Levin tömde sitt glas, och båda satt en stund tysta.
— En sak till måste jag dock säga dig. Du känner ju Vronskij? — frågade Stepan Arkadjevitj.
— Nej, det gör jag inte. Varför frågar du om det?
— Giv oss en flaska till, — vände sig Stepan Arkadjevitj till den tatariska uppassaren, som kommit för att fylla i glasen och just nu uppehöll sig bredvid dem i en stund, då han borde vara borta.
— Du bör ha reda på Vronskij, därför att han är en av dina medtävlare.
— Vad är Vronskij för en? — sade Levin, och hans ansiktsuttryck övergick plötsligt från det återsken av barnslig hänförelse, som nyss förnöjt Oblonskij, till en förtörnad och missbelåten min.
— Vronskij — det är en av greve Kirill Ivanovitj Vronskijs söner, en av förgrundsfigurerna bland Petersburgs »jeunesse dorée». Jag blev bekant med honom under min tjänstgöring i Tver, då han kom dit vid rekrytinskrivningarna. Han är oerhört rik, vacker, har utmärkta förbindelser i stora världen, är flygeladjutant och för övrigt en präktig pojke i mitt tycke. Jag har sedan sammanträffat med honom även här i Moskva och kunnat konstatera, att han har både bildning och begåvning. Det är en man, som kommer att gå långt.
Levin satt mulen och tyst.
— Ja, ser du, han kom hit strax efter det du rest och, så vitt jag förstår saken, är han upp över öronen förälskad i Kitty, och du begriper, att modern...
— Förlåt, jag förstår inte riktigt, — sade Levin och rynkade bekymrat samman ögonbrynen. Och med ens kom han att tänka på sin bror Nikolaj och på hur lumpen han själv var, som kunnat glömma bort honom.
— Vänta litet, — sade Stepan Arkadjevitj och lade leende sin hand på hans arm. — Jag har bara sagt dig vad jag vet, och jag upprepar, att chanserna i denna delikata angelägenhet, så vitt jag kan se, ligger på din sida.
Levin lutade sig tillbaka mot stolkarmen blek i ansiktet.
— Men jag skulle råda dig, att så snabbt som möjligt få saken avgjord, — fortsatte Oblonskij och sträckte sig för att fylla i hans glas.
— Nej, tack, jag kan inte dricka mera, — sade Levin och drog undan glaset. — Jag blir berusad... Nå, hur går det då för dig? — fortsatte han synbarligen i avsikt att komma in på ett annat samtalsämne.
— Än ett ord: mitt råd är, att saken ovillkorligen måste avgöras snabbt. I dag bör du inte säga något, — sade Stepan Arkadjevitj — men i morgon far du och gör ett klassiskt frieri, må du ha Guds välsignelse med dig...
— Du har ofta sagt, att du ville komma ut och jaga hos mig. Kom i vår, — sade Levin.
Nu ångrade han av allt sitt hjärta, att han börjat detta samtal med Stepan Arkadjevitj. Hans personliga känsla hade liksom blivit besudlad av talet om denne medtävlare, officern från Petersburg, och av Stepan Arkadjevitjs välmenta råd och förslag.
Stepan Arkadjevitj log. Han begrep vad som rörde sig inom Levin.
— Jag skall nog komma, — sade han. — Ja, bror, kvinnan det är den axel, varomkring allt vrider sig. För mig är det illa beställt för tillfället. Och allt för kvinnfolks skull. Var nu uppriktig mot mig, — fortsatte han och drog upp en cigarr med vänstra handen, hållande glaset i den andra, — nu skall du ge mig ett råd.
— I vilken angelägenhet då?
— Jo, det är på det viset: Låt oss anta, du är gift, du älskar din hustru, men du har låtit förleda dig av en annan kvinna...
— Förlåt, men jag förstår inte något sådant, det är ju som... Det är ju på samma sätt, som om jag här, mätt och nöjd, skulle gå rakt till ett brödstånd och stjäla en kringla.
Stepan Arkadjevitjs ögon lyste mer än vanligt.
— Varför det? En färsk kringla kan ibland dofta så skönt, att man inte kan låta bli.
Himmlisch ist’s, wenn ich bezwungen
Meine irdische Begier;
Aber doch, wenns nicht gelungen,
Hatt’ ich auch recht hübsch Plaisir!
Stepan Arkadjevitj deklamerade detta med ett leende. Även Levin kunde ej låta bli att dra på munnen.
— Ja, men skämt åsido, — fortsatte Oblonskij. — Du bör veta, att denna kvinna är en älsklig, blid, kärleksfull varelse, en stackars ensamstående, som offrat allt. Nu, när saken är skedd, skulle man utan vidare överge henne? Låt gå för att skiljas från henne, för att inte förstöra familjelivet, — men kan man underlåta att tycka synd om henne, att hjälpa henne, att mildra hennes öde?
