Vronskij hade aldrig lärt känna ett verkligt familjeliv. Hans mor hade i sin ungdom varit en glänsande stjärna i stora världen, som under och särskilt efter sitt äktenskap haft en hel del allmänt kända romaner. Sin far mindes han nästan inte alls och sin uppfostran hade han fått i pagekåren.
Då han tidigt som en ung officer med lysande framtidsutsikter kom från krigsskolan, råkade han strax in i de rika huvudstadsofficerarnas krets. Fast han umgicks i Petersburgs fina värld, hade han emellertid inom denna ej haft några erotiska intressen.
Först i Moskva hade han efter det lysande, men tomma livet i Petersburg känt tjusningen i att nalkas en älsklig och oskyldig flicka av fin familj, som fattat kärlek till honom. Det föll honom aldrig in, att det kunde vara något klandervärt i hans förhållande till Kitty. På balerna dansade han företrädesvis med henne och rätt ofta kom han på besök i hennes hem. Han talade med henne om sådant som man brukar tala om i det vanliga sällskapslivet: allahanda tomma fraser, varigenom han dock ofrivilligt kom att leda hennes tanke i en viss riktning. Oaktat han inte hade sagt henne något, som han inte i allas närvaro skulle kunna säga henne, kände han dock, att hon allt mer och mer kom i beroende av honom. Ju tydligare han märkte detta, desto angenämare var det honom, desto ömmare blev hans känslor för henne. Han visste inte, att hans handlingssätt mot Kitty hade ett visst namn, att det var förledande av unga flickor utan äktenskapssyfte och att detta slags förledande var ett vanligt tilltag, en klandervärd sport bland unga män i hans lysande samhällsställning. Det tycktes honom som om han var den förste, som upptäckt denna förströelse och han njöt av sin upptäckt.
Om han hade kunnat höra, vad hennes föräldrar denna kväll hade sagt till varandra, om han blivit invigd i familjens sätt att se och fått veta, att Kitty kom att störtas i olycka, om han inte gifte sig med henne, skulle han ha blivit högeligen förvånad och inte velat sätta tro därtill. Han kunde inte förstå, att det, som beredde honom ett sådant stort och utsökt nöje och inte minst även henne, kunde vara något fördömligt. Och ännu mindre kunde han förmå sig att tro, att han hade någon skyldighet att gifta sig.
Äktenskapet hade aldrig hägrat för honom såsom någon framtidsmöjlighet. Till familjelivet saknade han inte bara varje dragning, utan han såg därpå, särskilt på den gifte mannen, som på något från hans ungkarlssynpunkt högst främmande, halvt fientligt och framför allt löjligt. Men fastän Vronskij inte alls hade någon misstanke om vad föräldrarna sinsemellan hade talat, kände han dock, då han denna afton lämnade Stjerbatskijs, att det andliga band, som uppstått mellan honom och Kitty, nu hade blivit så starkt, att man måste företaga något. Men vad som kunde eller borde göras, hade han inte klart för sig.
»Ja, det är däri tjuskraften ligger», — tänkte han på vägen från Stjerbatskijs, som alltid därifrån medförande en angenäm känsla av renhet och friskhet, delvis orsakad av detta att han på hela aftonen inte rökt, och nu särskilt bärande en känsla av behag uppväckt av hennes kärlek till honom, — »just däri består det, att varken hon eller jag har sagt något, men vi har ändå på blickarnas och tonfallens språk förstått varandra så väl, att hon i dag tydligare än någonsin sagt mig, att hon älskar. Och hur ljuvt, enkelt och troskyldigt. Jag känner mig själv bättre, renare. Jag känner, att jag har ett hjärta och att det hos mig finns något gott. Ack, dessa ljuva, kärleksfulla ögon! — — Nå, och så? Låt gå! Hon och jag har det bra som det är.» Och han började överlägga om var han lämpligen kunde avsluta sin afton.
Han tänkte på de olika ställen, dit han kunde bege sig. »Till klubben? Ett parti bésigue, champagne med Ignatov? Nej. Château des fleurs, där träffar jag Oblonskij — kupletter och cancan. Nej, det har jag fått nog av. Jag tycker ju om Stjerbatskijs just därför, att jag själv blir bättre där. Nej, jag far hem.» Han begav sig till Dussaux’ hotell och gick direkt upp på sitt rum, beställde dit sin kvällsvard, klädde så av sig, och så fort han lagt huvudet på kudden, somnade han in i en tung sömn.