt”, sa hon mjukt. ”Ser Lothor gör oss sällskap, förutom Mya, och hennes mulor har gjort den här färden tusentals gånger.”
”Jag avskyr mulor”, upprepade han. ”Mulor är elaka. Jag har ju berättat att en försökte bita mig en gång när jag var liten.”
Robert hade aldrig lärt sig rida ordentligt, det visste hon. Det spelade ingen roll om det var mulor, hästar eller åsnor; han uppfattade dem som otäcka bestar, lika skräckinjagande som drakar eller gripar. Han hade förts upp till Örnnästet när han var sex med ansiktet mellan moderns mjölkfyllda bröst och sedan dess hade han inte lämnat slottet en enda gång.
Men de var tvungna att ge sig av innan isen slog ett järngrepp om slottet för gott, och det var omöjligt att förutspå hur vädret skulle bli framöver. ”Mya hindrar mulorna från att bitas”, sa Alayne, ”och jag kommer att rida alldeles bakom dig. Jag är bara flicka och inte lika stark som du, så om jag klarar det vet jag att du kan.”
”Jag skulle kunna klara det”, sa lord Robert, ”men jag väljer att inte göra det.” Han torkade sig om näsan med baksidan av handen. ”Säg åt Mya att jag stannar i sängen i dag. Om jag mår bättre i morgon kanske jag bestämmer mig för att göra nedfärden. Det är för kallt ute och jag har ont i huvudet. Du kan också få sötmjölk och jag ska säga åt Gretchel att ge oss honungskakor att äta. Vi ska sova och pussas och spela spel och du kan läsa om den bevingade riddaren för mig.”
”Det ska jag göra, tre sagor, precis som jag lovade … när vi kommer till Månportarna.” Alayne började tappa tålamodet. Vi måste i väg, påminde hon sig, annars sitter vi fast ovanför snögränsen när solen går ner. ”Lord Nestor ska ge en fest för att välkomna dig. Det blir svampsoppa, rådjursstek och kakor. Du vill väl inte göra honom besviken?”
”Blir det citronkakor?” Lord Robert älskade citronkakor, kanske för att Alayne gjorde det.
”Citronkakor som både luktar och smakar citron”, försäkrade hon, ”och du ska få så många du vill.”
”Hundra stycken?” ville han veta. ”Kan jag få hundra?”
”Om du vill.” Hon satte sig på sängkanten och strök det långa, fina håret. Han har verkligen vackert hår. Lady Lysa hade borstat det själv varje kväll och klippt det när det behövdes. Sedan hon dog hade Robert fått fruktansvärda skakanfall så snart någon kom i närheten med en sax, så Petyr hade befallt att hans hår skulle få växa. Alayne lindade en lock runt fingret och sa: ”Stiger du upp och låter oss klä dig nu?”
”Jag vill ha hundra citronkakor och fem sagor!”Jag skulle vilja ge dig hundra daskar i stjärten och fem örfilar. Du skulle inte våga uppföra dig så här om Petyr fanns i närheten. Den lille lorden hade en hälsosam respekt för styvfadern. Alayne tvingade sig att le. ”Som du vill, men först måste du badas och kläs och vi måste komma i väg. Tiden går.” Hon tog pojken i handen och drog upp honom ur sängen.
Men innan hon hann ropa på tjänarna slog Robert sina magra armar om hennes hals och pussade henne. Det var ett litet barns kyss och den var klumpig. Allt Robert Arryn gjorde var klumpigt. Om jag blundar kan jag låtsas att det är Blomriddaren. Ser Loras hade en gång gett Sansa Stark en röd ros, men han hade aldrig kysst henne och ingen Tyrell skulle någonsin kyssa Alayne Sten. Visserligen var hon söt men född i oäkta säng.
Då pojkens läppar rörde vid hennes fann hon sig tänka på en annan kyss som aldrig blev av. Hon mindes fortfarande hans grymma ansikte, hur han tryckte dolkspetsen mot hennes strupe. Han hade kommit till Sansa i mörkret medan grön eld fyllde himlen. Han tog en sång och lämnade kvar en blodig mantel.
Det spelade ingen roll. Det var länge sedan och den flickan fanns inte mer.
Alayne sköt ifrån sig den lille lorden. ”Nu räcker det. Du får pussa mig igen när vi kommer till Månportarna, om du håller ord.”
Maddy och Gretchel väntade utanför tillsammans med mäster Colemon. Livmedikusen hade tvättat sig och bytt ämbetsdräkt. Roberts väpnare var också där. Terrance och Gyles kunde alltid lukta sig till bråk.
”Lord Robert känner sig starkare”, talade Alayne om för tjänarinnorna. ”Hämta hett vatten till hans bad, men se till att ni inte skållar honom. Och slit inte i håret när ni reder ut tovorna. Han avskyr det.” Den ene väpnaren hånflinade men slutade tvärt då hon sa: ”Terrance, lägg fram hans nåds ridkläder och hans varmaste mantel! Gyles, ta hand om den trasiga pottan och städa upp!”
Gyles Grafton gjorde en grimas. ”Jag är ingen skurgumma.”
”Gör som du blir tillsagd, annars ska du få med Lothor Brune att göra”, sa mäster Colemon. Han följde med Alayne genom korridoren och nedför spiraltrappan. ”Jag är tacksam för er hjälp, min dam. Ni har bra hand med honom.” Han tvekade. ”Märkte ni några skakningar medan ni var hos lord Robert?”
”Fingrarna darrade lite då jag höll honom i handen, det var allt. Han sa att ni hade lagt något äckligt i mjölken.”
”Äckligt?” Colemon blinkade och adamsäpplet for upp och ner. ”Jag bara … blöder han näsblod?”
”Nej.”
”Bra, det är bra.” Ämbetskedjan klirrade svagt då han böjde på huvudet som satt på en löjligt lång och mager hals. ”Nedfärden … min dam, det vore kanske säkrast om jag blandade till lite vallmomjölk åt hans nåd. Och när han har somnat kan Mya Sten surra fast honom på ryggen på en av sina stadigaste mulor.”
”Lorden av Örnnästet kan inte fraktas ner från sitt berg som en säck potatis.” Det var Alayne helt säker på. Fadern hade varnat henne för att de inte fick låta det bli allmänt känt hur klen och räddhågad Robert var. Jag önskar att han vore här. Han skulle veta vad som var bäst att göra.
Men Petyr Baelish befann sig i andra änden av Dalen som gäst på lord Lyonel Corbrays bröllop. Lord Lyonel var en barnlös änkling på drygt fyrtio och hans brud en robust sextonårig flicka, dottern till en rik köpman från Måsstaden. Petyr hade själv ordnat partiet. Hemgiften sades vara ofantlig; det måste den vara eftersom flickan var lågättad. Corbrays vasaller skulle vara där liksom lorderna Waxley, Grafton och Lynderly, en del smålorder och jordägande riddare … och lord Belmore som nyligen försonats med Alaynes far. De andra sigillorderna väntades utebli från bröllopet, så det var viktigt att Petyr var där.
