Då Levin i Oblonskijs sällskap trädde in på hotellet, kunde han inte undgå att lägga märke till ett visst uttryck i dennes min. Det låg som ett dämpat skimmer av belåtenhet över Stepan Arkadjevitjs ansikte och hela gestalt. Oblonskij tog av ytterrocken och fortfarande med hatten sittande en smula på sned på huvudet skred han värdigt fram i matsalen meddelande befallningar till de frackklädda tatariska uppassarna, som bugande med vita servetter på armarna kommit honom till mötes. Utbytande hälsningar till höger och vänster med bekanta, som här liksom överallt glatt igenkände honom, gick han fram till byffén, tog en snaps med fisktilltugg och sade någon lustighet åt en bakom disken sittande, grällt sminkad fransyska, som till största delen syntes bestå av tyll, spetsar och krusat hår. Denna brast ut i ett högljutt skratt. Levin däremot avstod från brännvinet, därför att misshag väcktes hos honom av denna fransyska, som tycktes honom bestå av löshår, poudre de riz och vinaigre de toilette. Han drog sig från hennes närhet som från en osnygg plats. Hela hans själ var uppfylld av Kittys bild, och hans ögon lyste av leende lycka och högstämdhet.
— Här, ers nåd, här kan herrarna sitta ostörda, — yttrade en inställsam gammal vithårig tatar, vars klotrunda stofthydda kom frackskörten att vippa brett åt sidorna. — Var så god, ers nåd, — vände han sig till Levin för att som ett tecken på vördnad för Stepan Arkadjevitj visa sin älskvärdhet även mot dennes gäst.
Sedan han blixtsnabbt brett ut en glänsande ny duk över ett redan dukbelagt runt bord under en bronskandelaber och skjutit åt sidan tvenne stoppade sammetsstolar, där herrarna tog plats, blev han med avvaktande min stående framför Stepan Arkadjevitj med servett och matsedel i hand.
— Om ers nåd hellre vill ha ett enskilt rum, blir ett sådant strax ledigt: furst Golitsyn med dam är där. Färska ostron har kommit in.
— Å, ostron. — Stepan Arkadjevitj funderade.
— Kanske vi skulle ändra vår plan, Levin? — sade han och lät sitt pekfinger vila på matsedeln. I hans ansikte stod en allvarlig tvehågsenhet att läsa. — Är ostronen bra? Tag reda på det.
— Det är ostron från Flensburg, ers nåd, från Ostende finns det inga.
— Ja, Flensburgsostron kan ju vara bra, men är de färska?
— De kom in i går.
— Nå, om vi då skulle börja med ostron och så lägga om hela planen? Vad tycker du?
— Gärna för mig. Jag tycker bäst om kålsoppa och gryngröt, men det kan man ju inte få här.
— Skall det var gryngröt à la russe? — frågade tataren och böjde sig över Levin som en barnjungfru över ett barn.
— Nej, skämt åsido, vad helst du bestämmer dig för, är det bra. Jag har åkt skridskor och har stor matlust. Men tro inte, — tillade han, då han märkte ett tecken till missnöje i Oblonskijs ansikte, — att jag inte förstår att uppskatta ditt val. Jag kan också finna behag i att äta bra.
— Ja, det skulle bara fattas! Vad man må säga, så är detta ett av livets behag, — sade Stepan Arkadjevitj. — Nå, så giv oss, min vän, två dussin, nej, det är för litet, tre dussin ostron och så grönsakssoppa.
— Printanier, — inföll tataren. Men Stepan Arkadjevitj ville inte låta honom ha nöjet att få rätterna nämnda vid franska namn.
— Grönsakssoppan, du vet. Sedan piggvar med tjock sås och så... rostbiff, men se till att den blir förträfflig. Sedan kapun, ja, och så inlagd frukt.
Tataren, som erinrade sig Stepan Arkadjevitjs vana att inte nämna rätterna efter den franska matsedeln, upprepade inte efter honom var rätt för sig, men kunde sedan inte neka sig nöjet att högt gå igenom hela beställningen efter matsedeln: »potage printanier — turbot sauce Beaumarchais — poularde à l’estragon — macédoine de fruits», och utbytte så med ett smidigt handgrepp den ena solitt inbundna prislistan mot den andra, vinlistan, och räckte den åt Stepan Arkadjevitj.
