Från middagen till början av kvällen bar Kitty på en känsla motsvarande den en ung man erfar före sitt första deltagande i ett fältslag. Hennes hjärta slog häftigt, och hon förmådde inte samla sina tankar på något.
Hon kände, att denna afton, då de båda männen för första gången skulle sammanträffa, måste komma att bli avgörande för hennes öde. Och i sin inbillning framkallade hon ständigt deras gestalter, än var och en för sig, än båda tillsammans. Då hon tänkte på det förflutna, dröjde hon med välbehag, med en stämning av ömhet vid minnena från samvaron med Levin. Barndomsminnena och erinringar av Levins vänskap med hennes döde bror göt ett säreget poetiskt skimmer över hennes förhållande till honom. Hans kärlek till henne, om vilken hon var djupt övertygad, uppskattade hon och gladde sig åt. Det var henne lätt och ljust att tänka på Levin. Men i hennes tanke på Vronskij blandade sig in något störande, trots att denne var en i högsta grad belevad och lugn man. Det var som om det fanns något falskt, inte hos honom — han var alltid i sitt sätt okonstlad och intagande — utan hos henne själv. Tillsammans med Levin däremot hade hon alltid känt sig fullt naturlig och klar över sig själv. Tänkte hon åter på framtiden, syntes denna henne, då hon tänkte sig den vid Vronskijs sida, som en hägrande lycka av lockande glans, en framtid i förbund med Levin däremot föreföll henne som höljd i ett ovisst dunkel.
Då hon gått upp på sitt rum för att klä sig till aftonen och sett sig i spegeln, märkte hon med glädje, att hon hade en av sina lyckliga dagar, och kände sig tillfullo behärska alla sina krafter, och detta behövde hon för det som förestod. Hon kände en inre stillhet inom sig och en lätt förnimmelse av sina rörelsers fria gratie.
Klockan halv åtta, så fort hon kommit ned i förmaket, hörde hon betjänten anmäla: »Konstantin Dmitritj Levin.» Furstinnan befann sig ännu på sitt rum och ej heller fursten hade kommit. »Det går som jag tänkt», flög det genom huvudet på Kitty, och allt hennes blod strömmade åt hjärtat. Hon blev förskräckt över sin blekhet, då hon i detsamma såg sig i spegeln.
Nu visste hon, att han helt säkert infunnit sig tidigare för att finna henne ensam och framställa sitt frieri. Och just då framstod med ens för henne hela saken för första gången från en ny sida. Nu först begrep hon, att frågan inte bara rörde sig om henne själv — med vem hon skulle bli lycklig och vem hon skulle ge sin kärlek åt — utan att hon i nästa minut skulle bli tvungen att såra känslorna hos en människa, som var henne kär. Och såra grymt. Varför? För det att han, den hjärtegode, tyckte om henne, var förälskad i henne. Men vad var att göra? Det var ju oundvikligt, nödvändigt.
»Herre Gud, är jag då tvungen att själv säga honom det? — tänkte hon. — Skall jag då säga honom, att jag inte tycker om honom. Det vore osant. Vad skall jag säga honom? Skall jag säga honom, att jag älskar en annan? Nej, det kan jag inte. Jag går min väg...»
Hon var redan nära dörren, då hon hörde hans steg. »Nej, det är inte ärligt. Vad har jag att vara rädd för? Jag har ju inte gjort något ont. Vad som skall ske, det sker! Jag skall säga honom sanningen. Med honom kan det inte vara svårt att vara uppriktig. Där är han!» sade hon till sig själv varseblivande hans kraftiga, men skygga gestalt och seende hans glänsande ögon riktade på sig. Hon såg honom rakt in i ansiktet liksom bedjande honom skona henne och räckte honom handen.
— Jag kommer inte riktigt på klockslaget, det är visst litet för tidigt, — sade han med en blick på den tomma salongen. Då han såg, att hans beräkning gått i uppfyllelse, att ingen skulle störa honom i hans uppsåt att tala ut, mörknade hans ansikte.
— Å, visst inte, — sade Kitty och satte sig ned vid ett bord.
— Jag ville bara träffa er ensam, — började han utan att sätta sig och utan att se på henne för att ej tappa modet.
— Mamma kommer strax. Hon var så trött i går. I går...
Hon talade utan att själv veta, vad hennes läppar sade, alltjämt hållande sin bönfallande och blida blick fäst på honom.
Han såg på henne, hon rodnade och tystnade.
— Jag sade er, att jag inte visste, om jag kommit för någon längre tid... att det beror på er.
Hon böjde huvudet allt djupare och djupare och visste inte själv, vad hon kom att svara på de ord, som nu skulle följa.
— Att det beror på er, — upprepade han. — Jag ville säga... jag skulle säga... Jag har kommit... för att... Bliv min hustru! — framstötte han utan att rätt veta vad han sade. Men märkande, att just det svåraste var sagt, hejdade han sig och såg på henne.
Hon andades lugnt utan att se upp. Hon kände en hänförande känsla. Hennes inre var fyllt av lycka. Hon hade aldrig väntat, att hans kärleksförklaring skulle göra ett så starkt intryck på henne. Men detta varade bara ett ögonblick. Hon erinrade sig Vronskij. Hon lyfte mot Levin sina ljusa, troskyldiga ögon och seende hans förtvivlade ansikte, svarade hon hastigt:
— Det kan inte ske... förlåt mig.
Hur nära hon för en minut tillbaka var honom, hur betydelsefull för hans liv! Och hur främmande och fjärran var hon honom inte nu!
— Det kunde väl inte bli annorlunda, — sade han utan att se på henne. Han bugade sig och ville gå.