Det förstod Alayne mycket väl, men det innebar att det föll på hennes lott att se till att lord Robert kom välbehållen ner till Dalen. ”Ge hans nåd en bägare sötmjölk”, sa hon till livmedikusen. ”Det stoppar skakningarna på vägen ner.”
”Han fick en bägare för knappt tre dagar sedan”, invände Colemon.
”Och han ville ha en i går kväll, vilket ni vägrade honom.”
”Det var för snart. Min dam, ni förstår inte. Som jag har sagt till lord Baelish förhindrar en nypa sötsömn skakandet, men giftet lämnar inte kroppen och med tiden …”
”Tiden spelar ingen roll om hans nåd får ett skakanfall och faller nedför ett stup”, avbröt Alayne. ”Om min far vore här vet jag att han skulle säga åt er att till varje pris hålla lord Robert lugn.”
”Jag försöker, min dam, men hans anfall blir allt våldsammare och blodet är tunt. Jag törs inte åderlåta honom längre. Sötsömn … och ni är säker på att han inte blödde näsblod?”
”Han snörvlade”, medgav Alayne, ”men jag såg inget blod.”
”Jag måste tala med lord Baelish. Den här festen … är det tillrådligt, undrar jag, efter en mödosam nedfärd?”
”Det blir ingen stor fest”, försäkrade hon. ”Inte mer än fyrtio gäster. Lord Nestor och hans hushåll, portens riddare, några mindre betydelsefulla lorder och deras följen …”
”Lord Robert tycker inte om främlingar, det vet ni, och det blir dryckenskap, oväsen … musik. Musik skrämmer honom.”
”Musik lugnar honom”, rättade hon, ”särskilt harpa. Det är sång han inte står ut med eftersom Marillion dödade hans mor.” Alayne hade upprepat lögnen så många gånger att hon för det mesta mindes det på det sättet. Vad som verkligen hänt var mer som en mardröm som ibland störde nattsömnen. ”Lord Nestor ska inte ha med några trubadurer på festen, bara flöjter och fioler för dansen. Vad skulle hon göra när musiken började? Det var en irriterande fråga som hjärtat och huvudet hade olika svar på. Sansa älskade att dansa, men Alayne … ”Ge honom bara en bägare sötmjölk innan vi ger oss av och en före festen, så blir det inga problem.”
”Gott.” De stannade vid foten av trappan. ”Men det måste bli den sista på ett halvår eller mer.”
”Det får ni ta upp med lord Baelish.” Hon sköt upp dörren och korsade borggården. Colemon ville bara sin skyddslings bästa, det visste Alayne, men vad som var bäst för lille Robert och vad som var bäst för lord Arryn var inte alltid samma sak. Petyr hade sagt det och det var sant. Mäster Colemon bryr sig bara om pojken, men far och jag har större bekymmer.
Snön låg i drivor på borggården och istappar hängde ner från terrasser och torn likt spjut av kristall. Örnnästet var byggt av fin vit sten och snötäcket gjorde slottet ännu vitare. Det är så vackert, tänkte Alayne. Ändå förmådde hon inte älska stället hur hon än försökte. Redan innan vakterna och tjänarna gav sig av hade slottet verkat dött som i graven och det kändes ännu värre när Petyr Baelish var borta. Ingen sjöng här uppe, inte sedan Marillion, och ingen skrattade högt heller. Till och med gudarna var tysta. Örnnästet hade ett kapell men ingen kaplan, en gudaskog men inget hjärtträd. Här besvaras inga böner, tänkte hon ofta, även om hon ibland kände sig så ensam att hon var tvungen att försöka. Bara vinden svarade och drog suckande runt de sju smäckra vita tornen och fick Måndörren att skaka när den tilltog i styrka. Det blir ännu värre i vinter, då blir slottet ett kallt vitt fängelse.
Ändå skrämde henne tanken att ge sig av nästan lika mycket som den skrämde Robert. Hon dolde det bara bättre. Fadern hade sagt att det inte låg någon skam i att vara rädd, bara i att visa rädslan. ”Alla människor är rädda”, sa han, men Alayne var inte säker på att hon trodde på det. Ingenting skrämde Petyr Baelish. Han sa bara så för att jag skulle bli modigare. Hon måste vara modig när hon kom ner till Dalen där risken att avslöjas var så mycket större. Genom sina vänner vid hovet hade Petyr fått veta att drottningen hade folk ute som letade efter dvärgen och Sansa Stark. Om de hittar mig blir jag halshuggen, påminde hon sig då hon gick nedför en isig stentrappa. Jag måste vara Alayne hela tiden, inifrån och ut.
Lothor Brune var i vinschrummet där han hjälpte fångvaktaren Mord och två tjänare att baxa ner kistor med kläder och tygpackar i sex väldiga ektunnor som var stora nog att rymma tre fullvuxna karlar. Enklaste sättet att ta sig till den lilla borgen Himmel, som låg två hundra meter längre ner, var att låta sig firas ner i en av tunnorna. Annars måste man klättra nedför ett slags stege av sten som fanns inne i berget. Eller ta samma väg som Marillion och lady Lysa före honom.
”Har pojken stigit upp?” frågade ser Lothor.
”De badar honom. Han är klar inom en timme.”
”Det får vi verkligen hoppas. Mya väntar inte längre än till middagstid.” Vinschrummet var ouppvärmt, så andedräkten stod som en sky framför hans ansikte.
”Hon väntar”, sa Alayne. ”Det måste hon.”
”Var inte så säker på den saken, min dam. Hon är till hälften mula själv, och jag tror att hon hellre skulle låta oss svälta ihjäl här än utsätta djuren för fara.” Han log när han sa det. Han ler alltid när han talar om Mya Sten. Mya var mycket yngre än ser Lothor, men när fadern hade arrangerat äktenskapet mellan lord Corbray och köpmannadottern hade han sagt att unga flickor alltid blev lyckligare med äldre män. ”Oskuld och erfarenhet är en perfekt kombination”, hade han sagt.
Alayne undrade vad Mya tyckte om ser Lothor. Med sin platta näsa, fyrkantiga haka och den yviga grå kalufsen kunde Brune inte kallas stilig direkt, men han var inte ful heller. Ansiktet är alldagligt men ärligt. Ser Lothor hade visserligen upphöjts till riddare men var ursprungligen av mycket låg börd. En kväll hade han berättat för henne att han var släkt med familjen Brune i Brunhålan, en gammal riddarsläkt på Krabbudden. ”Jag begav mig dit när min far dog”, anförtrodde han henne, ”men de spottade på mig och sa att jag inte var av deras blod.” Han ville inte prata om vad som hände sedan, sa bara att han inte hade fått något gratis här i livet. När han var nykter var han tystlåten, men stark. Och Petyr säger att han är lojal. Han litar mer på honom än på någon annan. Brune vore ett bra parti för en oäkta flicka som Mya Sten, tänkte hon. Det kunde vara annorlunda om hennes far hade erkänt henne, men det gjorde han aldrig. Och Maddy säger att hon inte är jungfru heller.