— Nå, vad skall vi dricka?
— Ja, vad du vill, bara inte för många sorter. Vi kan ju ta champagne, — sade Levin.
— Vad? Redan i början? Men låt gå. Tycker du om vita lacket?
— Cachet blanc, — inflickade tataren.
— Nå, giv oss av det märket till ostronen, så får vi se vad vi tar sedan.
— Skall ske. Och vilket fiskvin behagas?
— Nuits. Nej, det klassiska Chablis blir bättre.
— Skall ske. Skall det vara ost av er sort?
— Nja, parmesan. Eller föredrar du någon annan?
— Nej, ingen ändring för min skull, — sade Levin, som ej kunde hålla tillbaka ett leende.
Tataren med de utstående frackskörten ilade i väg och om fem minuter störtade han tillbaka med en butelj i ena handen och på armen balanserande en bricka med nyuppbrutna ostron i sina pärlemorskimrande skal.
Stepan Arkadjevitj vek ihop den nypressade servetten och satte den för bröstet, varpå han i maklig ro grep sig an med ostronen.
— Inte illa, — sade han i det han med en liten silvergaffel drog de klibbiga ostronen från deras pärlemohöljen och smackande slukade dem ett efter ett. — Inte illa, — upprepade han kastande sina fuktigt glimmande ögon än på Levin, än på den tatariska uppassaren.
Levin tog även för sig av ostronen, fastän vitt bröd med ost i hans smak var bättre. Men han fann ett behag i att iaktta Oblonskij. Till och med tataren, som dragit korken ur flaskan och höll på med att hälla det pärlande vinet i tunna, flata kristallglas, betraktade leende Stepan Arkadjevitj med en road blick.
— Du tycks inte vara särskilt förtjust i ostron, — sade Stepan Arkadjevitj och tömde sitt glas, — eller har du då något bekymmer att bära på?
Han ville se Levin i samma muntra humör som sig själv. Levin var nu visst inte nedstämd, han kände sig bara besvärad av omgivningen. Med den stämning han bar inom sig kunde han inte finna sig tillrätta på detta hotell, på en plats mitt emellan enskilda rum, där man dinerade i damsällskap, mitt i spring och oro. Hela denna omgivning av speglar, bronskandelabrar, gaslågor och tatariska uppassare var honom förhatlig. Han hyste rädsla för att få besudlat vad som nu uppfyllde hans sinne.
— Jag? Ja, utan bekymmer är jag inte. Och dessutom känner jag mig besvärad av det som omger mig här, — sade han. — Du kan inte tänka dig, hur vilt främmande allting här verkar på mig, som kommit från stillheten på landet. Det mesta berör mig lika underligt som naglarna på den där herrn, jag träffade hos dig.
— Ja, jag märkte, att den arme Grinevitjs naglar väckte ditt stora intresse, — sade Stepan Arkadjevitj med ett skratt.
— Jag kan inte med sådant, — sade Levin. — Försök sätta dig in i min åskådning, en landsbos syn på sakerna. Vi på landet bemödar oss att sköta händerna så, att man bekvämt kan arbeta med dem. Därför klipper vi naglarna, och om det behövs, kavlar vi opp skjortärmarna. Men här finns det folk, som med flit låter naglarna växa så långt de kan. Och vid manschetterna häftar de fast på sig riktiga små fat, så att armrörelserna skall bli så besvärliga som möjligt.
Över Stepan Arkadjevitjs läppar drog ett glatt leende.
— Ser du, det är ett tecken på att grovarbete inte är behövligt. Det är hjärnan, som arbetar...
— Må vara. Men mig berör det underligt. Liksom det är mig underligt, att då vi på landet försöker äta oss mätta så fort som möjligt för att sen desto förr ta itu med våra uppgifter, vi här, du och jag, bemödar oss att så länge som möjligt undvika att bli mätta och därför äter vi nu ostron...
— Medgives, — inföll Stepan Arkadjevitj. — Men däri ligger just civilisationens ändamål: att göra en njutning av allt.
