Men just i detta ögonblick inträdde furstinnan. Hennes ansikte antog ett uttryck av förfäran, då hon fick se de båda unga på tu man hand och båda med förstörd uppsyn. Levin bugade sig för henne utan att säga något. Kitty stod tyst med sänkta ögon. »Gud vare lov, hon har givit honom en korg», tänkte modern, och hennes ansikte sken upp i det vanliga förbindliga leende, varmed hon om torsdagarna brukade möta sina gäster. Hon satte sig och började ställa frågor till Levin om hans liv på landet. Han slog sig ned för att invänta ankomsten av nya gäster för att sedan oförmärkt kunna försvinna.
Fem minuter senare inträdde en väninna till Kitty, grevinna Nordstone, gift sedan ett år tillbaka.
Det var en mager, gulblek kvinna av ett sjukligt och nervöst utseende, med svarta glänsande ögon. Hon var varmt fäst vid Kitty, och som ofta är fallet vid gifta damers vänskap med ännu ogifta tog sig hennes tillgivenhet för väninnan uttryck i en åstundan att få denna bortgift enligt vad hon ansåg för idealet av lycka. Hennes önskan var att få henne gift med Vronskij. Levin, som hon i början av vintern ofta hade träffat hos Stjerbatskijs, hade alltid misshagat henne. Det var hennes ständiga favoritnöje att så ofta de sammanträffade smått göra narr av honom.
— Det roar mig, då han från sin storhets höjd ser ner på mig eller då han plötsligt avbryter sitt djupsinniga samtal med mig, därför att jag är dum, eller då han visar sig nedlåtande mot mig. Ja, just hans nedlåtenhet fägnar mig. Jag är glad, att han inte kan tåla mig, — brukade hon säga om Levin.
Och hon hade rätt, ty Levin kunde verkligen inte tåla henne och föraktade henne just för det, som hon ville yvas över och försökte räkna sig till förtjänst, — för hennes nervers överspändhet och hennes överförfinings förakt och oförstående för allt kraftigt och livsdugligt.
Mellan grevinnan Nordstone och Levin hade det för övrigt inom umgängeslivet alls ej så ovanliga tillståndet uppstått, att två personer, som i det yttre bevarade ett vänskapligt uppträdande, i själ och hjärta till den grad hyste ett ömsesidigt förakt, att de inte kunde ta varandra på allvar, ja, inte ens längre kunde bli förolämpade av varandras ord.
Grevinnan Nordstone störtade sig genast över Levin.
— Å! Konstantin Dmitritj! Har ni då kommit tillbaka till vårt lastbara Babylon, — sade hon, räckande honom sin lilla gulbleka hand, genast erinrande sig ett yttrande av honom från början av vintern, att Moskva var ett Babylon. — Nå, har Babylon bättrat sig eller har ni låtit fördärva er? — tillade hon med ett försmädligt leende och såg bort mot Kitty.
— Det smickrar mig, att mina ord blivit lagda på minnet, — svarade Levin, som hunnit sansa sig, och nu sin vana trogen med ens gled in i ett på en gång skämtsamt och retfullt ordskifte med grevinnan Nordstone. — De har sannolikt haft god verkan på er.
— Ack, ja då, jag antecknar alla era tänkvärdheter. Nå, Kitty, har du i dag åter varit och åkt skridsko?...
Och hon gick över till ett samtal med Kitty.
Hur olämpligt Levin än tyckte, det var att bryta upp just nu, var det honom ändå lättare att företa sig detta, än att stanna kvar och under hela aftonen se Kitty, som bara sällan såg bort mot honom, tydligt undvikande hans blick. Han ville just resa sig, men furstinnan, som lagt märke till hans tystlåtenhet, vände sig till honom:
— Hur länge stannar ni i Moskva? Ni är ju upptagen av landstingsarbetet och blir väl därför bara en kort tid kvar här.
— Nej, jag har inte mer med landstinget att göra, nådig furstinna, — sade han. — För övrigt har jag kommit bara på ett par dagar.