Mord lät piskan vina och två oxar började lunkande dra runt vinschen. Kedjan rullades upp, skramlade och skrapade mot stenen, och ektunnan började vajande sin långa nedfärd till Himmel. Stackars oxar, tänkte Alayne. Mord skulle slakta dem innan han gav sig av och lämna dem åt falkarna. Det som fanns kvar när Örnnästet öppnades igen skulle stekas till vårfesten om det inte hade förfarits. Ett rikligt förråd med fryst kött förebådade en sommar med goda skördar, hävdade gamla Gretchel.
”Min dam”, sa ser Lothor, ”bara så att ni vet. Mya kom inte upp ensam. Lady Myranda följde med.”
”Åh.” Varför skulle hon rida hela vägen uppför berget bara för att rida ner igen? Myranda Royce var lord Nestors dotter. Hon hade varit borta då Sansa besökte Månportarna på vägen upp till Örnnästet tillsammans med moster Lysa och lord Petyr, men sedan dess hade Alayne hört mycket om henne av Örnnästets vakter och tjänsteflickor. Modern var sedan länge död, så lady Myranda hade överinseende över faderns hushåll, och ryktet sa att det var mycket livligare på slottet när hon var hemma. ”Förr eller senare måste du träffa Myranda Royce”, hade Petyr varnat Alayne. ”Och då måste du vara försiktig. Hon gillar att spela munter och dum, men egentligen är hon mycket klipskare än sin far. Vakta din tunga i hennes sällskap.”
Det ska jag, tänkte hon, men jag visste inte att jag måste börja så snart. ”Robert blir glad.” Han gillade Myranda Royce. ”Ni får ursäkta mig, ser, men jag måste packa klart.” Ensam gick hon för sista gången uppför trappan till sitt sovgemak. Fönstren var stängda och förbommade, möblerna övertäckta med skyddsöverdrag. En del av hennes tillhörigheter hade redan skickats i väg. Alla lady Lysas siden- och brokadklänningar hade lagts ner i kistor som ställts undan. De skira underkläderna, eleganta sammetskreationerna och toaletterna med kostbara broderier och exklusiv myrisk spets skulle lämnas kvar. Nere i Dalen måste Alayne klä sig blygsamt, så som det anstod en flicka av enkel börd. Det spelar ingen roll, intalade hon sig. Jag vågade ju inte bära de finaste klänningarna ens här.
Gretchel hade tagit bort lakan och täcke ur sängen och lagt fram hennes kläder. Alayne hade redan långstrumpor av ylle under kjolarna över ett dubbelt lager underkläder. Nu tog hon på sig en tunika av lammull och en pälsmantel med huva som hon fäste med en emaljerad härmfågel som hon fått i present av Petyr. Där fanns också en halsduk och ett par pälsfodrade skinnhandskar som matchade ridstövlarna. När hon hade satt på sig alltihop kände hon sig lika rund och lurvig som en björnunge. Jag kommer att vara tacksam för det på berget, påminde hon sig. Innan hon gick kastade hon en sista blick på gemaket. Jag var trygg här, tänkte hon, men nere i dalen …
När Alayne kom tillbaka till vinschrummet fann hon Mya Sten otåligt väntande tillsammans med Lothor Brune och Mord. Hon måste ha kommit upp i tunnan för att ta reda på varför det tar så lång tid för oss. Mya var smärt och senig och såg ut att vara lika seg som de gamla ridkläderna i läder hon bar under den silverfärgade ringbrynjan. Håret var korpsvart och så kort och ojämnt att Alayne misstänkte att hon hackat av det med kniv. Myas ögon var det vackraste hos henne, stora och blå. Hon skulle kunna vara söt om hon bara klädde sig som en flicka. Alayne fann sig undra om ser Lothor gillade henne bäst i järn och läder eller om han drömde om henne i spets och siden. Mya gillade att säga att hennes far hade varit en get och hennes mor en uggla, men Alayne hade fått ur Maddy sanningen. Ja, tänkte hon, hon har hans ögon och hans hår också, samma tjocka svarta hår som både han och Renly hade haft.
”Var är han?” frågade flickan.
”Hans nåd badas och kläs.”
”Han måste skynda sig. Det blir kallare. Känner ni det inte? Vi måste hinna förbi Snö innan solen går ner.”
”Hur hård är vinden?” frågade Alayne.
”Det kunde vara värre och blir det också, efter mörkrets inbrott.” Mya strök en hårlock ur ögonen. ”Om han badar länge till blir vi fast här hela vintern med inget annat än varandra att äta.”
Alayne visste inte vad hon skulle svara på det. Lyckligtvis slapp hon, för just då kom Robert Arryn. Den lille lorden bar himmelsblå sammet, en kedja av guld och safirer och en vit björnskinnsmantel. Väpnarna höll i var sin ände för att inte manteln skulle släpa i stengolvet. Mäster Colemon var med, iförd trådsliten grå mantel fodrad med ekorrskinn, liksom Gretchel och Maddy.
När Robert kände den kalla vinden i ansiktet ryggade han tillbaka, men Terrance och Gyles var bakom honom, så han kunde inte fly. ”Ers nåd”, sa Mya, ”ni ska åka ner med mig.”
Alldeles för burdust, tänkte Alayne. Hon skulle ha hälsat på honom med ett leende och talat om hur stark och modig han ser ut.
”Jag vill åka med Alayne”, sa lord Robert. ”Bara henne.”
”Tunnan rymmer oss alla tre.”
”Jag vill bara ha Alayne med. Du stinker, precis som en mula.”
”Som ni önskar.” Mya rörde inte en min.
En del av vinschkedjorna var fästa vid videkorgar, andra vid bastanta ektunnor. Den största var högre än Alayne med järnband om de mörkbruna stavarna. Ändå hade hon hjärtat i halsgropen då hon tog Robert i handen och hjälpte honom att stiga in. När luckan stängdes efter dem hade de trä runt om sig och himlen ovanför. Det är bäst så, sa hon sig, för vi kan inte titta ner. Under dem fanns bara Himmel och två hundra meter tomhet. Med ens fann hon sig undra hur lång tid det hade tagit för hennes moster att falla den sträckan och vilken hennes sista tanke hade varit då berget rusade emot henne. Nej, jag får inte tänka på det!
”I VÄG!” ropade ser Lothor. Någon stötte till tunnan. Den vajade och krängde, skrapade mot golvet och löpte sedan fritt. Hon hörde Mords piska vina och rasslet av kedjan. De började åka nedåt, först ryckigt men sedan gick det mjukare. Robert var blek i ansiktet och ögonen svullna men händerna var stilla. Örnnästet krympte ovanför dem. Himmelscellerna fick slottet att nedifrån se ut som en vaxkaka. En vaxkaka av is, tänkte Alayne, ett snöslott. Hon kunde höra vinden vissla runt tunnan.