— Ursäkta mig. Men du vet, att för mig består kvinnorna av två slag... eller rättare: det finns kvinnor, och det finns... Jag har aldrig sett någon fallen kvinnlig varelse, som haft något tilldragande, och jag är övertygad om, att jag aldrig får se det. För mig är sådana som den där sminkade fransyskan med det krusade håret borta vid kassadisken en ren styggelse, och alla fallna kvinnor är likadana.
— Men den i evangeliet?
— Ack, kom inte med det! Kristus hade aldrig sagt dessa ord, om han vetat, hur man skulle komma att missbruka dem. Det finns folk, som ur hela evangeliet bara minns dessa ord. För övrigt, jag säger inte det, som jag tänker, utan det, som jag känner. Jag har en instinktiv avsky för fallna kvinnor. Du är rädd för spindlar, och jag för detta slag av odjur. Du har säkerligen aldrig särskilt studerat spindlar, för att lära känna deras natur, på samma sätt är det med mig...
— Ja, det är lätt för dig att tala på det viset. Det är precis som den där herrn hos Dickens, som med vänstra handen kastar alla besvärliga frågor ifrån sig bakåt över högra axeln. Men att förneka fakta är intet svar. Vad skall man göra, säg mig det, vad skall man göra? Ens hustru blir gammal, och själv är man full av liv. Man vet inte ordet av, förrän man känner, att det är omöjligt att hysa kärlek till hustrun, hur man än högaktar henne. Och så ett, tu, tre kommer en ny förälskelse, och man är förlorad! — yttrade Stepan Arkadjevitj med en klang av sorgsen förtvivlan.
Levin måste le.
— Ja, och man är förlorad, — fortsatte Oblonskij. — Och vad skall man göra?
— Man skall inte stjäla någon kringla.
Stepan Arkadjevitj brast i skratt.
— Å, din moralist! Men du skall veta, det finns två kvinnor: den ena håller bara på sin rätt, och denna rätt är din kärlek, som du inte kan ge henne; den andra offrar dig allt och fordrar ingenting. Vad skall man göra? Hur skall man handla? Det är ett upprörande drama.
— Om du önskar min uppriktiga mening i denna sak, så får jag säga dig, att jag inte tror, att det här föreligger något drama. Hör, varför! Enligt min mening tjänar kärleken... — var och en av de båda arterna av kärlek, som Platon som du minns definierar i »Symposion» — såsom en probersten för människorna. En del människor förstår bara den ena, en annan del bara den andra. De, som bara förstår den inte platoniska kärleken, talar med orätt om ett drama. Vid en sådan kärlek kan det inte uppstå något drama. Jag får ödmjukast tacka er för nöjet, farväl — det är hela dramat. Och vid en platonisk kärlek kan det inte uppstå något tragiskt drama, därför att allt i en sådan kärlek är klart och rent...
Men i detta ögonblick kom Levin att tänka på sina försyndelser och den inre kamp, som han genomlevat. Och helt oväntat tillade han:
— För övrigt, det är ju möjligt, att du har rätt. Det är ju mycket möjligt. Jag vet inte, jag kan inte avgöra den saken.
— Ja, ser du, — sade Stepan Arkadjevitj, — du är en mycket helstöpt man. Det är både din förtjänst och din brist. Du är själv en hel, en färdig karaktär och vill, att allt i livet skall bestå av idel hela och färdiga förhållanden, men det är en orimlighet. Du föraktar t. ex. ämbetsmannatjänsten, därför att du vill, att medlet ständigt skall motsvara syftet, men det kan inte vara så. Du vill också, att en människas verksamhet alltid skall ha ett mål, att kärleken och det äktenskapliga livet skall vara ett och samma, men det kan inte alltid vara på det viset. All rikedom, all skönhet, allt behag i livet består just i omväxlingen av ljus och skugga.
Levin suckade utan att svara. Han tänkte på sitt och hörde inte längre på Oblonskij.
Och plötsligt kände de båda, att fast de var goda vänner, fast de ätit middag tillsammans och druckit vin, vilket bort föra dem ännu närmare varandra, så tänkte i alla fall var och en bara på sitt och hade intet som helst intresse av den andre. Oblonskij hade redan förr känt uppkomsten av en dylik dissonans i stället för intim samstämmighet efter en middag och visste, vad man i sådana fall hade att göra.
— Räkningen! — ropade han och gick ut i salen bredvid, där han strax mötte en officer bland sina bekanta och med denne började ett samtal om en aktris och hennes älskare. Och i detta samtal kände Oblonskij genast en lättnad och befrielse efter resonemanget med Levin, i vars sällskap han alltid kom att anstränga sina själskrafter alltför mycket.
Då tataren infann sig med en räkning på tjugosex rubel och några kopek, vartill kom ett par rubel i drickspengar, fäste sig Levin ej vid penningutgiften — under andra omständigheter skulle han med sina lantliga vanor ha förfasats över en räkning, som gick lös på fjorton rubel för hans andel —, han betalade och skyndade hem för att klä om sig och bege sig till Stjerbatskijs, där hans öde skulle avgöras.