— Ja, om det är dess ändamål, skulle jag föredra att få vara vilde.
— Å, det är du i alla fall. Alla Levinar är vildar. Levin suckade. Han kom att tänka på sin bror Nikolaj och kände ett styng i samvetet. Hans uppsyn mulnade. Men så började Oblonskij tala om ett ämne, som drog hans tankar åt annat håll.
— Nå, kommer du till oss, till Stjerbatskijs menar jag, i afton? — sade han med en menande blink i ögat, sköt åt sidan de skrovliga ostronskalen och drog osten till sig.
— Ja, naturligtvis kommer jag, — svarade Levin. — Fast det tycktes mig, som om furstinnan något motvilligt bad mig infinna mig.
— Asch, prat. Det är bara hennes sätt... Nå, nu kan vi få in soppan!... Det är ett manér hos henne, grande dame, ser du, — sade Stepan Arkadjevitj. — Jag kommer också, fast först skall jag på en sångafton hos grevinnan Bonina. Ja, nog är du en vilde i ditt umgänge alltid. Hur skall man annars förklara, att du ett, tu, tre försvann från Moskva? Hos Stjerbatskijs frågade man mig ideligen efter dig, som om jag kunde veta det. Och jag vet bara ett: du gör alltid det, som ingen annan gör.
— Ja, — sade Levin långsamt med en lätt skälvning i rösten. — Du har rätt, jag är en vilde. Men min vildenatur yttrade sig inte däri, att jag for min väg, utan däri, att jag vänt tillbaka. Nu har jag kommit...
— Ja, du är en lyckans guldgosse! — avbröt honom Stepan Arkadjevitj och såg Levin in i ögonen.
— Varför det?
»På brännmärkt länd känns eldig hingst igen,
på ögats glans förälskad ungersven...»
deklamerade Stepan Arkadjevitj. — Du har din tid framför dig.
— Kanske din ligger bakom dig?
— Nej, inte precis det, men du äger det kommande och jag det närvarande, och det närvarande är det si och så med.
— Hur då?
— Jo, uselt nog. Men jag vill inte tala om mig själv, det är för övrigt ogörligt att lägga fram allt i sitt sammanhang, — sade Stepan Arkadjevitj. — Nå, varför vände du då tillbaka till Moskva?... Hallå, nästa rätt, skrek han till tataren.
— Det kan du nog gissa! — svarade Levin med ögonen, vari det djupt inne lyste till, fortfarande fästade på Stepan Arkadjevitj.
— Jag gissar det, men jag kan inte ge mig in på att tala därom. Redan av den anledningen bör du kunna sluta dig till, om jag gissat rätt eller inte, — sade Stepan Arkadjevitj och såg på Levin med ett knappt märkbart leende.
— Nå, vad säger du? — sade Levin med en skälvning i rösten och kände samtidigt, att alla hans ansiktsmuskler darrade till. — Hur ser du på saken?
Stepan Arkadjevitj drack långsamt ur sitt glas Chablis utan att ta blicken från Levin.
— Jag?... — sade Stepan Arkadjevitj — jag skulle ingenting högre önska än detta. Det vore det bästa, som kunde ske.
— Men du tar väl inte fel? Du vet, vad vi talar om? — inföll Levin sugande sig fast med blicken i Oblonskij. — Tror du, att det är möjligt?
— Jag håller det för möjligt. Varför skulle det vara omöjligt?
— Nej, tror du verkligen, att det är möjligt? Säg rent ut, vad du tänker! Men om, om jag nu får nej!... Jag är nästan övertygad...
— Varför tror du det? — sade Stepan Arkadjevitj leende åt hans tydliga sinnesrörelse.
— Ja, ibland syns det mig så. Det vore ju förfärligt både för mig och för henne.
— Å, i varje fall är det ingenting förfärligt däri för en flicka. Varje ung dam känner sig stolt över att få ett anbud.
— Ja, varje annan kanske, men inte hon.
Stepan Arkadjevitj log, Han kände så väl till denna känsla hos Levin, han visste, att för honom indelades alla flickor i världen i två sorter: den ena sorten — det var alla världens flickor utom henne, och dessa flickor kunde ha alla möjliga svaga sidor, det var vanliga flickor; den andra sorten — det var hon, fri från alla svaga sidor, stående högre än allt mänskligt.