Trettio meter ner fick en kastby tag i tunnan. Den svängde åt sidan, snurrade runt i luften och törnade in i klippväggen. Is och snö vräkte ner över dem och det knakade oroväckande i träet. Robert flämtade till och klängde sig fast vid henne, begravde ansiktet mellan hennes bröst.
”Ers nåd är modig”, sa Alayne när hon kände att han började skaka. ”Jag är så skräckslagen att jag knappt förmår prata, men inte du.”
Hon kände honom nicka. ”Den bevingade riddaren var modig och det är jag med”, skröt han med huvudet tryckt mot henne. ”Jag är en Arryn.”
”Håll om mig hårt”, bad hon trots att han redan klamrade sig så hårt fast vid henne att hon knappt kunde andas.
”Som du vill”, viskade han. Med armarna om varandra fortsatte de sin färd ner till Himmel.
Att kalla det här en borg är som att kalla en vattenpuss för en sjö, tänkte Alayne när tunnan öppnades och de kunde stiga ur på Himmel. Borgen var bara en halvmånformad mur av obehandlad sten som omgav en klipphylla och öppningen till en grotta. Där inne fanns förrådsutrymmen och ett stall, en lång naturlig sal och trappstegen av sten som ledde upp till slottet. På marken utanför syntes stenar och stenbumlingar. Härifrån såg Örnnästet så litet ut att hon kunde gömma det i handen, och långt där nere bredde Arryndalen ut sig, grön och gyllengul.
Tjugo mulor väntade på dem liksom två mulförare och lady Myranda Royce. Lord Nestors dotter visade sig vara en kort och mullig kvinna i samma ålder som Mya Sten, men Mya var smärt och senig medan Myranda var mullig och väldoftande med breda höfter, omfångsrik midja och yppig barm. De tjocka kastanjebruna lockarna ramade in runda röda kinder, en liten mun och ett par livliga bruna ögon. När Robert försiktigt steg ur tunnan knäböjde hon på en snöfläck och kysste honom på handen och kinderna. ”Ers nåd, ni har blivit så stor!” sa hon.
”Har jag?” sa Robert belåtet.
”Ni är snart längre än jag”, ljög hon. Hon reste sig och borstade av snön från kjolarna. ”Och du måste vara lord Baelishs dotter”, sa hon medan tunnan började firas upp till Örnnästet igen. ”Jag har hört att du var vacker och nu ser jag att det är sant.”
Alayne neg. ”Det var vänligt sagt, ers nåd.”
”Vänligt?” Den äldre flickan skrattade. ”Så trist det låter. Jag försöker vara skamlös. Du måste berätta alla dina hemligheter på vägen ner. Får jag säga Alayne.”
”Om ni önskar, ers nåd.” Men ni ska inte få ur mig några hemligheter.
”Jag är ers nåd på Månportarna, men här uppe på berget får du kalla mig Randa. Hur gammal är du, Alayne?”
”Fjorton, ers nåd.” Hon hade avgjort att Alayne Sten borde vara äldre än Sansa Stark.
”Randa. Det känns som om det vore hundra år sedan jag var fjorton. Så oskuldsfull jag var. Är du fortfarande oskuld, Alayne?”
Hon rodnade. ”Ni borde inte … ja, naturligtvis.”
”Sparar du dig för lord Robert?” retades lady Myranda, ”eller finns det någon förälskad väpnare som drömmer om din gunst?”
”Nej”, svarade Alayne samtidigt som Robert sa: ”Hon är min vän. Terrance och Gyles kan inte få henne.”
Vid det laget hade en andra tunna anlänt och den tog mjukt mark på en snöhög. Mäster Colemon klev ut följd av väpnarna Terrance och Gyles. I nästa kom Maddy och Gretchel tillsammans med Mya Sten. Flickan slösade inte bort någon tid och tog genast befälet. ”Vi vill inte fastna på berget”, sa hon till de andra mulförarna. ”Jag tar lord Robert och hans sällskap. Ossy, du tar ser Lothor och de andra, men ge mig en timmes försprång. Moroten, du tar hand om kistorna och lådorna.” Det svarta håret stod som en sky kring huvudet då hon vände sig mot Robert Arryn. ”Vilken mula vill ni rida i dag, ers nåd?”
”Allihop stinker. Jag tar den grå, den med avslitet öra. Jag vill att Alayne ska rida bredvid mig och Myranda med.”
”Där stigen är bred nog. Kom, ers nåd, så ska vi sätta er på mulan. Det finns en doft av snö i luften.”
Det tog ytterligare en halvtimme innan de var färdiga att ge sig av. När alla hade satt upp gav Mya Sten en kort order och två av Himmels vakter öppnade portarna. Mya ledde dem ut med lord Robert tätt bakom sig insvept i björnskinnsmanteln. Alayne och Myranda Royce följde efter, sedan Gretchel och Maddy, Terrance Lynderly och Gyles Grafton. Mäster Colemon bildade eftertrupp och ledde en packmula lastad med kistor fyllda med örter och dekokter.
Utanför muren blåste det kraftigt. De befann sig ovanför trädgränsen, utsatta för väder och vind. Alayne var tacksam för att hon klätt sig så varmt. Manteln fladdrade ljudligt bakom henne och en plötslig kastby blåste av henne huvan. Hon skrattade, men några meter längre fram klagade Robert och sa: ”Det är för kallt. Vi borde rida tillbaka och vänta tills det blir varmare.”
”Det är varmare nere i dalgången, ers nåd”, sa Mya. ”Ni ska få se när vi kommer dit.”
”Jag vill inte se”, protesterade Robert, men Mya låtsades inte höra det.
Stigen utgjordes av slingrande trappsteg som var uthuggna ur berget, men mulorna kunde varenda centimeter. Alayne var glad för det. Här och där var stenen sprucken efter oräkneliga årstider som avlöst varandra med tö och köld. På båda sidor om stigen syntes bländande vita snöfläckar på klipporna. Solen sken, himlen var blå och falkar kretsade högt ovanför och svävade på vindarna.
Här uppe där det var som brantast löpte trappstegen fram och tillbaka snarare än rakt ner. Sansa Stark red uppför berget, men det är Alayne Sten som kommer ner. Det var en märklig tanke. På uppvägen hade Mya förmanat henne att hålla blicken på stigen framför, mindes hon. ”Titta upp, inte ner”, hade hon sagt, men det var omöjligt på nervägen. Jag skulle kunna blunda. Mulan hittar, den behöver inte mig. Men det var något Sansa kunde ha gjort, den där ängsliga flickan. Alayne var äldre och modigare.