— Vad kan det vara för särskilt med honom i dag, — tänkte grevinnan Nordstone, som lagt märke till Levins hårda, allvarliga ansiktsuttryck, — att han inte ger sig in på sina vanliga utläggningar. Men jag skall nog locka honom in på dem. Det är ett sant nöje att driva gäck med honom i Kittys närvaro, det får jag inte försaka.
— Konstantin Dmitritj, — vände hon sig till honom, — var snäll och förklara för mig en sak, ni som så väl känner till allt. På vårt gods i Kaluga-guvernementet har vårt bondfolk, karlar och kvinnor, supit opp allt vad de ägde och kan nu ingenting betala oss. Hur förklarar ni det? Ni som alltid prisar bönderna så.
I samma stund kom en ny dam in i rummet, och Levin reste sig.
— Förlåt, grevinnan, men jag förstår mig inte alls på den saken och kan inte säga något, — sade han och stirrade på en i damens följe inträdande officer.
»Det måste vara Vronskij», tänkte Levin och för att förvissa sig om det såg han på Kitty. Hon lät blicken snabbt glida från Vronskij till Levin. På en enda glimt i hennes ofrivilligt upptindrande ögon förstod han, att det var just denne man, hon älskade. Han begrep det så tydligt, som om hon sagt det med ord. Men vad för man var denne?
Nu — om så var lägligt eller olägligt — måste Levin stanna kvar: han var tvungen att ta reda på hurudan den man var, som hon gett sin kärlek.
Det finns personer, som då de sammanträffa med den, som på något område är deras lyckligare medtävlare, genast är redo att se bort från allt, som kan vara gott hos denne, och bara söka iaktta det dåliga. Men det finns också sådana, som först och främst hos en gynnad rival söka efter de egenskaper, varigenom han besegrat dem, som med en beklämmande känsla om hjärtat uteslutande söka uppspåra det goda. Levin tillhörde detta slags människor. Och han hade inte heller någon svårighet att se det goda och tilldragande hos Vronskij. Det föll genast i ögonen. Vronskij var en kraftigt byggd mörklagd man av medellängd med ett vackert välformat ansikte, präglat av lugn och fasthet. Allt i hans utseende och dräkt, från det kortklippta mörka håret och det nyrakade underansiktet till den välsittande splitter nya uniformen, var på en gång enkelt och stilfullt. Sedan han låtit den inträdande damen komma före sig, gick Vronskij fram först till furstinnan och därefter till Kitty.
Då han nalkades henne, lyste hans vackra ögon till med en särskilt öm glans, och vördnadsfullt bugande sig för henne med ett knappt märkbart, lyckligt och lätt triumferande leende — så tyckte Levin — räckte han henne sin inte stora, men breda hand.
Då han hälsat på alla bekanta och utbytt några ord med dem, satte han sig utan att lägga märke till Levin, som dock oavvänt betraktat honom.
— Får jag lov att presentera, — sade furstinnan med en gest mot Levin: — Konstantin Dmitrijevitj Levin. Greve Alexej Kirillovitj Vronskij.
Vronskij steg upp och med en vänlig blick på Levin tryckte han dennes hand.
— Jag skulle någon gång i vintras ha råkat er på en middag, — sade han med sitt trygga och öppna leende, — men helt oväntat avreste ni till landet.
— Konstantin Dmitritj föraktar och avskyr staden och oss stadsbor, — sade grevinnan Nordstone.
— Mina ord måtte öva en kraftig verkan på grevinnan, eftersom de inpräntar sig så i minnet, — sade Levin, men erinrande sig, att han nyss sagt detsamma, rodnade han plötsligt.
Vronskij såg på Levin och grevinnan Nordstone med ett småleende.
— Bor ni jämt på landet? — frågade han. — Jag tycker, att det borde vara tråkigt där om vintern.
— Det är inte enformigt, om man har sysselsättning, och för övrigt behöver man inte ha tråkigt, om man är ensam, — svarade Levin i tvärhuggen ton.
