Unga furstinnan Kitty Stjerbatskaja var aderton år gammal och var nu med om sin första vintersäsong i stora världen. Hennes framgångar hade under denna varit större än vad fallet varit med hennes båda äldre systrar, ja, större än till och med hennes mor hade väntat. Det var inte nog med, att nästan alla unga män, som dansade på Moskvabalerna, var förälskade i Kitty. Redan första året hade två allvarliga partier erbjudit sig: Levin och strax efter hans avresa greve Vronskij.
Levins uppträdande vid början av vintern, hans täta besök och hans tydliga kärlek till Kitty hade givit föräldrarna anledning till de första allvarliga överläggningarna om Kittys framtid och hade framkallat meningsskiljaktighet mellan fursten och furstinnan. Fursten var på Levins sida, han sade, att han inte kunde önska sig något bättre för Kitty. Furstinnan åter invände däremot, med den hos kvinnor vanliga benägenheten att kringgå en fråga, att Kitty var alltför ung, att Levin för övrigt på intet sätt tydligt visat, att han hade ett allvarligare syfte, att Kitty inte hade något tycke för honom och annat i den vägen. Men hon sade inte sitt huvudskäl, att hon väntade ett bättre parti för dottern, att Levin inte var henne sympatisk, och att hon inte förstod honom. Då Levin plötsligt for sin väg, gladdes furstinnan och sade triumferande till sin man: »ser du, jag hade rätt». Då så Vronskij uppträdde, gladdes hon ytterligare och befästes i sin mening, att Kitty borde göra inte bara ett gott, utan ett lysande parti.
För modern var det inte tal om någon jämförelse mellan Vronskij och Levin. Hon tyckte inte om Levins underliga, kärva omdömen och hans tafatthet i sällskapslivet och förmodade orsaken därtill ligga i högmod, hon kunde inte heller känna någon sympati för hans efter hennes begrepp råa liv på landet bland kreatur och bönder. På det högsta hade det också misshagat henne, att han, tydligen intagen i dottern, bortåt två månader i sträck ständigt kommit på besök hos dem liksom ställde han sig avvaktande och såg sig för, som om han vore ängslig för att det skulle vara en för stor ära, om han kom med ett frieri, liksom han inte begrep, att om man gjorde täta besök i en familj, där det fanns en giftasvuxen flicka, man också var skyldig att förklara sina avsikter. Och så med ens, utan att det kommit till någon slags förklaring alls, for han sin väg. »Det är bra, att han är så föga tilldragande, att Kitty inte förälskat sig i honom», tänkte modern.
Vronskij däremot tillfredsställde alla moderns önskningar: han var mycket rik, begåvad, av hög börd, hade en glänsande hovkarriär och en lovande militär bana framför sig och var en intagande man. Man kunde inte önska sig något bättre parti.
Vronskij gjorde Kitty öppet sin kur på alla baler, dansade mest med henne och umgicks också regelbundet i hemmet. Det var sålunda omöjligt att tvivla på att han hade allvarliga syften. Men i alla fall gick hennes mor hela vintern i en förfärlig ovisshet och oro.
Furstinnan Stjerbatskaja hade trettio år tidigare ingått äktenskap med sin man genom en tants förmedling. Den blivande fästmannen, om vilken allt redan på förhand var bekant, kom resande, man fick beskåda honom och han den unga flickan. Tanten tog reda på vilket intryck man fått av varandra och meddelade detta i tur och ordning åt båda parter. Intrycket var det bästa. Så på en bestämd dag framfördes till föräldrarna hans frieri och han fick deras samtycke. Allt löpte mycket lätt och enkelt av stapeln. I varje fall tycktes det så för den blivande furstinnan. Men hon hade sedan, då det gällt hennes två äldsta döttrar, fått erfara, hur en sak, som kunde tyckas på intet sätt ovanlig, visst inte var så lätt och enkel — och den saken var att få en dotter bortgift. Hur mycken ängslan hade man inte genomlevat, hur många tankar hade man inte fått bry sin hjärna med, hur mycket pengar hade man inte fått ge ut, och hur många slitningar hade det inte varit mellan henne och hennes man, innan de två äldsta döttrarna, Darja och Natalja, äntligen blivit bortgifta. Nu, då det var yngsta dotterns tur, var det samma oro, samma tvivel och därtill ännu värre slitningar med mannen än föregående gånger. Den gamle fursten var som alla fäder ytterst ömtålig om sina döttrars okränkta heder. Han var överdrivet svartsjuk om sina flickor, särskilt om Kitty, som var hans ögonsten, och vid upprepade tillfällen gjorde han furstinnan upprörda förebråelser för att hon i hans ögon komprometterade dottern. Furstinnan var van vid detta från föregående tillfällen, men hon kände nu på sig, att mannens ömtålighet denna gång kunde ha mer grund för sig. Hon såg, att på sista tiden mycket förändrats i sällskapsvanorna och att en moders plikter blivit än mer krävande. Hon såg, att flickor jämnåriga med Kitty bildade vissa föreningar, besökte offentliga studiekurser, otvunget umgicks med herrar, åkte ensamma ut i staden, att många av dem hört upp med att niga och vad som var det viktigaste, att alla var fast övertygade om, att det var deras ensak och ej föräldrarnas angelägenhet att träffa