Först red de i rad, men längre ner blev stigen tillräckligt bred för två mulor att gå i bredd och Myranda Royce red fram till henne. ”Vi har fått ett brev från din far”, upplyste hon lika oberört som om de hade suttit vid brasan och broderat. ”Han är på väg hem, skriver han, och hoppas snart få träffa sin älskade dotter. Han berättar att Lyonel Corbray verkar nöjd med sin brud och ännu nöjdare med hemgiften. Jag hoppas verkligen att lord Lyonel kommer ihåg vilken han ska ta med sig i sängen. Lord Petyr skriver också att lady Waynwood till allas förvåning dök upp på bröllopet tillsammans med riddaren av Niostjärnorna.”
”Anya Waynwood! Är det verkligen sant?” Sigillorderna tycktes ha minskat i antal från sex till tre. Den dagen Petyr Baelish lämnade berget hade han varit säker på att vinna över Symond Templeton på sin sida men däremot inte lady Waynwood. ”Sa han något mer?” frågade Alayne ivrigt. Det hade varit så ensamt och ödsligt på Örnnästet att alla nyheter från yttervärlden var välkomna hur obetydliga de än var.
”Inte din far, men det har kommit andra fåglar. Kriget fortsätter överallt utom här. Flodvattnet har kapitulerat, men Draksten och Stormens ände håller fortfarande stånd.”
”Lady Lysa var så klok som höll oss utanför.”
Myranda log lite snett. ”Ja, hon var ett under av klokhet, den goda damen.” Hon ändrade ställning. ”Varför måste mulor vara så beniga och argsinta? Mya ger dem inte tillräckligt att äta. Det skulle vara mycket behagligare att rida på en riktigt fet mula. Visste du att vi har en ny överstekaplan? Och nattens väktare har en ny ung överbefälhavare, en oäkta son till Eddard Stark.”
”Jon Snö!” utbrast Alayne förvånat.
”Snö? Ja, han måste väl heta Snö.”
Hon hade inte tänkt på Jon på evigheter. Han var bara hennes halvbror, men nu när Robb, Bran och Rickon var döda var Jon Snö den ende bror hon hade kvar. Jag är också oäkting nu, precis som han. Åh, det skulle vara så roligt att få träffa honom igen. Men det var naturligtvis omöjligt. Alayne Sten hade inga bröder, varken äkta eller oäkta.
”Vår släkting Bronze Yohn anordnade nyligen en mêlée på Runsten”, fortsatte Myranda Royce, ”en liten en, bara för väpnare. Det var meningen att Harry arvtagaren skulle vinna och det gjorde han också.”
”Harry arvtagaren?”
”Lady Waynwoods myndling, Harrold Hardyng. Jag antar att vi hädanefter måste kalla honom ser Harry. Bronze Yohn dubbade honom till riddare.”
”Åh.” Alayne var förbryllad. Hur kunde lady Waynwoods myndling vara hennes arvinge? Hon hade egna söner. En av dem var portens riddare, ser Donnel. Men hon ville inte verka dum, så allt hon sa var: ”Jag hoppas han blir en värdig riddare.”
Lady Myranda fnös. ”Jag hoppas han får syfilis. Han har en oäkta dotter med en lågättad flicka, ska du veta. Min far försökte förmäla mig med Harry, men lady Waynwood ville inte höra talas om saken. Jag vet inte om det var mig hon fann olämplig eller bara min hemgift.” Hon suckade. ”Jag behöver en ny make. Tidigare hade jag en, men jag dödade honom.”
”Gjorde ni?” utropade Alayne chockerat.
”Ja, han dog ovanpå mig. I mig, om jag ska vara helt sanningsenlig. Du vet väl vad som försiggår i den äktenskapliga sängen?”
Hon tänkte på Tyrion och på Blodhunden som varit nära att kyssa henne och nickade. ”Det måste ha varit förfärligt, ers nåd, att han dog där, jag menar medan … medan han …”
”… knullade mig.” Myranda ryckte på axlarna. ”Det var definitivt överraskande, för att inte säga oartigt. Han hade inte ens den goda smaken att göra mig med barn. Gamla män har svag säd. Så här står jag nu, en föga använd änka. Harry kunde ha gjort mycket sämre och kommer förmodligen att göra det också. Lady Waynwood förmäler honom säkert med en av sina sondöttrar eller någon av Bronze Yohns.”
”Ja, ers nåd.” Alayne tänkte på Petyrs varning.
”Randa. Du kan säga det. Ran. Da.”
”Randa.”
”Mycket bättre. Jag är rädd för att du kommer att tycka att jag är lätt på foten, men jag gick i säng med den söte trubaduren Marillion. Jag visste inte att han var ett monster. Han sjöng så vackert och kunde göra ljuvliga saker med fingrarna. Jag skulle aldrig ha gjort det om jag hade vetat att han tänkte knuffa ut lady Lysa genom Måndörren. Som regel ligger jag inte med monster.” Hon betraktade Alaynes ansikte och byst. ”Du är sötare än jag, men mina bröst är större. Mästarna säger att stora bröst inte producerar mer mjölk än små, men det tror jag inte på. Har du någonsin sett en amma med små tuttar? Dina är fylliga för din ålder, men eftersom de sitter på en oäkta flicka bryr jag mig inte om dem.” Myranda styrde mulan närmare. ”Du vet väl att Mya inte är jungfru?”
Det gjorde hon. Feta Maddy hade viskat det i hennes öra en gång när Mya kom upp med förnödenheter. ”Maddy har berättat det.”
”Självfallet. Hon har en mun lika stor som låren och låren är enorma. Det var Mychel Redfort. Tidigare var han Lyn Corbrays väpnare, en riktig, inte som den där drummeln ser Lyn har nu. Det sägs att det var för pengarna han antog honom som väpnare. Mychel var den bäste unge svärdskämpen i Dalen och ridderlig … Det trodde i alla fall stackars Mya tills han gifte sig med en av Bronze Yohns döttrar. Lord Horton gav honom säkert inget val, men det var ändå grymt mot Mya.”
”Ser Lothor är förtjust i henne.” Alayne kastade en blick på mulföraren som red tjugo steg före dem. ”Mer än förtjust.”
”Lothor Brune?” Myranda höjde ett ögonbryn. ”Vet hon om det?” Hon väntade inte på svar. ”Han har inte en chans, stackars karl. Min far försökte ordna ett parti för Mya, men hon säger nej till alla. Hon är till hälften mula själv.”
Mot sin vilja kunde Alayne inte låta bli att tycka om Myranda. Hon hade inte haft en väninna att skvallra med sedan Jeyne Poole försvann. ”Tror ni att ser Lothor tycker om henne som hon är, i ringbrynja och läder?” frågade hon den äldre flickan som verkade så världserfaren. ”Eller drömmer han om henne i siden och sammet?”
”Han är karl. Han drömmer om henne naken.”
Hon försöker få mig att rodna igen.
