Då aftonmottagningen var slut, berättade Kitty för sin mor om det samtal, hon haft med Levin, och trots det medlidande, hon kände för denne, gladde henne ändå medvetandet om att hon för första gången mottagit ett frieri. Hon hyste intet tvivel om, att hon handlat som hon bort göra. Men då hon lagt sig till sängs, låg hon länge vaken utan att kunna somna. Det var ett intryck, som oupphörligt förföljde henne. Hon såg framför sig Levins ansikte med bekymrat hopdragna ögonbryn och en dyster blick i de goda ögonen, så som han stått, då han under sitt samtal med hennes far iakttog henne och Vronskij. Och hon greps av ett sådant medlidande med honom, att tårarna trängde sig fram i hennes ögon. Men strax därefter kom hon att tänka på den, som hos henne undanträngt Levin. Hon erinrade sig Vronskijs manliga, fasta ansiktsdrag, det ädla lugnet i hans uppträdande och hans ständigt framtindrande välvilja mot alla. Hon tänkte på att den hon älskade hyste kärlek till henne, och hon blev åter glad och lätt om hjärtat och sjönk med ett leende av lycka ned mot kudden. »Det gör mig ont, det är synd om honom. Men vad kan jag göra? Jag rår inte för det», sade hon till sig själv. Men en inre röst sade henne något annat. Hon visste inte rätt själv, vad hon ångrade, om det var det, att hon lockat Levins kärlek till sig eller det, att hon visat den bort ifrån sig. Men hennes lycka var förgiftad av tvivel. »Gud vare mig nådig, Gud vare mig nådig», upprepade hennes läppar, tills hon somnade.
Vid samma tid försiggick i nedre våningen i lilla herrummet en av föräldrarnas ofta återkommande tvister om deras kära dotters framtid.
— Jaså! Vad för något? — skrek fursten fäktande med armarna och svepte sin gråverksbrämade nattrock om sig. — Finns det då ingen känsla för värdighet och stolthet! Vår dotter blir utskämd, fördärvad av detta eländiga, dåraktiga sätt att söka få en förbindelse till stånd!
— Hav då förbarmande, för Guds skull, vad har jag då gjort? — utbrast furstinnan med gråten i halsen.
Lycklig och nöjd efter sitt samtal med dottern hade hon kommit in till fursten för att som hon brukade säga honom god natt. Fast hon inte hade för avsikt att nämna för honom något om Levins frieri och Kittys avslag, gjorde hon i alla fall för sin man en antydan om det, att det tycktes henne, som om saken med Vronskij nu vore i det närmaste klar och snart, så fort hans mor anlänt, skulle bli slutgiltigt ordnad. Och med detsamma, så fort hon sagt detta, greps fursten av ursinne och for högljutt ut mot henne i en rad obehärskade uttryck.
— Vad ni gjort? Jo, för det första, så har ni gjort inviter till frieri, hela Moskva kommer att prata om det, och det med rätta. Om det skall vara en mottagningsafton hos oss, så bed då hit alla utan åtskillnad och kalla inte hit bara ett par utvalda ungherrar, som ni håller för äktenskapskandidater. Bjud gärna för mig hit alla unga Moskva-sprättar och hyr pianist och ställ till dans, men dra inte hit friare. Det äcklar mig att se, och flickstackarn får sitt huvud förvridet. Levin är en tusen gånger bättre karl än denne snobb från Petersburg. De är gjorda på maskin, alla efter samma snitt, allt är samma smörja. Om han så vore prins av blodet, vore han ändå inte vad som anstår min dotter.
— Men vad har jag då gjort?
— Jo, det här..., röt fursten vredgat.
— Ja, jag vet nog, att om jag skulle lyda dig, — avbröt furstinnan, — så skulle vår dotter aldrig bli gift. Om det är det du vill, så kan vi ju lika gärna ge oss av till landet.
— Ja, det kunde vara bättre.
— Men förivra dig då inte. Har jag då på minsta sätt lagt mig ut för någon, sökt dra hit någon? Ingalunda. Det är en ung, hygglig man, som har blivit förälskad, och det tycks som om Kitty...
— Ja, det tycks, det tycks. Men tänk om det nu i själva verket blir hon som förälskar sig, och han inte tänker mer på att gifta sig än jag? Asch, har jag sett på maken. »Å, spiritismen! Å, Nizza! Å, på balen...» — Vid varje ord gjorde fursten som för att härma sin hustru en nigning. — Det här är just sättet att få Katenjka olycklig, att sätta griller i huvudet på henne.
— Varför tror du det?
— Jag tror inte alls, jag vet. Om fruntimmer inte har ögon i huvudet, så kan vi karlar ha det. Jag ser å ena sidan en man, som har allvarliga syften, och det är Levin, å den andra en vindböjtel, en frasmakare, en, som bara tänker på att roa sig.
— Ja, nu har du fått en fix idé...
— Nå, du får väl se, om det också blir för sent som nu med Dasjenjka.
— Ack, låt det vara, det båtar inte att tala, — hejdade honom furstinnan, erinrande sig den stackars Dolly.
— Gärna för mig. God natt!
Efter att ha gjort korstecknet och kysst varandra skildes de båda makarna åt, bägge inom sig kännande, att var och en alltjämt höll på sin mening.
Furstinnan hade till en början hyst den fasta övertygelsen, att denna dag hade avgjort Kittys öde och att det inte kunde vara några som helst tvivel om Vronskijs syften, men nu hade vad mannen sagt stört hennes ro. Inkommen på sitt rum upprepade hon för sig själv i ängslan inför framtidens ovisshet alldeles som Kitty: »Gud vare mig nådig, Gud vare mig nådig!»