Då Anna trädde in, satt Dolly i lilla förmaket med en ljuslockig, knubbig pojke, som redan tydligt liknade sin far, och förhörde honom i fransk innanläsning. Medan han läste, höll pojken fast i handen en av sina jackknappar, som var lös, och vred den runt ansträngande sig att få den av. Modern drog gång på gång undan den lilla handen, men den högg åter tag i knappen. Modern ryckte slutligen av knappen och stoppade den i hans ficka.
— Håll händerna stilla, Grisja, — sade hon och grep sig åter an med sin täckvirkning, ett för länge sedan påbörjat arbete, som hon alltid brukade ta upp i sina dystra stunder. Hon började hastigt virka därpå, nervöst räknande maskorna. Fast hon i går meddelat mannen, att hon inte hade att befatta sig med om hans syster kom eller ej, hade hon i alla fall förberett sig på svägerskans ankomst och med otålighet väntat på henne.
Dolly var nedbruten av sin olycka, helt fylld av dess bitterhet. Men hon erinrade sig dock, att hennes svägerska Anna, som var gift med en av Petersburgs främste män, var en grande dame. Tack vare detta gjorde hon ej, vad hon hotat mannen med, utan tog hänsyn till att svägerskan skulle komma. »Ja, för resten är ju Anna inte skuld till något, — tänkte Dolly. — Jag har aldrig hört annat än gott om henne och personligen har jag av henne ej känt annat än älskvärdhet och prov på vänskap.» Det var visserligen sant, att då hon tänkte på sina intryck från Karenins i Petersburg, hon tyckte sig minnas, att deras hem inte hade behagat henne, det var något konstlat i makarnas samliv. »Men varför skulle jag inte ta emot henne? Bara hon inte ämnar komma hit för att söka trösta mig! — tänkte Dolly. — Alla trösteord och förmaningar och tal om kristlig fördragsamhet — allt detta har jag tusentals gånger tänkt igenom, det hjälper inte.»
Alla dessa dagar hade Dolly varit ensam med barnen och hon hade inte velat tala med någon om sin olycka. Men med denna sorg i själen kunde hon inte heller börja ett samtal med någon om likgiltiga ting. Hon visste, att hon på ett eller annat sätt skulle komma att för Anna säga allt, och än gladde henne tanken på hur hon skulle uttrycka sig, än plågade henne tvånget att behöva blotta sin förnedring inför Anna, hennes mans syster, och av henne få åhöra övertänkta förmaningar och trösteord.
Hon satt och väntade på henne seende på klockan minut efter minut, men just det ögonblick, då hennes svägerska kom, var hon frånvarande i tankarna, så att hon ej lade märke till ringningen på ytterdörren.
Vid fraset av en klänning och ljudet av steg vid tröskeln såg hon upp, och i hennes förpinade ansikte kom ett uttryck snarare av förvåning, än av glädje. Hon reste sig och välkomnade sin svägerska med en omfamning.
— Vad, är du redan här? — sade hon och kysste henne.
— Dolly, vad det gläder mig att få råka dig.
— Det gläder mig också, — sade Dolly med ett svagt leende och ansträngde sig att av Annas ansiktsuttryck sluta sig till, om hon hade fått reda på saken. »Hon vet det nog», tänkte hon märkande ett skimmer av medlidsamt deltagande i Annas ansikte. — Kom, så skall jag föra dig till ditt rum, — fortsatte hon önskande uppskjuta tiden för den förestående uppgörelsen så mycket som möjligt.
— Är detta Grisja? Herre Gud, vad han har vuxit! — sade Anna och gav gossen en kyss utan att ta sina ögon från Dolly och tillade rodnande: — Nej, låt oss stanna här så länge.
Hon tog av sig mantiljen och med en skakning på huvudet lösgjorde hon sitt svarta, böljande hår från hatten, i vilken lockar snärjt sig fast.
— Å, du riktigt strålar av lycka och hälsa! — sade Dolly nästan med en ton av avund i rösten.
— Jag?... — sade Anna. — Nej, se Tanja, jämnåringen till min Serjozja, — tillade hon vändande sig till den framspringande flickan. Hon tog henne upp i sin famn och kysste henne. — En förtjusande flicka! Alldeles förtjusande. Visa mig alla barnen.
Hon hade reda på dem alla och kunde inte bara nämna dem vid namn, utan mindes också år och månad för deras födelse, kände till alla barnens lynnesdrag och mindes vad de hade haft för sjukdomar. Och det fägnade Dolly att höra detta.
— Nå, låt oss gå till barnkammaren, — sade hon. — Vas’ja sover nu, det är synd.
Sedan de besett barnen, satte de sig ned ensamma vid kaffet i förmaket. Anna grep ett tag i brickan och sköt den så ifrån sig.
