Följande dag klockan 11 på förmiddagen for Vronskij till Petersburgsbanans station för att möta sin mor. Den förste person, han vid uppgången till stora trappan träffade samman med, var Oblonskij, som väntade sin syster med tåget.
— Å! ser man på! — ropade Oblonskij. — Vem skall du möta?
— Gumman mor, — svarade Vronskij, och log likt alla andra åt att han råkat möta Oblonskij. Han tryckte dennes hand, och båda begav sig i varandras sällskap uppför trappan. — Hon skall i dag komma hit från Petersburg.
— Och jag, som satt och väntade på dig till klockan två. Vart tog du vägen, sedan du varit hos Stjerbatskijs?
— Hem till mig, — svarade Vronskij. — Jag måste bekänna, att jag kände det så angenämt efter min kväll hos Stjerbatskijs, att jag inte fick lust att sedan fara någon annanstans.
— På brännmärkt länd känns eldig hingst igen,
på ögats glans förälskad ungersven! —
deklamerade Stepan Arkadjevitj för honom precis som en dag tidigare för Levin.
Vronskij log med en uppsyn, som inte protesterade mot det sagda, men bytte genast om samtalsämne.
— Nå, vem skall du möta? — frågade han.
— Jag? Jo, jag skall ta emot en stilig dam, — sade Oblonskij.
— Å, är det på det viset!
— Honni soit qui mal y pense! Det är min syster Anna.
— Ack, fru Karenina! — sade Vronskij.
— Du känner henne säkert?
— Ja, jag tror det. Nej, vänta, jag minns verkligen inte riktigt, om vi är bekanta, — svarade Vronskij tankspritt, som vid namnet Karenina fick en svag föreställning om någonting stelt och tråkigt.
— Men Alexander Alexandrovitj, min bekante svåger, känner du nog. Hela världen känner ju honom.
— Ja, det vill säga, jag känner honom till namnet och till utseendet. Jag vet, att han är en förståndig och lärd man, något gudlig... Du förstår, att det inte är i min... not in my line, — sade Vronskij.
— Ja, han är en mycket framstående man, en smula väl konservativ, men präktig karl för övrigt, — inföll Stepan Arkadjevitj, — en präktig karl.
— Ja, desto bättre för honom, — sade Vronskij med ett småleende. — Jaså, du är här, — vände han sig i detsamma till en reslig gammal lakej, hans mors betjänt, som stod vid vestibuldörren — kom med in.
Vronskij hade på sista tiden, förutom den välvilja han likt alla andra hyste för den angenäme Stepan Arkadjevitj, känt en särskilt dragning till honom därigenom att han halvt omedvetet i sin tanke förband honom med Kitty.
— Nå, skall vi på söndagen ställa till supé för divan? — sade han till honom och tog honom leende under armen.
— Naturligtvis. Jag skall skicka ut subskriptionslista. Nå, blev du i går bekant med min vän Levin? — frågade Stepan Arkadjevitj.
— Ja visst. Men han gick snart.
— Det är en präktig pojke, — fortsatte Oblonskij. — Inte sant?
— Jag vet inte, — svarade Vronskij, — varför alla Moskvabor, naturligtvis undantar jag dem, jag talar med, — inflickade han skämtsamt — har någonting burdust i sitt sätt. De blir häftiga och uppbragta, håller aldrig tillbaka sina känslor.
— Du har rätt, det är så... — sade Stepan Arkadjevitj med ett godmodigt leende.
— Kommer tåget snart? — vände sig Vronskij till en järnvägstjänsteman.
— Det har lämnat sista stationen på linjen hit, — svarade denne.
Tågets annalkande förebådades alltmer av tilltagande rörelse på stationen, av brådskande bärare, ankommande gendarmer och stationsbefäl och ökad tillströmning av mötande. Genom vinterdimman framskymtade stationskarlar i halvpälsar och mjuka filtstövlar gående av och an över skenorna. En vissling från en ångpipa hördes, och man kunde förnimma rörelsen av något tungt, som nalkades.
— Nej, — sade Stepan Arkadjevitj, som hade stor lust att för Vronskij omtala Levins planer på Kitty. — Nej, du har inte tillbörligt uppskattat min vän Levin. Han är en mycket nervös person och kan ibland vara obehaglig, det är sant, men andra gånger åter kan han vara mycket intagande. Det är en sådan hederlig, uppriktig karaktär, ett hjärta av guld. Men i går var det särskilda omständigheter, — fortsatte Stepan Arkadjevitj med ett menande smålöje, fullständigt glömsk av den uppriktiga medkänsla, som han dagen förut haft för sin vän, och åter kännande detsamma, men nu i fråga om Vronskij. — Ja, det fanns en orsak, som kunde ha gjort, att han antingen var ovanligt lycklig eller ovanligt olycklig.
Vronskij stannade och frågade rakt på sak:
— Vad då? Friade han kanske i går till din svägerska?
— Det är möjligt, — sade Stepan Arkadjevitj. — Jag hade i går en aning om att något i den vägen stod före. Ja, om han begav sig tidigt av och var vid dåligt humör, så är det nog så... Han har länge varit förälskad, och det gör mig ont om honom.
— Jaså! För övrigt tror jag, att hon kan räkna på ett bättre parti, — sade Vronskij, och sträckande på sig började han åter promenera. — Jag känner honom ju för övrigt inte, — tillade han. — Ja, det är ett svårt dilemma! Av den orsaken föredrar mången att bara ha umgänge med damer av demimonden. Har man otur där, visar det bara att det är ens pengar, som inte räcker, men i ett sådant här fall sätts ens personliga värde på ett viktprov. Men se, där kommer ju tåget.
Långt borta ljöd en signalvissling, och efter någon minut darrade plattformen till, och frustande ut moln av ånga, som i den starka frosten sjönk ned mot marken, gled lokomotivet in med sakta och taktfasta kolvslag, styrt av en tätt påpälsad, rimfrostöverhöljd förare, som spanande böjde sig framåt. Efter tendern följde så med saktare fart, bringande plattformen i allt starkare skakning, bagagevagnen, där en tjutande hund var inhyst, och slutligen, häftigt ryckande till och så tvärstannande, passagerarvagnarna.
En spänstig konduktör sprang av tåget, mitt i hoppet blåsande i sin signalpipa, och efter honom började otåliga passagerare den ene efter den andre att stiga ned från tåget: en gardesofficer med stram hållning, barskt seende sig omkring, en beskäftig, belåtet leende köpman med handväska, en bonde med en säck på ryggen.
Stående vid Oblonskijs sida betraktade Vronskij järnvägsvagnarna och de avstigande passagerarna, alldeles glömsk av att han skulle möta sin mor. Vad han nyss fått höra om Kitty upplivade och gladde honom. Han spände ofrivilligt bröstkorgen, och hans ögon lyste. Han kände sig som segrare.
— Grevinnan Vronskaja är i denna kupé, — sade den spänstige konduktören, som kommit fram till Vronskij.
Konduktörens ord väckte honom ur glömskan och förde hans tanke till modern och det förestående sammanträffandet med henne. I själ och hjärta fanns hos honom ingen vördnadskänsla för modern och utan att göra reda för sig att så var förhållandet hyste han inte heller någon egentlig kärlek för henne, fastän han i överensstämmelse med åskådningen inom den sällskapskrets, där han levat och blivit uppfostrad, inte kunde föreställa sig något annat förhållande till en mor än ett underdånigt och aktningsfullt uppträdande, och detta yttre uppträdande var underdånigare och aktningsfullare i samma mån som han i sitt inre hyste en svagare vördnad och kärlek.