Lady Myranda måste ha hört hennes tankar. ”Du blir så vackert rosa om kinderna. När jag rodnar ser jag ut som ett äpple, fast jag har inte rodnat på åratal.” Hon lutade sig närmare. ”Tänker din far gifta om sig?”
”Min far?” Det hade Alayne aldrig funderat på. På något sätt var det en motbjudande tanke och hon kunde inte låta bli att minnas uttrycket i Lysa Arryns ansikte då hon föll ut genom Måndörren.
”Vi vet alla hur fäst han var vid lady Lysa”, sa Myranda, ”men han kan inte sörja för evigt. Han behöver en söt ung hustru som får honom att glömma sorgen. Jag föreställer mig att han kan välja och vraka bland minst hälften av Dalens högättade jungfrur. Vem skulle kunna bli en bättre make än Dalens djärve beskyddare? Fast jag önskar att han hade ett annat namn än Lillfinger. Hur liten är den, vet du det?”
”Hans finger?” Hon rodnade igen. ”Jag … jag har aldrig …”
Lady Myranda skrattade så högt att Mya Sten vände sig om. ”Strunt i det, Alayne. Den är säkert tillräckligt stor.”
De passerade under en vindpinad valvbåge av ljus sten med långa droppande istappar. På andra sidan smalnade stigen av och sluttade brant i drygt trettio meter, och de kunde inte längre rida i bredd. Alayne gav mulan fria tyglar och klamrade sig hårt fast vid sadeln. Här var trappstegen nedslitna av de järnskodda hovarna på alla mulor som gått här och liknade mest grunda stenskålar med vatten på bottnen som glimmade gyllene i eftermiddagssolen. Det är vatten nu, tänkte Alayne, men det fryser till is när det blir mörkt. Hon upptäckte att hon höll andan och släppte ut den. Mya Sten och Robert hade nästan nått fram till en hög klippformation där marken planade ut igen. Hon försökte hålla blicken på dem och inte titta på något annat. Jag ska inte falla, sa hon sig. Myas mula för mig i säkerhet. Vinden ven omkring henne medan hon steg för steg skumpade nedför branten. Det kändes som om det tog en hel evighet.
Så var hon plötsligt framme vid Mya och den lille lorden som väntade i skydd av klippformationen. Framför dem sträckte sig en stenbro, smal och isig och utan räcken. Alayne kunde höra vinden tjuta och kände hur den slet i manteln. Hon mindes det här stället. Det skrämde henne på uppvägen och det skrämde henne nu med. ”Bron är bredare än den ser ut”, sa Mya glatt till lord Robert. ”Den är en meter bred och bara sex meter lång, det är ingenting.”
”Ingenting”, upprepade Robert. Handen skakade.
Åh nej, tänkte Alayne. Inte här, inte nu, snälla.
”Det är bäst att leda mulorna över”, sa Mya. ”Om det behagar ers nåd leder jag först över min och kommer sedan och hämtar er.” Lord Robert svarade inte. Han stirrade på den smala bron med röda ögon. ”Jag är snart tillbaka, ers nåd”, lovade Mya, men Alayne tvivlade på att pojken kunde höra henne.
När flickan ledde ut mulan på stenbron fick vinden tag i henne. Manteln lyfte, fladdrade och flaxade i luften. Mya vacklade till och det verkade som om hon skulle störta ner i avgrunden. Men på något sätt återfick hon balansen och fortsatte.
Alayne tog Roberts behandskade hand i sin för att få honom att sluta skaka. ”Min lilla fågelunge”, sa hon, ”jag är rädd. Håll mig i handen och hjälp mig över. Jag vet att du inte är rädd.”
Han tittade på henne. Pupillerna var små och mörka i ögon stora och vita som ägg. ”Är jag inte?”
”Inte du. Du är min bevingade riddare.”
”Den bevingade riddaren kunde flyga”, viskade Robert.
”Högre än bergen.” Hon kramade hans hand.
Lady Myranda hade hunnit i fatt dem vid klippformationen. ”Det kunde han”, instämde hon när hon såg vad som var på väg att hända.
Lord Robert skakade till och Alayne visste att hon inte vågade vänta på att Mya skulle komma tillbaka. Hon hjälpte pojken att sitta av och hand i hand gick de ut på stenbron medan vinden ryckte och slet i mantlarna. Runt omkring sig hade de bara luft och himmel med stup på bägge sidorna. Underlaget var isigt och stenigt och vinden tjöt. Den låter som en varg, tänkte hon, en spökvarg lika väldig som berget.
Så var de på andra sidan och Mya Sten lyfte skrattande upp Robert. ”Akta dig”, sa Alayne, ”han kan smälla till dig när han fäktar med armar och ben. Man skulle inte tro det, men det kan han.” De hittade en bergsskreva i lä och Alayne pysslade om honom tills skakningarna upphörde medan Mya gick tillbaka för att hjälpa de andra över bron.
På Snö väntade utvilade mulor på dem liksom varm getgryta med lök. Alayne åt tillsammans med Mya och Myranda. ”Så du är både modig och vacker”, sa Myranda.
”Nej.” Komplimangen fick henne att rodna. ”Det är jag inte alls. Jag var så rädd. Jag tror inte att jag skulle ha klarat det utan lord Robert.” Hon vände sig till Mya Sten. ”Du var nära att falla.”
”Ni tar fel. Jag faller aldrig.” Myas hår hade ramlat ner över ena ögat.
”Nära, sa jag. Jag såg det. Blev du inte rädd?”
Mya skakade på huvudet. ”Jag minns en man som kastade upp mig i luften när jag var riktigt liten. Han är så lång att han når ända upp till himlen och han kastar upp mig så högt att det känns som om jag flyger. Vi skrattar båda två, jag kiknar av skratt och till slut skrattar jag på mig, men det får honom bara att skratta ännu våldsammare. Jag var aldrig rädd när han kastade upp mig, för jag visste att han alltid skulle finnas där och fånga mig.” Hon strök håret ur ansiktet. ”Så en dag fanns han inte där. Män kommer och går. De ljuger eller dör eller överger en. Men ett berg är inte en man och en sten har berget som far. Jag litar på min far och jag litar på mina mulor. Jag faller inte.” Hon lade handen på ett skrovligt klipputsprång och kom på fötter. ”Det är bäst att vi fortsätter. Vi har långt kvar än och jag känner lukten av oväder.”
Det började snöa då de lämnade Sten, den största och nedersta av de tre borgar som utgjorde Örnnästets försvarsverk. Då höll det redan på att skymma. Lady Myranda föreslog att de skulle vända tillbaka, tillbringa natten på Sten och återta färden när solen gick upp, men det ville Mya inte höra talas om. ”Vid det laget kan snön ligga meterdjup och det gör trappstegen förrädiska även för mina mulor”, förklarade hon. ”Det är bättre att fortsätta. Vi tar det lugnt.”