— Jag finner stort behag i landet, — sade Vronskij som märkt Levins tvära ton, men låtsade som om han inte fäst sig därvid.
— Jag hoppas dock, att greven inte skulle finna sig i att alltid bo på landet, — sade grevinnan Nordstone.
— Jag vet inte, jag har aldrig prövat lantlivet någon längre tid i sträck. Men jag har haft en egendomlig känsla, — fortsatte han. — Jag har ingenstans längtat så till landet, till den ryska landsbygden med dess bönder i bastskor, som då jag en vinter bodde med min mor i Nizza. I sig själv är för övrigt, som ni vet, Nizza ett tråkigt ställe. Och i Neapel, Sorrento har man det hänförande bara en kort tid. Och just där tränger sig allra starkast minnet av Ryssland, av den ryska landsbygden, på en. Det är...
Han talade än vändande sig till Kitty, än till Levin och lät sin lugna, vänliga blick glida från den ena till den andra. Han sade tydligen bara vad som för tillfället föll honom in.
Märkande, att grevinnan Nordstone ville säga något hejdade han sig mitt i talet och började uppmärksamt höra på henne.
Samtalet stannade inte av för ett ögonblick, och gamla furstinnan behövde inte dra fram med sina stående samtalsreserver, klassisk och real bildning och frågan om allmän värnplikt. Grevinnan Nordstone fick inte heller tillfälle att pika Levin.
Levin hade lust att delta i det gemensamma samtalet, men kunde inte komma sig för därmed, varje minut sade han till sig själv: »gå nu», men han blev ändå kvar liksom i väntan på något.
Samtalet kom in på borddans och andar, och grevinnan Nordstone, som trodde på spiritismen, började berätta om en del under, som hon varit med om.
— Ack, snälla grevinnan, tag mig med någon gång till andarna, för Guds skull, gör det! Jag har aldrig lyckats få se något övernaturligt, fast jag sökt överallt, — sade Vronskij med ett småleende.
— Ja, nästa lördag kan det gå för sig, — svarade grevinnan Nordstone. — Nå, men ni, Konstantin Dmitritj, tror ni? — frågade hon vänd till Levin.
— Varför frågar ni mig? Ni vet nog, vad svar jag har att ge.
— Ja, men jag skulle vilja höra ert uttalande.
— Min mening är den, — svarade Levin, —att dessa dansande bord bevisar, att vår så kallade bildade samhällsklass inte står på något högre plan än bönderna. De tror på onda ögon, häxeri och förvändning av synen, men vi...
— Vad, tror ni då inte?
— Jag kan inte tro på det, grevinnan.
— Men om jag själv har sett?
— Bondkvinnor påstår också, att de med egna ögon sett tomtar.
— Tror ni då, att jag säger det, som är osant? Och hon log ett misslynt leende.
— Nej, visst inte, Masja! Konstantin Dmitritj säger bara, att han inte kan tro, — sade Kitty, rodnande å Levins vägnar. Levin, som förstod, att så var fallet, blev ytterligare uppbragt och skulle just svara något, då Vronskij med sitt öppna, godmodiga småleende grep räddande in i samtalet, som hotade att ta en obehaglig vändning.
— Vill ni inte medge, att det kan finnas en möjlighet?
— frågade han. — Varför inte? Vi medger, att elektriciteten existerar, fast vi inte närmare känner den. Varför skulle det inte kunna vara en ny kraft, hittills okänd för oss, som...
— Då elektriciteten upptäcktes, — inföll hastigt Levin, — så rörde det sig bara om upptäckten av en företeelse, och det var okänt, vad denna härrörde av och vad den kunde åstadkomma. Det gick århundraden, innan man tänkte på att praktiskt använda den. Men spiritisterna har gjort början med att bord skriver åt dem och att andar kommer till dem, och först sedan har de börjat tala om att detta är en okänd kraft.
Vronskij hörde efter belevad sällskapsvana uppmärksamt på Levin och syntes intresserad av vad denne sade.