— Dolly, — sade hon, — han har sagt mig det.
Dolly såg kallt på Anna. Hon väntade att nu få höra konstlat medlidsamma fraser, men Anna sade henne inte något sådant.
— Dolly, kära! — sade hon, — jag vill varken tala för honom hos dig eller söka trösta dig. Det går inte. Men, käraste du, det gör mig ont, outsägligt ont om dig.
Mellan Annas täta ögonfransar lyste plötsligt tårar. Hon satte sig närmare intill sin svägerska och grep med sin energiska lilla hand om hennes. Dolly drog sig ej från henne men hennes ansikte bibehöll dock sitt stela uttryck. Hon sade:
— Tröst finnes inte för mig. Allt är förbi efter det som skett, allt är förstört!
Men då hon fått sagt detta, veknade med ens uttrycket i hennes ansikte. Anna lyfte upp Dollys tunna, magra hand, kysste den och sade:
— Men, Dolly, vad är då att göra, vad kan vi göra? Vad är det bästa, man kan företa sig i detta förfärliga läge? — Det är vad vi måste tänka på.
— Allt är slut, — sade Dolly. — Och värst av allt är, att som du förstår jag inte kan överge honom: jag har ju barnen, jag är bunden. Men leva med honom kan jag inte. Det är mig en plåga att se honom.
— Dolly, kära du, han har talat med mig, men jag vill höra saken av dig, säg mig allt.
Dolly såg bedjande på henne. I Annas ansikte kunde hon spåra ett oskrymtat deltagande och uppriktig kärleksfullhet.
— Jag skall, — sade hon plötsligt. — Men jag skall säga dig allt från första början. Du vet, hur jag blev gift. Med den uppfostran jag fått av mamma, var jag inte bara oskyldig, jag var dum. Jag visste ingenting. Man säger, jag vet det, att männen brukar berätta sitt forna liv för sina hustrur, men Stiva... — hon rättade sig: — Stepan Arkadjevitj sade mig ingenting. Du tror mig nog inte, men jag har tills nu trott, att jag var den enda kvinna, som han varit nära. Så levde jag i åtta år. Du skall veta, att jag inte bara var utan alla misstankar, utan ansåg en otrohet otänkbar. Och så med ens får jag, invaggad i sådana föreställningar, reda på allt detta fasansfulla, detta avskyvärda... Tänk dig, att vara orubbligt övertygad om sin lycka, och så med ens... — fortsatte Dolly, hållande tillbaka en snyftning — få ett brev, ett brev från honom till hans älskarinna, till vår guvernant. Nej, det är för rysligt! — Hon drog hastigt upp sin näsduk och dolde ansiktet i den. — Jag kan finna en tillfällig förförelse begriplig, — fortsatte hon efter en stunds tystnad, — men att överlagt, listigt bedra mig... och med vem?... Att fortsätta att vara min man och ha en förbindelse med henne... det är förfärligt! Du kan inte förstå...
— O, jag förstår! Jag förstår, kära Dolly, jag förstår, — inföll Anna tryckande hennes hand.
— Och tror du, att han inser allt det fasansfulla i min ställning? — fortsatte Dolly. — Visst inte! Han är nöjd och lycklig.
— O, nej! — avbröt Anna häftigt. — Han är förbi, han är tillintetgjord av ånger.
— Är han mäktig ånger? — avbröt Dolly och såg sin svägerska oavvänt in i ögonen.
— Ja, jag känner honom. Jag har inte kunnat se på honom utan att erfara djupt medlidande. Vi känner honom båda. Han är god, men han är stolt, och nu är han så förödmjukad. Det som mest rörde mig... (och här kom Anna in på det, som mest av allt kunde beveka Dolly) det är två saker som plågar honom: det ena är känslan av skam vid tanken på barnen, det andra är det, att han, som älskar dig... ja, ja, som älskar dig över allt i världen, — hejdade hon Dolly som här ville göra en invändning — har tillfogat dig ett sådant ont, förkrossat dig. »Nej, nej, hon förlåter inte», sade han ständigt.
Dolly stirrade tankfullt framför sig lyssnande till svägerskans ord.
— Ja, jag förstår, att hans ställning är förfärlig: den skyldige måste ha det värre än den oskyldige, — sade hon, — om han känner med sig, att all olycka beror på hans skuld. Men hur kan jag förlåta honom, hur skall jag åter kunna vara hans hustru efter detta? Att leva med honom måste nu för mig bli en plåga, just därför, att jag älskar min forna kärlek till honom...
En snyftning avbröt hennes ord.
Men åter började hon, liksom varje föregående gång då hon hållit på att vekna, att tala om det som mest upprörde henne.