Och det gjorde de. Nedanför Sten blev trappstegen bredare och mindre branta, slingrade sig mellan de höga tallar och grågröna granar som växte på de lägre sluttningarna av Jättens lans. Det verkade som om Myas mulor mindes varenda rot och sten på vägen och hade de glömt någon kom flickan ihåg den. Halva natten hade gått då de skymtade ljusen på Månportarna genom den fallande snön. Den sista biten av färden var riktigt behaglig. De sakta dalande snöflingorna svepte in omvärlden i vitt. Robert slumrade till i sadeln och vaggade fram och tillbaka i takt med mulans rörelser. Till och med lady Myranda började gäspa och klaga på att hon var trött. ”Vi har ställt i ordning gemak åt er”, berättade hon för Alayne, ”men om du vill får du dela min säng i natt. Den är bred nog för fyra.”
”Det är en ära, ers nåd.”
”Randa. Skatta dig lycklig att jag är så trött. Allt jag vill är att krypa ner under täcket och sova. När damer i vanliga fall delar min säng är de tvungna att betala kuddskatt och berätta om allt syndigt de har gjort.”
”Och om de inte har gjort något syndigt?”
”Då måste de erkänna allt syndigt de vill göra. Inte du, förstås. Man behöver bara titta på de där rosiga kinderna och stora blå ögonen för att förstå hur dygdig du är.” Hon gäspade igen. ”Jag hoppas du har varma fötter. Jag avskyr sängkamrater med kalla fötter.”
När de äntligen kom fram till slottet halvsov även lady Myranda och Alayne drömde om sängen. Det är en himmelssäng, sa hon sig, mjuk och varm och skön med massor av skinnfällar. Jag ska drömma om något trevligt och när jag vaknar ska jag höra hundar skälla, kvinnor skvallra vid brunnen och svärd braka samman på borggården. Och det ska bli fest med musik och dans. Efter den gravlika tystnaden på Örnnästet längtade hon efter glada röster och skratt.
Men då ryttarna klättrade ner från mulorna kom en av Petyrs vakter ut från kärntornet. ”Lady Alayne”, sa han, ”Dalens beskyddare väntar på er.”
”Är han tillbaka?” utbrast hon häpet.
”Han kom i skymningen. Ni finner honom i västra tornet.”
Det var inte långt kvar till gryningen och de flesta i slottet sov men inte Petyr Baelish. Alayne fann honom vid en sprakande brasa där han satt och drack glödgat vin tillsammans med tre för henne okända män. Alla reste sig då hon steg in och Petyr log varmt. ”Alayne, kom och ge din far en puss.”
Hon gav honom en pliktskyldig kram och pussade honom på kinden. ”Jag är ledsen att jag stör, far. Det var ingen som sa att du var upptagen.”
”Du stör aldrig, hjärtat. Jag berättade just för herrarna här vilken plikttrogen dotter jag har.”
”Och vacker”, sa en elegant ung riddare vars tjocka blonda hår nådde en bra bit nedanför axlarna.
”Ja”, sa den andre riddaren, en kraftig karl med gråsprängt skägg, röd näsa med brustet ådernät och knotiga händer stora som skinkor. ”Det sa ni inget om, ers nåd.”
”Det skulle inte jag heller ha gjort om hon var min dotter”, sa den tredje riddaren, en kort och senig karl med ett snett leende, spetsig näsa och borstigt, orangefärgat hår. ”Särskilt inte i närheten av tölpar som vi.”
Alayne skrattade. ”Är ni tölpar?” sa hon retsamt. ”Och jag som tog er för tappra riddare.”
”Riddare är de”, sa Petyr, ”men hur tappra de är återstår att se, men vi har stora förhoppningar. Tillåt mig att presentera ser Byron, ser Morgarth och ser Shadrich. Mina herrar, det här är Alayne, min oäkta och mycket begåvade dotter … som jag måste tala med, om ni vill vara vänliga att ursäkta oss.”
De tre riddarna bugade och drog sig tillbaka; den långe med det blonda håret kysste henne på hand innan han gick.
”Kringvandrande riddare?” undrade Alayne när dörren hade stängts efter dem.
”Hungriga riddare. Jag tänkte att det vore bra att ha lite fler egna svärdskämpar. Tiderna blir allt intressantare, min söta, och då kan man aldrig ha för många svärdskämpar. Havsguden har kommit tillbaka till Måsstaden och gamle Oswell hade en hel del att förtälja.”
Hon visste bättre än att fråga vad. Om Petyr hade velat att hon skulle veta det hade han berättat mer. ”Jag väntade dig inte tillbaka så snart”, sa hon, ”men jag är glad för att du är här.”
”Det skulle man aldrig ha kunnat tro av pussen du gav mig.” Han drog henne intill sig, satte händerna om kinderna och kysste henne på munnen, länge och väl. ”Det är vad jag menar med en välkomstkyss. Hoppas du gör det bättre nästa gång.”
”Ja, far.” Alayne kände att hon rodnade.
”Du kan knappast föreställa dig vad som händer i Kungshamn. Cersei gör den ena dumheten efter den andra, med hjälp av sitt råd av döva och blinda idioter. Jag räknade med att hon skulle försätta riket i konkurs och själv gå under på kuppen, men jag hade aldrig kunnat ana att hon skulle göra det så snabbt. Det är riktigt irriterande. Jag hade hoppats på fyra, fem lugna år för att kunna så några frön och låta andra frukter mogna, men nu … det är tur att jag trivs med kaos. Jag befarar att den lilla gnutta lag och ordning som de fem kungarna lämnade efter sig inte kommer att överleva de tre drottningarna någon längre tid.”
”Tre drottningar?” Hon förstod inte.
Men inte heller nu förklarade Petyr vad han menade. I stället log han och sa: ”Jag har med mig en gåva till min kära dotter.”
Alayne blev både förtjust och överraskad. ”Är det en klänning?” Hon hade hört att det fanns duktiga sömmerskor i Måsstaden och hon var så trött på sina trista kläder.
”Något bättre. Gissa en gång till!”
”Smycken?”
”Inga smycken i världen kan matcha min dotters ögon.”
”Citroner? Har du fått tag i citroner?” Hon hade lovat lille Robert citronkakor och till det behövdes citroner.
Petyr Baelish tog henne i handen och drog ner henne i knäet. ”Jag har gjort upp ett äktenskapskontrakt åt dig.”
”Ett äktenskaps…” Strupen snördes samman. Hon ville inte gifta sig igen, inte nu och kanske aldrig mer. ”Jag … jag kan inte gifta mig, far. Jag …” Alayne kastade en blick på dörren för att försäkra sig om att den var stängd. ”Jag är redan gift”, viskade hon. ”Det vet du ju.”