val av blivande man. »Nu gifter man inte längre bort en ung flicka på samma sätt som förr», tänkte och talade alla dessa unga damer, ja, till och med äldre personer. Men på vad sätt man nu för tiden borde gifta sig, kunde furstinnan ingenstans få reda på. Det franska bruket, som lät föräldrarna bestämma över barnens öde, gillades inte mer och klandrades allmänt. Det engelska bruket, som gav oinskränkt frihet åt den unga flickan, godtogs inte heller och var oförenligt med det ryska sällskapslivet. Det gammalryska bruket att låta giftermålet ombestyras av en förmedlande part var alltför otympligt, alla gjorde sig lustiga över det och furstinnan själv fann det löjligt. Men hur man skulle gifta sig eller bortgiftas, det hade ingen klart för sig. Alla, med vilka furstinnan kommit i resonemang om denna sak, hade sagt ett och samma: »Bevars väl, i vår tid måste man börja överge gamla fördomar. Det är ju de unga, som skall ingå äktenskap, och inte deras föräldrar. Man får ju överlåta åt ungdomen att själv ordna för sig.» Men det var lätt för dem att tala så, som inte själva hade några döttrar. Och furstinnan insåg alltför väl, att dottern vid ett närmare umgänge med unga män lätt nog kunde bli förälskad och då förälska sig kanske i någon, som alls inte ville gifta sig, eller i någon som inte var värdig att bli hennes man. Och hur mycket man än sökte intala furstinnan, att i vår tid ungdomen själv bör få bestämma sitt öde, kunde hon ändå inte tro därpå, lika litet som hon trodde, att under alla omständigheter laddade pistoler var lämpligaste leksaker för fem års barn. Och därför kände sig nu furstinnan ännu mer orolig för Kitty än hon gjort för hennes äldre systrar.
Nu gick hon i fruktan för att Vronskij kanske skulle gå för långt i sin kurtis av dottern. Hon hade märkt, att dottern redan var intagen i honom, och sökte därför lugna sig med att han nog som hederlig man inte skulle göra det hon befarade. Men på samma gång kände hon alltför väl till, hur lätt det under nuvarande friare umgängesvanor var att förvrida huvudet på en ung flicka och hur litet samvete männen i allmänhet gjorde sig av en dylik förseelse. I förra veckan hade Kitty berättat för modern ett samtal som hon under en dans haft med Vronskij. Detta samtal förtog till en del moderns oro, men fullt lugn kunde hon fortfarande inte känna sig. Vronskij hade berättat för Kitty, hur han och hans bror blivit vanda att i allt underordna sig sin mor, så att de aldrig företog sig något viktigare steg utan att rådgöra med henne. »Och nu inväntar jag som en särskilt lycklig omständighet min mors ankomst från Petersburg», sade han.
Kitty hade berättat detta utan att vid dessa ord fästa någon särskild vikt, men modern förstod dem på ett annat sätt. Hon visste, att man just i dagarna väntade gamla grevinnans ankomst och att hon förvisso skulle glädja sig åt sonens val. Det syntes henne egendomligt, att sonen av fruktan för att misshaga modern dröjde med sitt frieri, men hon längtade så efter denna förlovning och än mer efter att bli kvitt all sin oro, att hon trodde, att så var fallet. Oaktat furstinnan för tillfället med smärtsam medkänsla tagit del av sin äldsta dotter Dollys olycka och visste, att hon ämnade skilja sig från sin man, upptog dock oron för den yngsta dotterns öde, vilket nu stod inför sitt avgörande, huvudparten av hennes känslor. Och i dag hade hon i och med Levins plötsliga återkomst fått anledning till förökad oro. Hon var rädd för att dottern, som en tid, så hade det tyckts henne, haft en viss böjelse för Levin, av överdriven hederskänsla skulle ge Vronskij ett avslag. Och över huvud taget hyste hon farhågor för att Levins ankomst skulle tillkrångla och fördröja en sak, som redan var så nära sitt slut.
— Jaså, han är här, har han nyss anlänt? — yttrade furstinnan om Levin, då de kommit hem.
— I dag, mamma.
— Jag vill säga dig en sak... — började furstinnan, och på det allvarliga och upprörda uttrycket i hennes ansikte gissade Kitty genast vad det skulle bli tal om.
— Mamma, — sade hon, plötsligt rodnande och häftigt vändande sig mot henne, — för all del var snäll och tala inte om detta. Jag vet, jag vet allt, du vill säga.
Hon hyste samma åstundan som modern, men hon kände sig kränkt av de motiv, som låg bakom moderns önskan.
— Jag ville bara säga, att om man också redan gett vissa förhoppningar åt en...
— Mamma, snälla mamma, för Guds skull tala inte. Det är så rysligt att tala om detta.
— Jag skall låta bli, — sade modern, seende tårar i sin dotters ögon. — Men en sak, mitt barn: du har lovat mig, att du inte skall ha några hemligheter för mig. Det kommer du väl aldrig att ha?
— Aldrig, mamma, aldrig, — svarade Kitty och såg sin mor rodnande rakt i ansiktet. — Men jag har ingenting att säga nu. Om... om jag också ville, så vet jag inte, hur jag skulle...
»Nej, en osanning kan hon inte säga med dessa ögon», tänkte modern och log åt dotterns visade upprördhet. Furstinnan log, då hon tänkte på, att det som försiggick i dotterns sinne, för det stackars barnet syntes så stort och betydelsefullt.