— Hon är ju ung, hon är ju vacker, — fortsatte hon. — Du förstår väl, Anna, att ungdom och skönhet berövats mig... av vem? Av honom och hans barn. Jag har nött ut mig i hans tjänst, och nu behagar honom naturligtvis en tom, men ungdomlig varelse mera. De har helt säkert sinsemellan talat om mig eller, vad som är värre, de har med avsikt förbigått mig med tystnad. Du förstår.
Åter kom det en hatfull glimt i hennes ögon.
— Och efter detta skulle han åter börja tala till mig... Vad, kan jag komma att tro på honom? Aldrig. Nej, allt är slut, allt som var en tröst, en lön för min möda, mina plågor... Tro mig, jag undervisade nyss Grisja: förr var det en glädje, nu är det en plåga. Varför mödar jag mig, sliter ut mig. Varför har jag barn? Det förfärliga är, att det plötsligt i min själ skett en omkastning, i stället för kärlek, känslor av ömhet känner jag för honom bara ondska, ja, ondska. Jag kunde döda honom och...
— Kära Dolly, jag förstår det, men tortera dig då inte. Du är så kränkt, så uppretad, att det är mycket, som du inte ser fullt riktigt på.
Dolly flämtade ut, båda teg en minut.
— Vad är att göra, tänk efter, Anna, hjälp mig. Jag har övertänkt allt och ser ingen utväg.
Anna kunde inte finna någon ny tanke, men hennes hjärta svarade på varje ord, varje skiftning i hennes svägerskas ansikte.
— Jag kan säga en sak, — började Anna: — jag är hans syster och känner hans karaktär, denna förmåga att glömma allt, allt (hon gjorde en rörelse med handen framför pannan), denna förmåga av att helt ge sig hän, men därför också av att helt ångra. Han kan nu inte tro, inte förstå, att han gjort, vad han gjort.
— Nej, han förstår, han förstår! — avbröt Dolly. — Men jag... du glömmer bort mig... är det lättare för mig?
— Vänta. Då han talade om det för mig, förstod jag ännu inte, jag erkänner det, allt det förfärliga i din ställning. Jag såg bara honom och tänkte bara på att hans familj hotades av förskingring, och tyckte synd om honom. Men sedan jag talat med dig, ser jag som kvinna något annat, jag ser dina lidanden, och jag kan inte säga dig, hur ont det gör mig. Men Dolly, käraste, jag förstår tillfullo dina lidanden, det är bara en sak jag inte känner till: jag vet inte... jag vet inte, hur mycket kärlek till honom det finns kvar hos dig. Det vet du själv, — om det finns så mycket, att du skulle kunna förlåta. Om det finns, så förlåt!
— Nej, — började Dolly. Men Anna avbröt henne och kysste än en gång hennes hand.
— Jag känner världen bättre än du, — sade hon. — Jag känner, hur män sådana som Stiva ser på denna sak. Du säger, att han med henne skulle ha talat om dig. Det kan aldrig ha skett. Sådana män kan begå en otrohet, men i sitt hem, i sin hustru ser de något heligt. Hur det är, dessa kvinnor föraktas dock av dem och deras känslor för familjen får de inte störa. De förstår att dra en viss oöverskridbar gräns mellan sitt familjeliv och dem. Jag begriper inte hur, men det är så.
— Ja, men han har kysst henne...
— Dolly, hör mig, kära du. Jag såg Stiva på den tid då han nyss blivit förälskad i dig. Jag minns denna tid, när han brukade komma till mig och gråta, då han talade om dig, och vilken poesi och höghet du var för honom, och jag vet, att ju mer han levat med dig, desto högre har du kommit att stå för honom. Vi måste ju le åt honom, för att han alltid brukade inflicka: »Dolly är en underbar kvinna.» Du har för honom alltid varit och förblivit något gudomligt, men denna förförelse rör inte hans själ...
— Men om denna förförelse upprepas?
— Det är omöjligt, så syns det mig...
— Ja, men skulle du ha förlåtit?
— Jag vet inte, jag kan inte avgöra... Jo, jag kan, — sade Anna efter att ha tänkt sig för, och sedan hon i sitt inre överlagt, tillade hon: Jo, jag kan, jag kan. Ja, jag skulle ha förlåtit. Jag skulle inte mer ha varit den samma, men jag skulle ha förlåtit och ha förlåtit så, som om det aldrig varit, som om det alls inte varit något...
— Nå, det förstås, — avbröt Dolly häftigt, som om Anna sagt det som hon själv mången gång tänkt, — annars vore det ju ingen förlåtelse. Om man skall förlåta, så skall det vara helt, helt och hållet. Men låt oss gå nu, jag skall följa dig till ditt rum, — sade hon och steg upp. Då de gick slog hon armen om Anna. — Kära du, vad jag är glad, att du kom. Det har blivit mig lättare, mycket lättare.