— Stopp, tag då sås! — sade han till Levin hejdande dennes hand, som höll på att skjuta undan såskoppen.
Levin tog lydigt för sig av såsen, men han lät inte Stepan Arkadjevitj äta ostört.
— Vänta, — sade han. — Du bör förstå, att detta för mig är en fråga om liv och död. Jag har aldrig talat om det här med någon. Med ingen kan jag så som med dig tala om detta. Du och jag är ju på sätt och vis främmande för varandra: tycken, åsikter, allt är olika hos oss. Men jag vet, att du är vänskapligt stämd mot mig, och därför känner jag också så stark tillgivenhet för dig. Men, för Guds skull, var fullständigt uppriktig mot mig.
— Jag säger dig, vad jag tänker, — sade Stepan Arkadjevitj med ett leende. — Men jag skall säga dig något mer: min hustru är en underlig kvinna... — Stepan Arkadjevitj gav ifrån sig en suck vid minnet av sitt förhållande till sin äkta hälft. Efter en stunds tystnad fortsatte han: — Hon äger förutseendets gåva. Hon kan se tvärs igenom folk. Men det är inte nog med det, hon vet vad som kommer att ske, särskilt då det är fråga om giftermål. Hon förutsade till exempel, att Sjachovskaja skulle få Brenteln till man. Ingen ville tro det, men så blev det. Och hon är på din sida.
— Hur då?
— Jo, det är så, att hon inte bara tycker om dig, hon säger också, att Kitty alldeles säkert kommer att bli din hustru.
Vid dessa ord upplystes Levins ansikte av ett leende, ett sådant, som brukar förebåda ett rört sinnes tårar.
— Säger hon det! — utropade Levin. — Jag har alltid sagt, att din fru är en förtjusande kvinna. Men nog nu om detta, — sade han och reste sig från stolen.
— Ja, ja, men sitt då.
Men Levin kunde inte sitta. Han gick ett par gånger med sina fasta steg fram och tillbaka på golvet, knipande hop ögonen, för att tårarna inte skulle märkas. Då han behärskat sig, satte han sig ned vid bordet igen.
— Ser du, — sade han, — detta är inte vanlig kärlek. Jag har varit förälskad förr, men detta är något annat. Det är inte min egen känsla, det är som någon yttre makt fått mig i sitt våld. Jag for ju min väg, därför att jag kommit till den slutsatsen, att det inte kunde bli något av, som vore det fråga om en lycka otänkbar på jorden. Men jag har kämpat med mig själv och jag ser nu, att utan detta givs det inget liv för mig. Avgörandet måste falla...
— Men varför for du då bort?
— Ack, fråga inte om det. Det tränger sig på mig så många tankar. Det är så mycket, som jag behöver fråga om. Hör du, du kan inte föreställa dig, vad du gjort för mig genom det du sagt. Jag är så lycklig, att jag rent av tycks mig lumpen. Jag glömmer allt annat. Jag har i dag fått reda på, att min bror Nikolaj... du vet ju... han är här... och honom hade jag liksom glömt bort. Det tycks mig, som om han också vore lycklig. Det är som jag vore från mina sinnen. Men en sak är förfärlig... du har ju gift dig, du känner denna känsla... det är förfärligt, att vi, män, som inte längre är unga, som bär på ett förgånget... inte av kärlek, utan av synd... plötsligt kommer samman med en varelse, som är ren och oskyldig. Detta är något avskyvärt och därför måste man känna sig som en ovärdig.
— Nå, men du bär då inte på så mycken synd.
— Ack, i alla fall, — sade Levin, — när jag ser tillbaka på mitt liv, så känner jag en darrning inom mig och förbannar och beklagar bittert...
— Ja, vad skall man göra? Världen är nu en gång så, — sade Stepan Arkadjevitj.
— Den enda trösten ligger i en bön, som jag alltid hållit kär: döm mig inte efter min förtjänst, utan efter din barmhärtighet. På det viset kan även hon förlåta.