Petyr lade fingret mot hennes läppar för att få tyst på henne. ”Dvärgen gifte sig med Ned Starks dotter, inte med min. Och hur som helst är det här bara en trolovning. Giftermålet måste vänta tills Cersei har löpt linan ut och Sansa har blivit änka. Och du måste träffa ynglingen och vinna hans gillande. Lady Waynwood tänker inte tvinga honom att gifta sig mot sin vilja, och på den punkten var hon mycket bestämd.”
”Lady Waynwood?” Alayne trodde knappt sina öron. ”Varför skulle hon förmäla en av sina söner med … med en …”
”… oäkting? Till att börja med är du Dalens beskyddares oäkting, glöm inte det. Ätten Waynwood är mycket gammal och stolt, men inte så rik som man skulle kunna tro, vilket jag upptäckte när jag började köpa upp deras skuldsedlar. Inte för att lady Anya någonsin skulle sälja en son för guld. Men en myndling … unge Harry är bara en släkting och den hemgift som jag har erbjudit hennes nåd var till och med större än den som Lyonel Corbray just har fått. Det måste den vara för att hon skulle vilja riskera att dra på sig Bronze Yohns vrede. Det här kontraktet korsar hans planer. Du är bortlovad till Harrold Hardyng, hjärtat mitt, förutsatt att du kan vinna hans hjärta … vilket inte borde bli svårt för dig.”
”Harry arvtagaren?” Alayne försökte komma ihåg vad Myranda hade berättat om honom på berget. ”Han har just blivit dubbad till riddare. Och han har en oäkta dotter med en lågättad flicka.”
”Och ytterligare en på väg med en annan tös. Harry tycks kunna tjusa flickorna med sitt mjuka, rödblonda hår, sina mörkblå ögon och smilgroparna i kinderna. Och jag har hört att han är mycket ridderlig.” Han log retsamt. ”När den här trolovningen eklateras kommer varenda högättad jungfru i Arryndalen att avundas dig liksom några från flodlandet och Ödemarkerna.”
”Varför?” Alayne begrep ingenting. ”Är ser Harrold … hur kan han vara lady Waynwoods arvinge? Har hon inte söner av sitt eget blod?”
”Tre”, svarade Petyr. Hon kunde känna doften av vin, kryddnejlika och muskot på hans andedräkt. ”Döttrar med och sonsöner.”
”Kommer de inte före Harry? Jag förstår inte.”
”Det kommer du att göra. Hör på.” Petyr tog hennes hand i sin och gled lätt med fingrarna över handflatan. ”Låt oss börja med lord Jasper Arryn, Jon Arryns far. Han fick tre barn, två söner och en dotter. Jon var äldst, så Örnnästet och lordvärdigheten gick till honom. Hans syster, Alys, äktade ser Elys Waynwood, en släkting till den nuvarande lady Waynwood.” Han gjorde en grimas. ”Elys och Alys, vad säger du om det? Lord Jaspers yngste son gifte sig med en flicka av huset Belmore, men dog inom ett år av dålig mage. Deras son Elbert föddes i en säng medan stackars Ronnel dog i en annan. Lyssnar du noga?”
”Ja, det var Jon och Alys och Ronnel, men Ronnel dog.”
”Bra. Jon Arryn var gift tre gånger, men hans första två hustrur gav honom inga barn, så hans brorson Elbert var länge hans arvinge. Under tiden fullgjorde Elys sina äktenskapliga plikter och Alys födde barn varje år. Hon gav honom nio barn, åtta flickor och en liten pojke, ännu en Jasper, varefter hon dog helt utmattad. Lille Jasper lyckades med konststycket att bli ihjälsparkad av en häst när han var tre år gammal, vilket var otacksamt av honom om man betänker alla ansträngningar som gjorts för att sätta honom till världen. Strax senare tog kopporna två av hans systrar, och sedan var det sex kvar. Den äldsta gifte sig med ser Denys Arryn, en avlägsen släkting till lorden av Örnnästet. Det finns flera grenar av huset Arryn utspridda över Dalen, alla lika stolta som de är fattiga, utom de som bor i Måsstaden och har varit kloka nog att gifta in sig i köpmannasläkter. De är rika men inte tillräckligt fina, så ingen talar om dem. Ser Denys kom från en av de fattiga, stolta grenarna … men han var också en berömd tornerkämpe, stilig, ridderlig och hövisk. Och han bar det magiska namnet Arryn, vilket gjorde honom idealisk för den äldsta flickan Waynwood. Deras barn skulle få namnet Arryn och vara arvtagare till Dalen om något hände Elbert. Och det råkade bli så att galne kung Aerys drabbade Elbert. Du känner väl till den historien?”
Det gjorde hon. ”Den galne kungen mördade honom.”
”Det gjorde han. Strax därpå lämnade ser Denys sin gravida hustru och red ut i kriget. Han dog i Klockslaget, av ett yxhugg och överdriven tapperhet. När hustrun fick veta det sörjde hon sig till döds och hennes nyfödde son följde henne snart i graven. Men Jon Arryn hade skaffat sig en ung hustru under kriget, en som han hade anledning att tro var fruktsam. Han hade säkert stora förhoppningar, men både du och jag vet att allt han fick av Lysa var dödfödda barn, missfall och stackars lille Robert.
Vilket för oss tillbaka till Elys och Alys fem återstående döttrar. Den äldsta hade fått gräsliga märken efter samma koppor som tagit livet av hennes systrar, så hon blev prästinna. En annan förfördes av en soldenär. Ser Elys kastade ut henne och hon anslöt sig till de tysta systrarna sedan hennes oäkting dött som spädbarn. Den tredje gifte sig med lorden av Spenarna, men visade sig vara ofruktsam. Den fjärde var på väg till flodlandet för att äkta en Bracken då de brända männen rövade bort henne. Så var det bara den yngsta kvar. Hon gifte sig med en jordägande riddare, en vasall till ätten Waynwood, födde honom en son som hon gav namnet Harrold och dog.” Petyr vände på Alaynes hand och kysste henne på handleden. ”Så säg mig, hjärtat, varför är Harry arvtagare?”
Hennes ögon vidgades. ”Han är inte lady Waynwoods arvinge utan Roberts och om Robert skulle dö …”
Petyr höjde ett ögonbryn. ”När Robert dör. Vår stackars modiga lilla fågelunge är så sjuklig att det bara är en tidsfråga. När Robert dör blir Harry arvtagaren lord Harrold, Dalens beskyddare och lord av Örnnästet. Jon Arryns vasaller kommer aldrig att älska mig eller vår fånige, skakande Robert, men de kommer att älska sin unge falk … och när de samlas på hans bröllop och du stiger in med ditt långa kastanjeröda hår klädd i en jungfrumantel i vitt och grått med skräckvargen på ryggen … ja, då kommer varenda riddare i Arryndalen att ställa sitt svärd i din tjänst för att du ska kunna vinna tillbaka det som tillhör dig. Så jag har i själva verket tre gåvor till dig, min söta Sansa: Harry, Örnnästet och Vinterhed. Det är väl värt ännu en kyss?”