— Ja, men spiritisterna säger nu: vi vet inte, vad detta är för kraft, men denna kraft finnes, och det är under dessa givna villkor, som den är verksam. Det får tillkomma de lärde att upptäcka, vari denna kraft består. Nej, jag kan inte inse, varför detta inte skulle kunna vara en ny kraft, om den...
— Jo, därför, — avbröt honom åter Levin, — att i fråga om elektriciteten visar sig varje gång en viss företeelse, då ni gnider harts mot ylle, men i det här fallet sker det inte varje gång någonting, det är sålunda tydligen inte någon naturföreteelse.
Vronskij brydde sig inte om att komma med nya invändningar. Troligen kände han på sig, att samtalet höll på att anta en för ett aftonsamkväm alltför allvarlig karaktär. För att få en ändring i konversationen vände han sig muntert leende till damerna:
— Låt oss genast göra ett experiment, grevinnan, — började han. Men Levin ville slutföra sin tankegång.
— Jag anser, — fortsatte han, — att detta spiritisternas försök att förklara sina under medelst någon sorts ny kraft är ytterst förfelat. De talar om en andlig kraft och vill bevisa den genom materiella experiment.
Alla väntade på att han skulle sluta att tala, och han kände detta.
— Men jag tror, att ni skulle kunna bli ett utmärkt medium, — sade grevinnan Nordstone, — ni har något inspirerat hos er.
Levin öppnade munnen för att svara något, men bara rodnade och teg.
— Skall vi inte genast försöka med en borddans, — sade Vronskij. — Furstinnan tillåter väl?
Vronskij steg upp och sökte med ögonen efter något mindre bord.
Kitty reste sig från sin plats vid ett litet bord och gående förbi Levin kom hon att med sin blick möta hans. Det gjorde henne av hjärtat ont om honom, hon kände ett sådant medlidande med hans olycka, som hon själv förorsakat. »Om det är möjligt att förlåta mig, så förlåt mig, — tycktes hennes blick säga, — jag är så lycklig.»
»Allt är mig förhatligt, både ni och jag själv», svarade hans blick. Han grep efter sin hatt. Men än var det honom ej av ödet förunnat att få ge sig av. Just som de andra höll på med att ta plats runt bordet och Levin stod i begrepp att gå, inträdde gamle fursten och sedan han hälsat på damerna vände han sig till Levin.
— Å, ser man på! — började han glatt. — Har du nyss kommit? Jag visste inte, att du var i stan. Det gläder mig att se er.
Fursten sade ibland ’du’, ibland ’ni’ till Levin. Han omfamnade Levin och under sitt samtal med denne lade han inte märke till Vronskij, som stigit upp och lugnt väntade på att fursten skulle vända sig till honom.
Kitty anade, att efter det som hänt måste hennes fars älskvärdhet kännas svår för Levin. Hon såg också, hur kallt fadern till sist besvarade Vronskijs hälsning och hur denne med ett uttryck av godmodig förvåning såg på hennes far, tydligen utan framgång bemödande sig att fatta, hur och varför han kunde vara ovänligt stämd just mot honom, och hon rodnade häftigt.
— Fursten får vara god och låta oss få hand om Konstantin Dmitritj, — sade grevinnan Nordstone. — Vi skall anställa ett experiment.
— Vad för experiment? Ställa till med borddans? Nej ursäkta mig, mina damer och herrar, då är det i mitt tycke mycket trevligare att »gömma ringen», sade fursten med en blick på Vronskij, förmodande att det var han, som kommit upp med förslaget om borddans. — I leken med att gömma ringen är det åtminstone någon mening.
Med ett uttryck av lätt förvåning riktade Vronskij sin stadiga blick mot fursten, log nästan omärkligt och började ett samtal med grevinnan Nordstone om kommande veckas stora bal.
— Jag hoppas, att ni kommer, — vände han sig till Kitty.
Så fort gamle fursten vänt sig från honom, gick Levin oförmärkt ut, och det sista intryck, han tog med sig från denna afton, var åsynen av det leende lyckliga ansikte, med vilket Kitty svarade på Vronskijs fråga om balen.